Folkmakten på Kuba

Angela tittar häpet, och lite uppbragt, på oss.

”Ersättning? Nej, absolut inte. Här på Kuba tar vi inte betalt för att företräda våra väljare.”
Vi sitter i den lokala folkmaktens hus i staden Sancti Spiritus på Kuba. Den helige andens stad. På podiet ordföranden Omar Gonzalez och de svenska gästerna, i bänkarna ett tiotal folkvalda, män och kvinnor i olika åldrar och med skiftande hudfärg. De har kommit för att diskutera demokrati med oss. Kubansk och svensk.

Angela gör sin första period som folkvald i det som närmast kan liknas vid kommunfullmäktige i Sancti Spiritus. Men där slutar också likheten.

”Varje måndag håller jag möte för väljarna i mitt valdistrikt”, berättar Angela. ”Dit kan vem som helst komma för att framföra klagomål, ställa frågor eller för att peka på problem som de vill att jag skall ta upp.”

”En gång i halvåret måste jag sedan avlägga rapport för mina väljare på ett stormöte. Enligt vallagen är jag skyldig att redovisa vad jag gjort. Är väljarna inte nöjda med mig kan de begära att jag avgår eller att jag avsätts. Väljarna är mina uppdragsgivare och i vårt system har de den avgörande makten också mellan valen.”

Angelas valdistrikt består av knappt tusen väljare. Hon berättar att bostadsfrågan är det största problemet för människorna i hennes distrikt. Av vad vi har sett är husen i Sancti Spiritus i betydligt bättre skick än i delar av centrala Havanna, men Angelas väljare anser att det finns mycket mer att göra. Därför arbetar hon nu med bostadsfrågan.

Detta med avsättbarheten är naturligtvis intressant för en kommunist. Kan en folkvald avsättas under löpande mandatperiod ökar väljarnas inflytande och risken för att politiker företräder andra intressen än sina väljares minskar. Vi ber om ett förtydligande.

Folkmaktsförsamlingens sekreterare Dorban Caneganez plockar genast fram vallagen och läser högt för oss. Lagen är otvetydig. Folkvalda som missbrukar väljarnas förtroende eller som missköter sig på andra sätt inte bara kan utan skall avsättas. Under löpande mandatperiod. Kravet är att minst 10 procent av väljarna skriver under en sådan begäran. Om så sker skall nyval utlysas.

Är det mer än vackra ord på ett papper? Vi kastar ut frågan och det mumlas lite i bänkarna.
”Under förra mandatperioden var det några som avsattes här i Sancti Spiritus”, svarar en man i militäruniform. ”Men det är inte det typiska. Poängen med vårt system är att vi som är valda aldrig skall förlora perspektivet på vårt uppdrag. Vi måste hela tiden lyssna på våra väljare och göra vårt bästa för att företräda dem. Vår demokrati byggs nerifrån och upp. Väljarna är hela tiden med i diskussionen.”

De tio som sitter framför oss är måhända inte representativa för alla folkvalda i Sancti Spiritus. Ändå slås vi av att de är påfallande unga och att hälften av dem gör sin första period som folkvalda.
Det skojas lite när en färgad kvinna presenterar sig. Hon heter Maria och ser inte nämnvärt äldre ut än sin kamrater. De andra tycker att hon är för blygsam. De berättar att Maria blivit omvald fyra gånger.

Med tydlig beundran och respekt. Det är uppenbart inte så lätt att bli omvald. Man måste ligga i och få något uträttat, annars väljs någon annan nästa gång.

Vi berättar för dem om Anna Hedborg. Hur hon i TV sa att förslaget till nytt pensionssystem inte kunde föras ut till diskussion i samhället ”eftersom det aldrig skulle gått igenom då”. Och om Göran Perssons uttalanden om att folkomröstningar är odemokratiska.

Ett förskräckt och misstroget mummel bryter ut i bänken. Det kan inte vara sant? Inte i Sverige. Inte i ett demokratiskt land.

”Här på Kuba förs alla stora frågor ut till diskussion i hela samhället”, säger Dorban Caneganez. ”Om folkmaktens nationalförsamling förbereder en ny lag så diskuteras den på alla arbetsplatser och i alla massorganisationer. Först när förslaget är folkligt förankrat och har folkligt stöd fattas beslut.”

Vi talar länge med de folkvalda i Sancti Spiritus och ställer många frågor, också sådan som skulle kunna uppfattas som oförskämda. Någon fullständigt klar bild får vi naturligtvis inte, för det är församlingen för liten och tiden för kort. Men ett intryck är mycket starkt: Här sitter politiker av ett annat slag än dem vi normalt möter i Sverige; politiker som bryr sig om sina väljare, som lever som sina väljare, som inte har som utgångspunkt att sko sig för egen del, utan som verkligen ser sina uppdrag som ett förtroende.

