Till frågan om klassanalysen

På senaste träffen med Fjortonde kongressens partiskola diskuterades bland annat klassfrågan och klassanalysen. Så gjordes också i Trettonde kongressens partiskola, jag vill minnas att året var 2002. Redan då började undertecknad skriva nedanstående artikel, då jag ansåg att resonemangen spretade alltför mycket och då jag tyckte mig se en viss fyrkantighet hos några kamrater.

Av olika skäl blev artikeln aldrig färdigskriven. Men då det var dags för Fjortonde kongressens partiskola plockade jag fram den igen, varvid avsnittet om produktivt arbete användes som kompletterande studiematerial i avsnittet om politiskt ekonomi. Inför partiskoleträffen om klassfrågan arbetade jag sedan vidare med artikeln för att kunna ha den som grund för min inledning. Men ämnet är stort och inte okomplicerat och arbetsuppgifterna många, så klar blev jag inte den här gången heller.

Nu publiceras ändå den ”ofärdiga” artikeln. För att det finns överhängande risk för att den inte blir helt klar förrän om tre år, då det är dags för Femtonde kongressens partiskola att diskutera klassfrågan. Men framförallt för att ett fortsatt skrivande befrämjas av synpunkter och kritik från partiet.

Betrakta alltså inte denna artikel som något fixt och färdigt, utan som något att diskutera och fundera över.

Frågan om klassanalysen dyker upp titt som tätt i våra diskussioner, inte minst bland de unga. Det är uppenbart att frågan är oklar och att åsikterna spretar, vilket inte är så konstigt, då

Kommunistiska Partiet inte ägnat klassanalysens teoretiska sidan någon nämnvärd uppmärksamhet sedan Sigge Åkervall 1972 skrev en artikel i ämnet i Klasskampen. Partiet har sedan dess haft ett mer praktisk hållningssätt, där inriktningen på arbetsplatserna, och särskilt på industriarbetsplatserna, varit en självklarhet och där teoretiserandets avgränsning i stela kategorier – arbetare, icke arbetare – som var så typiskt för 1970-talets livliga klassanalyserande, inte har synts oss särskilt användbar. Vi har kunnat navigera sådan analys förutan.

Dock finns en grovhuggen klassanalys i vårt partiprogram, i dess nuvarande form antaget på tionde kongressen 1993. Vi räknar med två huvudklasser, arbetarklassen och borgarklassen, och mellan dem med ett disparat mellanskikt.

Borgarklassen definieras som ”den minoritet som i kraft av sitt ägande lever på andras arbete” (punkt 3).

Arbetarklassen definieras som ”de miljoner människor som byggt upp samhället genom produktivt och samhällsnyttigt arbete i fabriker, gruvor, på byggen, inom kommunikationer, handel, sjukvård, barn- och äldreomsorg, i skolor och andra sektorer…” (punkt 2).

Mellanskikten definieras som ”småbönder, småföretagare, butiksägare, fria yrkesutövare och de grupper av löneanställda som givits en privilegierad ställning, den sk medelklassen” (punkt 3).

En grovhuggen klassanalys, som sagt, en klassanalys som inte delar in arbetarklassen i kärna och periferi och som inte definierar tänkbara allierade i mellanskikten. Men likväl en klassanalys – en vid klassanalys var gäller arbetarklassen, åtminstone för dem som utifrån teoretisk analys vill begränsa arbetarklassen till ”lönearbetare i den omedelbara mervärdesproduktionen”.

Inför och på tionde kongressen fördes ingen större diskussion vad gäller klassanalysen, det kom, vill jag minnas, ett inlägg. Den föreslagna skrivningen, som ännu gäller, antogs också enhälligt. Jag tror att frånvaron av diskussion kan hänföras till det mer praktiska hållningssätt jag talade om tidigare, partiets praktik kallade helt enkelt inte på något teoretiserande i denna fråga. I vår verksamhet betraktar vi sjukvårdsbiträden, kassabiträden, städare, barnskötare och liknande grupper som arbetare och då finns ingen anledning att inte göra det också programmatiskt. Därav den vida skrivningen.

Men naturligtvis har saken också en teoretisk sida. Är programmets klassanalys, med dess vida definition av arbetarklassen, korrekt och i enlighet med marxismen? Det är frågan. Det är rentav den obesvarade frågan eftersom vi inte fört någon djupare diskussion om klassanalysen i programmet, varken före dess tillkomst eller under de dryga tio år dess skrivning gällt. Låt oss därför ta itu med denna diskussion.

Innan vi går in på klassförhållanden i Sverige är det nödvändigt att klargöra några utgångspunkter.

Vad skall vi med en klassanalys till?
Man kan närma sig frågan om klassanalysen på ett sociologiskt och/eller ekonomistiskt sätt, genom att noga beskriva olika gruppers specifika ställning i det kapitalistisk produktionsordningen och i det kapitalistiska samhälle i stort. Det är inte marxismens infallsvinkel, ty för oss handlar det inte om att förklara världen, utan om att förändra den. Vilka är våra fiender? Vilka är våra vänner? Vilka grupper kan och måste vinnas för revolutionen, för att den skall bli framgångsrik? Så besvarade Mao Tse-tung frågan om klassanalysens nytta i sin lilla artikel ”Analys av klasserna i det kinesiska samhället”, ett svar som i all sin enkelhet syns mig gott och användbart.

