Kommunisternas arbetsplatsarbete i krisen

Kapitalismens kris föder inte per automatik framgångar för kommunisterna. Speciellt inte i det läge som har rått hittills med en kraftig offensiv från kapitalets sida och en förlamande tystnad inom arbetarleden. Kommunisterna har ingen möjlighet att idag påverka det allmänna läget. Kapitalets offensiv kommer att föda motstånd, men detta kan dröja. Vi har att verka i den verklighet som råder just nu. Vår viktigaste uppgift är fortsatt att bygga ut och stärka den egna rörelsen.

I vår agitation och propaganda måste vi utmana den samförståndsanda som är rådande. Den reformistiska socialismen har ersatts med en borgerlig och liberal politik hos socialdemokratin. Men den samförståndsanda som är reformismens själ och hjärta är i allra högsta grad levande.

Krisens orsaker
Den nuvarande krisen är en kapitalistisk överproduktionskris. Krisens orsaker står att finna i själva det kapitalistiska systemet. I den allt större klyftan mellan utbud och efterfrågan. Mellan en produktionsapparat som tillverkar allt mer och bristen på köpkraftiga konsumenter.
De senaste årtiondena har inneburit de mest dramatiska lönesänkningarna i kapitalismens hela historia. Främst genom jobbexporten till låglöneländer i framför allt Östeuropa och Asien. Samtidigt har globaliseringen gett en kraftig ökning av varuutbudet på den kapitalistiska världsmarknaden. Framför allt genom den extremt exportinriktade produktionsexpansionen i Kina.

Enligt FN-organet ILO kommer antalet ”arbetande fattiga”, de som tjänar högst 2 dollar om dagen, i år att växa till 1,4 miljarder människor eller nästan hälften av världens lönearbetare. Även i industriländerna har vi haft en likartad utveckling. Så har lönernas andel av BNP minskat i alla industriländer sedan början av 1980-talet.

Bakgrunden till dagens kris är arbetarrörelsens nederlag. Realsocialismens sammanbrott runt 1990 och den reformistiska arbetarrörelsens avvecklande av sig själv och uppslutning kring kapitalismen.

Arbetarrörelsens nederlag har skapat en desorganiserad och desillusionerad arbetarklass, berövad all klassmässig ledning. Berövad en strategi för att hävda sina egna intressen som klass. Den reformistiska strategins haveri har inte lett till att denna ersatts med en revolutionär. Istället ersattes den med det som nedlagda Arbetets sista chefredaktör Bo Bernhardsson kallade ”den rättvisa reträttens strategi”. Genom fortsatt samförståndspolitik ska man försöka hejda hastigheten på återtåget. Uppgivandet av tidigare vunna positioner för arbetarklassen ska ske gradvis och under ordnade former.

Denna reträtt ska man försöka genomföra i samförstånd med en borgarklass som på grund av arbetarrörelsens nederlag getts fritt spelrum i sin kontrarevolution. En kontrarevolution vars politiska och ideologiska uttryck är nyliberalismen.

Den nuvarande krisen är visserligen nyliberalismens kris i den meningen att den av nyliberalismen befriade kapitalismen har skapat krisen. Resultatet av en kapitalism befriad från regleringar och hotet från ett socialistiskt alternativ. Men det är allt för tidigt att räkna ut nyliberalismen. Även om krisen tvingat fram enorma statliga stödpaket så ändrar inte detta den nyliberala inriktningen.

Nyliberalismen är som sagt det ideologiska uttrycket för borgarklassens offensiv. En sådan stoppas inte på det ideologiska planet genom att föra fram teorier om ett bättre sätt att organisera kapitalismen. Borgarklassens offensiv kan endast stoppas genom klasskamp. En arbetarlinje i krisen måste stå på klasskampens grund. Måste ställa frågorna klass mot klass.

Skärpt offensiv från kapitalisterna
Den ekonomiska krisen innebär inte på något sätt en politisk kris för borgarklassen. Tvärtom använder de krisen till att flytta fram sina positioner så mycket de kan. Borgarklassen är klassmedveten, välorganiserad och rustad till tänderna.

