Kubasolidariteten och opportunismen

När vi idag firar det fria Kubas 50 års jubileum vill vi än en gång hysa beundran för Kuba och dess ledning för att ha motstått två dramatiska omvälvningar av negativ art. Först den amerikanska blockaden som ännu pågår men även Sovjetunionens och det socialistiska lägrets kollaps vilket ledde till några väldigt hårda år i början av 1990-talet. Där även vi kubavänner var ytterst bekymrade om Kubas folk skulle orka med att stå emot en tilltagande amerikansk press och blockadpolitik. Vi såg hur tidigare så kallade kubavänner flydde hals över huvud från Svensk-kubanska föreningen främst vänsterpartister och socialdemokrater. Även om undantag finns från dessa partier. Vårt partis medlemmar kom av en internationalistisk plikt att ta över mer och mer förtroendeposter i Svensk-kubanska.

Inte för att vi ville ”ta över” utan just för att ge Svensk-kubanska föreningen stabilitet. Om man ser på dagens kontaktnamn i Svensk-kubanska föreningens kontaktlista finns flera av våra medlemmar eller oss närstående personer. Vårt Kubaarbete vilar på två ben, dels arbetet i Svensk-kubanska men även våra egna partimässiga aktiviteter som exempelvis denna lilla mötesserie är exempel på.

Men vårt stöd till Kuba har hela tiden varit sammankopplat med kampen mot opportunismen.
Alldeles i starten av vårt parti som då var ett förbund, och som grundades 1970 såg vi på Kuba med kineseriets ögon där Kuba sågs som en del av det revisionistiska sovjetblocket, även om vi givetvis under vårt partis första stapplande år kom att försvara Kubas självständighet mot amerikansk imperialism men denna mekaniska syn kom att ändras steg för steg med början 1974 av en analys av den portugisiska revolutionen. Denna omändring med en annan syn på portugisiska revolutionen och det fortsatta kriget i Angola samt synen på krigsfaran i världen i synnerhet bidrog, förutom inrikespolitiska frågor, till stora konvulsioner i vårt parti, ungdomsförbund och våra studentföreningar.

I samband med kongressen 1974 och dess efterverkningar kom vi att förlora runt 35-40 procent av dåvarande KFML(r) , 49 procent av ungdomsförbundet, och så gott som hela studentförbundet.

På kongressen fanns en Jan Tollin som i ett 55 minuter engagerat tal med emfas hävdade att vi måste satsa på kampen mot den ”sovjetiska socialimperialismen” och menade rentav att vi måste gå ihop med svenska monopolkapitalet med Wallenberg i spetsen för att bekämpa socialimperialismen. Även om vi då var unga och inte brutit med de kinesiska teserna om att Sovjetunionen var ett fulländat kapitalistiskt land, så skakade vi på huvudet åt minoritetarnas teorier och galenskaper. Instinktivt menade vi i majoriteten att man skall bekämpa den egna borgarklassen i första hand och inte andra länders. Huruvida Jan Tollin var en betald agent eller inte vet vi inte men i en frisläppt Säporapport finns han som uppgiftslämnare.

Minoriteterna flydde till större delen in till den då redan krympande Gnistangruppen SKP. Ett parti som under 1980-talet till slut helt försvann från den politiska arenan.

Samma öde mötte hundratals partier och grupper världen över som följde den kinesiska linjen och som företräddes av den revisionistiska linjen om tre världar, en revisionistisk variant som företräddes av alla de kinesiska fraktionerna inklusive Mao, Deng , Chou En Lai och de fyras gäng. I praktiken innebar linjen att en regim i tredje världen var bra bara den var antisovjetisk.

En försonlig linje gentemot sådana som Shahen av Iran och Mobuto i Zaire blev följden. Det krympande SKP kom att demonstrera tillsammans med gamla baltfascister mot Sovjet. Fidel Castro uttryckte i en intervju vid denna tid att Kina är ett socialistiskt land, men att dess politik inte är internationalistisk.

I Portugal kom prokinesiska grupper att alliera sig med högern och i USA kom en prokinesisk sekt att mena att Contras förde en rättvis kamp mot ”socialimperialismens” bastion i Nicaragua. I Sverige såg prokineserna, Kubas nödvändiga strategiska allians med sovjetblocket som en utpost av den ”sovjetiska socialimperialismen” och det engagemang som Kuba visade i Angola där man slog tillbaka Unita och sydafrikanska styrkor som en del av en sovjetisk socialimperialistisk expansion. I dagens södra Afrika är man, även de som inte själva är socialister, evigt tacksamma för den kubanska insatsen. Och Fidel har som bekant fått Sydafrikas högsta ordnar.

Det säger sig självt att en sådan politik som den prokinesiska skulle lida skeppsbrott bland progressiva. De flesta av dessa försvann upp i den borgerliga karriären, en Katarina Engberg som i ilskna brev till Proletärens dåvarande chefredaktör Roger Gross hävdade att Proletären var ekomonistisk, för att tidningen drev klassfrågor, denna anti-ekonomist fick senare ett ekonomiskt mycket välbetalt jobb som säkerhetspolitisk rådgivare hos ÖB. Andra som trots allt var ärligt menande, kom helt enkelt i sin ungdom att hamna i fel grupp, några av dessa har på äldre dagar sökt sig tillbaka till vår rörelse.