Mao förtydligar: ”För att skilja verkliga vänner från verkliga fiender måste vi göra en allmän analys av det ekonomiska läget för de olika klasserna i det kinesiska samhället och deras respektive inställningar till revolutionen.”

Enligt Mao handlar klassanalysen alltså inte bara om objektivitet, om förhållanden som människor underkastas oberoende av egen vilja, utan också om subjektivitet, om de medvetna slutsatser som olika grupper drar utifrån de förhållanden de underkastas.

Det skall påpekas att detta betraktelsesätt också användes av Marx. Det talas ofta och gärna om den ”marxistiska klassanalysen” och inget fel i det - marxismen är en levande lära som ständigt utvecklas och berikas av nya erfarenheter och upptäckter. Men Marx själv hann aldrig med att utveckla någon mer omfattande klassanalys, han dog dessförinnan. I hans verk finns därför olika sätt att se på klasser, där detta med objektivitet och subjektivitet ges olika vikt vid olika tillfällen.

Så är begreppen ”klass i sig” och ”klass för sig” viktiga för Marx. I Filosofins elände skriver han:
”De ekonomiska förhållandena har till en början förvandlat massan av befolkningen till arbetare. Kapitalets välde har för denna massa skapat en gemensam situation, gemensamma intressen. Så är denna massa gentemot kapitalet redan en klass, ehuru ännu inte en klass för sig själv. I kampen /…/ samlas denna massa, konstituerar sig som klass för sig själv. De intressen den försvarar blir klassintressen.” (Proletärkultur sid 186.)

Som revolutionär nöjer sig Marx inte med ett sociologiskt och/eller ekonomismiskt perspektiv. Han vill ha ut mer av klassbegreppet, ser det i ett klasskampsperspektiv. Det är i kampen som arbetarklassen konstituerar sig som klass (för sig själv), det är i kampen som gemensamma intressen blir klassintressen.

I Marx tidiga skrifter är klassbegreppet rentav tydligt politiskt: ”Denna proletariatets organisering till klass och därmed till politiskt parti…”, skriver Kommunistiska manifestet ( I programfrågor, Proletärkultur, sidan 35). Och i den Tyska ideologin heter det: ”De enskilda individerna bildar en klass bara såtillvida de för en gemensam kamp mot en annan klass.” (Människans frigörelse. Aldus 1965, sidan 25.)

Det mer politiska perspektivet gäller inte bara arbetarklassen. I Louis Bonapartes adertonde Brumaire analyserar Marx de franska småböndernas ställning (de utgjorde en politisk bas för charlatanen Louis Bonaparte) utifrån ett sådant perspektiv:

”För så vitt miljoner familjer lever under ekonomiska existensbetingelser, som skiljer deras levnadssätt, deras intressen och deras bildning från de andra klassernas och ställer dem i fientligt förhållande till dessa, bildar de en klass. För så vitt de endast finns ett lokalt samband mellan småbönderna (vilket var fallet i Frankrike 1852, min anm.), för så vitt inte överensstämmelsen i deras intressen skapar någon gemenskap, någon nationell förbindelse och någon politisk organisation bland dem, bildar de inte någon klass. De är därför ur stånd att i sitt eget namn göra sina klassintressen gällande, vare sig genom parlamentet eller genom ett konvent. De kan inte representera sig själva, de måste representeras.” (Proletärkultur, sidan 140-141.)

Det finns objektiva klassintressen. Men objektivitet räcker inte som grund för en marxistisk klassanalys. Den måste också väga in klassernas inbördes subjektiva förhållanden, deras medvetandenivå, deras förmåga att representera sig själva.

Likväl måste naturligtvis frågan om klasserna klargöras. Vad är en klass och på vilken grundval formeras en klass? Det enligt mitt tycke bästa och mest allmängiltiga svaret har givits av Lenin:
”Klasser kallas stora grupper av människor, vilka skiljer sig åt genom sin ställning i det historiskt bestämda, samhälleliga produktionssystemet, genom sitt förhållande till produktionsmedlen (till största delen förankrat och fixerat i lagarna), genom sin roll i arbetets samhälleliga organisering och följaktligen genom det sätt, på vilket de kommer i åtnjutande av den andel av den samhälleliga rikedomen, över vilken de förfogar, samt omfattningen av denna andel. Klasser är sådana grupper av människor, av vilka den ena kan tillägna sig den andres arbete, på grund av deras olika ställning i bestämda samhälleliga hushållningsformationer” (Det stora initiativet, Samlade skrifter i urval b 16, sid 174-75).

