1976 när jag började jobba, trodde jag inte att jag skulle behöva dras med ett så värdelöst samhällssystem som det kapitalistiska så mycket längre. Jag var övertygad om, att den kapitalistiska samhällsordningen kanske skulle överleva max 25 år till, kanske – fast det kändes ruskigt länge, men i värsta fall så , ja kanske det skulle ta 25 år att nå det hägrande målet – ett socialistiskt Sverige – och säkert skulle flera andra länder också vara på god väg åt samma håll. Jag var inte ensam om den optimismen – 70-talet var ju ett årtionde präglat av vänstervindar; av befrielsekamp och frigörelse i tredje världen, av engagemang och protester mot samhällsordningen i västvärlden.
Inför den här konferensen roade jag mig med att titta igenom årgång-76 av Proletären för att se hur vi skrev om det som hände här och utomlands det året. Det var häftigt , ska jag säga. Proletären var då som nu en veckotidning, men bara vart fjärde nr var en tjockare, 16-sidig tidning, numren däremellan var 4-sidiga – men formatet var större än dagens, bilderna färre, texterna småstilta och tättskrivna...Inte en chans idag att tyda utan läsglasögonen på näsan – men då var ju de flesta av oss inte i behov av såna...Priset var 1 kr för de tunna numren, 2 kr för de tjockare...
Det jag mest tittade efter, var vad vi då skrev om den offentliga sektorn, om eventuell kamp mot försämringar – om de nu förekom. Jag fann inte mycket i den vägen – men så var ju 70-talet faktiskt en period, då mycket byggdes ut inom välfärden, inte minst gällde det det område där jag nu arbetar, primärvården. Före 1970 fanns ju knappt vårdcentraler ö.h.t. Visst förekom protester mot dålig vård, mot dåliga skolor och för lite möjligheter för ungdomar att samlas –och inte minst krav på minskad byråkrati och pengar till vård och skola istället, men när jag läste de omfattande redogörelserna i tidningen om varsel och nedläggningar av arbetsplatser så hittar jag ingen som gäller offentlig sektor!! Eftersom 70-talet var ett årtionde då mycket hände inom den privata industrin., nedläggning av varv, tekoindustri, gruvor var omfattande, så behandlas detta utförligt i tidningen – liksom de arbetsplatser, där det uppstod kamp mot nedläggningar, ofta vilda strejker. Att vi då hade fler medlemmar och sympatisörer inom industrin präglade ju givetvis tidningen då detta mycket tydligt avspeglades i reportagen och artiklarna.
Det var smått omtumlande läsning – man glömmer ju fort, men samtidigt uppmuntrande – för man kände igen sitt parti och vår politik! Inte så, att vi inte förändrats över tid, men det är en förändring mer till uttryck än innehåll. Stämningarna i samhället var andra då, arbetarklassen inte så tillbakaträngd och uppgiven och därmed fanns en mer hoppfull uppfattning om klassens möjligheter och styrka.
Det jag också fann (och som jag väl minns) är hur mycket vi skrev om kapitalismens kris, ”den värsta sen 30-talet!” För kris var det även då, 76, med alla dessa varsel och nedläggningar av både små och stora företag. Det var ju bl.a. det som gjorde, att man trodde att detta kan ju inte hålla länge till. Arbetarklassen kommer inte att hålla fast vid ett system som misshandlar den så till den grad och misshushållar så grymt med den mänskliga arbetskraften, med människovärdet.
Vi bedrog oss, vi optimister. Vi missbedömde kapitalismens styrka och dess oerhörda möjligheter till indoktrinering på alla plan – politiska, kulturella, massmediala. Vi kunde ju heller inte då föreställa oss de stora omvälvningarna i öststaterna på 90-talet.
Vad gäller den offentliga sektorn så expanderade den kraftigt och uppslukade en del av alla de som friställdes inom den privata sektorn, inte minst kvinnorna. Jag ska inte uppehålla mig vid den delen, för jag utgår från att de flesta av er har läst Göran Wahléns artikel i senaste KK, som i och för sig är ett inlägg om partiets klassanalys, men som samtidigt ger en bra snabböversikt över den offentliga sektorns historia och uppbyggnad. De offentliga arbetsgivarna är ju i dagens S. de största, bara inom skola/förskola arbetar över 400000 personer. Kommunal är det största LO-förbundet, en majoritet kvinnor, har för mig det rör sig om 7-800000 personer ? Inom landstingen arbetar runt 270000. Stora delar av dessa grupper är lågavlönade, främst kvinnor, och med ett mycket litet inflytande över sin arbetssituation. Det råder väl knappast något tvivel om, att Marx skulle se på det här skiktet i befolkningen på samma sätt som partiet nu gör, om det funnits en offentlig sektor på hans tid– d.v.s. som en del av arbetarklassen – trots att man inte är mervärdesproducerande.