Vad menar jag med detta? Denna historia hänger väl inte så mycket samman med Kuba? Men vi hävdar att det gör den absolut – både vår nödvändiga uppgörelse med det tidiga förbundets mekaniska kineseri och vårt tilltagande engagemang för Kuba från 1980-talet över till det att vi fick ta över en massa poster som räddhågsna vänsterpartister lämnade efter sig.

Vad handlade det om?

Jo, vårt tilltagande engagemang för Kuba, dess socialistiska och humanitära system har hängt ihop med en oförsonlig kamp mot opportunismen. I en tid då merparten av vänsterpartisterna (jag säger inte alla, undantag finns) lämnade Svensk-kubanska samlade vi in hundratusentals kronor till en oljetanker till Kuba. Även om det inte räckte till att fylla en hel supertanker så var det en viktig politisk markering. Vi stod upp för Kubas försvar i en tid då Svenska Dagbladet, i en stort uppslag skrev att Kubas regim bara hade några månader kvar att överleva.

Försvaret för Kuba har alltid hängt ihop med kampen mot opportunismen. När Lars Ohly för några år sedan inför svenska allmänheten deklarerade att Kuba minsann var en hemsk diktatur så arrangerade vårt parti tillsammans med progressiva latinamerikaner och andra en kubafest med dåvarande ambassadören Payret som högtidstalare. Festen drog hundratals människor.

Denna förskjutning av Vänsterpartiets officiella linje, och även socialdemokratins, har i grund och botten en given förklaring i det ändrade världsläget där kollapsen av Sovjet och vidhängande följdverkningar medförde en kraftig förskjutning av hela det politiska fältet högerut. Som det står i Kommunistiska manifestet ”Den härskande klassens ideologi är samhällets”.

För 20 år sedan när Kubas revolution fyllde 30 år kom hela sju socialdemokratiska ministrar från den dåvarande socialdemokratiska regeringen till Kubas ambassad och uttalade ” Viva revolucion”. Sju ministrar på en och samma ambassadmottagning är i diplomatiska sammanhang på högsta nivå.

Detta skall jämföras med dagens socialdemokrati som genom sin utrikespolitiske talesman, Urban Ahlin, låter som han var talesman för Miamimaffian bland exilkubanerna i Florida. Men det fanns en annan tid med andra styrkeförhållanden i världen då ledande politiker utan vidare kunde tillåtas säga positiva saker om Kuba utan att det krävdes räfst och rättning i leden.

Dåvarande hälso- och sjukvårdsministern Gertrud Sigurdsen, besökte 1984 Kuba för tredje gången. Till tidskriften Kuba (nr 1 1984) säger hon följande under rubriken ”Jag tycker om Kuba”:

”– Jag har svårt att föreställa mig att påståendena om det politiska förtrycket på Kuba kan stämma. Man frapperas av att alla kubaner man möter på gatan ser glada, lyckliga och välmående ut.

– USA – propagandan och de nordamerikanska nyhetsmedierna präglar, svenskarnas bild av Kuba och kubanerna har svårt att nå ut med sin information.

– Men ingen kan ifråga sätta att den sociala och ekonomiska utvecklingen på Kuba varit till folkflertalets bästa. Det är ändå många som varit på Kuba som kan bekräfta det.”

Året efter kunde den dåvarande skolministern Lena Hjelm-Wallén uttala följande ord: ”De fantastiska satsningarna på skolor och ungdomar är beundransvärda. Det kubanska samhället tar på sig ett stort ansvar när det gäller utbildning av barn och vuxna, och idag finns det skolor för alla i hela landet. Det är enastående i denna del av världen. Även de värsta Kuba-kritikerna måste berömma Kuba för vad landet gjort och gör inom utbildningen och för sin ungdom.”

Lena Hjelm-Wallén fortsätter:
” – Revolutionen är i högsta grad pågående, intensiteten skiftar med det politiska världsläget. När hotet utifrån ökar så ökar också aktiviteterna i det kubanska samhället. En del kvarterskommittéer (CDR) fungerar bra, andra mindre bra eller inte alls. Inom vissa delar av samhället är ord och verklighet identiska, inom andra är gapet stort mellan teori och verklighet, inget ovanligt, eller hur?

– Den latinamerikanska skuldbördan, som ligger som ett ok över hela kontinenten, fick jag också tillfälle att diskutera. Alla politiska ledare i Latinamerika borde ta upp problemet på det sätt som Fidel Castro gör: offensivt!” (Intervjuad av Eva Söderberg Tidskriften Kuba 1985).

