Kampen om arbetstiden

Sossekvinnornas kungakramande ordförande Nalin Pekgul hakade genast på, som alltid lika angelägen om att vara Göran Persson till lags.

Inom loppet av en vecka har därmed det som fanns av sosseopposition sträckt vapen i arbetstidsfrågan.

Argumentationen är minst sagt usel.

Att en majoritet av kommunalarna anser att högre löner är det första och absolut nödvändiga fackliga kravet är självklart. Kommunalarnas löner är skamligt låga. Att många dessutom mot sin vilja tvingas jobba deltid gör inte situationen bättre. Framförallt kvinnorna i Kommunal kan knappt försörja sig på sin lön.

Lönerna måste upp. Absolut. Varvid man bör minnas Ylva Thörns och Kommunals nesliga agerande i samband med strejken 2003. Kommunals ledning bara låtsades ta fajten för de löner man nu säger sig vilja prioritera. Med ett uselt avtal som följd.

Likaså måste den ofrivilliga deltiden bort. Genom att deltidsarbetande ges rätt till heltid.

Men att ställa höjda löner och rätt till heltid i motsättning till kravet på 6 timmars arbetsdag är att blanda bort korten; är att dölja det viktiga och avgörande i kravet på 6 timmars arbetsdag.

Kravet på 6 timmars arbetsdag är ingen inskränkt facklig fråga, att placeras i de ynka ”potter” som de fackliga potentaterna och deras såta motparter konstruerar och sedan gör upp om, utan ett politiskt klasskrav.

Det är inte en avtalad arbetstidsförkortning vi vill ha, olika för skilda avtalsområden och minut för minut finansierad via uteblivna löneökningar, utan en lagstiftad, generell arbetstidsförkortning, lika för alla och finansierad via det växande produktionsöverskott som idag uteslutande plockas ut som vinster och aktieutdelningar.

I söndagens Agenda var Nalin Pekgul generande historielös när hon motiverade s-kvinnornas kovändning med att frågan om kortare arbetstid är förbehållen arbetsmarknadens parter. Varvid s-kvinnorna bara har att acceptera Kommunals beslut.

Så har arbetarrörelsen aldrig ställt frågan. Tvärtom formerades hela den internationella arbetarrörelsen kring kravet på en lagstiftad normalarbetsdag på 8 timmar, ett krav som arbetarrörelsen kämpade för i 40 år innan de drevs igenom kring 1920, i svallvågorna av den ryska revolutionen. Genom lagstiftning.
Så har också kampen om arbetstiden drivits vidare sedan dess. I Sverige genom lagstadgad semester och lagstiftning om 40-timmarsvecka (lediga lördagar som norm), för att nu nämna de viktigaste framstegen sedan 1920.

Kravet på 6 timmars arbetsdag är ett politiskt klasskrav; är ett krav som rör förhållandet mellan klasserna. Varvid arbetarklassen måste kämpa för kravet på den politiska arenan, alla tillsammans – för en sänkning av normalarbetstiden till 6 timmar per dag (eller 30 timmar i veckan). Det är som politiskt krav 6 timmarsdagen har sin sprängkraft och det är som politisk reform den kan skapa ett bestående framsteg för hela arbetarklassen.

Att reducera kravet på 6 timmars normalarbetsdag till fackligt krav är faktiskt att överge det, inte bara för att det bäddar för ojämlikhet mellan olika arbetargrupper, utan framförallt för att en sådan reducering inte ställer frågan om arbetarklassen rätt i samhället som helhet i förhållande till kapitalet.
Borgerligheten är synnerligen tillfreds med Ylva Thörns och Nalin Pekguls fanflykt.

”Äntligen sorteras detta fullständigt orealistiska krav bort ur den politiska debatten”, jublar diverse liberala ledarskribenter i korus. Man förstår deras glädje. För aldrig någonsin har kravet på en generell arbetstidsförkortning varit mer realistiskt och nödvändigt än idag.

• När massarbetslösheten permanentats på en förfärande hög nivå är det nödvändigt att dela på jobben.

• När arbetslivet förbrukar människor och slår ut många i förtid, är det nödvändigt förkorta arbetstiderna.

• När företagsvinster och aktieutdelningar slår ständigt nya rekord, med ökade klassklyftor som följd, finns pengar så det räcker och blir över till en generell arbetstidsförkortning Det handlar om fördelning.

Ett exempel.

I en bilaga till regeringens senaste budget framgår att industrins vinstandel ökat från drygt 20 procent av förädlingsvärdet i början av 1980-talet till 37 procent 2004. Detta innebär att 270 miljarder konor förts över från arbete till kapital. På årsbasis.

Vet då att 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön för alla beräknas kosta kring 90 miljarder kronor. Det räcker alltså med att en tredjedel av de pengar som kapitalet lagt beslag på återförs till de arbetande, så är en generell arbetstidsförkortning finansierad.

Bara de som fullständigt förtränger det kapitalistiska rofferiet, som betraktar kapitalet som samhällets heliga ko, kan betrakta detta som orealistiskt.

I detta sammanhang är Kommunals medlemmar klokare än sin ledning. Eller rättare sagt: Ledningen beljuger medvetet medlemmarna.

Enligt den enkätundersökningen som Ylva Thörn hänvisar till anser 76 procent av de tillfrågade att kortare arbetstid är mycket viktigt eller ganska viktigt.

Medlemmarna vill ha en arbetstidsförkortning. Men så gott som alla (98 procent) vill också ha högre lön, av självklara skäl. Men det är inte medlemmarna som ställer kraven mot varandra, utan ledningen. I det bedrägliga syftet att sortera ut ett krav som har ett brett stöd bland medlemmarna. Men som ogillas av sossevännerna. Bedrövligt.

För vår del viker vi inte en tum från kravet på 6 timmars arbetsdag. Som det politiska klasskrav det är och måste vara. Vi kräver en generell, lagstiftad arbetstidsförkortning. Vilket är realistiskt och fullt genomförbart om frågan ställs klass mot klass. Ta pengarna från det roffande kapitalet!

Att dela upp kravet i gruppkrav, som vänsterpartiet nu gör, är faktiskt att överge det, åtminstone som klasskrav; är rentav kontraproduktivt. Att kräva 6 timmars arbetsdag bara för vårdbiträden och undersköterskor, vilket är vänsterpartiets ”nya strategi”, är måhända behjärtansvärt, men så länge normalarbetstiden är 8 timmar, så blir den faktiska konsekvensen av detta att vården permanentas som en deltidsarbetande låglönesektor.

Vad gäller arbetstiden är det ”allt genast” som gäller. Eller i vart fall ”alla genast”. Det är bara en generell arbetstidsförkortning som utmanar kapitalet och som bestående kan flytta fram arbetarklassens positioner.