Vad gäller Karl Marx, så frånsvor han sig kraftfullt ansvaret för att ha upptäckt vare sig klasserna eller klasskampen: ”Själv kan jag på intet sätt räkna mig till förtjänst att ha upp¬täckt det moderna samhällets klassbildning eller kampen mellan dessa klasser. Långt före min tid har klasskampens utveckling beskrivits av borgerliga historiker och klassernas ekonomiska anatomi av borgerliga ekonomer” (Brev till J Wedemeyer, Brev i urval sid 23).
Marx´ stora insats vad gäller klassanalysen består i att ha påvisat ”att klassernas existens hänger samman med vissa historiska faser i produktionsutvecklingen” och att ”klasskampen nödvändigt måste leda fram till proletariatets diktatur”(aa sid 23), dvs Marx påvisade arbetarklassens revolutionära roll i det kapitalistiska samhället och dess revolutionära uppgift.

Men någon utförligare och mer sammanhållen analys av ”klassernas ekonomiska anatomi” hann Marx aldrig med. Den som läst eller bläddrat i Kapitalet har säkert observerat att det femtioandra kapitlet i den tredje boken, med rubriken ”Klasserna”, slutar efter bara en dryg sida. Med kommentaren ”här slutar manuskriptet”. Marx hann bara med att slå fast sin utgångspunkt:

”De som endast äger sin arbetskraft, de som äger kapital och de som äger jord, vilkas respektive inkomstkälla är arbetslön, profit och jordränta, alltså lönearbetare, kapitalister och jordägare, bildar de tre stora klasserna i det moderna på det kapitalistiska produktionssättet vilande samhället” (Kapitalet, tredje boken sid 784).

Var och en kan se att denna rudimentär utgångspunkt inte duger som analys av klassförhållandena i dagens Sverige. De är betydligt mer komplicerade än så här.

Ändå menar jag att den säger något viktigt. Så knyter Marx klasserna i det kapitalistiska samhället till ägande eller icke ägande av produktionsmedel. Det är grunden för hela hans analys.

Det skall också noteras att Marx i sin utgångspunkt inte gör skillnad på produktivt och improduktivt arbete vad gäller definitionen av arbetarklassen, detta med deltagande eller inte deltagande i den omedelbara mervärdesproduktionen. Arbetaren är arbetare för att han eller hon endast äger sin arbetskraft och för att hans eller hennes inkomstkälla är arbetslön. Punkt slut.

Detta är en sak vi bör diskutera, då detta med mervärdesproduktion ständigt återkommer när definitionen av arbetarklassen förs på tal, som ett av Marx givet kriterium.

Några tankegångar kring detta med mervärdesproduktion.

För det första skall slås fast att mervärdesproduktion inte har ett skvatt med materiella, stoffliga ting att göra. En vara är inte en vara för att man kan ta på den, behöver inte vara materiellt åskådlig – sådant tänkande avfärdar Marx som fetischism – utan för att den har ett bruksvärde och ett bytesvärde (som tex varan arbetskraft), för att någon är beredd att betala för att göra bruk av den. För kapitalisten är det fullständigt likgiltigt om den arbetskraft han köper producerar bilar eller sjukvård, allt som räknas är att han kan realisera mervärdet genom att sälja det som produceras med förtjänst, om det sedan är en bil eller en sjukvårdstjänst är fullständigt egalt.

Huruvida en arbetare i den kapitalistiska produktionsprocessen är produktiv eller icke-produktiv beror inte på vilken typ av bruksvärde han eller hon producerar, utan blott och bart på om produktionsprocessen skapar mervärde.

Marx skriver:
”Den arbetare är produktiv som uträttar produktivt arbete, och det arbete är produktivt, som omedelbart skapar mervärde, dvs förökar kapitalet” (Den omedelbara produktionsprocessens resultat, Ekonomiska skrifter sid 632).

Kapitalets enda intresse i produktionsprocessen är att förmera kapitalet. Vad som är nyttigt eller inte nyttigt för samhället, vad som är uppbyggligt eller inte uppbyggligt, är ointressant. En arbetare i en knarkfabrik är produktiv, om han eller hon förmerar ägarens kapital; arbetarna i vapenfabrikerna är produktiva, hur förödande resultatet av deras arbete än risekrar att bli osv.

Detta betyder i sin tur att arbetets innehåll inte avgör om det är produktivt eller improduktivt (i kapitalistisk mening). En murare kan mura samma mur och vara antingen produktiv eller improduktiv arbetare, det avgörs inte av arbetet med sleven eller av arbetets slutresultatet, av den stiliga muren, utan av hans eller hennes förhållande till kapitalet.

Marx skriver:
”En sångerska som sjunger som en fågel, är en improduktiv arbetare. Om hon säljer sin sång för penningar är hon i så måtto lönearbetare eller varuhandlare. Men samma sångerska anställd av en entreprenör, som låter henne sjunga för att göra pengar, är en produktiv arbetare, ty hon producerar omedelbart kapital. En skolmästare, som undervisar andra är ingen produktiv arbetare. Men en skolmästare som med andra är engagerade i ett institut, för att genom sitt arbete föröka entreprenörens penningar i denna knowledge mongering institution (ungefär kunskapskrämarinstitution, min anm.) är en produktiv arbetare” (aa sid 636).

I det här sammanhanget bör något sägas om den gängse uppdelningen mellan varu- och tjänsteproduktion. Som var och en förstår av ovan sagda, är den irrelevant som beskrivning av det kapitalistiska produktionssättet. De bruks- och bytesvärden som omsätts i den sk tjänstesektorn är lika mycket varor som bilar och båtar om de är föremål för kapitalistisk produktion.

