Å ena sidan sägs att den liberala demokratin segrat en gång för alla, i hela världen och för evinnerliga tider. Bara några få skönhetsfläckar återstår att operera bort. Länder som Nordkorea, Kuba, Jugoslavien, Libyen – och kanske Zimbabwe, åtminstone om Mugabe gör verklighet av löftet att konfiskera delar av de vita godsägarnas jord.
En del talar rentav om den liberala demokratins seger som historiens slut. ”All vår framtid är en liberal seglats på de fria marknadskrafternas oändliga ocean”, som Francis Fukuyama så poetiskt uttrycker denna sensationella upptäckt i sin bok ”Historiens slut”.
Å andra sidan talas det om demokratins kris och demokratins problem. Aldrig någonsin har det publicerats så många utredningar, rapporter, böcker och debattartiklar om demokratin som idag.
Här i Sverige har vi rentav begåvats med en demokratiminister, den ur den socialdemokratiska nomenklaturan hämtade Britta Leijon.
Som ni säkert vet presenterade förre kulturministern Bengt Göransson den senaste demokratiutredningen nu i våras. ”En uthållig demokrati! Politik för folkstyrelse på 2000-talet”, som den heter. Utöver slutbetänkandet består denna utredning av sammanlagt 45 böcker om olika aspekter på demokratins problem.
Denna mängd papper lär utgöra något av ett oslagbart rekord i det svenska utredningsväsendets historia, vilket inte vill säga lite i ett land som upphöjt utredandet till den skönaste av politikens alla sköna konster.
Men Göranssons utredning är som sagt bara den senaste. Sedan 1990 har regering och riksdag tillsatt inte mindre än 24 utredningar om demokratin och om hur demokratin skall möta framtidens krav. Jag vet inte om de tidigare utredningarna är lika omfattande som Göranssons och jag har ärligt talat inte brytt mig om att gå igenom dem alla – då hade jag fått skjuta upp det här föredraget till sommar¬läget 2010. Om jag ens hade hunnit bli klar då.
En sak vågar jag mig trots det på att säga: För att representera historiens slut dras den liberala demokratin uppenbarligen med väldigt många och väldigt stora problem. Varför annars alla dessa utredningar?
De statliga utredningarna utgör sedan bara en liten del av den strida strömmen av demokratilitteratur. Minst lika aktiva är de kapitalistiska organisationerna, som liberala Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, och deras Demokratirådet. Därifrån publiceras massor av böcker och rapporter. Mycket aktivt i demokratidebatten är också nyliberala Timbro med det sk Cityuniversitetet.
Även LO är aktivt. Till kongressen i september, som för övrigt döpts till demokratikongressen, har Bertil Jonsson & Co tagit fram en särskild demokratirapport inom ramen för rättviseutredningen.
En oerhört intensiv debatt, alltså. Om den demokrati som i dagens värld sägs vara oomtvistad.
Visst är det lite underligt. Men ändå inte. Som allt annat under solen är demokratin en process av ständig rörelse och förändring. Det som kallades demokrati igår är inte detsamma som det som kallas demokrati idag och det som kallas demokrati idag kommer definitivt inte att vara detsamma som det som kommer att kallas demokrati i morgon.
En ideologisk omformulering är redan på gång.
I detta sammanhang kan det vara på sin plats med en liten historisk utvikning.
Mer allmänt talar man om demokratins genombrott som något som hör det tidiga 1900-talet till.
Det är naturligtvis rätt i den meningen att det var då vi fick – eller rättare sagt, till kämpade oss – den allmänna rösträtten – i Sverige och i de flesta andra europeiska länder, det demokratiska Schweiz undantaget.
De schweiziska kvinnorna fick som ni säkert vet inte rösträtt förrän på 1970-talet. I kantonen Appenzell-Innerhoden fick de rentav vänta till 1990.
Ändå skall man komma ihåg att i modern tid är demokratin som tanke och politik i allt väsentligt en produkt av den franska revolutionen 1789. Demokratin föddes genom och i en revolutionär process.
Det är därvid ingen tillfällighet att Franska akademins ordbok från 1797 definierar ordet ”demokrat” på följande vis: ”En demokrat bekänner sig till revolutionens sak.”
I Frankrike av 1797 var alltså ”demokrat” och ”revolutionär” liktydiga begrepp.
I 1800-talets England, som på det politiska planet präglades av en slags klasskompromiss mellan borgerlighet och aristokrati, utgjordes demokraterna av den fackliga rörelsens yttersta vänster. Därav namnet socialdemokrater, som ju myntades redan under Karl Marx tid.
