Forskningsrapporten som i veckan presenterades på den liberala anslagstavlan DN-debatt tycks inte bara ha lånat den matematiska modellen utan också de slutsatserna från det moderatstyrda departementet. För oavsett om de matematiska modellerna för åldrande och vårdbehov stämmer med den framtida verkligheten eller inte, så är forskarnas lösningar bara unken skåpmat hämtad från högerns skafferi.
Här dukas fram rätter som högre pensionsålder, kraftig neddragning av andra offentliga utgifter, ett nytt sätt att finansiera sjukvården, betydande skattehöjningar. Det är bara att välja från det för vanligt folk oätliga smörgåsbordet.
Författarna, ekonomiprofessorerna Anders Klevmarken och Björn Lindgren, pekar övertydligt ut den lösning de föredrar: ”Fyrtiotalisterna och femtiotalisterna har i genomsnitt relativt stora förmögenhetstillgångar, fastigheter och finansiella tillgångar, som skulle kunna bidra till att bekosta vård och omsorg på äldre dagar, t ex genom höjda avgifter.”
En lösning i tiden. Den privatfinansierade sjukvården växer så det knakar. ”Den stora ökningen av privata sjukvårdförsäkringar slår nu igenom hos vårdföretagen. Sjukhus för endast försäkringspatienter är sannolikt nära”, rapporterar Dagens Medicin.
Sedan tidigt 1990-tal har en ökande andel privata vårdföretag etablerat sig i Sverige. Affärsidén har varit att med landstingsbeställd vård som bas hela tiden hålla resurser för att ta sig an försäkringspatienter.
Under tolv år av socialdemokratiskt styre i samarbete med miljö- och vänsterpartiet kunde de privata vårdbolagen växa och bli en integrerad och accepterad del av sjukvården. Hittills har landstingspatienterna varit överlägset viktigast men i det gynnsamma politiska klimatet efter högeralliansens valseger expanderar de privata vårdbolagen kraftigt. Vårdbolagen formar sin verksamhet efter marknaden och det växande antalet försäkringspatienter.
Idag beräknas mellan 300 000 och 350 000 svenskar ha en privat sjukförsäkring. Tillväxten har de senaste sex åren stadigt legat på 15 procent per år. Men nu rapporterar flera vårdbolag att tillväxten sticker iväg.
– Idag står privatpatienterna för mellan fem och tio procent av vår omsättning inom specialistvård. Om fem år har vi trefaldigat den omsättningen, säger Fredrik Eriksson marknadschef på Aleris, ett av Nordens största vårdföretag bildat så sent som 2005.
Ett annat exempel är den nybildade bemanningskoncernen Nordic Manning Care. I Dagens Industri intervjuas tillträdande vd Peter Risberg. Med reformer som Vårdval Stockholm ser han ljust på företagets framtid: ”Inom två till fyra år kommer vi att passera miljardvallen och omsätta 1,5 miljarder kronor.
Eller ta anrika Sofiahemmet i Stockholm som nästa år öppnar en helt försäkringsfinansierad barnklinik. Idag har Sofiahemmet 75 procent av sin omsättning från landstingen och 25 procent från privat betalande.
– Inom några år tror jag vi ligger närmare fifty-fifty, säger vd Peter Seger till Di.
Samma tongångar också från det ledande sjukvårdsbolaget Capio som driver S:t Görans sjukhus, det enda privatägda akutsjukhuset i landet. ”Den växande marknaden i Sverige gör att vi kommer att bygga upp separata enheter för privatkunder också här för att kunna säkra behandlingen av försäkringsbolagens patienter”.
Utvecklingen mot marknadsanpassad sjukvård rullar på med ökad styrka. För sådan är kapitalismen. Bara profithajarna får in en fot i sjukvården, eller för den skull i övrig skattefinansierad tjänstesektor, så växer den profitgivande verksamheten till en oftast övermäktig kraft.
När motkrafterna är ytterst svaga, som i fallet med den svenska sjukvården, så kan resultatet bli rent förödande. Det tragiska i vårt land är att det finns ingen motkraft inom det parlamentariska systemet till det pågående vårdpolitiska systemskiftet.
Samtliga riksdagspartier har sedan ett drygt decennium försvurit sig till den nyliberala kapitalismens krav på makt över vård och omsorg. Låt vara att motiven skiljer sig något utefter den politiska höger-vänsterskalan.
Än mer tragiskt att fackföreningarna nästan slaviskt följer i det politiska etablissemangets fotspår. Man biter inte den hand som föder en.
Motståndet måste alltså resas utomparlamentariskt. Så har också gjorts, med ibland utmärkt resultat. Men hittills bara lokalt, när det egna sjukhuset eller vårdcentralen har drabbats.
Kommunisterna har ihärdig varit en del av den kampen. Därför att vi är humanister. Men självklart också för att frågan om tillgången till sjukvård och omsorg är en klassfråga.
Med nuvarande utveckling en allt tydligare klassfråga. Så räknar de citerade ekonomiprofessorerna med att femton procent av pensionärerna år 2040 varken har tillgångar eller pensioner hyggliga nog att själva betala för sina vårdbehov.
Troligen en alldeles för låg siffra. Men det är klart som korvspad att den kapitalistiska utvecklingen inom sjukvården de närmaste decennierna blir en växande klassmässig och social bomb.
Det kan tyvärr redan vara för sent att stoppa det vårdpolitiska systemskiftet. Vi kommunister kommer naturligtvis att göra vad vi kan för att värna den svenska hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf att ”den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården”. En princip som Kommunistiska partiet uttrycker i sin paroll: ”Lika sjukvård för fattig som för rik”. Vi kommer oförtrutet att jaga alla de politiker och andra som vill låta den gå före i kön som kan betala för sig.
Men kommunisterna agerar här som annorstädes utifrån insikten att kapitalismen aldrig kan lösa arbetarklassens och folkflertalets behov av god vård och omsorg.
Anders Carlsson
Partiordförande