På den tiden kunde även en blind politisk höna som folkpartisten Daniel Tarschys säga positiva saker om Kuba. Den dåvarande ordföranden i riksdagens socialutskott Tarchys berättar för skribenten Taras Kenirschynskyj i tidskriften Kuba (nr 1 1991 efter ett besök i landet: ”– Ett mycket bra och intressant besök. Särskilt om man jämför förhållandena på Kuba med tillståndet i andra u-länder.

– Vi tittade en del på den kubanska sjukvården, och vi besökte bla familjeläkarstationer, säger Daniel Tarschys.

– Kuba ligger lågt framme, det är uppenbart när man jämför med andra fattiga länder. Men även i jämförelse med i-länder är t ex läkartätheten stor, och systemet med familjeläkare tycker jag är ett intressant exempel även för den svenska sjukvården.”

Tarschys avslutar intervjun med att säga:
” – Sammanfattningsvis var det ett mycket bra besök. Vi fick ett mycket gott mottagande och vi bemöttes av stor öppenhet.” Men det som en inbiten folkpartist kunde säga för 17 år sedan är numera tabu för alla i det politiska etablissemanget.”

Men så finns det även folkrörelsemänniskor som uttryckte sig positivt om Kuba då och som fortfarande står vid sina ord oavsett vilka styrkeförhållanden som råder i världen.

Bengt Hallberg är före detta länsbostadsdirektör i Stockholm. Kubavän och medlem i Svensk-kubanska. Han arbetade med bostadspolitik och byggnadsfrågor i trettio år. Han var socialdemokratisk ledamot i fullmäktige åren 1962 -1979.

I en skrift från statens råd för byggnadsforskning 1987, som bär namnet ”Boendet på Kuba förvaltning och byggande” skriver socialdemokraten Bengt Hallberg följande kloka ord: ” Intresset för Kuba ökar numera även i Västeuropa. Sakta börjar man inse att Kuba är ett föregångsland i den tredje världen, särskild vad beträffar uppbyggnaden av social välfärd. I det sammanhanget intar boendet och byggandet en central plats. En av mina uppgifter var därför att skaffa kunskap om de boendes engagemang och inflytande i bostadsförvaltningen.

Syftet med resan var att få uppslag om hur de boendes engagemang i Sverige kan stimuleras på miljonprogrammets slitna områden i Stockholmsregionen. Det kommunala politiska beslutssystemet på Kuba liksom bostadsförvaltningen är långt decentraliserade. Kubanerna har engagerats och blivit delaktiga i så hög grad att vi i dessa avseenden kan ha stort utbyte av att studera den kubanska modellen. Erfarenhetsutbytet mellan våra länder bör utökas väsentligt.”

I sin slutbedömning skriver den socialdemokratiske folkrörelsepolitikern. ”Det vi också kan lära oss av den kubanska modellen är fördelarna med ett decentraliserat förvaltnings – och beslutsystem. Detta är en av överraskningarna jag mötte, eftersom jag hade förväntat mig ett mer centraliserat och tungrott politiskt system. Både kommunerna och provinserna styrs inom ramen för ett decentraliserat system.

I den statliga förvaltningen finns däremot fortfarande problem med en stel byråkrati. Men samtidigt som jag var i landet intensifierades regeringens och kommunistpartiets kampanj mot byråkrati som anses som ineffektiv och ekonomiskt skadlig, samt korruption som fördömdes hårt i den dagliga debatten. Trots dessa problem tycker jag att kubanerna visat prov på ett antibyråkratiskt och fantasifullt tänkande, när de ställdes inför svåra problem.”

Dessa uttalanden från 1980-tal och i Tharschys fall tidigt 1990-tal är illustrativa fall av vad som fick sägas om Kuba i jämförelse med dagens antikommunistiska klimat. Taket för debatten har sänkts. Attackerna på Kuba i dagens Sverige är en återspegling av det svenska samhällets högervridning en högervridning som även innefattar det opportunistiska Vänsterpartiet.

De socialdemokratiska uttalandena om Kuba på 1970- och 80-talen skall dessutom ses i ytterligare en belysning.

Socialdemokratin under efterkrigstiden kom att verka i en avkoloniseringens tid då öppen imperialism och öppen kolonialism var komprometterade och världssocialismen var stark. När jag deltog i socialdemokraternas första maj- demonstration i Gislaved 1967 sade den socialdemokratiske riksdagsmannen att socialdemokratin står mitt emellan kapitalism och kommunism. Internationellt ville den skandinaviska socialdemokratin uppvisa en gyllene medelväg som ett alternativ till socialismen. Svenska socialdemokratin ville omkrama Kuba för att vrida landet i en reformistisk riktning.

Men i dessa dagar har det svenska monopolkapitalet och borgarklassen gjort den cyniska bedömningen att Kuba och Latinamerika i övrigt en dag kommer att hamna i den nordamerikanska fållan att USA kommer att återta och stärka sitt inflytande över Latinamerika och då har man kommit till den cyniska slutsatsen att det gäller att vara på ”rätt” sida. Det som är borgarklassens linje blir per automatik socialdemokratins. Vänsterpartiet som samregerat och samregerar med (s) i kommuner och landsting och som nu dessutom är i allians med (s) och (mp) måste givetvis anpassa sin utrikespolitik till socialdemokratins när man bildar regering, en regering som har ena foten om inte både Nato. Inte undra på att Lars Ohly så småningom lämnade Svensk–kubanska.

