Kommunistiska Partiet och den spontana arbetarkampen

Kamrater!
Det känns lite underligt att just jag skall hålla den här inledningen. Eftersom jag sedan 37 år jobbar på en arbetsplats där det råder socialistiskt strejkförbud och där det närmaste vi kommit spontan arbetarkamp är när Frank Baude och Christer Ternrud för många år sedan tågade fram och tillbaka i politbyråkorridoren under det egenhändigt tillverkade plakatet: ”Vi kräver lön nu!”
Detta för att den ekonomiansvarige envist vägrade att betala ut lönen i förtid.

Men frågan om den spontana arbetarkampen innehåller också en principiell sida och det är den jag blivit ombedd att tala om. Erfarenheter kring den mer praktiska tillämpningen får sedan bättre skickade kamrater bidra med.

På arbetarkonferensen för ett år sedan fördes en diskussion om vår klassiska paroll ”Leve de vilda strejkerna!”. En del kamrater menade att den är en taktisk paroll, andra att den är strategisk.

Jag företräder den förra uppfattningen. Det handlar i första hand om en taktisk paroll, där vi bejakade en kampmetod som klassen själv valde och utvecklade under 1970-talet och det därpå följande årtiondet.

Men man skall aldrig vara kategorisk. Också en taktisk paroll kan innehålla ett strategiskt moment; i ett revolutionärt sammanhang bör rentav en taktisk paroll innehålla ett strategiskt moment, annars förloras det revolutionära perspektivet i det som Karl Marx kallade ”det dagliga gerillakriget mot kapitalismens verkningar”.

Så var det också med ”Leve de vilda strejkerna!”

Vi bejakade den vilda strejken som kampmetod i det dagliga gerillakrig som den ekonomiska, fackliga kampen utgör. Men vi bejakade också och inte minst det uppbrott från fackligt och socialdemokratiskt fögderi, som den vilda strejken representerade. Utifrån insikten om att socialismen är en omöjlighet, om inte arbetarklassen först frigör sig från socialdemokratins dominerande inflytande.

Vilket utgör det strategiska momentet. De vilda strejkerna bjöd på en öppning för oss i uppfyllandet av det som vi anger som vår strategiska huvuduppgift; att erövra det avgörande inflytandet i arbetarklassen från socialdemokratin.

Så här snart 40 år senare kan vi konstatera att öppningen inte var så stor som vi hoppades. Socialdemokratin har behållit sitt dominerande inflytande och på köpet har vi fått det nyliberala systemskiftet, som fragmentiserat och individualiserat förhållandena på arbetsmarknaden.
Istället för den kämpande arbetarklass som vi hoppades på har vi fått en desorganiserad och handlingsförlamad arbetarklass.

Jag säger inte detta som någon slags självkritik; som om situationen hade varit en annan om vi agerat annorlunda och rest andra paroller 1970 eller 1990, då dåvarande SAF sa upp det korporativa samarbetet med central nivå och på allvar inledde den ensidiga klasskamp som pågått sedan dess.

Självkritisk skall man vara och det finns åtskilligt att kritisera i våra göranden och låtanden genom åren, konstigt vore det annars. Men jag menar att huvuddragen i vår politik varit riktig.
Vi var rätt ute 1970, då vi reste parollen ”Leve de vilda strejkerna!”. För att den bejakade en pågående arbetarrörelse och ett uppbrott från socialdemokratin.

Men vi var också rätt ute i början på 90-talet, då vi gjorde kampen mot SAF:s antifackliga offensiv till en huvudfråga. För att denna offensiv ifrågasatte hela tanken på arbetarklassens sammanslutning och organisering, som självständig samhällskraft. Tragiskt nog med bistånd från socialdemokratin och från korrupta fackliga ledare.

Utvecklingen har gått oss emot. Men det beror inte på oss, utan på krafter som vi inte rått på; faktiskt på den globala kapitalismens krafter, för det nyliberala systemskiftet, som till sin grundläggande karaktär utgör en rasande offensiv mot arbetarklassen, är inte en svensk, utan en global företeelse.

Ni kanske tycker att det här låter dystert och naturligtvis är läget just nu dystert för oss som vill arbetarkamp, sa vi något annat skulle vi ägna oss åt kvalificerat självbedrägeri. Men ändå behöver vi inte vara dystra. För att all historisk erfarenhet visat att den reaktionsperiod vi för närvarande befinner oss i förr eller senare kommer att slå över i sin motsats, i en period av växande motstånd och kamp.