I detta England vände sig inte bara aristokratin mot demokratin, utan också borgerligheten.
Konservatismens anfader Edmund Burke vänder sig med frenesi mot varje tanke på demokrati, som han betecknade som ”den svinaktiga massans tyranni” och som ett brott mot den av gud givna ”naturliga ordningen”, den ordning som gjorde egendomsägare till herrar.
Där har vi Alf Svenssons ideologiska rötter.
Liberalen John Stuart Mill var också en svuren antidemokrat. Han talade om ”den simpla massans tyranni” över individens frihet.
Där har vi Bo Lundgrens och Lars Leijonborgs ideologiska rötter.
Idag skäller dessa herrar oss kommunister för att vara antidemokrater. Hade vi levt på 1800-talet hade de skällt oss för att vara demokrater!
Det är en av historiens många paradoxer.
Vi kommunister har en klar linje i demokratifrågan. Vi brukar kalla oss de största demokraterna eftersom vi, och bara vi, vill utsträcka folkstyret till att omfatta också ekonomin, till det fält i samhället där kapitalets diktatur idag råder.
En rimlig ståndpunkt.
Vi accepterar inte borgarnas märkliga uppdelning av samhället i en politisk och en ekonomisk sfär, där demokratin bara skall råda i den politiska och absolut inte i den ekonomiska.
Mot den liberala demokratin ställer vi den socialistiska, ställer vi ett folkstyre som omfattar hela samhället. En verklig och fullvärdig demokrati.
Om detta tänker jag dock inte tala idag, inte för att det är oviktigt – socialismen som fullvärdig demokrati är givetvis ett viktigt och helt centralt tema för oss – utan för att kampen för demokratin i dagens Sverige också är en dagsfråga.
Man kan på goda grunder hävda att demokratin såsom vi känner den, den borgerliga demokratin, idag utsätts för hårda attacker. Det finna rentav forskare som hävdar att vi är på väg mot ett postdemokratiskt politiskt system, som Kerstin Jacobsson, som i år fick Folkrörelsen Nej till EU:s demokratipris.
Innan jag går in på denna utveckling kan det vara på sin plats med några mer allmänna resonemang.
I den gängse politiska debatten, inte minst den borgerliga, är demokrati/diktatur ett självklart motsatspar. Som marxister vet vi att denna självklarhet, som i förstone kan synas självklar också för oss, inte alls är så självklar.
Demokratin är ju en statsform, för att tala med Lenin, är en sätt att organisera den stat som alltid och allestädes är ett uttryck för klassherravälde, för klassdiktatur. På ett mer grundläggande plan står demokratin därför inte alls i motsättning till diktatur. Tvärtom. Klassherraväldet, klassdiktaturen, uttryckt genom staten, är demokratins själva förutsättning. Utan stat, utan klassherravälde, ingen demokrati.
I politisk mening är givetvis motsatsparet demokrati/diktatur ändå adekvat, det finns ju stater som organiseras som rena diktaturer, som Chile under Pinochet.
Det finns dock ett annat motsatspar, som är mer korrekt och som på ett bättre sätt speglar de politiska och klassmässiga motsättningar som står mot varandra i den demokratiska kampen, nämligen paret demokrati/reaktion.
Genom hela historien har de progressiva, framstegsvänliga krafterna företrätt demokratins idéer – maximala politiska rättigheter, maximal politisk frihet och maximalt politiskt inflytande åt folket – medan reaktionen alltid och kategoriskt motsatt sig alla demokratiska framsteg. Reaktionen har alltid velat behålla makten för egen del.
Så var det under franska revolutionen, då den feodala aristokratin motsatte sig de demokratiska reformerna, och så var det i samband med den allmänna rösträttens införande, som högern var en svuren motståndare till.
Skall man diskutera detta i klassmässiga termer, vilket är både viktigt och nödvändigt, så kan man med Lenin konstatera att ”proletariatets ställning som klass tvingar det till att vara en konsekvent demokrat”.
Arbetarklassen har allt att vinna och inget att förlora på maximala politiska rättigheter, maximal politisk frihet och maximalt politiskt inflytande åt folket.
Med borgarklassen är det annorlunda. Sedan den väl vunnit politisk frihet för egen del och därmed etablerat sig som härskande klass, har den något att förlora på att dela den politiska friheten med andra, dvs med arbetarklassen.
”Borgarklassen ställning i det kapitalistiska samhället gör den inkonsekvent i den demokratiska omvandlingen”, för att åter citera Lenin.