En liten utflykt.

Tillbaka i Havanna besöker vi Folkmaktens nationalförsamling, motsvarigheten till vår riksdag. Vi träffar Ramón Pez Ferro, ordförande för nationalförsamlingens komission för internationella relationer. Han har varit med förr, så han blir vare sig häpen eller uppbragd när vi frågar om lönevillkor och privilegier.

”En svensk riksdagsman frågade mig en gång om mina privilegier”, berättar han. ”Jag svarade att jag har privilegiet att dela mitt folks villkor, både folkets umbäranden och folkets förmåner. För så är det hos oss. Vi som är valda har inga speciella förmåner.”

Som ordföranden i en av nationalförsamlingens komissioner arbetar Ramón Pez Ferro i Havanna huvuddelen av året, trots att han kommer från och är vald i en liten stad på centrala Kuba.

”Ungefär hälften av nationalförsamlingens ledamöter ingår i någon av kommissionerna och måste därför arbeta här i Havanna”, berättar Ramón Pez Ferro. ”Principen är då att vi har samma lön som vi hade innan vi flyttade hit. Den andra halvan av ledamöterna är bara här när nationalförsamlingen sammanträder, det är två gånger om året under två veckor. Övrig tid lever de som vanligt på sina jobb och i sina valkretsar. Vi tycker det är viktigt. De folkvalda bör finnas bland sina väljare i så hög utsträckning som möjligt.”

Åter i Sancti Spiritus.

De folkvalda vi talar med är alla medlemmar i Kubas kommunistiska parti, PCC (Partido Comunista de Cuba). När vi frågar svarar de unisont ja och med uppenbar stolthet. De är naturligtvis inbjudna att diskutera med oss just därför att de är partimedlemmar, vilket vi inte finner underligt. Vi är ju en partidelegation inbjuden av PCC , så naturligtvis kallar partiet sina medlemmar att diskutera med oss.
Men Dorban Caneganez skyndar sig ändå att rätta till alla eventuella missförstånd.

”Att många folkvalda är partimedlemmar visar vilket förtroende partiet har bland folket”, säger han och de andra nickar instämmande. ”Men det finns också folkvalda som inte är partimedlemmar. För att bli uppsatt som kandidat måste du har förtroende bland människorna i ditt valdistrikt. Det är väljarna som nominerar kandidater, inte partiet. Partiet deltar inte i valen, får inte sätta upp kandidater och får inte propagera för den ena eller andra kandidaten. Det är förbjudet i lag.”

I svenska öron låter det naturligtvis underligt, särskilt om man betraktar den liberala demokratin som det optimala uttrycket för folkligt inflytande i politiken och inte förmår att se bortom dess trånga ramar. Men så är det på Kuba. Man har ett demokratiskt system utan partier. Inget enpartisystem, alltså, inte vad gäller val och folkrepresentation, där Kubas kommunistiska parti inte deltar och inte får delta, utan ett partilöst system.

Ett kubanskt system, givetvis, anpassat efter kubanska förhållanden och behov. Men också ett demokratiskt system.

Demokrati betyder folkmakt och vad är det som säger att folkmakt prompt måste utövas via partier? Kuba har utvecklat en annan modell, ett decentraliserat och mer direkt folkstyre med större inflytande för vanliga människor och med större krav på folkligt deltagande i politiken. De finns säkert andra vägar att gå för att upprätta en genuin folkmakt, till skillnad från liberalerna gör kubanerna inte anspråk på att deras modell är optimal och universell. Men efter att ha talat med företrädare för den kubanska folkmakten på alla nivåer är ett intryck mycket starkt: Här handlar det om människor som verkligen menar allvar med att företräda folket och som i sitt arbete har ett mycket tätt förhållande till sina väljare.

Samtal säger inte allt, man behöver studera ett samhälle mer ingående för att få en inblick i dess innersta väsen. Men samtal säger ändå något. När genuin demokratism är den röda tråden i allt vad folkmaktens företrädare säger är demokratin inte i fara.

En kväll skall vi besöka CDR-kommittén i zon 118 i Sancti Spiritus. Kommittéerna för revolutionens försvar (CDR) är den största och bredaste massorganisationen på Kuba med nästan 7,8 miljoner medlemmar. Det gör över 90 procent av den vuxna befolkningen.

