Meningen med föreningen – Om partiet

Om vi inte bygger partiet, om vi inte bygger partiet starkare än vad det är idag, så löser vi inga andra uppgifter. Hur mycket vi än pratar om dem.

I min inledning skall jag behandla partibyggets teoretiska sida. Som är en nödvändig grund för förståelsen av de uppgifter vi ställer oss som kommunistiskt parti.

Ni har läst Lenins ”Vad bör göras?” till den här träffen. Den boken skrevs för över hundra år sedan med det tsaristiska Ryssland som utgångspunkt, så jag har full förståelse för om några av er frågar er vad Lenins utlåtelser från 1902 har med oss att göra. I Sverige 2008.

Men ”Vad bör göras?” har med oss att göra. För att vi står inför samma uppgift som Lenin och hans kamrater stod inför 1902, att bygga ett parti förmöget att axla uppgiften att leda en revolution. Som i vårt fall betyder den svenska revolutionen.

Detta kan låta övermåttan storståtligt, men när allt kommer omkring, så är det just detta som är meningen med just vår förening.

Kommunistiska Partiet är inte ett parti bland andra, är inte ett parti som ser det ena eller andra sättet att förvalta kapitalismen som politikens allt, som alla de andra partierna. Visst har vi, och visst måste vi ha, synpunkter på hur kapitalismen förvaltas. Men vi får aldrig förlora det revolutionära perspektivet ur sikte. Vi vill inte förvalta kapitalismen, vi vill avskaffa den.

Det är detta revolutionära perspektiv som skapar vår samhörighet med Lenin och som gör att vi har något att lära av partibygget i Ryssland för över hundra år sedan. För att detta partibygge bevisligen skapade ett parti som var moget den revolutionära uppgiften.

Alltnog. Ni har läst ”Vad bör göras?” och förhoppningsvis fått ut åtminstone något av detta läsande.

I den här inledningen tänker jag dock ta min utgångspunkt i en artikel som Lenin skrev redan 1900, som ett slags förarbete till ”Vad bör göras?”. Den heter ”Vår närmaste uppgift” och finns publicerad i den allra första bok som vårt parti gav ut som nybildat förbund, en samling Lenin-artiklar med titeln ”Brännande frågor för vår rörelse”.

Vi skall tala om Sverige och vårt eget parti idag, inte om Ryssland. Men innan jag går in på oss själva måste jag säga några väldigt korta ord om vår partiteoris ryska bakgrund. För att sammanhanget annars kan gå förlorat.

De första åren på 1900-talet var partibyggandets period i Ryssland. Det fanns en löslig socialdemokratisk organisation, närmast att betrakta som ett antal löst sammanfogade, lokala studiecirklar. Varvid Lenin ställde uppgiften att formera ett kampdugligt parti.

Det var lättare sagt än gjort, då åsiktsskillnaderna var stora. På den andra kongressen 1903 grälade man till exempel i flera dagar om den första paragrafen i den nya partistadgan. Det var ett gräl som handlade om huruvida partiet skulle definieras som ”summan av dess medlemmar” eller ”summan av dess organisationer”, en fråga jag skall återkomma till. För grälet var alls ingen storm i ett vattenglas, om nu någon tror det.

Mer avgörande är dock att partibildandet föregicks av en hård politisk strid mot den politiska riktning som Lenin kallade ekonomism.

I kortkort sammanfattning hävdade ekonomisterna att arbetarklassen kommer till klassmedvetande, och till socialistiskt medvetande, genom den dagliga, lokala kampen mot arbetsköparna. Enligt ekonomismen uppstår socialismen spontant i arbetarnas dagliga småstrider, varvid det revolutionära partiets uppgift, helt logiskt, reduceras till att initiera och leda sådana strider.

Det är naturligtvis en lockande tanke, rentav en tanke som till synes ligger nära vår egen. Vi talar ju om oss själva som klasskampens parti och om klasskampen som hävstången för revolutionär förändring.

Men då uppstår genast en avgörande fråga: Vad är klasskamp?

