Hotet mot demokratin

Håkan Linnarsson jobbar som ombudsman på den socialdemokratiska partiexpeditionen i Göteborg. Han kandiderade till kommunfullmäktige i valet 2002, men blev inte vald. Trots detta sitter han som ordförande för stadsdelsnämnden i Gunnared.

På sossarnas lista till regionfullmäktige fanns Linnarsson inte med alls. Trots det sitter han som ordförande för regionens Hälso- och sjukvårdsnämnd 12, den instans som fattat det formella beslutet att lägga ner två vårdcentraler i nordöstra Göteborg och att slå samman ytterligare sju till tre.

En tillsatt politiker, alltså, inte ansvarig inför de väljare som inte valt honom, utan inför dem som tillsatt honom. En politisk torped, skulle man kunna säga, satt att genomföra beslut som ”de folkvalda” inte vill smutsa ned sig med, åtminstone inte öppet.

Tillsattheten gör inte Linnarsson unik. Alla politiker i Hälso- och sjukvårdsnämnderna i Västra Götaland är tillsatta. Liksom alla politiker i stadsdelsnämnderna i Göteborg. Linnarsson är rentav mer än vanligt vanlig. Faktum är att ingen av politikerna i Hälso- och sjukvårdsnämnd 12 är vald till ett enda politiskt uppdrag. I meritförteckningen stoltserar visserligen drygt hälften av dem som ”ersättare i regionfullmäktige”, men som ersättare har de inte säte i den folkvalda församlingen. Torpeder, alltså. Allihop.

Betänk detta. I GT (1/4) ondgör sig ledarskribenten Karl-Henrik Sax över de påstådda hoten mot Linnarsson och andra sjukvårdspolitiker. Om det nu förekommit våld kan man hålla med Sax. Men när han undervisar i demokrati blir det fel fast det är rätt. Sax skriver: ”Alla kan fritt rösta bort politiker och partier som de inte gillar och välja nya i nästa val. Allt detta är demokrati.”

Visst. Att kunna rösta bort politiker man inte gillar är demokratiskt. Men se, denna fina demokratiska ordning gäller inte i Göteborg och Västra Götaland. Angeredsborna kan inte rösta bort Håkan Linnarsson för man kan inte rösta bort någon som inte är vald. Samma sak gäller de andra sjukvårdsslaktarna, liksom den sociala nedrustningens torpeder i stadsdelsnämnderna. Icke valda = icke möjliga att rösta bort.

Naturligtvis kan Angeredsborna protestera mot Linnarsson genom att inte rösta på socialdemokraterna i valet 2006. Men det är ingen garant för att de blir av med honom. Så länge socialdemokraterna inte åker ur regionfullmäktige kan ”de som bestämmer” placera Håkan Linnarsson i Hälso- och sjukvårdsnämnd 12 och så länge sossarna inte åker ur kommunfullmäktige kan Göran J (eller hans efterträdare) placera honom i stadsdelsnämnden i Gunnared. Över detta har väljarna inte det ringaste inflytande.

Vad säger Karl-Henrik Sax? Om det är demokrati att ha möjlighet att rösta bort politiker, vad kallas då ett system där det är omöjligt att rösta bort de politiker som slaktar vården?

I Göteborgs-Posten säger Håkan Linnarsson att ”politiker skall tala klartext, inte hymla”. Ett råd så gott att han omedelbart bör förmedla det till sin chef. Göran Johansson sluddrar mer än vanligt när nedläggningen av vårdcentralerna kommer på tal.

Sedan klämmer Linnarsson till med: ”Demokratin bygger på att politiker vågar stå även för obehagliga beslut.”

Bra talat! Politiker skall stå för sina beslut – framförallt skall politiker före valen stå för vad de ämnar besluta efter dem, annars förvandlas valen till en kapplöpning i bedrägeri och demokratin till ett tomt skal.

Men inte sa Håkan Linnarssons chef före valet 2002 och han och hans parti ett drygt år senare skulle lägga ner fem vårdcentraler i Göteborg. Göran Johansson sa tvärtom att ”de måste bli lättare att komma till en läkare i de delar av vår stad där ohälsan är som störst”.