Marx använder begreppet ”tjänst” i en helt annan betydelse. En arbetare som säljer sitt arbete som bruksvärde säljer en tjänst, till exempel snickaren som åtar sig att bygga om en villa eller skräddaren som åtar sig att sy ett par byxor åt en privat kund.

”Tjänst är överhuvudtaget blott ett uttryck för arbetets särskild bruksvärde, såvitt detta är nyttigt icke som sak, utan som verksamhet”, skriver Marx (aa sid 639).

Det låter kanske komplicerat, men är det egentligen inte. Det som gör en tjänst till en tjänst är att det specifika förhållandet mellan arbete och kapital alls inte ingår, att arbetet inte producerar mervärde enär det inte säljs till kapitalet utan för direkt konsumtion. En kock som arbetar i ett restaurangkök säljer sin arbetskraft till restaurangägaren, men om samme kock arbetar i samma restaurangägares hem för att restaurangägaren skall slippa laga mat till sig och sin familj, så säljer han en tjänst.

I Sverige försvann i stort sett denna typ av verkliga tjänstearbetare (tjänstefolk) under efterkrigstiden. Men den har återuppstått genom assistentreformen från 1994, som gett handikappade möjlighet att anställa personliga assistenter (som säljer sitt arbete just som bruksvärde, I den mån högerregeringens skattesubventionerade hushållstjänster leder till omedelbara anställningar i överklasshemmen, utan omvägen via sk tjänsteföretag, så är också ett uttryck för verkligt tjänstearbete. Pigan förmerar inget kapital. Utan gör bara livet lättare för den som har råd att anställa henne.

Marx delar verkligen den kapitalistiska produktionen i två delar, men inte i varu- och tjänsteproduktion, utan i 1) produktion av produktionsmedel och 2) produktion av konsumtionsvaror. Delning är inte obetydlig för hans teori, men till frågan om klassanalysen är den av underordnas betydelse, varför jag här lämnar den därhän.

Detta betyder inte att uppdelningen mellan varu- och tjänsteproduktion är oviktig ur kapitalistisk synpunkt. Det typiska för den verksamhet som hänförs till tjänsteproduktion är att den är mer lågproduktiv än den som hänförs till varuproduktion och inte minst svårare att rationalisera. Vilket gjort den mindre intressant för kapitalet. Men efterhand har kapitalet funnit lösningar också på detta. Vilket McDonalds är ett typexempel på. Matlagning på löpande band och med disken bortrationaliserad.

Men vad gäller klassanalysen är uppdelningen bara relevant i den mening som Marx gav begreppet ”tjänst”

Den offentliga sektorn och dess arbetare analyserades inte av Marx. Av naturliga skäl. Under hans tid fanns ingen offentlig sektor i modern bemärkelse. Denna analys måste vi därför göra själva.

Det första vi då måste slå fast är att det inte är produktionens innehåll som skiljer offentlig produktion från privat, utan dess form. Den offentliga vårdarbetaren är inte produktiv (i kapitalistisk mening), ty hennes arbete förmerar inget kapital. Men det beror inte på karaktären av hennes arbete, att hon arbetar med vård, ty den privata vårdarbetaren, anställd i ett vårdföretag verksamt på en kapitalistisk marknad, är lika produktiv som vilken bilarbetare som helst. Varans form, vård eller bil, ”mjuk” eller ”hård”, är som sagt egal. Den kapitalistiska produktionen handlar endast om att förmera kapitalet.

Det utmärkande för den offentliga produktionen är att den inte är omedelbart kapitalistisk. Den ägs inte privat och den bjuds inte ut på en fri marknad. Den offentliga produktionen är undandragen kapitalförmerandets process. Det gör den improduktiv i kapitalistisk mening, rentav tärande i kapitalistisk mening, ty den offentliga produktionen finansieras inte via marknaden, utan via skatter, det vill säga via produktionsöverskottet i den omedelbart kapitalistiska produktionen. Den offentliga produktionen tär på profiten.

Vi polemiserar ofta och helt riktigt mot detta med offentlig sektor som ”tärande”. Ur ett samhällsperspektiv är det dårhusmässigt (som redan Ernst Wigforss konstaterade). Men eftersom kapitalismen är dåraktig är påståendet både logiskt och sant ur kapitalistisk synpunkt. För kapitalet är de offentliga produktionen tärande eftersom den tär på profiten.

Man kan invända att den offentliga produktionen också och samtidigt ingår i den samhälleliga helhetsproduktion som är den kapitalistiska profitens förutsättning. Volvo behöver daghem för att produktionen skall löpa friktionsfritt, behöver reparationsverkstäder för sina arbetare, behöver fungerande kollektivtrafik. Redan Marx är inne på detta tema när han i Teorier om mervärdet skriver om den kollektive arbetaren, om mervärdesproduktionen som en samhällelig helhet, där handens och hjärnans arbete löper samman i en gemensam produkt (Se Ekonomiska skrifter, sid 214-215).