Det är denna fråga Lenin besvarar i den där artikeln jag pratade om förut och det är hans svar jag tänker ha som utgångspunkt för den här inledningen.

Det är ett långt svar och jag tänker citera det i dess helhet, då jag anser det viktigt, vilket jag hoppas ni har fördragsamhet med. Men jag skall läsa långsamt, så att ni hänger med.

Så här skriver Lenin:
”Vi är alla ense om att vår uppgift är att organisera proletariatets klasskamp. Men vad är denna klasskamp? Är det när arbetarna vid en enda fabrik eller inom en enda industrigren tar upp kamp mot sin eller sina arbetsgivare? Nej, detta är bara det lilla embryot till klasskamp. Arbetarnas kamp blir klasskamp först när alla de främsta representanterna för hela arbetarklassen i hela landet är medvetna om att de tillhör en enda arbetarklass och kastar sig in i en kamp, som inte är riktad mot enstaka och individuella arbetsgivare, utan mot hela kapitalistklassen och mot det styrelseskick som tjänar denna klass. Först när den enskilde arbetaren inser att han är en del av hela arbetarklassen, först när han erkänner det faktum att hans obetydliga dagskamp mot enskilda arbetsgivare är en kamp mot hela bourgeoisien och hela staten blir hans kamp en klasskamp.

’Varje klasskamp är en politisk kamp’ – dessa berömda ord av Marx får inte förstås som att vilken som helst kamp från arbetarnas sida mot arbetsgivarna alltid måste vara en politisk kamp. De måste tolkas så, att arbetarnas kamp mot kapitalisterna oundvikligen blir en politisk kamp såvitt den blir klasskamp. Det är socialdemokraternas uppgift att, genom att organisera arbetarna, genom att föra ut propaganda och agitation bland dem, vända deras spontana kamp mot sina förtryckare till en hel klass´ kamp, till ett bestämt politiskt partis kamp för bestämda politiska och socialistiska ideal. Detta är något som inte kan uppnås endast genom lokal verksamhet.”

Lenin var den politiska stridens man och som sådan har han en tendens att bli kategorisk, något man måste ta hänsyn till när man läser honom. Det gäller att se till huvudinnehållet, inte till de enskilda formuleringarna.

Ett sådant förhållningssätt måste vi för övrigt ha till alla marxismens klassiker. Vi är ju inte bokstavstroende – inga talmudister, som Stalin föraktfullt kallade den typen av personer. Marxismen är en levande lära, som ständigt omprövar sina slutsatser och som lika ständigt låter sig berikas av nya erfarenheter.

Vad som är sant avgörs av praktiken. Varvid jag menar att Lenin i ovanstående citat blottlägger en viktig och upprepat bekräftad sanning.

Klasskamp är något mer och mycket större än den dagliga småstriden, rentav något mer och mycket större än summan av alla de dagliga småstriderna, en insikt som är helt avgörande för ett parti som kallar sig, och som vill vara, klasskampens parti.
Låt mig ta ett näraliggande exempel.

Vi har länge talat om en ensidig klasskamp i Sverige; om kapitalets idoga och alltmer frekventa attacker mot arbetarklassens rättigheter, en klasskamp som idag förstärkts genom en öppen högerregering.

Man kan närma sig denna klasskamp utifrån ett rent kvantitativt synsätt, genom att räkna upp den ena kapitalistattacken efter den andra. Men jag vill hävda att ensidigheten framförallt är en kvalitet. Kapitalisterna är inte bara medvetna om att de tillhör en klass, utan de uppträder dessutom som en klass. I en mycket målmedveten och välorganiserad kamp för gemensamma intressen. Som är formulerade i ett mycket detaljerat politiskt program.

Mot denna klasskamp i ordets fulla betydelse har arbetarklassen absolut ingenting att sätta emot. Visst förekommer det motstånd här och var, på enskilda arbetsplatser och inom enskilda yrkesgrupper och på enskilda orter, som för några år sedan, då sjukhusslakten drog genom Sverige. Vilket är gott och väl. Lite motstånd är bättre än inget motstånd alls.