Sanningshalten i detta konstaterande finns det bara alltför många exempel på. Det räcker att säga Hitler , Franco och Pinochet, så är Lenin bevisad. Närhelst borgarklassens ställning som härskande klass hotas, så är den beredd att upphäva sin egen demokrati – det bevisas bortom varje tvivel av historien.
I dagens situation är det dock inte det totala upphävandet av den borgerliga demokratin som är det typiska i utvecklingen, utan en gradvis urgröpning och inskränkning av den.
Detta är åter en av historiens paradoxer.
Större delen av 1900-talet präglades av kampen mellan kapitalism och socialism. Men borgarnas stridsrop var inte kapitalism, det hade varit allt för utmanande, utan marknadsekonomi och framförallt demokrati.
Demokratin ställdes mot den påstått totalitära socialismen.
För ögonblicket har borgarna övertaget i den historiska kampen mellan kapitalism och socialism – man har ingalunda vunnit kriget, men väl de första stora slaget. I denna segerrika situation har man inte samma behov av demokratin längre. Därför urgröps och inskränks den.
I ett historisk perspektiv bör vi betrakta den borgerliga demokratin, såsom vi känner den, som en del av den borgerliga eftergiftspolitik som präglade hela perioden av intensiv kamp mellan kapitalism och socialism.
Borgerligheten valde en demokratisk väg, givetvis med de begränsningar som egendomsrättens självklara prioritet sätter – men inte för att man önskade det, utan för att det i given och hotfull situation var ett nödvändigt vägval. Demokratin var det minst dåliga alternativet för borgarna.
Sverige är ett tydligt exempel på detta. 1917-1918 stod Sverige på randen till revolution, precis som Ryssland.
”Enligt min mening råder det ingen tvekan om att vi 1917-1918 hade en revolutionär situation i vårt land; men det blev om man så vill, en revolution på svenska, en revolution genomförd med polismästarens tillstånd”, skriver historieprofessorn Carl Göran Andræ i sin läsvärda bok Revolt eller reform.
Just den legalistiska begränsningen i den svenska revolutionen – Sverige hade dessvärre inget bolsjevikparti 1917-1918 och ingen Lenin – gjorde det möjligt för de svenska borgarna att rädda sig och kapitalismen genom demokratiska reformer.
Vi fick allmän rösträtt istället för revolution.
Alla var som bekant inte överens om denna eftergift. Ännu 1918 var högern bitter motståndare till den allmänna rösträttens införande. Men likväl. Som klass köpte sig den svenska borgerligheten andrum genom demokratiska reformer, liksom borgerligheten i de flesta andra kapitalistiska länder.
Idag är situationen som bekant en annan. Det råder ingen revolutionär situation i Sverige eller i världen, tvärtom befinner sig borgerligheten och kapitalismen på offensiv på alla fronter – mot den sk välfärdsstaten, mot fackliga rättigheter, mot anställningstryggheten. Kort sagt: på offensiv mot allt det som arbetarklassen tillkämpade sig under 1900-talet.
Givetvis hamnar då också demokratin i skottgluggen, trots att den i retoriken varit så central för borgarna. Varför skulle denna eftergift sparas när inga andra gör det?
I Sverige har den borgerliga demokratin mer regelmässigt gått under benämningen ”folkstyrelse”, som ju är den grekiska betydelsen av ordet demokrati. Detta begrepp används också och av Bengt Göransson som underrubrik i den senaste demokratiutredningen. Den heter som sagt ”En uthållig demokrati. Politik för folkstyrelse på 2000-talet”.
Vi har själva ibland använt begreppet ”folkstyrelse” på den demokrati som var i Sverige, framförallt i Nej till EU-sammanhang, vilket jag vet att en del kamrater ställt sig skeptiska till.
”Den borgerliga demokratin är inte och kan inte vara folkstyrelse i någon verklig mening. Att kalla den folkstyrelse är därför att förgylla den”, menar dessa kamrater.
Naturligtvis har de i princip rätt.
Den borgerliga demokratin är som sagt bara formen för det borgerliga klassherraväldet, för den borgerliga klassdiktaturen. Med verklig folkstyrelse har den inte att göra.
Men ändå. För att förstå det som idag händer i Sverige, tror jag begreppet ”folkstyrelse” är en både lämplig och nödvändig relief, givetvis inte i betydelsen fullvärdig eller socialistisk demokrati – någon sådan har vi aldrig haft i detta land – men väl i betydelsen en mer utvecklad borgerlig demokrati än den vi idag begåvas med.
Det hänger givetvis ihop med EU-medlemskapet, som undergräver den nationella suveräniteten och flyttar alltfler politiska beslut till byråkrater och tillsatta organ i Bryssel, Frankfurt och Strasbourg, vilket jag skall återkomma till.