Nyss nämnde jag, att jag på 70-talet trodde att slutet var nära för kapitalismen – och idag står man här, mer tillbakapressad och pessimistisk än någonsin. Högervindarna har nått stormstyrka – trots ännu en kris, djupare än på många decennier, som borde får folkflertalet att inse, att detta inte kan vara den optimala samhällsordningen för folkflertalet. Den utbyggnad av välfärden som ännu pågick på 70-talet har förbytts i ett raserande av densamma– och det går fort, även om det pågått under lång tid, nå´t som man lätt glömmer.
Eftersom så mycket som uppemot 200 000 jobb försvann på 90-talet inom skola, vård och omsorg så finns inte något egentligt utrymme kvar att skära ned – om man ska se till att vettig verksamhet kan bedrivas – ändå sker just detta. 1000 jobb bort på KS i Stockholm, 500 på Sundsvalls sjukhus, 300 på Örnsköldsviks sjukhus, hundratals i Göteborg m.m. och överallt i landet samma galna raseringsiver av budgetfundamentalisterna och räknenissarna.
Socialstyrelsen varnade i våras för, att krisberedskapen är på tok för dålig inom den svenska sjukvården – men det hindrar ändå inte att sjuksängar slängs ut med än färre vårdplatser som resultat. Än fler överbeläggningar, trots förbud och höga böter för sådana, trots de ökade smittriskerna av farliga bakterier och virus, när patienter flyttas runt hela sjukhus i jakt på en ledig plats.(Samtidigt som även städningen försämras!) Med den bristande patientsäkerhet detta utgör och den påfrestning det betyder för ssk äldre patienter och ohållbar arbetsmiljö för vårdarbetare.
Ni hörde kanske på nyheterna nyligen om de 300 sjukhussängar som försvann förra året, den stadiga minskningen av vårdplatser de senaste 5 åren. Ett krisläge har vi redan –ändå fortsätter vansinnet!
Färre gamla får hemtjänst nu än för 15 år sen, det gäller inte minst inom gruppen över 80 år. En grupp som ökat med 22% under samma period. Under senare år har också antalet boenden för gamla minskat. Många är de tidningsreportage man läst under senare år om riktigt gamla människor som inget hellre önskar än att få ett mer socialt boende än hemma i den ensliga lägenheten, men som nekas plats. Det är bara kronor och ören som räknas, ingen hänsyn till grundläggande mänskliga behov av närhet till andra människor och trygghet. Det senare anses tillgodosett med ett larm, en knapp att trycka på om man ramlar eller mår dåligt. Träffpunkter för pensionärer med matservering och terapilokaler försvinner också, de tillhör inte den obligatoriska service som kommunerna måste erbjuda. Att de håller folk fysiskt och psykiskt friskare har ingen betydelse.
Vad gäller skolan så får Sverige allt sämre rankning inom många skolämnen internationellt, en allt större del av eleverna uppnår inte godkända betyg i kärnämnen, klarar inte kraven till gymnasier eller högskola – men lärare kastas ut och skolor läggs ned, klasserna blir större. Inom förskolan samma nedslående utveckling: allt större barngrupper, färre pedagoger per barn. Personalens ambitioner att erbjuda god pedagogisk verksamhet till barnen får många gånger ersättas av ren barnpassning av brist på personal. Inom fritidsverksamheten är detta än mer satt i system, barngrupperna är på tok för stora för vettig, pedagogisk verksamhet.
Utanför skolan väntar en allt tuffare miljö för ungdomarna – när fritidsgårdar läggs ned på löpande band, eftersom dessa inte är ”tvingande” utan tillhör ett frivilligt åtagande för kommunerna, liksom t.ex de öppna förskolorna, som nu också försvinner i snabb takt. Den kortsiktighet som präglar hela den kapitalistiska ekonomin får allvarliga sociala följder då många ungdomar inte erbjuds en vettig fritid med vuxenkontakt utan driver omkring i stadscentra och förorter utan meningsfull sysselsättning. De socioekonomiskt svaga, utan föräldrar som kan kosta på dem olika fritidsverksamheter, är som vanligt mest utsatta.