Men dessa motståndsungar skall inte förväxlas med klasskamp. De är bara den spontana, lokalt begränsade reaktionen på de försämringar som möter enskilda grupper av människor i den vardag som är deras. Motståndet blir till klasskamp först när det sammansluts till en nationell politisk rörelse mot högerpolitik och kapitalism; när motståndet blir medvetet om att försämringen i det egna lilla sammanhanget ingår i ett mycket större sammanhang, i den stora striden mellan klasserna; blir till klasskamp först när också arbetarklassen framträder som en klass för sig själv.

När vi talar om oss själva som klasskampens parti, så måste vi göra det utifrån klasskampens fulla betydelse. Givetvis måste vi ha ambitionen att delta i och om möjligt vinna inflytande över alla de småstrider som trots allt äger rum i Sverige.
Vi kan aldrig bli ett klassens parti om vi inte är en del av den arbetarrörelse som faktiskt pågår.

Men att vara en del av rörelsen räcker inte. Skall vi leva upp till ambitionen att vara klasskampens parti, så måste vi sätta in de små striderna i det stora, klassmässiga sammanhanget, så måste vi visa att de små försämringar som de små striderna riktar sig mot ingår i den politiska helhet som kampen mellan klasserna utgör.

Detta är helt centralt. Klasskamp är inte summan av de dagliga småstriderna. De dagliga småstriderna kan vara hur många som helst, som på sin tid i England, men de utvecklas aldrig till klasskamp om de inte sammansluts till ett klassmässigt helt, till en kamp som samlar hela arbetarklassen bakom gemensamma krav.

Det kan åter låta storståtligt. Men det är inte så märkvärdigt som det låter.
När arbetarrörelsen i begynnelsen samlades kring kraven på åtta timmars arbetsdag och allmän rösträtt, så var det klasskamp. Eftersom hela arbetarklassen, eller åtminstone större delen av den, samlades bakom gemensamma krav.

När svensk arbetarrörelse på 1950-talet tog strid för pensioner värda namnet, så var det klasskamp. Eftersom ATP-striden stod klass mot klass.

Jag brukar rentav hävda att nejet i EMU-omröstningen är ett uttryck för klasskamp, om än för en klasskamp under ytan. Men ändå. De allra flesta arbetare inser att EU och EMU är kassa för dem, som arbetare. I omröstningen om EMU agerade de därför som just arbetare, som medlemmar av klass, de flesta måhända omedvetet, men det spelar inte så stor roll. Följden blev ändå att de otroligt klassmedvetna kapitalisterna åkte på däng i en för dem viktig fråga.

Visst var det ett uttryck för klasskamp, rentav för en framgångsrik klasskamp.
Vad betyder då detta resonemang konkret. I den beryktade verkligheten. Hur skall vi lösa uppgiften att i verklig mening bli klasskampens parti?

Lenins lösning var, som ni har läst, den allryska tidningen. Iskra, på svenska Gnistan. Under devisen ”en enda gnista kan tända en präriebrand”.

Den allryska tidningen skulle göra det lokala till en del av något större.
Vår lösning heter Proletären. Vilket i teoretisk mening inte nödvändigtvis betyder den nuvarande papperstidningen, även om den har många fördelar, något som Lasse kommer att tala om i morgon. Men det är inte formen som är det avgörande. Utan innehållet i uppgiften. Precis som Lenin har vi till uppgift att göra det lilla till en del av något större. Vilket vi kan göra genom Proletären.

I det här sammanhanget brukar jag berätta en liten historia ur det verkliga livet, som jag tycker är belysande för vad denna del av vår uppgift består av.

Det var någon gång i slutet på 90-talet, jag minns inte riktigt vilket år. Jag skulle delta i en debatt i Stockholm och blev ombedd att ta med mig tidningar. Det pågick en hel del aktiviteter i Stockholm och kamraterna ville ha Proletären så fort som möjligt.

