Aborträtten hotad

Alla kvinnors absoluta rätt till abort är en grundläggande princip som kommunister är de första att slå vakt om. Det handlar om kvinnans rätt att bestämma över sin kropp, sin framtid, sitt sociala vara. Aborträtten är fundamental för kvinnors frigörelse från patriarkalt förtryck, är en förutsättning för jämställda relationer mellan man och kvinna.
Så ser nog det flesta unga i dagens Sverige aborträtten som självklar. Men vet då att lagstiftad aborträtt bara har funnits i 33 år i vårt land. Dessförinnan utfördes tusentals illegala aborter varje år, vilket allvarligt skadade många kvinnors fysiska och psykiska hälsa. Riskerna var starkt klassmärkta.

En situation som ännu på 2000-talet gäller för merparten av världens kvinnor. FN beräknar att 60 procent av alla kvinnor lever i länder utan fri aborträtt. Men i praktiken ännu fler. I många av de länder där lagen medger abort så har underklassens kvinnor i praktiken inte råd eller möjlighet att göra abort på sjukhus.

Vårt grannland Polen, som under socialrealismens tid hade fri abort, har med kapitalismens och katolska kyrkans stärkta inflytande förbjudit aborter. Här utförs numera 70.000-150.000 illegala aborter varje år, enligt beräkningar som säger att den verkliga abortfrekvensen i Polen är lika hög som i Sverige. I vårt land har sedan aborträtten infördes 1975, årligen utförts drygt 30.000 aborter.

En av socialdemokraterna tillsatt statlig utredning förslog 2005 att utländska kvinnor ska få abort i Sverige om de själva betalar kostnaden, som beräknas till mellan 7.500 och 15.000 kronor. Detta förslag, som bedöms ha mycket brett stöd i riksdagen, tänker alltså kristdemokraten Hägglund lägga fram som sitt eget. Göran Hägglund argumenterar, liksom utredningen, att det handlar om en EU-anpassning av svensk abortlag, att EU-rätten kräver att Sverige ger EU-medborgare samma service som sina egna medborgare.

Men nu säger Ulf Bernitz, professor i Europarätt och en av vårt lands största experter på EU-rätten, i Svenska Dagbladet 9 februari 2007 att socialministern tolkar EU-rätten fel.

– Det är fullständigt fel att EU skulle kräva att Sverige skulle tillhandahålla vård som är olaglig i andra länder. Det är närmast barockt, säger Ulf Bernitz.

Sverige ger som enda land i EU kvinnan rätten att själv bestämma om abort till 18:e graviditetsveckan, socialstyrelsen kan medge abort fram till vecka 22. I andra EU-länder går gränsen vid vecka 12 eller tidigare. I Finland, Storbritannien och Luxemburg är abort bara tillåtet om det är hälsomässigt, ekonomiskt eller socialt påkallat. I Polen, Portugal, Spanien, Cypern och Irland får abort bara utföras om kvinnans hälsa är i fara. Malta har absolut abortförbud.
Socialminister Göran Hägglunds deklarerade vilja att utvidga aborträtten väcker ont blod i hans parti och bland dess frireligiösa kärnväljare. Sju inflytelserika fd kristdemokratiska riksdagsledamöter krävde i en debattartikel i Dagens Nyheter 3 februari att propositionen stoppas. De fick dagarna efter medhåll från sex av partiets nuvarande riksdagsledamöter i den pingströrelsen närstående tidningen Dagen.

Men egentligen är Hägglunds position inte särskilt uppseendeväckande då kristdemokraterna på rikstinget i Örnsköldsvik 1996, efter en intensiv och hård debatt, ställde sig bakom rätten till abort. Men rätten var villkorad, inte absolut. Rikstinget formulerade beslutet listigt. Partiet ställer sig bakom rätten till laglig abort i enlighet med den lagstiftning vi har i Sverige.

Vet också att abortmotståndarna, som i västvärlden oftast är bokstavstroende kristna, i vårt land av taktiska skäl alltmer inriktat sig på att snäva in tiden för kvinnans rätt till abort. Pragmatiska abortmotståndare ser varje inskränkning i aborträtten som en framgång. För varje vecka som gränsen för abort snävas in så ”räddas” ett antal foster till livet.

Det slutliga målet för många av dessa är ändå fortsatt att förändra lagstiftningen i riktning mot ett mer eller mindre totalt abortförbud, vilket alltså är i linje med rikstingets beslut.

Så har Alf Svensson argumenterat för en sänkning av den övre gränsen för abort till vecka 18. Liknande tankegångar torgför Göran Hägglund i Svenska Dagbladet 15 oktober i fjol där han ”vill att regeringen har ett samtal om veckogränsen”. I en samtida DN-intervju uttryckte sig Hägglund på följande sätt:

– Jag tycker det är viktigt att vi ständigt håller igång diskussionen om detta. Det uppstår ett etiskt dilemma när den bortre abortgränsen tangerar den gräns då barn kan sättas till livet.

”Abortlagen är inte huggen i sten, eller gjord en gång för alla.” Så tydligt deklarerar socialminister Göran Hägglund i tidningen Kristdemokraten 2 nov 2006 att för honom är den lagliga rätten till abort inte är självklar. Ändå tänker han alltså lägga ett lagförslag som tycks förstärka den rätten.

Är det så att Hägglund ser att möjligheten ökar att snäva in aborträtten i vårt land genom de krafter som frigörs när han lägger en proposition om att utländska kvinnor ska få köpa sig aborter i Sverige. Är det en EU-utjämning av abortlagstiftningen som Hägglunds ”liberala” falang av det konservativa kd kallt kalkylerar med?

Professor Ulf Bernitz är mycket tydlig i SvD artikeln förra veckan och menar att ett riksdagsbeslut med den inriktningen kan bli besvärligt för svenska kvinnors rätt till abort:

– Det är snarare så att vi kan få problem om Sverige inrättar en lag som strider mot andra länders lagstiftning.
Historien lär oss att ingen rättighet som folket vunnit är beständig i den minst sagt svaga form av demokrati som borgarsamhället erbjuder. Se på Polen i abortfrågan och se på Sverige där tidigare självklar rätt till samhällsservice allt mer avgörs av plånbokens storlek.

Rätten till abort måste försvaras. Visst gör de medicinska framstegen att allt tidigare förlösta barn kan räddas till livet. Men vet att här sätter naturen gränser för vad som är medicinskt möjligt.

Att värna kvinnors rätt att själva bestämma om abort, så sent under graviditeten det bara är tänkbart, är en bjudande uppgift för alla progressiva.