Vänsterpartiet flyter med det reaktionära Europas allians och underordnande av USA.

När Latinamerika som kontinent däremot förflyttar sig vänsterut, om än i olika takt, så blir det som ett brev på posten slitningar inom Vänsterpartiet. Vänsterpartister med latinamerikanskt ursprung och som får inspiration från den latinamerikanska utvecklingen känner sig inte tillfreds med Ohlys västanpassning i Kubafrågan.

Även när många länder i Latinamerika styrdes av militär eller som under 1990-talet av civila höger eller center-högerregeringar fanns det stora skikt inom den latinamerikanska borgerligheten en strävan efter viss självständighet från USA, denna strävan är än större idag efter debaclet med den förkvävande nyliberalismen.

De var och är oroliga att ifall socialistiska Kuba skulle uppslukas av USA, oavsett om det skulle ske via civil eller militär kontrarevolution, så skulle deras egna om än i olika avseenden begränsade självständighet hotas. När jag för tre år sedan besökte brasilianska kommunistpartiet PCdoB:s kongress så invigdes kongressen av brasilianske presidenten Lula da Silva, under en gigantisk hammare och skära. På podiet satt under invigningsdagen representanter från kommunistpartiets koalitionspartner i Lulas vänster-center regering.

Däribland en ordförande för ett centrumparti som samtidigt är den rikaste textilkapitalisten i Brasilien. När de utländska delegaterna ropades upp så satt han och applåderade den kubanske delegaten. Det skulle aldrig Lars Ohly vågat göra. Som del av ett opportunistiskt etablissemang har Vänsterpartiet ställt sig till höger om brasilianska kapitalister i den internationella politiken. Det som en brasiliansk textilkapitalist vågar göra kan inte Lars Ohly göra.

Textilkapitalisten representerar de borgerliga skikt i Brasilien som motsätter sig det nordamerikanska frihandelsavtalet och representerar den nationella borgarklassen Lars Ohly gör allt för att bli en del av, men ett imperialistiskt etablissemang vilket medför att han hamnar till höger om textilkapitalisten, men så innebär imperialism reaktion över hela linjen.

Ibland kan vissa motsättningar mellan imperialister utnyttjas av progressiva krafter. Vi vet att Storbritannien, trots sin nära allians med USA i alla andra frågor, inte har riktigt samma agenda som USA i Karibien. Thatcher gillade inte den amerikanska invasionen av Grenada 1983, av den orsaken finns det ett större utrymme för Kubasolidaritet i England än vad som finns i Sverige. Därför kan brittiska LO gå ut i kampanj för Kuba, hade svenska LO gjort något liknande hade Bonnierpressen krävt Wanja Lundby Wedins huvud få fat. Det brittiska LO kan säga kan inte Vänsterpartiets ledning säga.

Nu är vi inga sekterister, där det finns utrymme att samarbeta med Vänsterpartiet och andra skall vi givetvis göra detta, som att motsätta oss blockaden, eller kravet att de fem kubanska antiterroristagenterna skall släppas fria. Vi är alltid öppna för samarbete ifall det bär saken framåt.

Men samtidigt måste vi vara uppmärksamma på ”finvänsterns” medvetna självcensur i Kubafrågan.

När man läser syndikalistiska och vänsterpartistiska inlägg så beskriver dessa den snart 50 åriga handelsblockaden på ett korrekt sätt. Man tar upp på ett sakligt sätt de olika exilkubanska terrorgruppernas väpnade aktioner mot Kuba. Man är emot amerikanska militära hotelser och man redogör för de fem kubanernas öden. Men sedan vänder man på klacken där man hävdar att Kuba å andra sidan fängslar ”oliktänkande” och hänvisar till 2003 då ett antal kubaner dömdes till långvariga straff.

Men sedan tar syndikalisters och ledande vänsterpartisters beskrivning av händelseförloppet tvärt slut. Aldrig tas det upp varför de så kallade dissidenterna dömdes. De dömdes inte av den orsaken att de tycker olika, att USA skall kontrollera Kuba, utan de dömdes för att ha tagit emot penningsummor från en ”främmande makt” i syfte att omstörta landets samhällssystem. Alltså på samma juridiska grund som finns i Sverige där det också är brottsligt att mota medel från ”främmande makt”.
Men de konkreta kubanska anklagelsepunkterna nämns aldrig hos den etablerade finvänstern.

Alltså man är emot imperialismens öppna blockadpolitik, man är emot terrorismen från Florida, man är emot fängslandet av de fem. Men man har samtidigt inget att säga om de mer förfinade civila omstörtningsförsöken som innebär att man helt enkelt köper till sig en opposition. Ett USA som har en total ekonomi som är hundratals gånger större än den kubanska skall ges rätten att via feta dollarbuntar köpa och splittra det kubanska samhället.