På Centralen mötte Torbjörn Björkman och vi begav oss genast till riksdagshuset, där en grupp arbetslösa från Kramfors genomförde en hungerstrejk. Torbjörn hade intervjuat dem och han ville ge dem tidningen så fort som möjligt.

Det var intressant att se deras sätt att motta Proletären. De bläddrade genast fram till sidan 7 för att läsa om sig själva, fattas bara annat. Men sedan började de titta sig omkring på uppslaget och det var då det började bli verkligt intressant, faktiskt upplyftande.

Titta! Här står om demonstrationen hemma i Kramfors, sa en av dem. Och här om protester i Malmö. Och i Göteborg. Och i Uppsala. Och i Södertälje. Och i Sundsvall.
Det var som om de växte ett snäpp när de fick Proletären i näven. De var inte längre fyra ensamma, frusna och ärligt talat ganska ynkliga själar från Kramfors, utan något mer och större. Genom Proletären blev de delar av en rörelse, blev de ett med tusentals andra människor runt om i Sverige. I Malmö, Göteborg, Uppsala, Södertälje och Sundsvall.

Detta låter kanske allt annat än storståtligt. Men det är faktiskt viktigt. Borgerliga media gör allt för att snuttefiera den arbetarkamp som faktiskt pågår.

Om personal och patienter kämpar för att behålla en vårdcentral i Sundsvall, så skriver i bästa fall Sundsvalls tidning om det. Men Sundsvalls tidning skriver absolut inte om en motsvarande kamp i Göteborg.

Om byggnadsarbetare i Malmö antar ett uttalande mot Vaxholmsdomen, så kanske de får in det i Skånska Dagbladet. Men absolut inte i Dagens Nyheter.

Borgerligheten låser in varje arbetarprotest i den lokala begränsningen.
Detta faktum gör Proletären otroligt viktig. Eftersom Proletären gör tvärtom, eftersom Proletärens ambition och hela syfte är att bryta loss de protester som faktiskt pågår ur den lokala begränsningen. För att därigenom göra dem till en del av något större, till något som kanske kan utvecklas till klasskamp.

Lasse och Lisa skall prata om Proletären i morgon, så jag skall inte klampa in längre än så här på deras domäner. Men jag vill starkt understryka denna sida av Proletären.
Det händer att kamrater säger att det är väl inte så viktigt att just jag försöker få till stånd ett uttalande från just min arbetsplats i just denna fråga. Min arbetsplats är ju så liten och obetydlig. Den kamraten har inte förstått poängen, är faktiskt själv fången i den lokala begränsningen.

I helheten är uttalandet från den minsta arbetsplats viktigt.

Alltså. Att vi är klasskampens parti ställer oss in för uppgiften att sammansluta de små, lokala striderna till ett klassmässigt helt. På det att arbetarnas kamp skall bli till klasskamp, för att nu återknyta till det där långa citatet från Lenin.

Varvid Proletären är vårt viktigaste vapen. Utan Proletären kan vi delta i hur många lokala strider som helst, men vi kan ändå inte lösa vår uppgift.

Låt mig med detta gå över till ett annat tema.

Jag vet inte hur många av er som läst Karl Marx pamflett ”Lön, pris och profit”. I vart fall avslutas denna pamflett med en berömd mening: ”Istället för den konservativa parollen ’En skälig dagslön för en skälig arbetsdag’ bör arbetarna på sin fana skriva den revolutionära parollen ’Ned med lönesystemet!’”

Kan verka förödande för oss. Som just nu stödjer sjuksköterskornas kamp för en skälig lön och som i förra avtalsrörelsen drev kampanj under parollen: ”Alla tillsammans för rejäla lönelyft!”

En konservativ paroll. Om vi skall ta Marx på orden.

Vilket vi inte skall göra. Marx hade inget emot lönekamp. Han var tvärtom för alla typer av kamp för näraliggande dagskrav. Så var han en av papporna bakom det internationella arbetarkravet på 8 timmars arbetsdag, då som ledande medlem i Första Internationalen.