Detta för oss över på frågan om den spontana arbetarkampen, för åtminstone i Sverige, där fackföreningsrörelsens ledningar fullständigt abdikerat från uppdraget att företräda medlemmarna, lär varje uppsving i arbetarkampen ta sig spontana uttryck, precis som i skiftet mellan 1960- och 70-talen, då de vilda strejkerna, först i hamnen här i Göteborg och sedan i Malmfälten, bröt med den dåvarande samförståndsandan.

Som parti företräder vi organisation, inte spontanitet, ett tema jag strax skall återkomma till. Men ändå menar jag att vi i nuvarande läge måste vara för i stort sett alla uttryck av spontan arbetarkamp och av kamp överhuvudtaget. För att varje form av kollektiv handling är bättre än den individualiserade passivitet som idag råder. Med väldigt få undantag.

Här måste genast en markering göras.

Passiviteten dominerar. Men i år har vi ändå sett en del glädjande uttryck för spontant motstånd, som i Stockholm, där såväl sopåkarna som arbetarna på Lagenas lager i Jordbro strejkat vilt.
Nog är detta upplyftande. Om arbetare i Sveriges mest borgerliga stad kan strejka vilt, stockholmarna får ursäkta, så borde alla arbetare kunna strejka vilt.

Vi har också sett arbetare kämpa för sina jobb, som i Helsingborg, där de anställda på såväl Allers tryckeri som medicinteknikbolaget Becton Dickinson på olika sätt agerat mot nedläggningar.

Detta bara för att nämna några exempel.
Men den mest avancerade arbetarkampen i Sverige för närvarande förs av hamnarbetarna. Under ledning av Hamnarbetarförbundet. Just för att den inte är spontan, utan organiserad. Men också för att den pågått under mycket lång tid och rör frågor av principiell vikt för hela arbetarklassen, som makten över arbetstiden och rätten att teckna kollektivavtal, på slutet och här i Göteborg också kryddad med kampen mot en privatisering av hamnverksamheten.

Till den där självkritiken jag talade om tidigare, så måste sägas att vi initialt var väl snåla mot Hamnarbetarförbundet, som Proletären vid bildandet 1972 avfärdades som en skråmässig sammanslutning, utan ambition att bryta med samförståndsandan, såsom de vilda strejkerna. Vilket bevisligen var en förhastad slutsats.

Men vi har bättrat oss och har idag det allra bästa förhållande till Hamnarbetarförbundet. Eftersom Hamnarbetarförbundet i det stora hela representerar en fackförening som vi vill ha den, en demokratisk och kämpande fackförening.

Detta menar jag att vi måste ha klart för oss när vi diskuterar de vilda strejkerna. Som i vårt parti fått en slags kultstämpel över sig, som en synnerligen avancerad form av arbetarkamp.
Det beror framförallt på gruvarbetarstrejken 1969-70, som faktiskt var en avancerad
arbetarkamp, dels på grund av sin längd, men också och framförallt för att gruvarbetarna reste krav som berörde hela arbetarklassen, som detta med arbetsköparnas rätt att diktatoriskt leda och fördela arbetet, vilket gjorde att de också fick stöd från i stort sett hela arbetarklassen.
Gruvarbetarstrejken var en klasskamp. Eftersom den satte hela klassens gemensamma intressen i förgrunden och för att den mobiliserade hela klassen i solidaritet.

Detsamma kan inte sägas om flertalet vilda strejker, vare sig förr eller idag, som mest är kortvariga, spontana yttringar av missnöje mot förhållanden på den egna arbetsplatsen. En facklig kamp i en situation då facket abdikerat från den fackliga kampen, men bara ett litet embryo till klasskamp. Eftersom klasskampen bryter med lokal och facklig begränsning. Till förmån för hela klassens gemensamma intressen.

Det skall genast sägas att detta perspektiv hela tiden funnits med i vår fackliga taktik. För vi ropade inte bara leve de vilda strejkerna. Utan vi uppmanade också till organisation. Genom valda strejkkommittéer och genom de valda strejkkommittéernas sammanslutning i en allsvensk strejkkommitté.