Att inte ta upp detta fjärde ben i försöken att återerövra Kuba är att begå en intellektuell ohederlighet eller ett medvetet försök till förfalskning för att själv inte vilja ta klar och tydlig ställning i förhållande till Kubas socialism. Förtigandet i fallet innebär att ge grönt ljus åt den nykolonialism som heter att köpa sig inflytande i ett land via det så kallade ”civila samhället”.

Det typiska för den kubanska revolutionen är att den i början inte följde några som helst doktriner och absolut inte några leninistiska. Fast helt egentligen också i Lenins anda.

I sitt verk ”Resultaten av diskussionen om självbestämmanderätt” i kapitlet tio om det irländska upproret 1916 skriver Lenin i polemik mot dem som avfärdade det irländska upproret mot engelsmännen som en småborgerlig ”kupp”.

”Den som kallar ett sådant uppror för kupp är antingen den värsta reaktionär eller en doktrinär, som är hopplöst oförmögen att föreställa sig den sociala revolutionen som en levande företeelse.

Ty att tro, att en social revolution är tänkbar utan att de små nationerna i kolonierna och Europa gör uppror, utan att det kommer till revolutionära utbrott bland en del av småbourgeoisien med alla dess fördomar, utan att de icke medvetna proletära och halvproletära massorna kommer i rörelse mot godsägarnas och kyrkans ok, mot det monarkistiska och nationella förtrycket osv – det innebär att förneka den sociala revolutionen. På ett ställe skall det således ställas upp en här och sägas ’Vi är för socialismen’, och på ett annat ställe en annan och sägas ’Vi är för imperialismen’, och detta skall bli en social revolution!

Endast de som har en löjligt pedantisk ståndpunkt kunde tänka sig att kalla det irländska upproret för en ’kupp’.

Den, som väntar en ”ren” social revolution, kommer aldrig att uppleva den. Han är en revolutionär i ord, som inte förstår den verkliga revolutionen.”

Även om Irland 1916 och Kuba 1959 skilde sig åt så förstår ni säkert Lenins andemening med det skrivna.

Den kubanska revolutionen 1959 var ingen skinande ”ren” revolution. Visst fanns det ett kommunistiskt parti på Kuba om än omdöpt till socialistiskt, men partiet hade i ett tidigare skede samarbetat med diktatorn Batista, för att inte myndigheterna skulle slå mot dess fackföreningar. Partiet kom att ha en liten roll i revolutionen, även om det så småningom anslöt sig till det växande upproret 1958. Fram till dess kallade detta parti Castro och hans gerilla kämpar som ”småborgerliga äventyrare”. Castros rörelse kallades för 26 juli-rörelsen efter datumet för anfallet mot militärförläggningen i Moncada.

Castro, som gick fram på ett nationellt demokratiskt program fick bistånd från den radikala studentrörelsen. Den kubanska revolution som nu är 50 år var ingen vid tidpunkten medveten socialistisk revolution, absolut inte någon skinande ”ren” revolution som 1916 års pedanter väntade sig. Det som skiljer den kubanska revolutionen från kampen i Kina, Vietnam och Korea var att de tre senare var nationella och socialistiska och som leddes av kommunistiska partier. Men i imperialismens epok finns det i varje revolution ett socialistiskt element något som Kuba uppvisade med all tydlighet.

I den aktuella situationen som Kuba befann sig, i en protektoratliknande ställning, var det fullständigt naturligt att den nationella revolutionen innehöll en socialistisk del oavsett huruvida Castro var medveten om det eller inte.

För att bryta den amerikanska dominansen var man tvungen att förstatliga amerikansk industri och amerikanska lantegendomar, det senare för att möjliggöra revolutionens första löfte om jordreform.

Vilket omgående gav startsignalen till den amerikanska invasions och blockadpolitiken. I den borgerliga historieskrivningen sägs att Castro blev kommunist för att få Sovjets stöd, det är en borgerlig historieskrivning. Det var den kubanska revolutionens egen dynamik i behovet att lösa den nationellt demokratiska revolutionens uppgifter. Sedan är det givetvis viktigt att framhålla den sovjetiska hjälpens avgörande betydelse för den kubanska revolutionens överlevnad, i alla fall de första årtiondena.

Den kubanska ekonomin med sin socialism har visat en mycket stor motståndskraft inför enorma politiska och ekonomisk utmaningar. Den har motstått en USA stödd invasion, en flottblockad och hundratals terroristattacker, och världshistoriens längsta handelsbojkott.

Kuba motstod den kontrarevolutionära flodvågen i samband med Sovjets kollaps och den östeuropeiska socialismens sammanbrott.

Som alla seriösa forskare medger även i västvärlden, även motståndare till socialism. alltså inte gapande liberaler finansierade av USA – så har Kuba utvecklat ett mycket omfattande och fungerande socialt välfärdsprogram.