I månadsskiftet maj-juni samlades kapitalisternas generalstab Svenskt Näringsliv för att diskutera framtiden. Ordförande Signhild Arnegård Hansen förklarade i sitt inledningsanförande att:
”Det finns ingen starkare kraft i det svenska samhället idag än företagarrörelsen med SN som plattform för att driva dessa frågor (dvs borgarklassens fortsatta offensiv). Jag skulle vilja se er alla påverka samhället. Vi kan spela en aktiv roll. Vi måste använda vår rätt som samhällsmedborgare och som samhällsfinansiärer att framföra våra åsikter. Enighet ger styrka och vi kan inte slå oss till ro.”

Kapitalisternas offensiv kommer att intensifieras i krisen. Den kapitalistiska vägen ur krisen har de redan stakat ut: lönesänkningar, massavskedanden, försämringar av Las, privatiseringar, avregleringar, skattesänkningar etc.

Vart denna offensiv leder och vad som kommer att hända de kommande åren är omöjligt att sia om. Men en sak är säker, så länge samförståndsandan råder och offensiven inte bjuds motstånd kommer det bara att bli värre.

I det läge som fackföreningarna backar tar kapitalisterna ett steg fram. Varje reträtt innebär starkare kapitalistisk offensiv. Aptiten växer som bekant medan man äter. Offensiven är inte på förhand utstakad utefter någon långsiktig plan. Svenskt Näringsliv och borgarklassen kommer som sagt att flytta fram sina positioner så långt det är möjligt.

LO i krisen och krisen i LO
Om Svenskt Näringsliv är stridsberedda och rustade för att kämpa för sina medlemmars intressen i krisen så gäller motsatsen för LO. LO-facken har inte på något vis försökt resa motstånd. Tvärtom har IF Metall aktivt medverkat till lönesänkningsoffensiven genom sitt svekavtal i mars 2008. De gånger LO-facken samlat till demonstrationer eller protestmöten har dessa använts som rena valmöten för sossarna inför EU-parlamentsvalet.

LO stod försvagat redan i krisens inledningsskede. Det totala antalet medlemmar i LO-förbunden har minskat med cirka 450.000 sedan 1997. Organisationsgraden var som högst i mitten av 1990-talet efter den ekonomiska krisen. 1996 var cirka 87 procent av arbetarna med i facket. 2008 var motsvarande siffra 73 procent. Medlemsraset har minskat i och med krisen. Denna medlemsflykt innebär en individuell flykt ut i den oorganiserade ödemarken.

Den utlösande faktorn till det massiva medlemstappet 2007-2008 är till stor del borgarregeringens höjningar av a-kasseavgiften. I en ledare i Expressen (30/5 2008) med rubriken »Skyll er själv« skriver man skadeglatt att »LO-fackens medlemsras börjar bli allt mer akut och även om regeringen inte låtsas om det gläds den förstås åt utvecklingen«.

Enligt Expressen är syftet att minska fackföreningsrörelsens makt. Tidningen skriver vidare att den tidigare borgerliga strategin var att utmana konflikt- och arbetsrätt, men att "alliansen har valt en mycket smartare väg genom att angripa facket bakvägen, genom a-kassan. Det har minskat fackens medlemsantal vilket gör deras förhandlingsposition inom ramen för den svenska modell regeringen vill återupprätta betydligt svagare."

Attackerna mot a-kassan hade som huvudsyfte att sätta press på lönerna för att skapa ett nytt låglöneproletariat. Att det också fick resultatet att LO tappade medlemmar, var en bonus ur borgerlig synvinkel.

Den höjda a-kasseavgiften är en del av förklaringen men inte hela. Den fallande fackliga organisationsgraden är ingen enskild svensk företeelse. Utvecklingen har varit den samma i så gott som hela den kapitalistiska världen.

Facklig organisationsgrad i %:

Land 1980 2006
Danmark 75 69
Norge 57 53
Storbritannien 52 28
Tyskland 35 18
Frankrike 18 7
USA 23 12
Australien 49 20

Bakgrunden till fackföreningsrörelsens försvagning är arbetarrörelsens nederlag.

Fackföreningsrörelsen har accepterat den nyliberala modellen. Inflationsbekämpning är högsta prioritet och därmed skall lönerna hållas tillbaka. Arbetsfreden skall hållas till varje pris oavsett hur provokativt arbetsköparna agerar. Produktiviteten och utsvettningen skall ökas oavsett om dessa pengar plockas ut ur bolagen av aktieägarna och varken kommer den egna produktionen till del genom nyinvesteringar eller staten till del genom skatter.