Men det hänger också ihop med synen på demokratin som sådan.
I Bengt Göranssons demokratiutredning är medborgarnas ”deltagande, inflytande och delaktighet” helt avgörande för demokratins framtid. Vi skall alla vara medborgare, inte blott väljare och kunder, vi skall begåvas med deltagardemokrati, med en demokrati som lägger tonvikten vid mellanvalstidens samtal, debatter och deltagande”, som det heter i utredningen.
I en situation då den faktiska utvecklingen går i rakt motsatt riktning, kan detta givetvis uppfattas som ”det demokratiska pladdrets platta fall”, som jag själv skrev i Proletärens ledare i ämnet. Demokratiutredningens torftiga budskap är att när demokratin förvisas från det stora rummet, från den politiska makten i staten, får den hålla till godo med det lilla – med egenmakten i byalaget, bostadsrättsföreningen och brukarkooperativet.
Bengt Göransson är inte för inte Sveriges evige cirkelledare.
Men man skall inte kasta ut barnet med badvattnet. Det ligger givetvis en demokratisk tanke i detta med ”deltagande, inflytande och delaktighet”, en tanke på demokratin just som folkstyrelse, som avspegling av folkviljan, en progressiv tanke.
I den meningen representerar Bengt Göransson en gammal demokratisyn, en demokratisyn som hör hemma i det korta århundradet och som idag är utsatt för allt hårdare attacker.
Motpolen utgörs här, som i de flesta andra sammanhang, av nyliberalismen.
Nyliberalismens centrala tanke är, som ni vet, att det politiska rummet skall krympas så mycket det bara går. Politiker skall inte lägga sig i det som den underbara marknaden sköter så mycket bättre. Alternativt den nästan lika underbara familjen, eller det civila samhället, som den också kallas. Kärt barn har många namn.
Detta synsätt har ett idag närmast totalt genomslag i hela det politiska etablissemanget och går igen i privatiseringspolitiken och i utförsäljningen av statliga företag.
Samhälleligt ägande som demokratisk motvikt är idag fullständigt ute.
Det går också igen i en allt större individualisering av socialförsäkringssystemen, där nyliberalismens mål är att helt privatisera pensioner, arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring och allt vad sociala rättigheter heter.
Men inte ens nyliberalerna vill privatisera politiken helt och hållet. Det är bara den omfördelande politiken, den sk välfärdstaten, som skall bort. Staten som gemensamt organ för borgarklassens klassherravälde skall givetvis behållas.
Men inte som folkstyrelse i Bengt Göranssons mening. En sådan ordning anses inte effektiv nog.
Om ”deltagande, inflytande och delaktighet” är centrala demokratibegrepp för Bengt Göransson, så är effektivitet A och O för nyliberalerna.
Här har det skett en kraftig förskjutning i svenska demokratidebatt under 90-talet, inte minst föranledd av EU och det svenska EU-medlemskapet. Men också av den sk globaliseringen, som sägs begränsa demokratins handlingsutrymme.
Minns EU-debatten. När vi EU-motståndare påvisade att EU utgör ett grundskott mot demokratin, så möttes vi i princip av två argument:
För det första av ett cirkelbevis. Eftersom EU består av demokratiska stater måste EU per definition vara demokratiskt, sades det. Demokratiska principfrågor, som att den lagstiftande församlingen i EU inte är vald och därmed inte heller avsättbar i val – som tidigare varit helt avgörande för borgarna – bagatelliserades och skuffades undan.
Detta cirkelbevis går igen på en rad andra områden. I den internationella demokratidebatten talas det idag på fullt allvar om ”demokratiska folk”, om folk som så att säga har demokratin i generna, eller i vart fall som ett oomkullrunkeligt kulturellt arv, och som därför bara kan begå demokratiska handlingar.
Enligt detta förvridna synsätt är allt som USA och NATO företer sig per definition demokratiskt, eftersom USA och NATO representerar ”demokratiska folk”. Sedan får de vara hur brottsligt som helst.
Ni kanske tycker att det låter vansinnigt, men faktum är att teorin om de ”demokratiska folken” utgår från etablerad akademisk forskning och åtminstone på sina håll betraktas som vetenskaplig sanning.
Det andra argumentet var ett sk effektivitetsargument. Visst finns ett demokratiskt underskott i EU, sades det, men det spelar ingen roll, för om Sverige stannar utanför EU mister folkstyret ändå sin handlingskraft och vi blir underkastade beslut som andra fattar åt oss. Då är det bättre att gå med och försöka påverka.
Lite diktatur får en demokrat tåla.