Det är ett kort resonemang, där Marx framförallt diskuterar ingenjörers och teknikers roll i produktionen av mervärde, vilket var den aktuella frågeställningen på hans tid. Men det avgörande är att han menar att produktionens alltmer samhälleliga karaktär avindividualiserar mervärdetsproduktionen. Mervärdet är inte längre en produkt av den enskilde arbetaren eller ens av det enskilda arbetarkollektivet, utan av produktionsprocessen som helhet, i alla dess led, av den kollektive arbetaren.

Idag är produktionen oändligt mycket mer samhällelig än den någonsin var på Marx tid, varvid det ligger nära till hands att hänföra också den offentliga produktionens arbetare till den kollektive mervärdesproducenten. Men också mot detta finns invändningar. Som att den offentliga produktionen inte bara är ett resultat av kapitalets behov (av till exempel kvinnlig arbetskraft), utan också av arbetarklassens kamp för rättvisa och människovärdiga villkor. Vilket gör att offentlig sektor är större än vad den skulle behöva vara för att trygga mervärdesproduktionen.

Med detta korta resonemang vill jag säga att detta med mervärdesproducent eller icke mervärdesproducent är ett ytterst trubbigt sätt att ta itu med klassanalysen, rentav ett obrukbart sätt, dels för att mervärdesproduktionens samhälleliga karaktär gör den omöjligt att hänföra till klart avskiljbara grupper, dels för att den moderna kapitalismen av olika skäl undandragit en god del av produktionen – och uppemot en tredjedel av arbetskraften – från kapitalförmerandets omedelbara process. Klassanalysen måste därför har ett bredare perspektiv och mer förfinade verktyg.

Sammanhanget kräver en liten utvikning om offentlig sektor. Man kan se offentlig sektor som de socialistiska produktionsförhållandenas första stapplande steg inom ramarna för den kapitalism som ännu är. Inom offentlig sektor gäller behovsproduktion, inte profitproduktion.

Det är inget märkvärdigt med detta. Det är produktivkrafternas utveckling som tvingar fram nya produktionsförhållanden, varvid dessa tar sina första steg långt innan dess de upphöjs till dominerande (genom revolution i överbyggnaden). Så levde feodala och borgerliga produktionsförhållanden sida vid sida i åtminstone 500 år, innan de senare tog överhanden genom de engelska och franska revolutionerna på 1600-talet respektive 1700-talet.

Det finns dialektik i detta. Offentlig sektors specifika karaktär är dels ett resultat av kapitalismen själv, av dess oförmåga och ovilja att lösa de uppgifter som ålagts offentligt sektor på sedvanligt marknadsmässigt sätt (inte profitabla nog). Men den är också ett resultat av kampen mellan klasserna, där arbetarklassens krav på bättre villkor, och borgarklassens reträtter i förhållande till dessa krav, givit det som lite luddigt brukar kallas välfärdsstaten. Vi brukar hänföra den nedrustning som nu pågår inom det offentliga till den andra faktorn.

Kapitalet rustar för att ta tillbaka det som gavs under den period då ett alternativt samhällssystem hotade dess existens. Vilket givetvis är riktigt. Kapitalet har inte behov av en generell offentlig produktion av välfärd lika för alla, utan bara av en selektiv, av en välfärd som tryggar mervärdesproduktionen.

Men också den första faktorn spelar en betydelsefull roll.

Det typiska för kapitalismen är att den ständigt måste expandera, att den måste förmera kapitalet i en ständigt uppåtgående spiral, annars förtvinar den i djup kris. I detta perspektiv befinner sig dagens kapitalism i ett akut krisläge, ty trots rekordvinster, så finner en allt större del av kapitalet inte lönsam avsättning i det traditionellt profitgivande branscherna. Vilket bland annat givit upphov till den sanslösa spekulation som idag präglar den kapitalistiska världsekonomin. Men också till att kapitalet söker nya avsättningsmarknader, inte bara genom den sk globaliseringen, utan också genom att söka sig till branscher som den tidigare mer eller mindre frivilligt avstått från att penetrera, som välfärdsbranschen.

Jag vill påstå att detta mer ekonomiska behov är en minst lika viktig faktor bakom attackerna mot det offentliga, som borgarklassens mer politiska revanschism. Idag improduktivt arbetet skall göras produktivt (fortfarande i kapitalismens inskränkta mening), om inte i hela den sektor som idag undandragits den omedelbara mervärdesproduktionen, så i de delar som bäst passar sig för kapitalistisk produktion. Var den bortre gränsen går för denna kapitalistiska omvandlingsprocess, om den ens finns, vet jag inte. Men den lär ligga långt bort. Så privatiseras idag delar av fängelsesystemet i föregångsländer som USA och Storbritannien.

Alltnog. Jag vill understryka detta med att arbetets produktivitet inte har ett dugg med dess innehåll att göra, om det producerar bilar eller vård eller någon annan immateriell vara, utan produktiviteten avgörs av arbetets förhållande till kapitalet, om förhållandet är kapitalistiskt eller ej. Detta måste vara klart för att man skall kunna förstå det som idag händer i Sverige och världen.