Denna samförståndsanda, där fackföreningen underordnar arbetarna under företaget, är visserligen inte ny. Men det klassamarbete som gällde under en stor del av 1900-talet byggde på jämnare styrkeförhållande mellan klasserna. Den samförståndsanda som råder nu är en ren slavmentalitet där många fackföreningsledare låter, tänker och agerar som företagsrepresentanter.

Förhandlingarna om nytt huvudavtal gav en fingervisning
För att i ett nytt huvudavtal bekräfta denna maktförskjutning till kapitalisternas fördel bjöd Svenskt Näringsliv hösten 2007 till förhandlingar med LO och PTK. Det nya avtalet skulle ersätta klassamarbetets Saltsjöbadsavtal från 1938.

Under 1990-talet sade kapitalisterna upp den korporativa modellen på central nivå varpå LO utestängdes från förhandlingsbordet. Istället flyttades förhandlingarna ner på förbundsnivå. Detta innebar på intet sätt att LO bröt samförståndsandan. Det innebar fortsatt samförstånd fast fullt ut på arbetsköparnas villkor.

Den 18 mars 1997 skrev ett antal arbetsköparförbund och sju fackförbund under det som vi kallar industriavtalet. Detta avtal innebär ett fullständigt accepterande av den nyliberala inflationsbekämpningen och har till syfte att avlägsna möjligheterna att det uppkommer ett avtalslöst läge för att förhindra strejker. Det var industriavtalet som låg till grund för förhandlingarna om ett nytt huvudavtal.

Svenskt Näringsliv huvudmål var att få till kraftiga begränsningar av anställningstryggheten. De ville också få igenom inskränkningar av strejkrätten.

Då Svenskt Näringsliv inte lyckades få igenom de framstötar de ville uppnå med ett nytt huvudavtal bröt de rakt av förhandlingarna. Dessa framstötar skulle kapitalisterna istället försöka driva igenom i förhandlingar med de enskilda förbunden och på det lokala planet med krisen som fond. Vilket de också har lyckats med. IF Metalls lönesänkningsavtal och de massiva avsteg från Las som gjorts under det senaste årets massavskedanden är två skrämmande exempel.

Vi kommunister har ingen anledning att beklaga att förhandlingarna om ett nytt huvudavtal avslutats. Tvärtom! Det var fel från första början av LO och PTK att sätta sig i sådana förhandlingar. Ett nytt huvudavtal kunde bara innebära försämringar ur arbetarsynpunkt.

Men även om förhandlingarna avslutats innebär detta inte att de inte kommer att tas upp igen i framtiden. Men då utifrån ett ur arbetarsynpunkt ännu sämre läge. Dels har kapitalisterna flyttat fram i krisen. Dels har Svenskt Näringsliv fått svart på vitt vad facket är beredda att backa på i och med det förslag till nytt huvudavtal som LO och PTK presenterade 18 februari 2009. I detta förslag är fackföreningarna bl.a. beredda att inskränka möjligheten till sympatistrejker, hårdare tag mot vilda strejker samt göra LO till en överdomare över förbundens stridsåtgärder, hittills har

LO bara haft inflytande över stridsåtgärder om förbunden önskat understöd från LO.
Kommunisterna måste vara kategoriska motståndare till ett nytt huvudavtal. Det är inte nya former av klassamarbete som behövs, det är klasskamp.

Den antifackliga offensiven
Det kan framstå som dubbelt att kapitalisterna i ena stunden hetsar mot fackföreningarna för att i nästa stund tala sig varma för den svenska modellen och vill bjuda in LO i dansen igen genom förhandlingar om ett nytt huvudavtal. Det finns en motsättning här – mellan småborgerskapet och monopolkapitalet.

Inom småborgerskapet finns en rent antifacklig tendens. Denna har vi sett bevis på i ett flertal konflikter – Salladsbaren i Göteborg, stenhuggeriet i Kungsbacka etc. För dessa är fackföreningen som sådan ett problem. De vill ha den diktatoriska rätten att styra och ställa som de vill på sina företag. Dessa används av Svenskt Näringsliv när det passar sig som verktyg i sin antifackliga kamp. Denna riktning har sina politiska språkrör inom främst Centerpartiet idag.