Sociologen Kerstin Jacobsson, som jag nämnde tidigare, lägger i sin doktorsavhandling ”Så gott som demokrati” stor vikt vid den ideologiska förskjutning som effektivitetsargumentet i demokratidebatten innebär.
Tidigare betraktades demokratin framförallt som en metod, som ett sätt att fatta politiska beslut. Politikens innehåll hade så att säga inte med demokratin att göra. Det är naturligtvis en borgerlig uppfattning, som sätter vatten täta skott mellan form och innehåll, men den värnade åtminstone vissa demokratiska principer.
Under 90-talet sker enligt Jacobsson en mycket tydlig förskjutning i demokratidebatten, där effektivitet, handlingskraft och sakpolitik, dvs politikens resultat, blir alltmer centrala begrepp. Hur besluten fattas spelar ingen roll, bara de uppfyller ett ädelt syfte – vilket i dagens situation givetvis är detsamma som borgerlig klasspolitik.
Den svenska regeringens oreserverade stöd till USA:s och NATO:s rättsvidriga angreppskrig mot Jugoslavien, är ett uttryck för denna ideologiska förskjutning. Ett rent övergrepp på FN och folkrätten, på det som åtminstone någon liten mening kan kallas global demokrati, motiveras med att syftet är gott. Ändamålet helgar medlen. De demokratiska principerna är mindre viktiga.
Jag delar inte Kerstin Jacobsson analys till alla delar, hon har ett klasslöst förhållningssätt till demokratin, hon är inte marxist. Men jag tror att hon har rätt i att effektivitetsargumentet representerar en mycket klar ideologisk förskjutning i den borgerliga synen på demokratin, kanske rentav en förskjutning bort från demokratin, till ett post-demokratiskt politiskt system, vilket Jacobsson lite försiktigt antyder.
Jag tror också att detta är en viktig sida för oss kommunister att observera och agera i framöver.
Jag nämnde tidigare att nyliberalismens huvudlinje i demokratidebatten är att det politiska rummet skall krympas till förmån för den underbara marknaden. Det finns dock en huvudlinje till, som anknyter till den klassiska liberalismens folkförakt och varningar för ”den obildade massans tyranni”.
Ni minns säkert Harry Scheins numera klassiska yttrande inför folkomröstningen om EU.
”Jag menar att det kan vara mer demokratiskt att lämna över den politiska makten till en byråkrat i Bryssel”, sa Schein. ”Han behöver inte fnaska för väljarna. Jag menar att folk i allmänhet inte är mogna att fatta beslut i viktiga frågor.”
Ungefär samma tongångar hördes från krönikören Lars Fimmerstedt i Finanstidningen veckan efter riksdagsvalet 1998.
”Nu är det de okunniga, efterblivna och provinsiella som genom förkrossande övervikt i Glesbygdssverige pockar på inflytande i Rosenbad. Lortsverige har tagit över och bereder sig på att styra landet”, skrev Fimmerstedt.
På ungefär samma tema skrev professor Bo Södersten i en stor artikel på DN-debatt 1997 under rubriken ”Begränsa demokratin!”.
Man kan tycka att herrar som Schein, Fimmerstedt och Södersten inte är mycket att bry sig om, att de i sin elitism och i sitt förakt för vanliga människor är borgerliga extremister.
Och visst är de extremister. Men dessvärre inte särskilt extrema, bara några steg före borgerligheten som klass. Ty just elitismen och krav på ett ökat mått av expertvälde är det växande temat i den strida strömmen av demokratilitteratur från SNS och Timbro. Enligt nyliberalismens makabra form av demokratism, utgör folket/väljarna ett hot mot demokratin, som därför måste skydda sig mot folket/väljarna genom experternas politiska överprövning.
Lortsverige skall inte få styra Sverige.
Expertdemokratin, som naturligtvis inte är någon demokrati alls, har redan fått ett genomslag i Sverige genom beslutet om en oberoende riksbank. Detta beslut, som ju är direkt dikterat av EU, innebär att penningpolitiken, och därmed stora delar av finans¬politiken och den ekonomiska politiken, förs bort från allt demokratiskt inflytande och läggs i händerna på ett antal självsvåldiga bankdirektörer.
Och detta genom beslut i riksdagen! De politiska instanserna avsäger sig sin egen makt.
Vi har drabbats av demokratisk anorexi, av demokratisk självsvält, som Björn Elmbrandt träffande uttrycket det i en tidningsartikel för något år sedan.