Gratis allmän god hälsovård, och gratis utbildning från förskola upp till den mest avancerade högskoleutbildning

På utrikespolitikens område har Kuba utvecklat diplomatiska förbindelser över hela jorden trots USA: s bojkott och amerikanska påtryckningar.

I frågor som nationell och personlig säkerhet ligger Kuba långt framme. Brottsligheten på Kuba är låg jämfört med Latinamerika i övrigt. Men brottslighet på Kuba finns - vi skall inte vara romantiker - fast på en lägre nivå på grund av samhällets humanitära karaktär. De flesta av de terroristattacker som kommit, främst från USA territoriet, har framgångsrikt avvärjts

Kubas förmåga att motstå externa hotelser som i andra fall skulle ha störtat andra regeringar är en stor framgång, men samtidigt med dessa segrar står Kuba inför ett antal utmaningar inför det 21 århundradet. Vissa utmaningar som måste få ett svar, men som jag vill återkomma till.

Den stora sensationen för den kubanska revolutionen är att den helt enkelt har överlevt. Givetvis tack vare den interna dynamiken, men även Sovjetblockets avgörande betydelse. Utan Sovjet hade Kuba antingen kramats ihjäl av imperialisterna, eller helt sonika slagits ihjäl. Men Kuba överlevde, och kunde bevara sitt socialt avancerade system.

USA och den inhemska reaktionen kunde med lätthet störta den reformistiske regeringen Arbenz i Guatemala 1954. Man störtade Mossadegh i Iran 1953. Man mördade Allende i Chile 1973. Lumumba tillfångatogs och utlämnades till hans bödlar i Kongo.

USA kunde störta sandinistregeringen i Nicaragua 1990, man fotade bort Haitis ledare Aristide två gånger 1992 och 2004 ( I det sistnämnda fallet spelade Fria Fackförenigs internationalen med). Men Kubas socialism stod emot.

En borgerligt tänkande journalist jämförde mellan Allende, sandinistledaren Daniel Ortega och Fidel Castro.

Borgaren konstaterade att snällast av de tre var Allende, men så fick han bara sitta i tre år. Inte riktigt så snälla var sandinisterna de fick sitta i tio år och minst snällast av de tre var Castro som nu suttit i 50 år.

Med Sovjet kunde förmånliga handelsavtal slutas. Men Sovjets kollaps och de östeuropeiska ländernas inordnande under västvärlden skakade om den kubanska ekonomi ordentligt BNP sjönk med en tredjedel.

1992 var Mario Sousa och undertecknad på Kuba, inbjudna av Kubanska fackföreningscentralen. Själv hade man påverkats av braskande rubriker om Kubas omedelbara och definitiva kollaps, vi kommunister i väst är ingalunda immuna mot allt vad borgare skriver. Men när vi var på Kuba under denna specialperiod såg vi ett fungerande samhälle som kämpade sig igenom svårigheterna. Trots att Svenska Dagbladet endast hade gett Kuba några månaders överlevnad. Kuba genomförde en mycket stram nödlösning – landet genomgick ett ekonomiskt undantagstillstånd.

Men med stora skillnader hur kriser hanteras i kapitalistiska länder. Under hela 1990-talet omorienterade Kuba sin ekonomi för att möta den nya tidens krav, men detta skedde samtidigt som man behöll sitt sociala välfärdsnät.

Man kan säga att Kubas mödosamma återhämtning började i mitten av 1990-talet.

Inom turistsektorn skedde stora satsningar med långa avtal med europeiska och latinamerikanska multinationella företag. De företag som kubanerna slöt avtal med har egenintresse i att värva turister till Kuba. Det andra alternativet skulle ha varit att kubanska staten tvingats etablera en omfattande turistbyråverksamhet i Europa och Latinamerika.

Man investerade i bio teknologi, en satsning som gynnades av den utbyggda hälsovården. Samt man satsade på läkemedelsexport. Som ni känner till har man långtgående avtal med Venezuela medicinskt kunnande från Kuba mot billig olja i gengäld. Man har samägda företag inom nickelbrytning, rom, tobak, citrus man har nu matimportavtal fån Kanada och USA. Man lade ned hälften av sina sockerbruk, den mer nedslitna och ineffektiva halvan, och reducerade sockerproduktionen. Landet investerade motsvarande 200 miljoner dollar i datavetenskap samtidigt som Kubas omfattande humanitära hjälp utomlands fortsatte.

Denna ekonomiska strategi kombinerat med gynnsamma omständigheter; som höga råvarupriser, Venezuelas radikalisering, skiften från höger-center regeringar i Latinamerika till vänster–center regerringar gynnade Kuba. Till denna upphämtning skall dessutom tillskrivas kubanernas egna offervilja. Från 2003 kom hjulen att snurra snabbare. Tyvärr kom de hårda tropikstormarna förra året att drabba Kubas ekonomi hårt, men på årsbasis växte ändå ekonomin med över fyra procent.

Från djup kris till ekonomisk återhämtning behöll den kubanska regeringen alla grundläggande sociala förmåner. Alla vårdcentraler fanns kvar och skolorna var fortfarande gratis vilket minsann inte är någon självklarhet i Latinamerika.