Denna småborgerliga tendens finns också i den röd-gröna oppositionen genom Miljöpartiet.

Monopolkapitalet vill ha kvar den svenska modellen, fast utifrån de styrkeförhållanden som gäller idag. De vill ha en facklig ”motpart” för att det underlättar att hålla nere lönerna, garantera fredsplikten, genomföra rationaliseringar etc. Monopolkapitalet vill vingklippa fackföreningen. Genom kraftiga begränsningar i strejkrätten. Genom att föra ner förhandlingarna på lokalplanet eller till och med på individnivå. Genom försämrad anställningstrygghet. Genom den av EU garanterade fria rörligheten.

För monopolkapitalet är det inte avgörande hur hög organisationsgraden är. Det viktiga är att det finns en vingklippt och foglig ”motpart”. Monopolkapitalets politiska språkrör är främst moderaterna som också sett till att skaffa sig makten över dessa frågor i regeringen. Men denna monopolkapitalistiska tendens lever också i den röd-gröna oppositionen genom socialdemokratin, som t.ex. i agerandet i Göteborgs Hamn.

Motsättningen mellan småborgerligheten och monopolkapitalet kring synen på fackföreningarna är verklig. Vilken riktning som kommer att bli den tongivande inom borgarklassen är inte på för hand givet. Hotet mot fackföreningstanken, som en massorganisering av arbetarklassen till försvar för dess gemensamma intressen under kapitalismen, är hotad.

Från klasskamp till klassamarbete – tur och retur
Under de styrkeförhållanden som arbetarklassen tillkämpade sig under senare hälften av 1800-talet tvingades kapitalisterna acceptera arbetarklassens fackföreningar. Kapitalet ändrade taktik från att bekämpa fackföreningarna till att försöka krama ihjäl dem – genom decemberkompromissen 1906, kollektivavtalslagen 1928 och Saltsjöbadsavtalet 1938.

Från kapitalets sida hade denna modell till syfte att sammanlänka arbetarklassens och fackföreningarnas öde med företagens och kapitalismens. Så blev klassamarbetets och reformismens objektiva roll att rida spärr mot arbetarrevolutionen och socialismen. Men man skall inte vulgarisera historien. Klassamarbetet byggdes på relativt jämna styrkeförhållanden mellan klasserna. Den reformistiska arbetarrörelsens målsättning var att flytta fram arbetarklassens positioner vilket man trodde sig göra bäst genom klassamarbete. Per-Albin Hansson sammanfattade denna linje 1936:

”Eftersom samhället är en organisation stadd i ständig förändring, kan jag tänka mig ett successivt upphävande av de ekonomiska motsättningarna och därmed en gradvis avveckling av klasskampen. Jag för min del lika lite som mitt parti har något behov av att proklamera den oförsonliga motsättningens politik. Jag tror tvärtom att jag kommer säkrast fram till målet, det klasslösa samhället, om jag utnyttjar alla möjligheter till samarbete, som erbjuda sig mitt uppe i motsättningarna. Därför kan för mig en politik, syftande till socialistisk ordning, vara en samförståndspolitik.”

Styrkeförhållandet mellan klasserna tvingade kapitalisterna till eftergifter. Dåtidens dröm om ett klassamarbete för att skapa ett bättre samhälle för arbetarklassen har omvandlats till en mardröm där samförståndet syftar till att göra det sämre för arbetare och vanligt folk. I den socialdemokratiska historieskrivningen opererar man bort den klasskamp som skapade de styrkeförhållanden som utgjorde klassamarbetsepokens grundfundament.

De styrkeförhållanden som råder mellan klasserna idag innebär att kapitalisterna inte längre behöver krama ihjäl fackföreningarna. I vissa lägen kan de använda den fackliga ”motparten” till att smidigare genomföra sin offensiv, medan i andra lägen även dagens urvattnade fackföreningar blir ett hinder för kapitalisternas intresse.

