Det finns en omvälvande, nästan revolutionär dimension i fildelandet på nätet. Internet som en global allmänning, utan egendomsrätt för något eller någon. Gratis kultur till folket! Oändlig tillgång till kunskap, utan möjlighet för statsmakter eller kapitalistiska medieföretag att styra informationen. En fri, demokratisk, församhälleligad mötesplats.
Det finns bara en liten hake med denna storartade skapelse: Att den som allmänning inte ryms inom en produktionsordning som reducerar allt till varor och som mäter allt i pengar. I den kapitalistiska privategendomens system måste producenten få betalt för sin vara, oavsett om den utgörs av bilar eller av kultur, annars kan produktionen inte fortgå.
I marxistiska termer kan man säga att fildelandet visar att produktivkrafternas utveckling hamnat i motsättning till rådande produktionsförhållanden.
Det är i denna motsättning som rättegången mot The Pirate Bay rör sig. Den fria fildelningen gör våld på egendomsrätten, särskilt mot den egendomsrätt som stora företag inom musik-, film- och bokbranscherna köpt sig och som ger dem ensamrätt att profitera på konstnärskap av olika slag. Det är därför åklagaren bisitts av ombud för de amerikanska filmbolagen Twentieth Century Fox, MGM och Columbia och av skivbolagens branschorganisation Ifpi, bolag som också lägger beslag på det skadestånd som Stockholms tingsrätt fogade till sin fällande dom.
Detta skall vara alldeles klart. Givetvis är det så att enskilda kulturutövare riskerar att hamna i kläm när deras låtar, filmer och texter läggs ut gratis på nätet, för fildelningssajter som Pirate Bay att profitera på. Men rättegången mot Pirate Bay handlar inte om det otillåtliga i att profitera på enskilda kulturutövare, utan om VEM som skall ha rätt att göra det; om de stora medieföretagens monopoliserade rätt, given av inköpta upphovsrätter.
I debatten har historieprofessorn Dick Harrison uppträtt som en av domens mer entusiastiska tillskyndare. Med argumentet att han numera inte får betalt för sina läroböcker. Eftersom de läggs ut gratis på nätet.
Man kan förstå Harrison. Han är inte filantrop. Han vill ha betalt för det extraarbete han lägger ner genom att skriva böcker. Man kan rentav fråga sig hur det kommer att gå med läroboksproduktionen om vare sig författare eller förlag får ersättning för nedlagt arbete. Blir allt som återstår gratismaterial från Svenskt Näringsliv?
Ett sätt att komma åt problemet är att kriminalisera fildelandet. I enlighet med Harrisons paroll om att fildelande är stöld. Ett annat sätt är att anställa Harrison och andra läroboksförfattare i ett statligt läromedelsförlag, till rimlig lön, för att sedan erbjuda gratis läroböcker till alla studenter. En ordning som inte bara ger Harrison betalt, utan som dessutom skapar mer jämlika villkor mellan studenter med olika ekonomisk förutsättning.
Resonemanget kan utsträckas till att gälla hela kultursektorn. Kulturen till folket! Socialisera hela kultursektorn och gör kulturen tillgänglig för alla, bortom de marknadsrelationer som gör allt till varor och mäter allt i pengar. Med statlig konstnärslön till kul-turarbetarna.
Men så var det den där haken. Som säger att en sådan ordning inte är möjlig inom det kapitalistiska produktionssystemets ramar.
Med detta sagt vill vi tillägga att vi inte har det minsta till övers för de arroganta herrarna bakom The Pirate Bay. Dessa liberala nihilister företräder inte någon frihet för alla, utan den individualistiska, egoistiska rätten att ”ta det du vill ha”, tillkommen dem som förmår att hantera nätets teknik – vilket må vara många, men långtifrån alla – och utan minsta hänsyn till hur det individuella snattandet påverkar kulturen som helhet. De tar för sig och delar det kollektiva kulturskapandet. Men utan att ge något tillbaka. Och utan minsta hänsyn till den enskilda kulturskaparens rättigheter.
Bevekelsegrunden sägs vara ideell. Men det motsägs inte bara av bevisningen i målet, utan också av en av de dömda, miljonären och nazisten Carl Lundström, som betecknar sitt engagemang i Pirate Bay som ”rent kommersiellt”.
Domarna på ett års fängelse och 30 miljoner kronor i skadestånd är hårda och de kommer att överklagas. Det lär dröja flera åt innan detta prejudicerande mål är avslutat i sista instans.
I första instans gick Stockholms tingsrätt helt på de stora medieföretagens linje. Vilket syns oss som att gå baklänges in i framtiden. Det går inte att stoppa fildelningen utan att kriminalisera en hel ungdomsgeneration.
Å andra sidan ryms inte den fria fildelningen inom den kapitalistiska produktionsordningen oeftergivliga krav på betalning. Vilket ger att upphovsrättslagstiftningen måste uppdateras för att tygla den nya teknikens möjligheter.
Var det hela landar återstår att se. Men om resultatet inte blir en gigantisk övervakning av nätet, så kan det i bästa fall bli en halvmesyr. Med någon form av betalningssystem. Åtminstone så länge som kapitalismen består.
Detta bör alla fildelare tänka på. Skall den fria fildelningen bli en kollektiv rättighet, inte bara en individuell möjlighet, så är det nödvändigt att ifrågasätta privategendomens system.
Anders Carlsson
ordförande, Kommunistiska Partiet