Åter till klassanalysen.
Som alla förstår utgår den grovhuggna analysen i vårt partiprogram från ovanstående teoretiska resonemang. Vi analyserar klasserna utifrån människors ställning i det samhälleliga produktionssystemet, varvid arbetarklassen inte reduceras till ”omedelbar mervärdesproducent”, utan dess omfång bestäms av det sätt på vilket arbetaren kommer i åtnjutande av sin andel av den samhälleliga rikedomen och av omfattningen av denna andel.

Inte så att mervärdesproduktionen är betydelselös. Kapitalets exploatering av mervärdet är kapitalismens fundament – utan exploatering av mervärde, ingen kapitalism – så givetvis utgör den omedelbara mervärdesproduktionen det mest centrala slagfältet för den oförsonliga motsättningen mellan arbete och kapital. Vilket lika givetvis gör de omedelbara mervärdesproducenterna till arbetarklassens kärntrupp. Men samtidigt måste konstateras att kapitalismens utveckling underkastat majoriteten av lönearbetarna så likvärdiga förhållanden, att ställningen i den omedelbara mervärdesproduktionen spelar marginell roll inom klassen.

Ett exempel.
I Kapitalet konstaterar Marx att handelssektorn inte skapar något eget mervärde. Istället realiserar handelssektorn en del av det mervärde som skapas i produktionssektorn.

Industrikapitalisterna får helt enkelt avstå en del av sitt mervärde till handelskapitalisterna (för att få ut sina varor på marknaden och därmed omvandla mervärdet till kapital). Detta innebär i sin tur att de handelsanställda inte skapar något direkt mervärde, utan deras obetalda arbete bidrar bara till att realisera ett mervärde som är skapat på annat håll. Men det är enda skillnaden.

Marx skriver: ”Liksom arbetarens obetalda arbete direkt skapar mervärde åt det produktiva kapitalet, skapar den kommersiella lönearbetarens obetalda arbete en andel i detta mervärde åt handelskapitalet.” (Kapitalet, tredje boken sid 269).

Det är helt enkelt så att handelskapitalets profit (= den del av mervärdet han lyckas realisera för egen del) är helt avhängig hur effektivt han lyckas utnyttja sina anställdas obetalda arbete, vilket ger samma förhållande mellan arbete och kapital i handelssektorn, som i industrisektorn. Handelskapitalister gör allt för att driva sina anställda att arbeta så mycket som möjligt för så lite som möjligt, för att därigenom maximera profiten. Handelssektorns särskilda roll i den kapitalistiska ekonomin ger helt enkelt ingen särskild roll åt dess arbetare.

Marx betraktade handelns arbetare som ett slags överskikt inom lönearbetarklassen, de var på hans tid bättre betalda och mer kvalificerade (utbildade) än de flesta andra arbetare. Så är det som bekant inte längre. Stordriftens genomslag i handelssektorn, med stormarknader och liknande, samt feminiseringen av dess arbetare, har tvärtom förvandlat de handelsanställda till ett lågavlönat underskikt, i långa stycket underkastade sämre villkor än de flesta andra arbetare (vad gäller arbetstider, anställningsförhållanden mm). Att då med diverse teoretiserande avgränsningsresonemang placera de handelsanställda vid sidan av de ”riktiga arbetarna” är enligt min mening både felaktigt och kontraproduktivt.

Överhuvudtaget finner jag schemaperspektivet föga användbart, detta med att placera olika arbetargrupper i utanpåliggande cirklar beroende på hur mycket ”riktiga arbetare” de befinns vara utifrån någon slags objektiv ekonomisk analys.

Något som för övrigt också Marx är inne på i den där lilla oavslutade klassanalysen i Kapitalets sista kapitel. ”Mellanstadier och övergångsstadier /…/ gör alla gränsdragningar suddiga”, skriver han och konstaterar utifrån det att klassuppdelningen inte framträder ”i ren form”.

Marx trodde nog att de suddiga gränserna skulle bli skarpare med kapitalismens utveckling och måhända blev de också skarpare under en period. Men jag vill ändå påstå att det är suddigheten som fortfarande är det typiska, vilket jag skall återkomma till.

Marx rudimentära klassanalys i Kapitalets avslutningskapitel är som sagt viktig, men ändå otillräcklig för att beskriva klassförhållandena i den moderna kapitalismen. Numera är till och med direktörer i formell mening lönearbetare.

Den rudimentära analysen måste därför utvecklas. Inkomstkällan är helt enkelt inte avskiljande nog, utan den måste kompletteras med olika gruppers specifika roll i arbetets samhälleliga organisering. Varvid vi genast kan utesluta direktörerna ur lönearbetarnas skara. Oavsett om en direktörs inkomstkälla enbart består av lön, vilket torde vara synnerligen ovanligt, så spelar han eller hon rollen som kapitalistens ”stand in” i produktionsprocessen; är han eller hon bara en avlönad kapitalist.

Men hur med grupper längre ner i den kapitalistiska hierarkin? Var skall gränserna dras när inkomstkällan inte är kriterium nog? Mellan arbetarklass och mellanskikt och mellan mellanskikt och kapitalister?