Det kapitalisterna på sin höjd kan tänka sig är en i verklig mening gul och av kapitalisterna köpt fackförening. I sina samförståndsdrömmar och sin iver att få vara med och påverka traskar LO och dess förbund med i denna utveckling. Kommunisterna måste brännmärka denna självuppgivelse från fackföreningarnas sida. Samförståndsandan hotar fackföreningstanken.

Attackerna på anställningstryggheten
Lagen om anställningstrygghet (Las) är ett rött skynke för arbetsköparna. Även om lagen sedan den klubbades 1974 har förändrats på flera punkter till arbetarsidans nackdel, så gäller fortfarande i huvudsak regeln först in, sist ut. I det läge som fackföreningar använder sig av denna lag innebär den en inskränkning av företagens rätt att ”fritt anställa och avskeda folk”.
Svenskt Näringslivs taktik för att angripa anställningstryggheten har hittills främst varit att genom avtal åsidosätta den dispositiva lagen. Detta var deras huvudmål med att få till ett nytt huvudavtal. Detta lyckades SN inte med denna gång.

Hittills under massavskedandena har kapitalisterna i många fall lyckats förhandla fram undantag från Las. Detta gör inte lagen oviktig eller tandlös som den ibland framställs, utan är ett bevis på ryggradslösheten hos fackliga företrädare.

Vi kommunister måste försvara Las och kräva av fackföreningarna att de inte går med på att förhandla bort den. Det finns tillfällen då man kan få igenom avtalspensioner och på så sätt rädda jobben för några yngre. Vi får inte bli idioter i vårt försvar av Las, men som grundregel måste vi kräva att Las följs. För varje gång avsteg görs kommer attackerna mot anställningstryggheten att intensifieras.

Kamp mot lönesänkningsoffensiven!
När IF Metall skrev under sitt sk krisavtal dömde Kommunisterna ut det som ett lönesänkningsavtal även om det inte innebar sänkt timpeng. Avtalet är ett sätt att lasta över krisens kostnader på arbetarna, vilket vi självfallet måste gå emot.

Men än värre så öppnar avtalet upp den pandoras ask som varit stängd sedan andra världskriget. Genom svekavtalet visade Sveriges näst största fackförbund att man anser det rätt och riktigt att bemöta krisen genom att sänka lönekostnaden. IF Metalls ledning vet mycket väl att krisen inte skapats av för höga löner, tvärtom, ändå anser man det rätt att sänka månadsinkomsten för sina medlemmar för att rädda företagens vinster.

Genom avtalet sätts hårt tryck mot övriga fack att gå med på liknande lönesänkningsavtal. När detta skrivs säger såväl Pappers, Grafikerna, Skogs- och Trä som Kommunal nej, trots starka påtryckningar från arbetsköparna.

I fallet med Unionen sade man först nej, men gav sedan upp utan strid. inför hotet från arbetsköparna om en stämning i Arbetsdomstolen. Detta gav fritt fram för lönesänkningar även för Unionens cirka 100 000 medlemmar i industrin.

Enligt tidningen Dagens Arbetes egen undersökning är en klar majoritet mot lönesänkningar. Men samtidigt kan en majoritet för egen del tänka sig att sänka sin lön för att få behålla jobbet. Denna undersökning säger allt. Som kollektiv och av princip är arbetarna mot lönesänkningar, men personligen går man hellre ner i lön än blir av med jobbet. Inget konstigt med det. Men det ger förklaringen till att kapitalisterna och massmedia driver på för medlemsomröstningar istället för beslut på klubbmöten, som i fallet med Scania i maj.

Vi kommunister måste tvärtom stå upp för det kollektiva ställningstagandet. När förslag om lönesänkningar kommer måste partiet driva på för att det ska samlas till möte med samtliga berörda arbetare och att detta möte ska diskutera och besluta i frågan. Så har vår partiförening på Volvo i Göteborg agerat. Vi behöver inte passivt invänta att ett sådant förslag kommer utan redan innan försöka få klubbstyrelsen eller den fackliga förhandlingsansvarige att förbinda sig att inte skriva under på något innan ett möte fått säga sitt. Så har vår partiförening på SKF i Göteborg agerat med framgång.