”Alla är väl inte så väldigt aktiva”, säger vår värd och följeslagare Jorge Rodriques Fernandez, funktionär på partiets internationella avdelning i Sancti Spiritus. ”Men att så många är med visar det starka stödet för revolutionen. Skulle USA får för sig att anfalla oss, skulle alla CDR-medlemmar mangrant sluta upp till revolutionens försvar, det kan jag garantera.”

Vår bil letar sig genom de smala gränderna i centrala Sancti Spiritus. Klockan är åtta på kvällen och den kubanska natten har redan infunnit sig. Det är kolsvart. Så ser vi ett starkt ljussken i en gränd. Vi är framme, men inte till ett möte med CDR-kommitténs ledning, som vi trott, utan till ett möte med människorna i zon 118. Ett knappt hundratal människor sitter på stolar som satts ut i gränden, andra står lutade mot husväggarna eller lutar sig ut genom sina fönster. Den lokala TV-stationen är på plats, därav ljusskenet.

Vi hälsas välkomna av ordföranden i CDR-kommittén i zon 118, Angela Pérez, en bastant dam med glimten i ögat.

”Presidente”, säger hon med ett brett leende och pekar först på mig och sedan på sig själv. Mer kan vi inte säga till varandra utan tolk. Men en ny vän har jag ändå fått.

Några barn uppträder med sång och dikt och sedan talar en man med välansad tangorabatt. Temat för kvällen är kampen för de fem kubaner som under vidriga förhållande hålls fängslade i USA, dömda för spioneri efter en skandalartad rättegång och utan tillstymmelsen till bevis (deras ”brott” är att ha avslöjat exilkubanska högerextremisters terrorplaner mot Kuba). Detta tema går igen överallt under vårt korta besök på Kuba och givetvis förklarar vi vår solidaritet med de fem kubanerna i vårt tacktal.

Mannen med tangorabatt heter Carlos Rafael Fedez. Han och hans familj bor här i kvarteret och efter mötet visar han oss hemtamt vägen till CDR-kommitténs lilla lokal alldeles i närheten. Man märker att han är bland de sina, inte bara för att han stolt presenterar oss för fru och barnbarn, utan för att han känner alla vi möter.

Vi har inte riktigt fattat vem han är, så vi tvingas fråga.

”Jag är ordförande för CDR-kommittéerna här i Sancti Spiritus och ledamot av nationalförsamlingen”, berättar han. ”Men jag är inte så ofta i Havanna. Mitt jobb finns här, bland mina väljare.”

En kubansk riksdagsledamot, alltså. Hemma hos sig och de sina i den trånga gränden. Det känns gott att se honom i mängden, säkert uppburen och uppskattad av de andra, annars hade han inte blivit vald, men inte avskiljd och absolut inte uppnäst.

När vi tidigare på dagen besökt partihuset i Sancti Spiritus för möte med den lokala partiledningen stannar vi till vid ett foto från ett massmöte. Vi känner inte igen platsen, så vi frågar var fotot är taget.
”Det är taget här i Sancti Spiritus”, berättar Isidoro Rodriques med märkbar stolthet. Isidoro är tillförordnad förstesekreterare i partiets provinskommitté.

”Men vi kunde inte hålla till här utanför på revolutionsplatsen, som vi brukar”, förklarar han. ”Den var för liten för så mycket människor. Så vi fick flytta mötet till en annan plats.”

Isidoro berättar att partiet och massorganisationerna nästan varje lördag arrangerar ett massmöte någonstans i landet. För en tid sedan var det Sancti Spiritus tur och 150000 människor kom. Inte illa för en stad och en provins med 110000 respektive 500000 invånare.

”På de här mötena är det både tal och underhållning”, berättar Isidoro. ”Traktens bästa artister uppträder. Men det är inte ledarna för partiet som talar, vi finns i publiken. Talarstolen är till för folkets representanter, inte minst för de unga. Vi vill uppmuntra och skola fler att tala i så här stora sammanhang.”

Morgonen därpå är det lördag. Vi skall åka till den närbelägna turiststaden Trinidad för att diskutera turismens för- och nackdelar med particellen på ett av turisthotellen. Men efter frukost hinner vi slå på TV:n. Det är direktsändning från ett massmöte i Sankta Clara. Fullt av folk och en ung tjej i talarstolen.

Visst är den kubanska revolutionen folkligt förankrad!

En sak vi slås av i Sancti Spiritus är att partiföreträdarna är påfallande unga. Partisekreteraren i distriktet Sancti Spiritus, Isidoro Rodriques, är 36 år och hans kollega i själva staden, Pedro López Casello, är 35. Det är alltså en postrevolutionär generation som leder partiet på dessa nivåer, åtminstone i Sancti Spiritus.