Denna självsvält har pågått i 20 år nu. Den började med avskaffandet av kredit- och valutaregleringen på 80-talet, fortsatte med EU-medlemskapet på 90-talet, som överförde 90 procent av lagstiftningsmakten till EU, och drivs idag vidare genom privatisering och marknadsanpassning av offentlig sektor.
Ändå är nyliberalerna inte nöjda. Deras mantra för dagen är att Sverige behöver en konstitutionell reform, där jurister och experter skall granska de politiska beslutens förenlighet med lagen. Vi skall begåvas med en författningsdomstol med makt att upphäva de beslut som fattas i riksdagen.
Om nyliberalismens slagord så här långt varit det enkla ”mer marknad och mindre politik”, så har det idag utvecklats till att bli ”mer marknad, mer juridik och mindre politik”.
I förstone kan en författningsdomstol kanske synas tämligen oskyldig, sådana finns ju i både Tyskland och USA. Men skenet bedrar. Detta är ren kapitalistisk politik, där folkmajoritetens möjlighet att påverka politiken skall begränsas så långt det bara går. Naturligtvis till förmån för monopolkapitalet, som helst vill diktera politiken helt och hållet på egen hand.
Det handlar alltså om ren klasspolitik, vilket faktiskt och dessbättre observeras av professor Rune Premfors i boken ”Den starka demokratin”.
Om de sk nykonstitutionalisterna skriver Premfors:
”Den primära drivkraften, medveten eller ej, förefaller istället vara att genom en ny svensk grundlag införa institutioner och processer som ytterligare begränsar demokratins räckvidd – inte minst, och för att sluta cirkeln, för det fria näringslivets skull.”
Så är det naturligtvis. Demokratin har blivit ett hinder för det sk fria näringslivet. Kapitalet behöver den inte längre för att skydda sig mot revolution, hindras av den i sina krav på enväldig makt. Därför omformuleras demokratin och ges en ny innebörd. Ännu är processen bara inledd, men frågan är vad som blir kvar om monopolkapitalet lyckas driva sin vilja igenom fullt ut. Blir det ens en tummetott kvar?
Visst har Kerstin Jacobsson rätt i att vi är på väg mot ett postdemokratiskt samhälle.
Som synes driver monopolkapitalet en mycket medveten och så här långt mycket framgångsrik linje för att begränsa demokratin, för att begränsa det folkliga inflytandet i samhället och över politiken. I etablissemanget är uppslutningen i det närmaste total. Vänsterpartiet och Miljöpartiet gnyr visserligen en del i framförallt EU-frågan, men sluter lydigt upp bakom privatiseringspolitiken, som också är en demokratisk fråga.
I arbetarklassen är situationen en annan. Det finns ett brett missnöje med urgröpning av demokratin, vilket vi sett prov på i de två valen till EU-parlamentet. En stor majoritet arbetare bojkottade dessa val som ett medvetet ställningstagande, som en politisk handling.
Det var utmärkt.
Sak samma i det senaste riksdagsvalet, som uppvisade det lägsta valdeltagandet i Sverige sedan 50-talet.
Det sägs ofta att de sk soffliggarna är politisk ointresserade och oinformerade, att de skiter i politik. En undersökning som Sifo gjorde åt LO efter valet 1998 ger en helt annan bild. Enligt den var de som avstod att rösta lika intresserade och informerade som de som röstade. De avstod från att rösta som en medveten handling, som en politisk protest.
Det var också en protest med mycket klara klassmässiga förtecken. Av SACO-medlemmarna röstade 95 procent 1998, vilket var en liten minskning jämfört med 1994. Av LO-medlemmarna röstade bara 79,8 procent, en minskning med 5,5 procentenheter. Och bland de arbetslösa bara 71 procent, en minskning med 7,5 procentenheter.
Man behöver inte spekulera över orsaken till denna utveckling.
Vid valet 1968 instämde 37 procent av väljarna i påståendet att ”partierna är bara intresserade av folks röster men inte av deras åsikter”. Vid valet 1994 var motsvarande siffra hela 69 procent.
En stor majoritet av väljarna, och då framförallt av arbetarväljarna, ser alltså inte
riksdagspartierna som ”folkets företrädare”, vilket de skall vara enligt grundlagen, utan som delar av en makt som bara företräder sig själv, oavsett folkets vilja.
Det är givetvis en sund reaktion mot bakgrund av att den politik som drivs i detta land i fråga efter fråga går tvärsemot folkmajoritetens vilja.
Så är det i EU-frågan, i frågan om offentlig sektor, i frågan om NATO och neutralitetspolitiken osv osv.
Det är också en sund reaktion mot bakgrund av att det som partierna lovar och säger sig stå för, inte har något, eller i vart fall mycket svagt samband med den politik som faktiskt förs.