Ja, inte ens kommunfullmäktigekandidaten Håkan Linnarsson stod före valet för de ”obehagliga beslut” han nu så modigt fattar. I ett liten gullig presentationstext om sig själv på internet, framhöll han istället den ”negativa segregationen” som valets viktigaste fråga: ”Områden som Angered eller Bergsjön skall ha likvärdig service, sjukvård, trygghet som andra delar av staden.”
Av denna ”likvärdiga service” blev nedläggning av en av Angereds vårdcentraler och ”flyttning” av den i Bergsjön.

Det är något underligt med Håkan Linnarssons demokratisyn. Det mod han framställer som demokratins fundament är inte modet att utföra det uppdrag politikerna fått av väljarna, även om det kan vara kämpigt, utan modet att utmana väljarna med en politik de inte valt.

Kanske beror det på att han är den han är, på att han är torped. Linnarsson representerar inte väljarna i nordöstra Göteborg, inte ens formellt. Hans uppdragsgivare finns ”där uppe”, i regionens politiska elit och i det socialdemokratiska parti som givit honom hans uppdrag. Det är i förhållande till dem ”där uppe” han måste våga stå för ”de obehagliga besluten”. Något väljarförtroende har han inte och något väljarförtroende har han därför inte att ta hänsyn till, åtminstone inte för egen del. Arvodespengarna rullar inte väljarförtroendet förutan.

Men man skall inte vara orättvis mot Håkan Linnarsson. Hans demokratisyn må vara underlig, men den är inte mer underlig än att den idag behärskar hela det politiska systemet. Att inför val säga en sak och att efter val göra tvärtom har numera förvandlast till politikens mest självklara sak. I Sverige är det övertydligt. Så har mantrat ”vård, skola, omsorg” ekat öronbedövande från varje talarstol i två valrörelser nu – för att när valen väl är överståndna följas av fortsatta nedskärningar inom vården, skolan och omsorgen.

Göran Persson har gjort ideologi av detta bedrägeri.

”Vallöftenas tid är för är förbi”, sa Persson när han presenterade sossarnas valmanifest inför valet 2002. ”Det vi presenterar i detta manifest är ambitioner.”

Visst är det elegant? Det som ser ut som löften, och som väljarna uppfattar som löften, är alls inga löften, utan till intet förpliktigande ambitioner, att genomföra inom ramen för de EU-heliga budgettaken, det vill säga aldrig.

För så är det. Numera är det bugeten som styr politiken, inte politiska idéer och inte det mandat som politikerna fått från väljarna. Men hänvisning till budgeten kan alla idéer och alla löften överges, budgeten är överordnad allt. Ja, budgeten kan klyva politiker mitt itu, som i fallet med den vänsterpartistiske sjukvårdsslaktaren Nestor Vega i Göteborg. Vänsterpartisten Vega anser att det som budgetslaven Vega beslutar är fel. Men eftersom det är budgetslaven som beslutat är det ändå rätt. Ett svårartat fall av politisk schizofreni.

Vän av ordning invänder att också politiker måste hålla budget, att det inte går att genomföra något om det inte finns pengar till det. Så är det naturligtvis. Ändå har budgetdiktaturen inte ett skvatt med vare sig ansvarsfullhet eller demokrati att göra. Så här är det.

Den allra första paragrafen i grundlagen säger att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Det är en god demokratisk princip. Folket och folkets vilja skall styra politiken.

Vad betyder då det i praktiken? Låt oss i svaret hålla oss till exemplet med vårdcentralerna i Göteborg.

Alltså. Om folket anser att det finns behov en utbyggd primärvård är det politikernas ansvar att tillse att detta behov tillfredställs. Naturligtvis kan vissa politiker anse att behovet av primärvård krockar med andra behov eller att det inte är förenligt med andra intressen, som till exempel de rikas krav på lägre skatter. I så fall bör de ansvarsfullt redovisa detta. Med tydliga alternativ får också röstsedelns begränsad demokrati ett innehåll.

Men att före val lova utbyggd primärvård för att efter val slakta primärvården, är inte demokrati. Det är inte heller att ta ansvar, ty politikernas första ansvar gäller väljarna. Man måste stå för det man säger och för det man fått väljarnas mandat att genomföra.

Men vilket parti gick inför valet 2002 ut och sa: ”Tyvärr, tyvärr. Pengarna räcker inte till primärvården, så efter valet kommer vi att lägga ner fem vårdcentraler. Ni som blir utan vårdcentral kan ju alltid gå till någon privatläkare på Avenyn.”