När vi håller möte med lärarkollegiet på den lokala partiskolan påtalar vi detta förhållande och frågar om det ligger någon medveten strategi bakom eller om det bara är en tillfällighet.

Läraren i partiteori svarar. Han glömmer dessvärre att presentera sig vid namn och vi glömmer att fråga, men han berättar att han som ung studerade vid en militärakademi i Moskva.

”Efter socialismens sammanbrott i Sovjet och Östeuropa har vi noga analyserat och diskuterat de negativa erfarenheterna därifrån. Vi menar att det är nödvändigt för ett kommunistiskt parti att bekämpa alla tendenser till slentrian och därför har vi infört ett slags avlösningssystem inom partiet.

Du får inte inneha en post hur länge som helst, utan efter en viss tid måste du lämna plats för nya krafter.”

Att detta ”avlösningssystem” inte gäller den högsta partiledningen är inte mycket att säga om. Där dominerar ännu revolutionsgenerationen. Men att det införts på lägre nivåer och till synes fungerar i Sancti Spiritus är gott nog. Det förhindrar inte bara slentrian, utan också inrättandet av mer eller mindre privata fögderier, som i Sovjet under den sk realsocialismens förfallsperiod.

Läraren i partiteori talar mycket om partiets ”etiska kod”. Som svensk kan man bli lur på det. Här i Sverige skall ju de roffande direktörerna förses med ”etik” istället för med lagar och regler som stoppar rofferiet. Men parallellen är orättvis. Det kubanska kommunistpartiets etiska kod handlar om att i ett tidigt skede ingripa mot alla tendenser till korruption eller till att ledande partiföreträdare avskiljer sig från massorna.

Antagningssystemet är ett exempel. För att kunna bli medlem i PCC måste du först rekommenderas till medlemskap av dina arbetskamrater eller av människorna i ditt bostadsområde. Först därefter prövar partiet din ansökan. Karriärister har det inte alldeles lätt.
*
Partido Comunista de Cuba, PCC, är det enda partiet på Kuba, inte för att PCC hävdar enpartisystem som princip, utan för att man menar att Kubas utsatta läge kallar på största möjliga politiska enighet till revolutionens försvar, en enighet som uppenbart finns och som förkroppsligas av PCC. Liberalerna må gå i taket över denna hädelse mot deras ”konkurrenssystem”, men för den som de allra minsta bryr sig om att sätta in det kubanska systemet i dess sammanhang och som ser till hur det faktiskt fungerar, är det inget att yla om.

Naturligtvis innebär ett enpartisystem risker, alldeles särskilt om partiets roll i förhållande till de demokratiska institutionernas är oklar eller om dessa roller blandas ihop. Då finns risk för att partiet blir en ”stat i staten”, ett maktorgan för sig självt.

När vi håller möte med centralkommitténs organisationsbyrå reser vi denna fråga till diskussion. Har PCC diskuterat och dragit några lärdomar av de negativa erfarenheterna från Sovjet vad gäller förhållandet mellan parti och stat?

Svaret är jakande. På Kuba har partiet getts en tydlig och avgränsad roll, som ideologisk och kontrollerande kraft. Det är därför partiet inte deltar i valen och enligt lag inte får göra det. Folkmakten är folkets. Statinstitutionerna utgår från folkmakten.

Naturligtvis skall partiets roll inte underskattas. Med nära 900000 medlemmar är PCC den helt avgörande politiska kraften på Kuba. Men genom den tydliga rollfördelningen och genom den vikt PCC lägger vid att partiet och dess medlemmar skall ha de breda folklagrens odelade förtroende, så uppstår ingen motsättning mellan partiets roll och folkmaktens roll, åtminstone ingen tydlig och iakttagbar motsättning.

Mycket sagt efter en vecka på Kuba, naturligtvis. Men ändå var det just detta som imponerade och gladde oss mest, som kommunister. Kubas kommunistiska parti har inte bara en stark folklig förankring, utan har också utvecklat metoder för att skydda denna förankring mot det moras som byråkratism, karriärism och korruption innebär.

Kuba har många problem, inte minst av ekonomisk art. Mycket hänger samman med den amerikanska blockaden och de kompromisser man tvingats till på grund av den. Transportsystemet är en katastrof och arbetsproduktiviteten påfallande låg, två saker som givetvis hänger ihop. Det är inte just in time-produktion som gäller på Kuba.

Materiellt sett har kubanerna så de klarar sig, inte minst på grund av det subventionerade ransoneringssystemet. Men skillnaden mellan det man får i ranson och det man kan skaffa sig med hjälp av dollar är så stor att den ohjälpligt föder osunda företeelser, som prostitution och svartabörshandel, problem som kubanerna ingalunda förnekar och inte försöker dölja. Men som man heller inte tycks ha hittat någon lösning på, åtminstone inte en synbar, om en sådan nu finns.