Om detta har det skrivits hyllmeter genom åren, företrädesvis i mer eller mindre akademiska avhandlingar. Kända namn i den genres marxistiska tradition är den fransk-grekiska sociologen Nicos Poulantzas och den amerikanske diton Erik Olin Wright.

Jag är inte mannen att gå igenom dessa herrars forskning och finner det heller inte nödvändigt att göra det vad gäller vår klassanalys, åtminstone inte i den mer praktiska och användbara form som jag är ute efter. Jag är inte sociolog. Men väldigt kort kan man säga att både Poulantzas och Wright, och fler med dem, till Marx rudimentära klassanalys, där klasserna definieras utifrån ägande och inkomstkälla, lägger en tredje faktor, nämligen bestämmanderätten över andras arbete. Den lönearbetare som delegerats bestämmanderätt över andra arbete kan enligt Poulantzas och Wright inte räknas till arbetarklassen.

Poulantzas är mer snäv och kategorisk i sin analys, han hänför rätt av dem som delegerats ledningsfunktioner till borgarklassen. Medan Wright i polemik mot Poulantzas talar om ”motsägelsefulla klasspositioner”. Han menar att förmän, arbetsledare och andra liknande grupper på en och samma gång tillhör både borgarklassen och arbetarklassen.

Denna akademiska tvist ger jag tusan. Men ”den tredje faktorn” finner jag användbar. De grupper av lönearbetare som delegerats makt över andras arbete måste räknas bort från arbetarklassen. Varvid direktör som redan sagts måste hänföras till borgarklassen. Medan grupper med arbetsledande funktioner på lägre nivåer bör kategoriseras som mellanskikt. Varvid givetvis en produktionschef tillhör ett högre mellanskikt än en sjuksköterska. Mellanstadierna är som Marx säger många och gränserna suddiga.

För att göra en lång historia kort företräds denna klassanalys av Göran Greider i hans bok ”Arbetarklassens återkomst” (Alberts Bonniers förlag, 1998) och framförallt av Göran Ahrne, Hedvig Ekerwald och Håkon Leiulfsrud i deras tre gånger uppdaterade ”Klassamhällets förändring” (Arkiv, fjärde upplagan 1995). Den petimätermässige kan säkert hitta fel i Ahrnes mfl bok, men i grova drag anser jag den riktig och fullt tillräcklig.

I den senaste upplagan redovisas den svenska klasstrukturen och dess sentida utveckling i nedanstående tabell. Där siffrorna utgör procentandelar av folkräkningsdata.

1970 1980 1990
ARBETARKLASSEN

Arbetare (jordbruk, skogsbruk, fiske) 2,5 2 1,5
Arbetare (ej facklärda inom industri, bygg mm) 10 7 7,5
Arbetare (facklärda inom industri bygg mm) 19,5 16 12
Arbetare (transport) 6 5 4,5
Tjänstearbetare (handel) 5 4 6
Tjänstearbetare (kontor) 8 8 5,5
Tjänstearbetare (service, omvårdnad mm) 13 17,5 21,5

Arbetare totalt 64 59,5 58,5

MELLANSKIKT

Mellanskikt (ingenjörer mm) 6 6 6
Mellanskikt (lärare) 3,4 5 6
Mellanskikt (mellannivå, ej inkl ovan) 12,5 16 16,5
Mellanskikt (högre tjänstemän, akademiker mfl) 4 4 6

Mellanskikt totalt 26 31 34,5

BORGARKLASSEN

Företagare (jordbruk, skogsbruk, fiske) 4 3,5 2
Företagare (övriga) 5 6 5
Medhjälpande familjemedlem (samtliga) 1,5 - -

Företagare totalt 10,5 9,5 7

Den senaste upplagan av ”Klassamhällets förändring” har över tio år på nacken och dessvärre finns ingen femte upplaga annonserad. Vilket är beklagligt, då 1990-talet innebar stora förändringar.

Ovanstående siffror visar på ganska små förändringar i klassernas storlek. Såväl 1970 som 1990 utgör arbetarklassen cirka 60 procent av befolkningen, även om den minskat något. Borgarklassen har samtidigt blivit något mindre och mellanskikten något större. Men i det stora hela framstår klassrelationerna som stabila.

Inom arbetarklassen kan man dock se en kraftig förskjutning, från industriarbete till arbete i offentlig sektor. Arbetarklassen ”femininiserades” mellan 1970 och 1990.

Nu innebar som bekant 1990-talets nedskärningar kraftiga personalreduceringar inom offentlig sektor. Nästan 200000 jobb försvann, framförallt inom produktionen av det som kallas offentliga tjänster (byråkrater av olika slag klarade sig bättre). En viss återhämtning har skett under 2000-talet, men expansionen av antalet offentliganställda arbetare har likväl brutits. Så har Kommunal idag nästan 80000 färre medlemmar än i början på 90-talet.

1990-talet såg också en kraftig expansion av arbetslösheten och av ett permanent utanförskap, framförallt bland nyanlända flyktingar/invandrare, som i massarbetslöshetens Sverige haft mycket svårt att ta sin in på arbetsmarknaden.