Arbetare behöll sina löner medan staten finansierade omskolningsprogram. Hyror och kommunal service var fortfarande låga. Pensionerna kom. Däremot drabbades kultur, sport och fritid av stora nedskärningar men fortsatte att fungera . Trots alla brister på varor och allmänt hårda vardagsvillkor så låg brottsligheten på en i latinamerikansk, ja amerikansk jämförelse på en låg nivå.

Säkerhetsorganen skyddade kubanerna från flera planerade terroristattentat från USA. Destabiliseringsförsök av ”dissident organisationer ” har bekämpats

Man har motstått USA:s och EU:s krav på att ändra inriktig på sin politik Kuba gick inte Östeuropas eller de forna sovjetstaternas väg.

I motsats till dessa länder så innebar den kubanska reträtten, för reträtt är det, inte några monströsa klasskillnader där en liten grupp miljardärer och mångmiljardärer roffade åt sig av offentlig egendom och lämnade folket bakom sig med sjunkande medellivslängd och dåliga pensioner.

Kuba å sin sida behöll majoriteten av aktierna i sina joint venture med det utländska kapitalet, med några undantag, i motsättning till amerikanska och europeiska företags övertagande av alla viktiga delar i det östeuropeiska näringslivet.

När kamrat Johan Wiman och jag själv besökte Lettland kunde vi se den totala utländska dominansen i banksektorn. Av bankskyltarna av döma kunde man tro att man var i Sverige.

Skyltar fån SEB, Handelsbanken, Nordea och inte minst Swedbank dominerade i centrala Riga. Inte undra på vad måndagsdemonstranterna på Norrmalmstorg egentligen avsåg. I Tjeckien kontrolleras och ägs nästan alla tidningar av utländska mediekoncerner.

Dessutom drabbades inte Kuba, även det i motsats till länderna i före detta Östeuropa och forna Sovjet, av något massivt penningutflöde. Vare sig legalt eller illegalt. Inte heller var Kubas övergång till viss blandekonomi organiserad av kriminella syndikat. Syndikat som spelar stor roll i den politiska överbyggnaden i länder som Bulgarien, Polen, Baltstaterna, Rumänien och Albanien.

Kubas stora framgång i att övervinna dessa enorma utmaningar och framgången i ekonomisk återhämtning samtidigt som man kunde behålla en stark försvarsmakt skall till stora delar tillskrivas en kombination av folkligt deltagande, lojalitet till de revolutionära ledarna och ett fasthållande av jämställdhet, solidaritetstanken, nationell värdighet och oberoende.

Men övervinnandet av den amerikanska blockadpolitiken och den sovjetiska kollapsen har även lett till nya utmaningar och svårigheter.

Om detta talas det öppet på Kuba. I en artikel den 29 december 2008 i ungdomsförbundets engelskspråkiga internet upplaga Juventud Rebelde säger artikelförfattaren José Alejandro Rodriguez följande om den kubanska ekonomin:

” Den kubanska Revolutionen rev inte bara systematiskt ner den gamla ekonomiska och sociala ordningen, som baserades på obalanser, ojämnlikhet och orättvisor. Den skapade på grunderna av detta rivna system ett inte helt problemfritt system men det skapade ändå en hållbar målsättning; att administrera och bygga ett samhälle för den stora majoriteten, utan att utesluta några. Men utan tvekan har detta inte varit en rak och lätt process: Vi ha mött dagliga hinder på dess väg omkastningar i politiken, okänslighet. Öppenhet och sedan slutenhet, misstag, voluntarism, extremism, idealism och andra ismer. Dessa har varit sammanbundna med alla hotelser som kommit från vår stora granne. Under dessa 50 år har Kuba sökt sin egen väg inte utan motgångar men sett nya öppningar i sin vilja att bygga socialismen.”

I artikeln citeras Roberto Verrier som är president i Kubas nationella förbund av ekonomer och revisorer.

”Identifieringen av den sociala rättvisan som grundval för varje ekonomisk förändring är en grundläggande seger för revolutionen. Att sörja för befolkningens välfärd har varit grundvalen, oavsett sociala spänningar och restriktioner, oavsett förändrade interna eller utrikespolitiska förhållanden, bakslag och chocker, allt detta har samtidigt utmanat effektiviteten i den kubanska produktionen och servicesektorn, som inte alltid kunnat möta folkets höga förväntningar, ett folk som själva avgör sitt öde. Detta är en konflikt som inte existerar i marknadsekonomier där den ekonomiska socialdarwinismen endast skyddar de starkaste och efterfrågade.”

Problem med produktivitet och obalanser i ekonomin på Kuba finns och existerar. Ett exempel är turistnäringen. Turismen är den snabbaste vägen att få in hårdvaluta – och näringen är dessutom intressantast för de utländska investerarna. Genom att få in hårdvaluta kan man importera varor, olja, mat och mediciner.

Men detta har lett till störningar i ekonomin, outbildade i turistsektorn tjänar mer än högt utbildad vetenskapsmän, läkare, och folk inom jordbruk och industri.

