Enligt näringsminister Olofsson och hennes parti är de nuvarande barnbidragen djupt orättvisa. För att familjer med höga inkomster kan sätta in hela barnbidraget på sina barns bankkonton, för överklassyngel att leva loppan för när de blir myndiga, medan låginkomsttagarna måste använda bidraget till att få hushållsbudgeten att gå runt. Därför vill Olofsson och centern inkomstpröva barnbidragen.
Visst låter det bestickande. De rika skall fråntas ett bidrag som de inte behöver.
Men redan här uppstår ett aber. För vem betraktas som rik i centerns värld? Maud Olofsson glider runt den frågan, men dessbättre har partikamraten Annika Qarlsson gett en vink om den ungefärliga nivån. Enligt Qarlsson, som inte bara är riksdagsledamot utan också ordförande för centerkvinnorna – inte vem som helst, alltså – skall gränsen dras vid en sammanlagd årsinkomst på 240.000 kronor om året. Familjer som tjänar över 240.000 kronor om året skall fråntas barnbidraget.
Genast framstår vår självutnämnde Robin Hood i ny dager. Olofssons påstådda rättvisepatos handlar i den beryktade verkligheten om att avskaffa barnbidraget för det stora flertalet barnfamiljer. Kvar blir på sin höjd ett förstärkt socialbidrag och ett förstärkt vårdnadsbidrag.
Några vänner av rättvisa kanske tycker att förslaget trots allt inte är så dåligt, om bara inkomstgränsen sätts vid en mer rimlig nivå. Folk med miljoninkomster behöver väl ändå inte barnbidrag?
Till det kan invändas att inkomstgränser av den här typen alltid har en tendens att sjunka över tid, som vad gäller bostadsbidraget. Snart nog avskaffas inkomstprövade bidrag för de allra flesta.
Men den viktigaste invändningen framgår ändå ur den politiska strid som föregick de allmänna barnbidragens införande. Inkomstprövade barnbidrag infördes redan 1938, då som en typ av fattigvård.
Mot detta system reagerade arbetarrörelsen, anförd av den kommunistiske riksdagsledamoten
Gerda Linderot, som 1945 lämnade in den allra första riksdagsmotionen med krav på införande av allmänna barnbidrag.
”Barnfamiljer skall inte behöva stå med mössan i hand och tigga om ekonomisk kompensation för den merkostnad barn utgör, utan sådan bör utgå som en social rättighet, lika för alla”, menade Linderot.
I den skatteberedning som tillsattes 1945 fördes en hård strid om den generella välfärdspolitiken i allmänhet och om barnbidragen i synnerhet. Men kommunisterna fick stöd av socialdemokraterna, så 1948 infördes de allmänna barnbidragen, trots idogt borgerligt motstånd.
I grunden handlar frågan om de allmänna barnbidragen om just detta, om generell välfärdspolitik kontra fattigvårdens förnedring för de ekonomiskt svaga, om detta med att stå med mössan i hand och tigga om hjälp.
Principiellt är saken ganska enkel. Det handlar om fördelningspolitik. Varvid de allra flesta säkert tänker på skattesystemets möjligheter att omfördela resurser från rika till fattiga, så skamlöst förflackade av både socialdemokratisk och borgerlig skattepolitik.
Men ett sådant perspektiv är för snävt. För fördelningspolitik handlar också om andra typer av omfördelningar, som från ensamstående och familjer utan barn till barnfamiljerna. Detta är grundtanken bakom barnbidragen, att samhället solidariskt skall sörja för att ge alla barn en något så när ekonomiskt trygg uppväxt.
Samma grundtanke går igen i det allmänna pensionssystemet, även om det förflackats under senare år. Det allmänna pensionssystemet är inte ett renodlat försäkringssystem, där de pensionspengar som betalas in under arbetsför ålder återbetalas i form av pension, utan det utgör ett fördelningssystem, där de arbetandes pensionsavgifter används till att betala ut pensioner till dem som gjort sitt på arbetsmarknaden. Endast en mindre del av pensionsavgifterna fonderas i AP-fonderna, som en buffert.
Det allmänna pensionssystemet har som sagt förflackats, varvid de flesta idag tvingas trygga ålderdomen genom att också teckna privata pensionsförsäkringar, vilket ger stora orättvisor mellan pensionärerna. Men när ATP infördes var grundtanken en slags ålderssolidaritet, där yngre generationer skulle dra försorg om de äldres försörjning, en grundtanke som borgarna som bekant ansåg förskräcklig.
Med detta sagt vill vi stå upp till de allmänna barnbidragens försvar. För att de bygger på en solidarisk grundtanke och för att de ännu besparar de flesta låginkomsttagare från socialtjänstens granskning, från att stå med mössan i hand och tigga om hjälp, för att nu använda samma argument som en gång Gerda Linderot.
Naturligtvis sticker det i ögonen att också miljonärsfamiljer erhåller barnbidrag. Men det är ett litet problem och en liten kostnad. Under kapitalismen är någon fullständig rättvisa inte möjlig, men om nu Maud Olofsson är ute efter rättvisa, så är det inte de allmänna barnbidragen hon skall ge sig på, utan ett skattesystem som gjort överklassen till något av ett skattefrälse.
Återinför förmögenhetsskatten och skärpt beskattningen på kapitalvinster och höga inkomster, och barnbidragspengarna till överklassen är inget att bry sig om.
Anders Carlsson
ordförande, Kommunistiska Partiet