Inte undra på då att partierna rasar i medlemsantal. Det lär rentav vara så att om raset fortsätter i samma takt som för närvarande, så har de politiska partierna inga medlemmar kvar 2013.
Så kommer det naturligtvis inte att bli, men utvecklingen pekar på en elitisering också av politiken, där allt som på sikt blir kvar blir betalda yrkespolitiker, en av borgarklassen betald politisk elit utan några som helst förbindelser med vanligt folk. En sådan ordning kan knappast kallas demokratisk.
Det finns naturligtvis en fara i denna utveckling. Om politikerföraktet, som är i grunden sunt, vänds till ett förakt också för politik och för politisk kamp, har arbetarklassen mycket litet att sätta emot borgarklassen mycket ihärdiga och mycket medvetna klasskamp.
Som det ser ut i Sverige idag kan man förledas att tro att vi redan befinner oss i en sådan situation. Kapitalet befinner sig på snabb offensiv på alla fronter och arbetarklassen befinner sig på en oordnad reträtt, där försöken till motstånd är få och mycket sporadiska.
Jag tror dock inte att vi skall dra förhastade slutsatser av detta. Vi befinner oss i en helt ny politisk situation, där allt det som svensk arbetarklass tagit för självklart inte längre är självklart. Då är det inte konstigt att förvirring och modlöshet uppstår.
Man kan tycka att denna förvirring och modlöshet har varat väl länge nu, att det måste hända något snart. Men låt oss vara tålmodiga, vi är ju dialektiker. Förr eller senare nås en gräns då måttet är rågat, då kvantitet övergår i kvalitet, då arbetarklassen åter formerar sig som klass för självständiga klasskrav.
Vår uppgift är att göra vad vi kan för att denna gräns skall nås så snart som möjligt.
Vad gäller våra uppgifter i den demokratiska kampen är de till delar givna av borgerlighetens attacker mot demokratin. Vår uppgift är att försvara demokratin, också den borgerliga, mot dessa attacker, konsekvent och på alla plan.
Det handlar som sagt om demokrati mot reaktion.
EU-frågan är given. Vi säger nej till EMU och kräver Sverige ut ur EU.
Här vill jag understryka att den nationella självbestämmanderätten och demokratin är två frågor som hänger ihop. Faktum är den borgerliga demokratin så här långt har haft nationalstaten som sin nödvändiga form. Det är möjligt att framtiden kommer att skapa ny former, mer internationella former, men de finns inte idag och jag vill nog påstå att de är otänkbara under kapitalistiska förhållanden. Jag tror inte på Tony Blairs omtalade ”kosmopolitiska demokrati”, som har en varm anhängare också i Göran Persson.
En internationell demokrati kräver jämlikhet och rättvisa förhållanden mellan de nationer som ingår, också på det ekonomiska och sociala planet, vilket kapitalismen vare sig kan eller vill skapa. Kapitalism skapar omjämlikhet, inte jämlikhet.
Detta är viktigt. Den sk globaliseringen har sin udd riktad mot nationalstaten, som sägs ha spelat ut sin roll. Men därmed har den i lika hög grad sin udd riktad mot demokratin och den sk välfärdstaten, som har nationalstaten som sin nödvändiga form.
Globaliseringsideologin är antidemokratisk.
I EU-frågan citerade vi ibland Stalins tal på SUKP:s nittonde partikongress 1952, där han konstaterar att bourgeoisien nu säljer ut den nationella suveräniteten för dollar och att det därför är kommunisternas uppgift att ta upp den nationella suveränitetens fana och föra den framåt.
Jag vill påstå att samma sak gäller demokratin, också den borgerliga. Arbetarklassen är som sagt den enda konsekvent demokratiska klassen och i en situation då borgerligheten attackerar och urgröper den begränsade demokrati den gjort till sin, är det därför arbetarklassens uppgift att försvara demokratin, också den borgerliga.
Vi skall naturligtvis inte nöja oss med det, det vore att ge avkall på vår socialistiska vision, på vår vision av en mer fullödig demokrati, men vi måste också försvara den borgerliga demokratin.
Och framförallt måste vi försvara demokratins idé, folkstyrets idé – maximala politiska rättigheter, maximal politisk frihet och maximalt politiskt inflytande åt folket.
Jag vill påstå att detta är en uppgift som blivit oerhört mycket viktigare genom den nyliberala omdefinieringen av demokratin. Det är också en uppgift som blivit mer tacksam för oss, då borgarnas försök att utmåla oss som odemokratiska klingar falskare för varje attack de själva utsätter demokratin för.
