Frågan ställs av psykiatriläkaren Jörgen Herlofson på DN-debatt och den sätter fingret på den allra ömmaste punkten i den sjukskrivningsdebatt som Socialstyrelsens nya riktlinjer utlöst.
För vår del är vi inga vänner av långa sjukskrivningar. Självklart skall människor vara hemma när de är akut sjuka, men vad gäller mer långvariga sjukdomstillstånd är det bättre om den sjuke kommer tillbaka i jobb så fort som möjligt, med arbetsuppgifter och i en utsträckning som han eller hon klarar av och naturligtvis kombinerat med lämplig rehabilitering.
Problemet är att ett sådant hållningssätt framstår som närmast utopiskt på en arbetsmarknad som ratar all arbetskraft som inte kan utnyttjas maximalt.
Socialstyrelsens nya riktlinjer utlöste ett ramaskri, framförallt vad gäller den njugga inställningen till stressrelaterade sjukdomar. Med rätta.
Må vara att diagnosen för sk utbrändhet är mer diffus till sin karaktär än påtagliga kroppsliga fel, men för den sjuke spelar detta ingen större roll. När både kropp och själ protesterar mot en ohållbar arbets- och livssituation, så måste åtgärder vidtas, åtgärder som i de allra flesta fall inkluderar sjukskrivning och den återhämtning som sjukskrivning ger, åtminstone under en tid.
Nu tvingades Socialstyrelsen backa vad gäller de stressrelaterade sjukdomarna. Rekommendationen om noll veckors sjukskrivning gäller endast vid lindigare tillstånd. För mer svårt sjuka skall nya riktlinjer utarbetas. Gott så.
Riktlinjer vad gäller sjukskrivningar behöver inte vara fel, om de ses som en rekommendation och ett stöd för den sjukskrivande läkaren. Riktlinjer skapar enhetlighet och rider spärr mot godtycke. Men den avgörande frågan är utgångspunkten, precis som Jörgen Herlofson skriver. Är det patientens behov och intresse som skall styra? Eller är det kravet på att minska sjukskrivningskostnaderna?
Här finns det all anledning att larma, alldeles oavsett vad som sägs från Socialstyrelsen, ty från politiskt håll är utgångspunkten renodlat ekonomisk, vilket gäller både den förra och den nuvarande regeringen. Pengar skall spara genom att sjuka förnekas sjukskrivning.
Det är en cynisk politik, dels för att sparniten riskerar att öka ohälsan bland de sjuka som trots allt orkar släpa sig till jobbet, men också och framförallt för att de som faktiskt inte orkar utestängs från sjukförsäkringen. Kostnaderna för den ohälsa som ett alltmer stressigt arbetsliv för med sig lastas över på den sjuke själv och i slutändan och i de svåraste fallen på kommunerna genom ökade socialbidrag.
Ja, det är en dubbelt cynisk politik, ty bland dem som idag är långtidssjukskrivna med diagnosen utmattningssyndrom, så finns en majoritet kvinnor i offentlig sektor. Man behöver inte vara överdrivet slug för att begripa att detta är resultatet av nedskärningspolitiken. När färre skall göra mer i yrken där patienter, vårdtagare och elever med nödvändighet måste i centrum, så orkar inte alla, åtminstone inte år ut och år in.
Politikerna har bidragit till stressjukdomarnas utbredning. Men istället för att ta ansvar för detta tillkortakommande genom återställd personaltäthet, så lastar de över ansvaret på dem de bränt ut.
Ja, i högerregeringens fall är det en tredubbelt cynisk politik, ty enligt socialförsäkringsminister Cristna Husmark Pehrsson skall de pengar som sparas genom att sjuka inte sjukskrivs användas till att finansiera högerregeringens skattesänkningar.
Den utbrända undersköterskan skall betala Fredrik Reinfeldts sänkta fastighetsskatt och Carl Bildt avskaffade förmögenhetsskatt och på köpet bidra med en slant till Maud Olofssons piga. Se där den fulla cynismen i högerregeringens politik.
Vi är som sagt inga vänner av långa sjukskrivningar. Även de med nedsatt arbetsförmåga bör beredas plats i arbetslivet. För att även en nedsatt arbetsförmåga är samhälleligt värdefull. Men det kan bara ske genom radikala förändringar av ett arbetsliv som av vinst- och kostnadsskäl förbrukar människor i allt snabbare takt och som bara har plats för den fullt friske.
Fokus bör sättas på arbetsgivaransvaret. Varvid Cristna Husmark Pehrsson och hennes kollegor åtminstone kan börja med den sektor de numera har högsta makten över. Det är inte fler skattesänkningar för de rika som behövs. Utan mer pengar till offentlig sektor.
En radikal reformering av hela arbetslivet lär dröja, en sådan radikalism ligger inte precis i den profitjagande kapitalismens intresse och den står därmed inte heller på den närvarande politiska dagordningen.
Men det ger vi blanka tusan. Det är inte de sjuka som skall betala för att de skadats till kropp och själ i den kapitalistiska grottekvarnen.
Stoppa hetsen mot de sjuka!
Anders Carlsson
Partiordförande