Inget. Alla partier lovade att värna vården, något annat var inte att tänka på. Att före valet tala om vad man hade för avsikt att göra efter det hade inte gett några röster. Alltså teg man om sina avsikter.

Alla politiker som idag medverkar till att slakta vården våldför sig därmed på demokratin och på det som de själva i högtidliga sammanhang framställer som demokratins allra viktigaste princip, detta med att väljarna, när de en gång vart fjärde år får ett ord med i laget, skall ha tydliga alternativ att välja mellan.

Det så betungande budgetansvaret är bara en fasad, inte bara för att det finns pengar i överflöd i samhället (och i fallet med vårdcentralerna också i den region som beordrar primärvården att spara), utan också och framförallt för att det är ett manipulerat ansvar. Politikerna sätter sina egna budgettak och med pannorna i djupa veck förklarar de sig sedan nödda och tvungna att spara på grund av dessa egenhändigt satta budgettak. Ett politiskt bedrägeri av stora mått.

Det sägs att det inte går att höja skatten, framförallt inte för de rika. Deras skatter måste tvärtom sänkas, som förmögenhetsskatten. Detta trots att de rika genom skattereformen i början på 1990-talet fick den största skattesänkning i Sveriges moderna historia, en skattesänkning som enligt statliga Nutek kostade statskassas ofattbara 191 miljarder kronor.

Detta med att det är nödvändigt att sänka skattetrycket framställs som en oomkullrunkelig sanning. Men vem har bestämt att det är sant? Jo, direktörerna i Svensk Näringsliv och deras ekon i den liberala pressen. Det är en sanning för dem, och för de politiker som låter sig styras av dem. Men givetvis inte för oss andra.

De sk budgettaken, som politikerna idag använder som argument för en politik som rustar ner välfärden, är medvetet satta för att minska den offentliga sektorns andel av den totala ekonomin. Den som tvivlar behöver bara gå till den offentliga statistiken för att få visshet. Så steg den offentliga tjänstreproduktionens andel av BNP från 4 procent år 1900 till 10 procent 1960 och 23 procent 1980. En naturlig utveckling. När Sverige blev rikare hade vi råd att satsa en större andel av våra samlade resurser på det gemensamma.

Men efter 1980, och framförallt efter 1990, har utvecklingen vänt, inte så att Sverige blivit fattigare – tvärtom, Sverige är idag 73 procent rikare än 1980 – utan så att en allt mindre del av vår samlade resurser används till det gemensamma. Så har den offentliga tjänsteproduktionens andel av BNP idag sjunkit till 20 procent, ett fall som kostat skola, vård och omsorg, 65 miljarder kronor.

Vem har bestämt det? Ja, inte är det väljarna. Inget parti har i val gått ut och sagt att nu är det dags att minska välfärden och inget parti har därför fått väljarnas mandat att minska välfärden. Alltså. Genom att se till att det inte finns tillräckligt med pengar i det offentliga driver politikerna igenom en politik de inte begärt och därmed aldrig fått mandat för.

Demokrati betyder folkmakt. Eller folkstyre. I en demokrati styr alltså folket – eller åtminstone folkviljan. Det är grundläggande. Även om det är representanter för folket som fattar besluten, så skall representanterna göra det i enlighet med folkmajoritetens vilja. Annars förlorar demokratin sitt mest grundläggande innehåll.

Vem hotar då demokratin i Göteborg? Ja, inte de vårdtagare som protesterar mot en politik de och ingen annan valt. Hotet utgörs av ett politikerskrå som alldeles glömt bort vem de skall representera för att demokratin skall kunna kallas demokrati.

Efter riksdagsvalet 1998, då socialdemokratin förlorade i storstäderna men behöll regeringsmakten på grund av hyggliga resultat i övriga landet, tog nyliberalen Lars Fimmerstedt till orda i Finanstidningen.

”Nu är det de okunniga, efterblivna och provinsiella som genom förkrossande övervikt i Glesbygdssverige pockar på inflytande i Rosenbad. Lortsverige har tagit över och bereder sig på att styra landet, skrev Fimmerstedt.