I skarp kontrast till den materiella knappheten står det otroligt imponerande välfärdsystemet. Hur ett fattigt land som Kuba kan bygga ut välfärden när det påstås att ett rikt land som Sverige måste skära ned den, är ett samtida mysterium, åtminstone för dem som verkligen tror att den nyliberala nedskärningspolitiken är nödvändig.

Många problem, utan tvekan. Men inget demokratiskt. Skall man tala om demokrati i betydelsen folkmakt är Kuba ett föredöme, trots sitt utsatta läge – sedan får liberaler och vänsterpartister yla i kapp om demokratiskt underskott bäst de gitter.

Det demokratiska underskottet finns på närmare håll.

Valsystemet på Kuba
I kort sammanfattning fungerar valsystemet på Kuba så här. Valen är rena personval. Det är inte partier som kandiderar och det är heller inte partier (partiet) som nominerar kandidater. Kubas kommunistiska parti är tvärtom i lag förbjudet att delta i valen och har ingen formell möjlighet att påverka nomineringsprocessen.

Vad gäller kommunvalet sker nomineringen på öppna möten i de små grannskapsenheter som det kubanska samhället är indelat i. Enligt den kubanska vallagen får en valkrets bestå av högst åtta grannskapsenheter, så det handlar om små enheter om något eller några hundratal väljare där de flesta känner varandra.

Lagen säger att minst 75 procent av väljarna måste vara närvarande på det öppna mötet för att nomineringen skall vara giltig. Den demokratiska processen förutsätter alltså ett mycket stort mått av folkligt deltagande, åtminstone jämfört med Sverige, där vi som väljare bara har att stoppa ett papper i tre kuvert en gång vart fjärde år.

Varje granskapsenhet får nominera högst en kandidat och för att nomineringsprocessen skall bli giltig måste den resultera i minst två nominerade. Högst åtta och minst två kandidater i själva valet, alltså.
Någon valrörelse i svensk mening bedrivs inte. Kandidaterna tävlar inte med varandra om att avge löften de inte kan eller ens avser att hålla och de smutskastar inte varandra. Istället publiceras biografier över dem och deras meriter på anslagstavlor runt om i valkretsen. Det är den enda valkampanj som bedrivs, förutom en allmän kampanj för att alla skall delta i valet.

Valen till de kommunala folkmaktsförsamlingarna sker med 2,5 års mellanrum, varannan gång på hösten och varannan på våren. För att bli vald måste en kandidat få minst 50 procent av rösterna. Om ingen kandidat får hälften av rösterna förrättas nyval mellan de två kandidater som fått flest röster.

Valen till provinsförsamlingarna och nationalförsamlingen, motsvarigheterna till landsting/regioner och riksdag i Sverige, äger rum vart femte år (tre månader efter vartannat kommunval) och bygger på kommunvalen på så sätt att de kommunfullmäktigeledamöter som är direktvalda av sina grannar spelar en avgörande roll i nomineringsprocessen.

Inför valen till provinsförsamlingarna och nationalförsamlingen bildas valberedningar bestående av representanter för de stora folkrörelserna med representanten för fackföreningsrörelsen CTC som ordförande. Efter en grundlagsrevision 1992 deltar inte Kubas kommunistiska parti och dess ungdomsförbund i dessa valberedningar.

Inom ramen för nomineringsprocessen, som är minst lika viktig om inte viktigare än själva valet, hålls tiotusentals möten på arbetsplatser och i bostadsområden, där väljarna kan komma med förslag och synpunkter. Inför valet 1998 fördes det över 60000 förslag till kandidater på dessa möten.

Valberedningen lägger ett första förslag till valsedel med minst dubbelt så många kandidater som det antal mandat som tillkommer kommunen. Den slutliga valsedeln fastställs sedan av kommunförsamlingen. Den innehåller lika många namn som antalet mandat, så valet handlar om att godkänna de förslag som nomineringsprocessen resulterat i, inte att välja den ena eller den andra kandidaten. Om någon kandidat inte får minst 50 procent av rösterna måste valet göras om.
På alla nivåer i det kubanska systemet kan en vald representant avsättas om han eller hon missbrukar sitt förtroende. Kravet är att minst 10 procent av väljarna kräver det.

(Läs mer om det kubanska valsystemet i svensk-kubanska föreningens utmärkta bok Kuba – en annan värld är möjlig. Finns på bokhandeln Röda Stjärnan.)