En arbetslös arbetare förblir givetvis arbetare, även om han eller hon är arbetslös under lång tid. Det sociala utanförskapet är dock inte lika lätt att kategorisera i klassmässiga termer, särskilt när det kombineras med utestängning från arbetsmarknaden. Om nu klasser definieras utifrån olika gruppers ställning i det samhälleliga produktionssystemet (Lenin), så blir frågan hur man skall definiera de grupper som inte släpps in i detta system, som vare sig har lön eller profit som sin huvudsakliga inkomstkälla, utan som permanent lever på socialbidrag (eller på förtidspension).

I diskussionsunderlaget om etnisk segregation (KK nr 1 2006) har jag valt att tala om ett ”icke arbetande socialt underskikt”, vilket absolut inte skall uppfattas som förklenande eller nedsättande mot denna grupp av människor. Beteckningen ”underskikt” anger snarare att denna grupp har det sämre och är mer utsatt än de flesta arbetare. Avsikten är bara att markera att gruppen måste analyseras för sig och som något särskilt. På grund av dess icke-ställning i produktionssystemet. Vilket inte bara ger en underordnad och maktlös social ställning, utan som också genererar underordningens och fattigdomens typiska uttryck. Som ökad kriminalitet.

Här skall starkt understrykas att det sociala underskiktet inte enbart utgörs av invandrare och att bara en liten del av invandrarna ingår i det, även om invandrarna är överrepresenterade.

De flesta invandrare arbetar, också de flesta utomeuropeiska invandrare, i huvudsak i LO-yrken. Vilket gör att människor med invandrarbakgrund också och samtidigt är överrepresenterade i LO:s medlemskår.

Men likväl. 1990-talet frambringade en stor grupp människor som permanent ställts utanför arbetsmarknaden, som så till den grad kasserats att de inte ens kan räknas in i reservarbetskraften. Denna grupp finns inte med i ”Klassamhällets förändring” och måste tillföras klassanalysen, då den inte är obetydlig, vare sig i omfång eller politisk betydelse, och då gruppens särskilda ställning medvetet utnyttjas i splittringssyfte. Så utgår moderaternas klassanalys, om man nu kan tala om en sådan, från polariteten arbetande mot icke arbetande, en förfalskning som syftar till att fördunkla de verkliga klassförhållandena och till att slå split mellan grupper med i långa stycken gemensamma intressen.

Det skall omedelbart sägas att det permanenta tillståndet inte behöver förbli permanent. Det är möjligt att högerregeringens (och nyliberalismens) mycket medvetna strävan att få till stånd en extrem låglönemarknad i Sverige, framförallt inom den sk tjänstesektorn, och faktiskt delvis som tjänstearbete också i marxistisk betydelse (tjänstefolk), kommer att upphäva tillståndet och reducera det sociala underskiktet till det ”trasproletariat” som redan Marx analyserade (olika typer av utslagna och kriminella människor). Men för närvarande finns gruppen och den måste analyseras konkret, ty även om den inte sammanfaller med arbetarklassen, så sammanfaller dess intressen med arbetarklassen, om långtifrån i allt så i långa stycken. Här gäller det att bygga solidariska band.

Nu skulle jag med Engels kunna skriva ”här slutar manuskriptet”. För det är så här lång jag har kommit och för närvarande finns inte tid att arbeta vidare, trots att det finns mycket mer att belysa och fundera över. Men varför göra det själv när det går att inhämta nya infallsvinklar och kloka synpunkter från partiet och partikamraterna?

På uppmaning från partiskolan och i samråd med Klasskampens redaktion har jag därför beslutat publicera detta ofärdiga manus, lite ovilligt, eftersom alltför mycket är just ofärdigt, men med förhoppningen att läsaren tar det för vad det är, inte som något fixt och färdigt, utan som något att diskutera och fundera över.

För min egen del lutar jag åt att klassanalysens subjektiva sida måste ges en större vikt än i traditionell klassanalys, detta med att klasser konstitueras i kamp för gemensamma intressen. Vilket på intet sätt betyder av vi skall överge en materialistisk analys. Klassintressen är objektiva, är funktioner av olika grupper ställning i det samhälleliga produktionssystemet.

Vilket i sin tur gör klassintressena antagonistiska, oförenliga. Därför finner jag det mer konstruktivt att söka gemensamma nämnare i (objektiva) gemensamma intressen än i petimätermässiga diskussioner om vem som är mervärdesskapande och vem som inte är det.

Detta innebär alls inte att ställningen i den omedelbara mervärdesproduktionen är oviktig. Mervärdesproduktionen är kapitalismens hjärta och den som kan ge kapitalismen hjärtinfarkt har därför en speciell ställning. Men när det gäller att formera arbetarklassen som en ”klass för sig själv” måste perspektivet vara bredare. För att så många fler har objektivt intresse av att göra sig av med kapitalismen och för att så många fler måste dras in i kampen mot kapitalismen för att det skall bli möjligt att göra sig av med dem.

Jag ser fram mot synpunkter på denna långa men ändå ofärdiga artikel. Efter några diskussionsvändor kan vi kanske komma fram till något riktigt bra och konstruktivt.