Drygt sex år senare skriver socialdemokraternas försteombudsman i Göteborg, Claes Wennberg, på samma tema. Under rubriken ”Upp till kamp mot inskränktheten!” går Wennberg till storms mot dem som protesterar mot nedlagda vårdcentraler. Smaka på detta:

”Istället för att låta ytterlighetsaktivister (som ser allt i svart eller vitt) ta över opinionsbildningen, vare sig de är tokvänster eller högerextremister, behöver de ansvarstagande krafterna hålla sig framme. De som vågar komplicera och fördjupa, vågar se svårigheter och pröva andra synsätt, vågar vara obekväma och samtidigt framåtblickande. Det behövs fler socialdemokrater. Upp till kamp mot inskränktheten!”

Visst är det fantastiskt? Claes Wennberg manar till kamp mot den inskränkta populas som för det första anser att en väl fungerande primärvård är nödvändig för att vården skall vara lika för alla och som för det andra menar att politiker skall hålla vad de lovar; manar till kamp mot dem som socialdemokraterna säger sig representera.

Var tar då demokratin vägen?

De politiker som idag gapar om ”hot mot demokratin” så snart folkliga opinioner ifrågasätter deras beslut, bör ta sig en allvarlig funderare på sin egen roll i det system som ännu kallas folkstyre. Som över följande:

• I SOM-institutets senaste undersökning av förtroendet för olika samhällsinstitutioner hamnar Universitet och högskolor på första plats med balansmåttet + 47. På andra plats hamnar sjukvården (+45). På tjugonde och sista plats hamnar EU-kommissionen (-38), på näst sista plats EU-parlamentet (-38) och trea från slutet de politiska partierna (-23).

• Vid valet 1969 instämde 37 procent av väljarna i påståendet att ”partierna är bara intresserade av folkets röster men inte av deras åsikter”. Vid valet 1994 var motsvarande siffra 69 procent.
Alltså. Politikerna kallar sig förtroendevalda, men de har förverkat det förtroende de eventuellt hade. En stor del av väljarna ser inte riksdagspartiernas folkvalda som ”folkets företrädare”, som de skall vara enligt grundlagen, utan som delar av en makt som företräder sig själv, oavsett folkets vilja.

Detta är det verkliga hotet mot demokratin. Om politikerna företräder sig själva och/eller andra krafter – som EU och det privata näringslivet – då finns demokratin bara till namnet, inte som folkstyre. Och då måste demokratin återerövras av det folk som berövats den, genom att folket självt tar strid för sina intressen. Som till exempel för sina vårdcentraler.

Demokratidebatten i Göteborg vänder allting uppochned. Genom Göteborgs-Posten driver socialdemokratin kampanj kring hoten mot demokratin. Politiker träder fram och vittnar gråtmilt om hur utsatta de är och om hur hotade de känner sig. Håkan Linnarsson talar om stenkastning, trots att ingen sett några kastade stenar, inte ens han själv. Vi skall tycka synd om politikerna, särskilt om de politiker som så modigt lägger ner vårdcentraler.

I denna märkliga demokratidebatt ersätts ”folket” av ”politikerna”. Demokrati är politikerstyre och om folket ifrågasätter politikerstyret är folket okunnigt och inskränkt. Folket har blott att säga sitt en gång vart fjärde år, däremellan skall folket lida och fördraga, alldeles oavsett om politikerna gör tvärtom mot vad de lovade den där dagen då folket fick säga sitt.
Det är absurt och faktiskt obehagligt ur demokratisk synpunkt.

Politiker som kallsinnigt och planerat sviker givna löften är värda folkets förakt, bör överallt mötas av proteser, bör för veta att de förverkat allt förtroende och därför bör avgå. Vart tar annars folket vägen i det system som ännu kallas folkstyre?

Visst är demokratin hotad. Men inte av de som protesterar mot vårdslakt och svikna vallöften, de är tvärtom demokratins värn, utan av de krafter som ersatt folkrepresentationen med ett självsvåldigt politisk system, ansvarigt bara inför den heliga EU-budgeten och det nästan lika heliga privata näringslivet, men inte inför folket och absolut inte inför det som sägs före val.
”Jag kan inte låta illvilliga odemokratiska krafter vinna”, sa Håkan Linnarsson.

Just det! Låt inte Håkan Linnarsson och hans torpedkompisar i Hälso- och sjukvårdsnämnderna vinna. Den makt som ser folket som sin fiende är inte demokratisk. Om den makten vinner över folket är det illa ställt med demokratin.

Slutsatsen är given. I Göteborg skallar demokratins stridsrop: Lägg inte ner våra vårdcentraler!