Själv nötte Marx som ni vet mest byxbaken i läsesalen på British Museum. Men det berättas att han var en av de ivrigaste deltagarna när londonborna gjorde uppror 1863. Mot förbudet att sälja öl på söndagar. Sitt söndagsöl ville Kalle ha och han var beredd att kämpa för det, så intensivt att de berättas att han välte en ridande polis av hästen.

Om det är sant vet jag inte, men det spelar inte så stor. För det kan vara sant. Marx var för också de små striderna, som den om söndagsölet.

Med detta sagt vill jag återknyta till detta med kravet på en skälig arbetslön som en konservativ paroll. För i detta finns en viktig sanning.

Kravet på en skälig arbetslön, eller för den delen kravet på rejäla lönelyft, ryms inom ramarna för det kapitalistiska systemet, det är kravs om inte ifrågasätter systemet som sådant, utan som bara ställer krav på en annan fördelning av produktionsresultatet.

I den meningen är det konservativa paroller.

Jag sa tidigare att ekonomisterna hävdade att den ekonomiska kampen av sig själv leder till klassmedvetande och socialistiskt medvetande och därmed i slutänden till en socialistisk samhällsomvandling, när den ekonomiska kampen nått tillräcklig omfattning och nivå. En teori som också omfattas av den traditionella syndikalismen.
Det var inte Marx uppfattning. Han talade tvärtom om den ekonomiska kampen som ”det eviga gerillakriget mot kapitalismens verkningar”.

Den ekonomiska kampen kan förbättra arbetarnas villkor för stunden. Men den leder inte till arbetarklassens frigörelse, inte till lönesystemets avskaffande.

Marx ansåg att socialismen, tanken på ett annat sätta att organisera samhället, måste tillföras arbetarklassens kamp. Genom förståelse av de historiska och ekonomiska sambanden i samhällsutvecklingen. Det var därför han ägnade större delen av sitt liv åt att skriva Kapitalet. Han såg detta arbete som sitt viktigaste bidrag till kampen för arbetarklassens frigörelse.

I högtidliga sammanhang brukar vi kommunister tala om att ”förena arbetarrörelsen med socialismen”, med en fras lånad från Lenin. Det kan låta som en fras och kanske behandlar vi det ibland som en fras, vilket i så fall är oriktigt. För i dessa ord – att förena arbetarrörelsen med socialismen – dväljs det kommunistiska partiets största och mest centrala uppgift.

Båda leden är lika viktiga.

Utan arbetarrörelse, utan arbetarkamp, är socialismen en omöjlighet, är socialismen på sin höjd en vacker tanke hos diverse skrivbordsdjupingar.

”Men bourgeoisien har ej blott smitt de vapen, som skall bringa den döden, den har också frambragt de män, vilka skall föra detta vapen – de moderna arbetarna, proletärerna”, som Marx och Engels skriver i Kommunistiska manifestet.

Varvid vi får ursäkta dem deras tidstypiska sexism och på egen hand lägga till kvinnorna.

Innehållsmässigt är budskapet dock glasklart och helt centralt i marxismen. Kapitalismen kommer inte att falla ihop av sig, aldrig någonsin – inte ens i den djupaste av kriser. Den måste röjas undan av ett aktivt samhällselement. Som Marx definierade som arbetarklassen.

Faktum är att Marx såg just detta som en av nyupptäckterna i sin samhällsteori. Att alla historia är historia om klasskamp hade borgerliga historiker observerat långt före honom. Men inte arbetarklassens revolutionära roll i den kapitalistiska samhällsformationen.

Alltså. Utan arbetarrörelse, ingen revolution.

Men det andra ledet är lika viktigt.

Utan socialistisk teori, utan förståelse för de historiska och ekonomiska sambanden i samhällsutvecklingen, så blir arbetarkampen blind och utan mål, är den dömd att för evigt förbli det tröstlösa gerillakriget mot kapitalismens verkningar.

Marx vägrade som ni säkert vet att kalla sig själv marxist. Istället betecknade han och Engels sin samhällsteori som vetenskaplig socialism. Vilket kan verka pretentiöst och som också är pretentiöst om begreppet tolkas på deterministiskt vis, som om den historiska utvecklingen följer en oåterkallelig, vetenskaplig mall.