Och eftersom man nu också skär ned på BB, åtminstone i Sundsvall, men säkert inta bara där, så är cirkeln fullbordad, skulle man kunna säga. Du är garanterad ett liv kantat av nedskärningar från vaggan till graven.
Detta har nu varit mönstret under en lång följd av år. På jobbet satt vi häromdagen under lunchen och kom in på de nuvarande nedskärningarna hos oss, som förutom 500 tjänster bort på sjukhuset också innebär nedläggning av två vårdcentraler i sta´n, som givetvis påverkar alla de kvarvarande vårdcentralerna, då 12.000 personer ska välja en annan VC. Nå´n sa: men sämre än så här kan det väl ändå inte bli – nu går det inte att dra ned mer.
Hon möttes av ett hånskratt från många av oss andra. ”Vänta bara” det kommer säkert mera!
Och så kom vi in på det här diffusa som är på gång med vårdval. D.v.s. att privata aktörer ska kunna sätta upp vårdcentraler där man så önskar. Nu kan det se olika ut i olika landsting vad som kommer att krävas av de privata vårdföretagen vad gäller vårdkvalitet, vilka tjänster som måste erbjudas befolkningen, i alla fall för de som ska drivas med skattepengar, men en stor förändring är det onekligen. Tyvärr har ju de kraftiga nedskärningarna under många år gjort folk så förbannade på bristerna i den offentliga vården, att man tror att det ialla fall inte kan bli sämre om andra får bedriva vård. Så resonerar också många i personalen - som blivit så nedtryckta och illa hanterade under trycket på ständigt större tillgänglighet och andra prestationskrav utan åtföljande personalökningar, att man tror sig få mer inflytande och arbetsro i en privat organisation. De som ser fram mot att slippa landstingets klubbslag i huvudet ständigt och aldrig någon uppmuntran och sällan möjliget till vidareutbildning – de lyssnar inte på varningar om vad som kan hända om stora, skrupelfria riskkapitalföretag som Carema eller Attendo Care kommer ångande och tar över. Liksom de gör miljonvinster på åldringsvård och de olika friskoleföretagen berikar sig på skolbarnens bekostnad.
Det går fort nu med privatiseringar, även i Norrland, där man varit lite senare i starten än i storstäder och södra Sverige och därför har jag just inga exempel på kamp mot detta i vår landsända, men kamrater från t.ex Alingsås kan väl bidra med konkreta erfarenheter om kamp mot privatiseringar av äldrevården, t.ex.
Under 90-talets attacker mot offentlig sektor uppkom breda rörelser mot dessa i några städer, som t.ex MORR i Malmö och GORM i Gbg. Hu r dessa rent konkret byggdes upp kan kamrater därifrån berätta för oss, hoppas jag och även vad som gjorde att dessa inte blev mer långvariga och uthålliga så de förmådde bli en samhällskraft över längre tid. Partiet tog ju under senare delen av 90-talet initiativ till en sådan bredare organisation, Enhetsinitiativet, som vi hoppades skulle dra till sig fler människor i konkreta välfärdsfrågor och som på sikt förhoppningsvis skulle komma närmare partiet. Den erfarenhet vi drog då, även i Sundsvall där vi hade en skapligt livaktig Enhetsinititiativsorganistion under några år, var, att det var vi som var organiserade i partiet som fick dra större delen av lasset, organisatoriskt och teoretiskt. Utan oss hände inget. Visst fick vi en väsentligt ökad kontaktyta, men bara någon enstaka person blev partimedlem medan de övriga sällan synts till sen Enhetsinitiativet lades ned.
Det är väl detta vi ska diskutera här idag, i grupperna inom respektive område. Hur nå ut med vår politik? Hur ska vi få människor att engagera och organisera sig, såna som i och för sig delar vår syn på att det är åt helvete med vad som sker med välfärden? Jag har bara givit några få exempel i min översikt – men de flesta av oss har ju en god bild av vad som sker och har skett, genom att vi läser Proletären.