Vi kommunister måste kategoriskt gå emot lönesänkningar, även om det innebär att vi riskerar att stöta oss med en del arbetare som gått på att detta räddar jobb. En principiell och rakryggad hållning är det enda rätta. Genom ett enhetligt och partimässigt agerande måste vi genom agitation och propaganda ute arbetsplatserna fördöma lönesänkningsoffensiven och mana till kamp mot denna.

Avtalsrörelsen 2010
I vinter väntar en gigantisk avtalsrörelse. Nästan 500 kollektivavtal skall omförhandlas. Avtalsrörelsen berör 3,5 miljoner anställda. De allra flesta avtal löper ut 31 mars. Ett tuffare läge för en avtalsrörelse har vi inte haft i detta land sedan 1931.

Kapitalisterna har redan gått ut hårt. De kräver långa avtal med låga eller inga lönehöjningar och permanent möjlighet att förhandla ner lönerna på det lokala planet. LO å sin sida har gått mot detta och menar att lönehöjningar visst är möjliga även i kristider. Hur avtalsrörelsen kommer att utveckla sig är för tidigt att säga någonting om.

Men säkert är att avtalsrörelsen ger Kommunisterna möjligheter att agera. Genom ett partimässigt agerande inne på och utanför arbetsplatserna gå emot kapitalisternas offensiv och kräva lönehöjningar, ett slut på reträtterna och påvisa klasskampslinjen som den enda möjliga i kristider. Hur vi ska göra detta på bästa sätt blir en viktig fråga att diskutera på arbetarkonferensen.

Arbetslöshetsfrågan
Mellan september 2008 och sista maj i år varslades 135 964 personer i Sverige. När varslen inom offentlig sektor på allvar sätter i gång beräknas lika många till bli varslade. Hittills är det industrin som drabbats värst och IF Metall räknar med att cirka var fjärde medlem är arbetslös.

Antalet arbetslösa är snart över en halv miljon. Massarbetslösheten riskerar att ytterligare undergräva solidariteten mellan arbetande och arbetslösa. Att öka och underblåsa splittringen mellan de arbetande och arbetslösa är en grundpelare i borgaralliansens och framför allt moderaternas politik. Försämringarna av a-kassan, skattesänkningar för de som har arbete och hetsen mot sjuka och arbetslösa är alla delar i denna politik.

Kommunisterna måste stå upp för enheten mellan arbetande och arbetslösa. I detta arbete är frågan om att fullt ut återställa a-kassan viktig.

Bryt med samförståndet
Kommunisternas måste utmana samförståndsandan. Vi är allt för små för att kunna bjuda motstånd på bred front. Men vi har en viktig uppgift att i vår agitation och propaganda samt där vi finns och har möjlighet att agera ställa klasskampslinjen mot samförståndslinjen. Genom ageranden inne på arbetsplatser och utifrån kan vi visa upp att det finns en annan väg att gå och det finns ett parti som representerar klasskampslinjen.

Grunden för vårt partis fackliga linje är arbetarklassens självständiga kamp och organisering. Självständig i förhållande till borgarklassen. Först om arbetarklassen kollektivt står upp för sina egna klassintressen, i det lilla som i det stora, är en formering av klassen möjlig. Denna självständighet innebär självklart ett brott med klassamarbetet och samförståndspolitiken och hamnar därmed i motsättning till socialdemokratin. Men kommunisterna måste vara tydliga med att det är klass mot klass frågorna står, tydligt peka ut klassfienden.

I formeringen av arbetarklassen som klass är fackföreningarna nödvändiga. Kommunisterna måste försvara den fackliga organisationsrätten mot kapitalisternas och högerns attacker. Trots attackerna mot fackföreningarna och medlemstappen så är över 70 procent av arbetarna organiserade i fackförbund idag. Det är den enda form av massorganisering som finns och alternativet till denna är idag den fullständiga uppsplittringen.

Vår uppgift är idag att bygga ut och stärka det revolutionära arbetarpartiet – inte att förändra eller skapa en ny fackförening. Genom ett principfast och partimässigt agerande ger krisen och arbetsköparnas offensiv oss möjligheter att brett profilera partiet som ett klasskampens parti. Detta tillsammans med ett allsidigt kommunistiskt partiarbete som visar på helheten i vår politik, främst genom Proletären, ger oss möjligheter att bygga ut Kommunistiska Partiet.