Men Marx och Engels var alls inga determinister. De valde begreppet vetenskaplig socialism för att markera att deras socialism grundades i djupgående studier av det kapitalistiska samhällets utvecklingsmekanismer, vilket som sagt inkluderar det subjektiva elementets roll, arbetarklassens roll.

Detta vetenskapliga synsätt utesluter givetvis ekonomisternas tanke på att socialismen uppstår spontant i arbetarklassens dagliga kamp, en uteslutning som Lenin, på sitt sedvanligt drastiska sätt, utvecklade genom att hävda att den revolutionära teorin, socialismen, måste tillföras arbetarklassen utifrån.

En tanke som är helt grundläggande för hans partiteori och därmed för vår. Eftersom vi är ett parti i den leninistiska traditionen.

Diverse självgoda intellektuella har genom åren sett detta med att ”tillföra socialismen utifrån” som sin, av Lenin, utskrivna uppgift. Vilket är att totalt förvanska Lenins uppfattning. Att den revolutionära teorin måste tillföras utifrån betyder bara att den inte uppstår av sig själv i arbetarklassens dagliga kamp. Istället måste den revolutionära teorin, socialismen, bäras fram av ett medvetet element, av de mest medvetna arbetarna, samlade i det revolutionära partiet.

Det är partiets uppgift att tillföra socialismen.

Lenins organisationsteori är som ni vet klädd i en militaristisk språkdräkt. Det talas om förtrupp och avantgarde, om strategi och taktik och om kader, ett ord som vi ju också använder som kriterium på er som går den här skolan. Ni skall vara kadrer, kamrater som tar ansvar för partiet på olika ledningsuppdrag – trots att ordet kader från början är beteckningen på en stamanställd militär.

Men man skall inte hänga upp sig på språkdräkten. Kärnan i Lenins partiteori, och därmed i vår, är att partiet inte kan nöja sig med att vara en del av arbetarklassens kamp, vilket det måste vara. Men partiet måste också och därutöver påta sig uppgiften att medvetandegöra en kamp som inte blir medveten av sig själv, med klassmedvetande i den bemärkelse jag talade om tidigare, med medvetande om arbetarklassens uppgifter som klass, och med revolutionär, socialistisk teori.

Ibland är vi lite slarviga vad gäller denna dubbla uppgift inom partiet.

Jag har hört kamrater säga att partiets uppgift är representera dem vi säger oss företräda. Punkt slut. Vilket är en halvsanning. Naturligtvis skall vi företräda arbetarklassen. Men vi har också att företräda den socialistiska teorin, också i tider då arbetarklassen vänder sig mot socialismen.

Jag har hört andra kamrater säga att engagemang i sk enfrågerörelser är meningslösa, som parti ger det oss inget eller i vart fall väldigt lite. Istället skall vi syssla med socialistisk propaganda. Vilket vi skall. Men inte enbart. För om socialism utan arbetarrörelse är en utopi.

Uppgiften är tudelad, är föreningen mellan arbetarrörelse och socialism.
Vi kan inte enbart engagera oss i småkamper av olika slag, det förvandlar oss bara till de främsta ekorrarna i ekorrhjulet. Vi vinner respekt, vilket är bra. Men för att vinna medlemmar i ett parti av vår typ, för ett parti med den socialistiska revolutionen på programmet, så måste vi vinna förtroende för helheten i vår politik, inte minst för den numera så förtalade socialismen.

Men vi kan lika lite ägna oss enbart åt socialistisk propaganda, det vore att så på hälleberget. Det är i kampen som den socialistiska propagandan bär frukt.
En dubbel uppgift, alltså, där den ena sidan ibland måste få företräde framför den andra, men utan att för den sakens skull rensa ut den andra.

Om ett kommunistiskt parti helt ägnar sig åt dagskrav och småkamper, så förfaller det oundvikligen i reformism. För att det revolutionära perspektivet går förlorat. Rörelsen blir allt, målet intet.