Den främsta anledningen till att så lite kamp förkommer inom den offentliga sektorn, trots de helt absurda nedskärningarna är, tror jag, uppgivenhet. Man tror inte det finns möjlighet att påverka, man ser inte hur motstånd ska kunna bedrivas. Många arbetar redan på gränsen av sin förmåga, man orkar inte ens tänka tanken att ta till fritiden till att organisera eller delta i protester och hur skulle det gå till? Visst, det har förekommit en del demonstrationer, men utan varaktig effekt och utan fortsättning på kampen. Det skrivs en del insändare och öppna brev– men nå´t svar från ansvariga politiker och tjänstemän får man givetvis inte ( i Sundsvall i alla fall). Men det är ju ändå viktigt för att framföra våra åsikter till andra – i den mån man nu får sina insändare publicerade.
Som kommunister vet vi att motstånd måste organiseras för att bli verkningsfullt och tas på allvar. En inte alltid så lätt avvägning är hur detta ska gå till? Vilka kan man samarbeta med? Partimässigt finns sällan några alternativ – för i alla fall hos oss i S. så vill inget etablerat parti ha med oss att göra – tvärtom, kan man så mycket som nosa sig till, att kommunisterna står bakom en protest så gör man allt för att smutskasta eller misstänkliggöra den och dess syfte, i synnerhet gäller detta sossarna. Så har skett ända sen 80-talet, då vi tog initiativ till protester mot nedskärningar inom skola och barnomsorg, och så skedde när vi för ett par år sen organiserade ett flertal protestmöten mot nedläggning av en vårdcentral. I dessa fall organiserade vi kommittéer för att bredda basen för protesterna – men det räcker att vara känd som kommunist för att sossarnas partigängare ska gå till attack.
Jag ser gärna att vi diskuterar just detta – hur partiet ska spela roll och dra samman maximalt med folk, som stödjer sakfrågan men som kanske inte ”litar på” eller kanske misstror partipolitik i allmänhet och detta spiller över på oss och därför inte kommer med. Och hur vi på bästa sätt ändå sprider tidningen och gör vår politik känd. Många här har ju erfarenhet av kamp inom olika verksamheter.
Det som nu händer runtom i landet gör ju att man känner sig kolossalt frustrerad av att så lite spontana rörelser ses mot alla försämringar – och man vill hugga i och dra igång nå´t. Antingen springa före och gasta: men kom med nu då, rör på er! Eller komma i bakvattnet och hänga på när spontana rörelser poppar upp. Vad gör man? Det senaste är väl inte det mest aktuella bekymret nu.
Jag har inte berört fackets roll för att mota nedskärningsdrakarna. Av det enkla skälet att där i 9 fall av 10 inte finns något att hämta. Inga protester, man sätter sig med arbetsledningen och medverkar i besluten om vilka som ska få gå från sina jobb. Punkt.
Vi har mycket att diskutera, så jag ska inte ta upp mer tid.
Bara detta lilla tillägg- det brådskar med partiets utbyggnad . Humanismen kräver socialism. Nu lever vi i cynismens förfärliga tid och det är plågsamt och så fruktansvärt människofientligt!
På mitt jobb på vårdcentralen har vi inte ens tid att sitta ned och reflektera tillsammans, diskutera hur vi gör olika saker, hur vi ska kunna förbättra för oss och patienterna. Vård av människor kräver eftertänksamhet och känsla – förutom kunskaper. Att inte hinna tänka efter, känna efter vad vi håller på med- det bidrar till frustrationen och stressen som vi alla känner.
Det är ju rent barockt när vi alla, arbetande människor, inte har inflytande över vår arbetsplats, hur den ska drivas, vilka resurser vi behöver för att göra ett gott jobb. Vi som är experterna, vi som känner patienternas, barnens, åldringarnas behov –vi tvingas arbeta mot vår kunskap och mot sunt förnuft – för att oduglingar, långt från våra verksamheter prioriterar de oändligt rikas ickebehov, lättingarnas lyxvillor och drönartillvaro, att de som redan har ALLT – ska få än mer!
Vi som sitter här idag, vi vill vända upp och ned på detta omänskliga samhälle, det får hellre bli förr än senare..– Vi kommunister är i sanning de största demokraterna och humanisterna.
Eva Rudström arbetar som sjuksköterska, är med i Sundsvallsavdelningen och sitter i partistyrelsen.