En tredje sak som jag menar är viktig i en bred kamp för demokratin är egendomsfrågan. Jag har redan varit inne på privatiseringspolitiken som en odemokratisk politik och givetvis måste vi motsätta oss privatisering också på demokratiska grunder.
Men här menar jag att vi bör gå ett steg längre och förena de demokratiska idéerna med socialistisk agitation, med att visa att det ur demokratisk synvinkel är orimligt att företagen styrs som privata tyrannier, att det är orimligt att egendomsrätten med någon slags självklarhet skall gå före demokratin så snart vi hamnar i ekonomin.
Ägandet har hamnat i fokus under senare år, inte minst genom spekulationsekonomin och påståendena om aktieägande som en ny folkrörelse. Men faktum är att kapitalets koncentration och centralisation fortgår oavbrutet. En allt större del av kapitalet kontrolleras av en allt mindre ägargrupp, vilket bevisas bortom varje tvivel i Statistiska Centralbyråns senaste rapport om förmögenhetsfördelningen i Sverige.
I en situation då politiken svälter sig själv till förmån för den sk marknaden, blir kapitalets diktatur allt tydligare och alltmer ohöljd.
Det är därvid ingen tillfällighet att ett begrepp som ”marknadens diktatur” blivit frekvent och nästan vedertaget i den politiska debatten. Det är naturligtvis alldeles utmärkt, trots att man ur marxistisk synpunkt kan ha synpunkter på begreppet som sådant.
Ägandets diktatur är ett dilemma för borgarna och från framförallt en del vänstersocialdemokrater görs idag trevande försök att damma av olika idéer om löntagarägande och löntagarfonder, om än i betydligt försiktigare tongångar än Rudolf Meidner på sin tid.
Göran Greider har varit i farten i denna frågan, liksom Johan Lönnroth, som företräder en slags gillesocialistisk idé i modern tappning. Småborgerlig politik, helt enkelt.
Detta är en stor och viktig fråga, som kräver ett eget föredrag, men jag vill ändå nämna den, för jag menar att detta är en front som vi bör gå till ideologisk offensiv på, som en socialistisk fråga men också som en demokratisk. Mer om detta i Proletären i höst.
Låt mig sammanfatta.
Också på den demokratiska fronten befinner vi oss i en slags kontrarevolutionär situation. Det kan synas som ett magstarkt påstående, då det ju aldrig genomförts någon revolution i detta land eller i de länder där den borgerliga demokratin nu utsätts för attacker. Kanske är det bättre att säga en kontrareformistisk situation. Men låt oss inte fastna i semantik. Demokratin infördes i detta land som en borgerlig eftergift i rädsla för revolution och den urgröps idag för att borgarna inte längre fruktar revolution, det är det väsentliga.
Visst finns det borgerliga demokrater – jag skulle vilja beteckna Bengt Göransson som en sådan – men som klass är borgerligheten idag inte demokratisk. Om den på Lenins tid, innan demokratins genombrott, var inkonsekvent i sin kamp för demokratin, så är den idag konsekvent i sin strävan att urgröpa och begränsa demokratin.
Det är det nya och typiska i situationen.
Det är naturligtvis en allvarlig situation, då borgerlig demokrati är den bästa ramen för arbetarklassens kamp under kapitalismen. Men det är också en tydliggörande situation, då den visar att borgarklassen är politiskt reaktionär som klass betraktad, att den numera motsätter sig också den demokrati den gjorde till sin under 1900-talet.
Det är en situation som ställer också demokratifrågan klass mot klass. Arbetarklassen är idag inte bara den enda konsekvent revolutionära klassen, utan också den enda konsekvent demokratiska klassen.
Detta utesluter givetvis inte allianser i den demokratiska kampen, över partigränser och över klassgränser. Demokratin står som sagt inte främst mot diktatur, utan mot reaktion, är i första hand just en demokratisk fråga, inte en socialistisk.
Men vi kommunister måste ha ett större perspektiv. Samtidigt som vi försvarar den borgerliga demokratin måste vi visa att verklig demokrati inte kan göra halt vid egendomsrätten, att verklig demokrati kräver socialistiska egendomsförhållanden.
Det är två uppgifter som går ihop, ty fienden är densamma.
”En demokrat bekänner sig till revolutionens sak”, skrev Franska akademins ordbok från 1797. Det är en gammal sanning som känns förunderligt fräsch ännu drygt 200 år senare.
Det är därför vi revolutionärer med all rätt i världen kan kalla oss de största demokraterna.
Anders Carlsson
ordförande, Kommunistiska Partiet