Om samma parti övergår till att helt ägna sig åt socialistisk propaganda, så förfaller det lika oundvikligen i sekterism. För att det politiska budskapet inte står i förbindelse med klassen och klassens kamp.

Det är balansgången mellan dessa dubbla uppgifter som vi måste behärska för att Kommunistiska Partiet skall bli det parti vi vill att det skall vara, ett parti moget att axla uppgiften att leda den svenska revolutionen.

Låt mig med detta gå över till organisationsteorin. Helt kort.

Som ni förstår bygger vår organisationsteori på det jag hittills sagt.

Vår ambition är att nå och organisera de mest medvetna arbetarna, vilket diverse liberaler förfasar sig över som den mest förskräckliga elitism. Men det har inte ett skvatt med elitism att göra. Ett parti som påtar sig uppgiften att förena arbetarrörelsen med socialismen måste givetvis vända sig till människor som åtminstone börjar fundera över ett alternativ till kapitalismen, som är eller börjar bli socialistiskt medvetna.

Hur skulle vi annars kunna lösa vår uppgift?

Lika självklar är Proletärens roll för vårt parti. Ett parti som vänsterpartiet behöver ingen tidning och har heller ingen tidning, även om Flamman numera är något slags inofficiellt partiorgan. För att vänsterpartiet inte har minsta ambition att sammansluta de lokala småstriderna till klasskamp. För vänsterpartiet är antalet röster i nästa val partiverksamhetens allt och då är en minut med Lars Ohly i TV tio gånger viktigare än en egen tidning.

För oss är Proletären oundgänglig. För att vi inte kan lösa våra uppgifter utan Proletären.

Men låt mig gå lite utöver detta självklara.

Jag nämnde inledningsvis den stora striden på de ryska socialdemokraternas andra kongress 1903, den som handlade om partistadgans allra första paragraf och som för övrigt slöt i splittringen mellan bolsjeviker och mensjeviker, mellan revolutionärer och reformister.

I förstone kan man tycka att detta med om partiet skall vara summan av dess medlemmar eller av dess organisationer är en strid om påvens skägg. Alternativt skulle man rentav kunna hysa viss sympati för mensjevikernas ståndpunkt, detta med partiet som summan av dess medlemmar. Respekt för medlemmar och medlemsdemokrati är ju inte precis det som utmärker arbetarrörelsens dominerande organisationer.

Men striden handlar om synen på partiet. Skall partiet vara en sammanslutning av tyckare, av människor som hyser ungefär samma åsikter. Eller skall det vara en sammanslutning av människor som inte bara hyser ungefär samma åsikter utan som därtill vill uträtta något tillsammans. Inom ramen för en organisation.

Kommunistiska Partiet är en handlingsorganisation. Vi sammansluts inte bara av en gemensam uppfattning, utan också av ett gemensamt arbete. Det är A och O i vår organisationsstruktur, liksom i Lenins. Gemensam uppfattning, gemensam handling.
Historiskt har vi varit ganska fyrkantiga i hävdandet av denna organisationsstruktur. Kamrater som av olika skäl inte kunnat vara lika aktiva som tidigare, har åkt på huvudet ut ur organisationen. Alternativt har de lämnat själva. Utifrån uppfattningen att den som inte är väldigt aktiv inte kan vara medlem.

En sådan fyrkantighet måste vi göra upp med och den gör vi också upp med i den nya stadgan, som starkare än tidigare betonar aktivitet efter förmåga. Men vi får inte rucka på principen – gemensam uppfattning, gemensam handling. För då finns risk att partiet reduceras till en pratkvarn.

I detta sammanhang bör något sägas om den demokratiska centralen, som också är ett begrepp som diverse liberaler förfasar sig över.

Det är egentligen ganska underligt. De flesta partier bekänner sig till ungefär samma principer. Man diskuterar olika frågor. Sedan fattar man majoritetsbeslut. Varvid åtminstone partiets förtroendevalda förutsätts respektera det majoriteten beslutat. En tämligen rimlig och demokratisk ordning.