Massturismen har lett till framväxten av ”fixare”, prostituerade, hallickar, en viss droghandel. Folk i denna sektor tjänar mycket mer än hederliga arbetare, anställda och yrkesfolk. En korrupt miljö i restaurangnäringen och nattklubbar utmanar den grundläggande revolutionära andan.

Fortsatt brist på varor, låg köpkraft och avsaknaden av efterfrågade konsumtionsvaror försvagar den kubanska regeringens försök att skapa ”moral” inom turistsektorn. Utan att för den skull driva bort turisterna.

Så medan turism under specialperioden var en nödlösning så är turismen numera en strategisk del i den ekonomiska tillväxten.

Kuba har varit en monokultur, sockerexporten gick först till USA sedan Sovjet. Efter det turism för européer och kanadensare. Detta löser problem på kort sikt men skapar samtidigt flera långsiktiga problem. Som när utbildade arkitekter går över till turistsektorn och tjänar bättre som väskbärare.
Kuba har dessutom fått ett välfärdsbekymmer, med lågt barnafödande och en åldrande befolkning. Samtidigt som antalet i produktiv ålder minskar.

Det folk klagar på är bostadssituationen. Det förelåg ett program på 100 000 nya lägenheter per år men de målen uppfylldes inte. Gamla Havanna är i ett skriande behov av upprustning, förfall kostar mycket. Kuba lider brist på transportfordon men de nyinköpta kinesiska bussarna har löst en del av problemen.

I en rapport år 2005 sade Fidel Castro att det var ett svinn på bensin på 50 procent.
Fifflet var utbrett, bensin stals och såldes på svarta börsen. Fidel var tvungen att kasta ut personal vid mackarna och bemanna dem med socialarbetare för att stärka statens makt och kontroll. Fast i längden håller det inte med kampanjer utan det måste till ett riktigt redovisningssystem.

Bra med revolutionära motivationer och att framhålla Che Guevara och andra revolutionära ledare som föredömen men i grund och botten handlar det om för låga löner. Vi i kommunistiska partiet tror inte på någon fattigmanssocialism. Det har och finns i den kubanska utvecklingen en övertro på voluntarism som skribenten i ungdomstidningen skrev.

Alltså betoningen på viljans makt. På 1970-talet talades det om ett produktionsmål på 10 miljoner ton socker men de objektiva omständigheterna fanns inte i och med brist på transportmedel och produktionskapacitet på sockerbruken. I detta finns vissa likheter med Maos bonde entusiasm i det stora språnget. Nu är våra kubanska kamrater medvetna om situationen.

Raul Castro sade i sitt 26 julital 2007 i staden Camaguey att:

”Vi är även medvetna om de extrema objektiva svårigheter vi står inför, så är lönerna klart otillräckliga för att tillfredställa alla behov och som därmed har den socialistiska principen att var och en skall bidra utefter sina möjligheter och få lön efter sitt arbete. Detta har frambringat olika former av social odisciplin och tolerans inför dessa negativa fenomen, detta har rotats och det är svårt att rycka upp det även efter att de objektiva omständigheterna förändrats.”

Låga löner, dålig motivation, avsaknad av arbetsdisciplin, låg produktivitet är en ond cirkel som påverkar servicen, tillverkningen, och jordbruket i en ond cirkel som på sikt kan bli förödande.

Socialismens humanitära karaktär är också dess dilemma. När en kubansk representant var på ett möte arrangerat av Svensk- kubanska i Göteborg sade kubanskan att ”arbetets intensitet måste öka på Kuba”.

Men på efterföljande frågestund gjorde några Kubavänner misstaget och de såg ett sådant uttalande genom svenska ögon, vi vet ju vilken uppdriven takt det är på många svenska arbetsplatser.
– Hur kan man säga så frågade våra svenska Kubavänner, är inte det att exploatera människor.

Men de såg och tolkade ett sådant uttalande med svenska ögon och tolkade orden utifrån svenska erfarenheter och inte kubanska. Med tal om ökad arbetsintensitet handlar det att öka från en låg nivå och att som exempelvis hålla sina arbetstider. Men under de senaste åren har lönerna höjts och det ganska mycket procentuellt, men de är fortfarande för låga för att stimulera en större produktivitet.
Oavsett dessa utmaningar och svårigheter i byggandet av socialismen, man bygger inget paradis 15 mil från en stormakt som hotar med invasion, så har den kubanska revolutionen och socialismen inneburit fantastiska sociala framsteg utifrån de förutsättningar som funnits.

Något som vidimeras av alla FN:s fackorgan. Kuba och dess system har stått pall mot imperiets alla försök att krossa ett exempel som visat en annan väg än den som utstakas i de imperialistiska metropolerna.

Den sociala doktrin som väglett Fidel Castro och kubanska kommunistpartiet är en solidaritetens, omtankens och jämlikhetens doktrin. Vi lovar att fortsätta stödja Kuba så gott vi kan. Leve den Kubanska revolutionen!