Denna linje visade sig illusorisk. Eftersom den byggde på en överskattning av den spontana strejkkampens karaktär, som så att säga extrapolerades utifrån gruvarbetarnas avancerade exempel. Men linjen var samtidigt riktig och framåtsyftande eftersom den pekade på nödvändigheten av demokratisk organisation, inte bara på den enskilda arbetsplatsen, utan på riksplanet; på nödvändigheten av klassorganisation.

För i förlängningen av den allsvenska strejkkommittén ligger givetvis en ny, demokratisk fackföreningsrörelse, byggd på den självständiga arbetarkampens grund.

Detta måste vara alldeles klart. Skall vi tala om revolutionär strategi i detta sammanhang, så kan den vilda strejken aldrig vara målet, utan bara det första lilla steget på vägen mot den självständiga arbetarkampens organisering i en kämpande, demokratisk fackföreningsrörelse, som sammansluter hela arbetarklassen och som slåss för hela arbetarklassen intressen, på både kort och lång sikt.

Taktiken får inte skiljas från strategin. Vi vill socialism. Men det finns ingen spontan väg till socialismen. Socialism kräver organisation. Också massorganisation. Varvid arbetarklassens fackliga organisering är en första förutsättning. Utan facklig massorganisation, ingen revolution.
Vi vet att den nuvarande fackföreningsrörelsen inte duger för denna uppgift; att den är förlorad i byråkratism, toppstyrning och socialdemokratisk samförståndsanda. Men vi får inte kasta ut barnet med badvattnet. Fackföreningstanken måste vi idogt försvara.

Det här resonemanget kan synas verklighetsfrånvänt. Men jag menar att det är nödvändigt. För att få perspektiv på det vi håller på med. Vi bejakar den spontana kampen; idag bejakar vi den mer än någonsin och i stort sett i vilken form den än tar sig, så länge den inte är kontraproduktiv. Men vi är för spontanitetens övergång i organisation.

Hur då med de vilda strejkerna?

Jag menar att vår tidigare paroll inte är relevant idag, inte som generallinje. Helt enkelt för att den vilda strejken inte ÄR generallinjen för den lilla spontana kamp som pågår.

Det betyder inte att parollen skall mönstras ut. Självklart skall vi ropa ”Leve den vilda strejken!” när arbetare faktiskt går ut i vild strejk, som på Lagena. Det betyder inte heller att parollen för alltid är utmönstrad som generallinje, det beror på vilka former som arbetarkampen väljer i framtiden.

Men det betyder att vi för närvarande måste tillämpa en mer mångfacetterad taktik, som bejakar olika former av kamp, inklusive inomfacklig kamp, som på Allers och Becton Dickinson i Helsingborg, där de lokala facken finns med och är ledande, eller för den delen som på Volvo Lastvagnar här i Göteborg, där vi fick skjuta facklig opposition framför oss för att överhuvudtaget få till stånd en arbetarprotest.

Skall vi formulera någon slags generallinje för dagens situation, så får det i så fall vara ”Leve det kollektiva uppträdandet!” eller något liknande. För så tillbakapressat är läget, att vår första uppmaning måste vara att arbetare samlas till diskussion om ett gemensamt agerande, hur menlöst det än blir.

För problemet idag är att företagen gör allt för att individualisera förhållandet mellan arbete och kapital, vilket inte bara slår igenom i de individuella lönerna, utan som blev extra tydligt i de omröstningar som Scania och Volvo tvingade fram om sina lönesänkningsavtal.

Vad framtiden bär i sitt sköte kan vi bara spekulera om. Kanske får vi en ny våg av vilda strejker. Det vore inte fel. Men det vore heller inte fel om svenska arbetare gjorde som arbetare i Frankrike och England, att de ockuperade sina arbetsplatser och låste sina direktörer på kontoret. Med krav på jobben kvar. För att nu nämna en mer avancerad kampform är vild strejk.
Det viktiga är att vi inte kan rekommendera EN kampform, som på 70-talet. Vi får nöja oss med att uppmana till kollektivt uppträdande. Så får kampen själv välja sina former, faktiskt som på 70-talet.

Det stora problemet idag är som sagt avsaknaden av kamp, på arbetsplatserna såväl som i samhället i övrigt. Situationen är faktiskt sämre än under krisen på 1990-talet, även om det då tog några år innan protesterna kom igång på allvar.