Numera har de sk demokratiska partierna ersatt denna demokratiska ordning med renodlad centralism. Ledningarna lägger om politiken på egen hand, företrädesvis för att vinna väljare, varvid de formellt beslutande organen, kongresserna, reduceras till mediajippon.

Det är sannerligen inte vi som har problem med centralismen. Trots att vi bekänner oss till den.

Men så har också vår demokratiska centralism en helt annan utgångspunkt än de parlamentariska partiernas jagande efter röster.

Lenin formulerade den demokratiska centralismens utgångspunkt så här:
”Är det verkligen så svårt att förstå att innan ett beslut om strejk antagits i centrum, så är det tillåtet att agitera för eller emot det, men efter ett beslut för strejk, med samtidigt beslut att dölja det för fienden, så är det strejkbryteri att fortsätta agitera mot strejken. Vilken arbetare som helst förstår detta.”

Svårare än så är det inte. Först fri diskussion. Och sedan enighet i handling. För att den eniga handlingen är nödvändig i arbetarklassens kamp och därmed nödvändig för arbetarklassens parti.

Jag vill understryka detta med enighet i handling. Den demokratiska centralismen begär inte att någon skall ändra uppfattning för att han eller hon har fått stryk i en diskussion. Det vore orimligt. Vi kommunister är inga opportunister, vi ändrar bara uppfattning om vi blir övertygade om att vi har fel, vilket åtminstone några av oss har väldigt svårt för.

Det den demokratiska centralismen begär är att vi skall respektera fattade beslut och att vi efter bästa förmåga skall representera dem. För att vi är ett handlingens parti. Den som inte är totalt egocentrisk kan förklara partiets politik utan att vara överens i alla detaljer.

Svårare än så är det inte.

Jag skall strax lämna över till Robban, som skall tala om partibygget. Men låt mig säga några ord om detta med partibygget, mer i allmänhet.

Vår organisation har funnits i över 40 år – om vi räknar vår tillblivelse från bildandet av KFML 1967. Och i snart 40 år om vi räknar från bildandet av KFML(r) 1970.

KFML och KFML(r) definierade sig själva som partibyggande organisationer. Vilket inte är mycket att säga om. Vi var unga och nybildade förbund, utan utarbetade program och utan organisation.

Men i vårt fall bildade vi parti 1978. För jämt 30 år sedan. Ändå talar vi om att vi fortsatt befinner oss i partibyggandets fas. Vi bygger partiet 30 år efter att vi bildade det. För att det parti vi har inte duger för att lösa de uppgifter vi ställer oss.

Detta kan synas som ett misslyckande. Kom ihåg Lenin. Han och hans kamrater blev r-are, bolsjeviker, 1903. Fjorton år senare var partiet statsbärande. Det var inte precis att skynda långsamt.

Ändå anser jag inte att vi har misslyckats. Vi har tvärtom lyckats där andra misslyckats, vi har lyckats bibehålla och till delar utveckla vårt parti i en extremt svår period, i en period då den socialism som fanns lidit ett svidande nederlag och då reaktionen befinner sig på offensiv på alla fronter.

Det är inte att misslyckats.

Under senare år har vi dessutom lyckats föryngra partiet, vilket ni här är ett uttryck för. Vilket sannerligen inte är att misslyckas.

Likväl har vi inte lyckats så bra som vi hoppades att vi skulle lyckas 1967, 1970 och 1978. Vi har en utomordentligt bra tidning, oavsett vad man tycker om det utseendemässiga, en tidning fyller sin uppgift. Men upplagan är för liten. Liksom partiet. Vi har för få organisationer, särskilt på arbetsplatserna. Och vi är för få medlemmar.

Därför befinner vi oss fortsatt i partibyggandets period och därför måste vi ägna partibygget största möjliga uppmärksamhet.

För att som jag sa inledningsvis: Om vi inte bygger partiet, om vi inte bygger partiet starkare än vad det är idag, så löser vi inga andra uppgifter. Hur mycket vi än pratar om dem.