Vi kan inte leva vidare på det kapitalistiska sättet

I media råder rena domedagsstämningen. Vilket är överdrivet. Det imperialistiska kärnvapenkriget utgör fortfarande ett större hot mot planeten och mänskligheten, än den globala uppvärmningen. Men klimathotet är illa nog. Det hotar inte med jordens undergång. Men väl med översvämningar och fortsatt ökenutbredning. Med katastrofala följder för miljoner och åter miljoner människor, framförallt i den fattiga del av världen som bidrar minst till uppvärmningen. Den globala orättvisan slå igenom också i klimatfrågan.

Politiker och journalister gör allt för att individualisera problemet. Feta rubriker pekar finger åt oss och säger att det är vi, som individer, som bär ansvaret för den globala uppvärmningen. För att sedan komma med uppfordrande råd om vad vi som individer skall göra för att bete oss mindre skurkaktigt. Vilket undantagslöst betyder att vi skall ställa lägre krav på livet.

Vi har absolut inget emot att människor tar ett personligt miljöansvar. Men individualiseringen av klimathotet är bakvänt, är rentav att fördunkla och motverka en lösning. Problemet är samhälleligt. Det är vår nuvarande produktionsordning som utgör roten till det onda.

Ett exempel. Någon har räknat ut att en yoghurt färdas i genomsnitt 3000 kilometer under sitt korta liv, detta om man räknar in transport av bär och förpackningar. Vilket pekar på problemet.

Den rika världens motorvägar har förvandlats till avgasrykande transportband, där varor fraktas kors och tvärs utan minsta hänsyn till miljöeffekterna. Svenska grisar körs till Polen för att slaktas. För att sedan köras hem igen för att ätas. Fransk potatis körs till Italien för att tvättas och skivas. Sedan reser den hem igen för att bli chips. Varefter en del påsar gör sin andra resa till Italien. För att nu inte tala om hur storföretagen i sin jakt på billigast möjliga underleverantörer förvandlar allt längre vägsträckor till rullande lager.

Vilken liberal ekonom som helst kan berätta att allt detta är lönsamt, att konkurrens och sk komparativa fördelar bidrar till tillväxt och välstånd. Vilket är sant i en produktionsordning som har högsta möjliga vinst som enda drivkraft. Men lönsamheten beror uteslutande på att de som tjänar på varornas långa resor inte betalar den fulla kostnaden för transporterna. Miljöeffekterna finns inte med i vinstkalkylen. Notan för den globala uppvärmningen får betalas av de som inte får någon del av vinsterna, får betalas inte minst av kommande generationer.

I detta utgör rapporten från FN:s klimatpanel en rungande anklagelse mot kapitalismen. Den kortsiktiga vinstmaximering som är kapitalismens själ och enda drivkraft har nått vägs ände.

Mänsklighetens framtid kräver en produktionsordning som styrs av andra drivkrafter än största möjliga vinst, inte minst för att säkerställa en jord som går att leva på; en produktionsordning som styrs av människors behov av arbete, välfärd och hållbar ekologisk utveckling, inte av aktiekurser och av antalet nollor i storföretagens kvartals- rapporter.

Klimathotet är globalt och kan bara lösas i global skala. Vilket omedelbart säger att den kapitalistiska konkurrensen utgör en omöjlig grundval för en lösning. Det krävs istället samarbete och långsiktig planering. På en grundval som inte styrs av maximal profit.

Detta bör understrykas. Våra marknadsliberala globaliseringsfantaster må oja sig över klimathotet, men det är bara en läpparnas bekännelse. Det är den globala marknadsekonomi som de tillber som utgör själva problemet.

Visst utgör Kyotoprotokollet en god ambition. Men vet då att utsläppen av koldioxid ökat med 25 procent sedan protokollet undertecknades, istället för att minska med stipulerade 5 procent. Något som USA inte ensamt bär ansvar för. Inte heller de regeringar som undertecknat protokollet har kontroll över den miljöexploaterande kapitalismen. Eller ens vilja att ta kontroll över den.

Det är som sagt planering som krävs. I global skala, men också på nationell nivå. Det hela är egentligen ganska självklart.

Varför tillåta storföretagen att förvandla våra motorvägar till rullande lager när alla vet att den tunga lastbilstrafiken svarar för en mycket stor del av koldioxidutsläppen? Det enda förnuftiga är att tvärtom minska den tunga lastbilstrafiken genom att minska behovet av transporter. De komponenter som Volvo idag låter tillverka i Polen kan lika väl tillverkas i Göteborg. Lite planekonomi mår i alla fall miljön bra av.

Också personbilstrafiken behöver minska. Vilket givetvis kräver en bra och billig kollektivtrafik. Men tänk ett steg längre! Varför inte flytta jobben närmare människorna? Som det nu är styr kapitalet över jobben och deras placering, vilket ger allt längre pendlingsavstånd. Till förfång för både människor och miljö.

Och hur kan någon i miljömedvetandets tidevarv komma på tanken att placera köpcentrumen utanför städerna istället för där människor bor eller där de enkelt kan ta sig utan bil?

Är det för övrigt någon som tror att en långsiktig energiomställning är möjlig så länge som olje- och bilindustrin styr över transportpolitiken. Miljö- och hybridbilar i alla ära. Men det är som bekant bränsleslukande stadsjeepar som är bilindustrins profithöjare för dagen.

Biltrafiken står för en god del av koldioxidutsläppen. Men är inte ensam bov. Också industrin släpper ut stora mängder växthusgaser. Faktiskt utan kraftfulla krav på reningsåtgärder, trots att sådana är tekniskt möjliga. Istället ger utsläppsrätterna företagen möjlighet att köpa sig fria från miljöansvar.

Detta är ett abnormt uttryck för marknadsliberalismens cynism. Allting går att köpa, till och med rätt att förstöra de långtsiktiga förutsättningarna för mänskligt liv.
Klimathotet är en alarmklocka. Varvid ingen vettig människa kan slå sig till ro med att den globala uppvärmningen slår igenom med full kraft först om 50 eller 100 år. Detta handlar om mänsklighetens framtid.

Men klimathotet skall inte ses isolerat. Samma kapitalism som är i full färd med att förstöra de framtida livsförutsättningarna på delar av vårt klot, förstör i denna stund livsförutsättningarna för hundratals miljoner människor i Afrika, Asien och Latinamerika. Liksom för hundratusentals arbetslösa och lågavlönade i ett land som Sverige. Samtidigt talar den kapitalistiska världens enda supermakt hotfullt om kärnvapenkriget som en möjlighet.

Slutsatsen är given. Vi kan inte leva vidare på det kapitalistiska viset; vi kan inte tillåta kapitalismen att hota oss och mänskligheten på alla dessa områden.
Det finns ingen anledning att vara pessimistisk. Det pågår en motrörelse i världen, inte minst i Latinamerika. Socialismens idé lever och växer, vilket inger hopp. Det finns ett alternativ. Låt oss bli många som bär fram det.