Det är naturligtvis en frustrerande situation för ett parti som vårt; för ett parti som har klasskamp som mål och livsrum. Men vi får inte låta frustrationen springa iväg med oss. Genom att springa före eller genom att ersätta den kollektiva kampen med oss själva och vår egen ställföreträdande kamp.

Det senare är en taktik som Rättvisepartiet Socialisterna tillämpar till förbannelse och i åtminstone Stockholm och Göteborg utgör detta ett växande och alltmer irriterande problem, då RS:s elitistiska och lätt maniska aktivitet ger intryck av ett parti som åtminstone gör något. Som när man protesterar å Volvoarbetarnas vägnar utan att en enda Volvoarbetare är närvarande.

Vi måste naturligtvis göra vad vi kan för att initiera kamp och protester, där så är möjligt. Men förutsättningen är då att det finns ett missnöje och att det finns missnöjda att mobilisera. Utan sådana förutsättningar måste vi ägna våra krafter åt att bygga upp missnöjet. Genom information och agitation. Som självklart kan inkludera aktioner av olika slag, för att sätta fokus på frågeställningen – sådant har vi blivit sämre på – men absolut inte att vi uppträder som ställföreträdare.

Vår utgångspunkt måste hela tiden vara att mobilisera de som drabbas till egen aktivitet, utifrån vad de är beredda att göra. Vilket också är en strategisk fråga. Vi hävdar ju att arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk, till skillnad från anarkisterna och faktiskt också rättvisepartisterna, som istället företräder handlingens propaganda. Det är vad de själva gör som är viktigt, inte att det förmår mobilisera andra. Vilket i slutändan landar i att det är den egna aktiviteten som ÄR kampen.

När en bredare kamp tar form avslöjar sig den ställföreträdande linjen som vegeterande och destruktiv. Så var jag själv med när Therese Rajaniemi med polishjälp kastade ut Arne Johansson med RS-följe från en konferens i Hofors 1997, detta för att hon hjärtinnerligt trött på att RS försökte lägga beslag de protester hon tagit initiativ till. Det handlade som de flesta av er säkert minns om två arbetslöshetsdemonstrationer i Stockholm.

Detta är naturligtvis en klen tröst för de kamrater som idag drabbas av samma vegeterande linje, som just nu våra föreningar i Angered och Biskopsgården här i Göteborg, där RS på känt manér försöker lägga beslag på sociala protester. Men jag har dessvärre ingen annan tröst att ge. Vi kan inte konkurrera ut RS i aktivitet, för det är de alltför maniska, och vi kan inte avslöja dem innan de som drabbas av vegeterandet börjar inse att något är på tok.

Det är ledsamt. Eftersom vegeterandet som regel leder till att RS driver ut vanliga människor och därmed dödar protesten. Men jag ser dessvärre ingen enkel lösning.

Samma sak gäller i Stockholm, där RS och annan obskyr vänster samlats som flugor kring de sockerbitar som sopåkarnas strejk och strejken vid Lagena utgjort. Varvid gränsen mellan de strejkande och deras supporters nästan suddats ut.

Också detta är dessvärre svårt att göra något åt. Men vi bör i alla fall avskilja oss från detta flugbeteende genom att utveckla vår solidaritet på andra sätt, framförallt genom Proletären och om det är begärt och befogat genom solidaritetsuttalanden från arbetsplatserna. I det långa loppet inger ett sådant agerande större respekt.

Jag skall strax sluta. För att inledningarna är många och tiden kort. Men bara några avslutande ord.

Vi är ett kampens parti. Vilket gör att vi frustreras av den passivitet som idag råder i arbetarklassen. Men vi är också socialismens parti, vår utskrivna uppgift är inte bara att efter förmåga initiera och leda arbetarkamp, utan också att tillföra socialistisk teori och vision till en arbetarrörelse som inte når socialistisk medvetenhet av sig själv.

Denna uppgift är sannerligen inte frustrerande i dess tider, då såväl den ekonomiska krisen som klimatkrisen ger oss argument som aldrig förr.

Så vi skall absolut inte hänga med huvudena, utan frimodigt ta oss an uppgifterna. Med blickarna stadigt riktade framåt. Vi har framtiden för oss.