Sakförhållandet är att Sverige är ett av de mest konflikträdda länderna inom EU. Fogliga fackförbund inom framförallt industrin har i princip förhandlat bort strejkvapnet, vilket gör att Sverige under åren 2000-2004 hamnar klart under EU-genomsnittet vad gäller antalet förlorade arbetsdagar på grund av konflikt. Ja, hade det inte varit för Kommunal-strejken 2003, som inte alls drabbade det privata sk näringslivet, så hade Sverige hamnat i särklassig botten.
Svenskt Näringslivs direktörer ylar alltså över nästan ingenting. Men ylar gör de likt förbannat, gällare och högljuddare än någonsin. Som vad gäller den i veckan avslutade elektrikerkonflikten.
När ynka femtio elektriker gick i strejk i fredags i förra veckan krävde Svenskt Näringslivs vice vd Jan-Peter Duker genast ett regeringsingripande. För att ta itu med det ”oskick” som varje strejk enligt honom utgör. Arbetsköparna i Energiföretagens Arbetsgivarförening (EFA) går på i samma ullstrumpor. EFA har visserligen dragit tillbaka sin stämning i Arbetsdomstolen mot Svenska Elektrikerförbundet. Men istället skall EFA nu ge ut en vitbok för att elda på mot de uppstudsiga elektrikerna och mot vad man kallar ”abnorma konfliktregler”.
Det hela framstår som närmast sanslöst i sin otyglade aggressivitet. Dels för att Elektrikerförbundet vek sig i en av de avgörande frågorna, den om konflikträtt vid förhandling med nya medlemsföretag i EFA. Men framförallt för att Elektrikerförbundet utsetts till något av var mans niding på svensk arbetsmarknad.
Det är inte bara arbetsköparna och deras politiska ekon i den borgerliga alliansen som gapar sig hesa över elektrikernas ofog, utan de får också hugg i ryggen från ”sina egna”. Så förklarade sig det vämjeliga Metall genast neutralt i konflikten. Vilket givetvis är att ta ställning för arbetsköparna. Samma hållning intog det LO som redan förhandlat bort den omtvistade konflikträtten genom den gemensamma rekommendation som LO och Svenskt Näringsliv skrev under i augusti i år.
Som om inte detta var nog valde också statliga Medlingsinstitutet genast sida. Redan på andra dagen dömde chefen Anders Lindström ut konflikten som ”onödig”, ett ställningstagande långt bortom den neutralitet som Medlingsinstitutet enligt statuterna är ålagt att iaktta.
Med Elektrikerförbundet som var mans niding kan man tycka att arbetsköparna kunde sansa sig lite. Men mycket vill ha mer! Elektrikerkonflikten läggs nu till Vaxholmskonflikten i arbetsköparnas bombardemang mot strejkrätten.
I detta nummer av Proletären rapporterar vi om Svenskt Näringslivs antistrejkrapport ”Sverige - landet med de största konfliktmöjligheterna”. Rapporten utgör en önskelista som i sju punkter kräver inskränkningar av den redan inskränkta strejkrätten i Sverige. Inget märkvärdigt med det, kan tyckas. Arbetsköparna har alltid krävt inskränkt strejkrätt och kommer att göra det till dess att ett totalt strejkförbud är infört. Det är deras klassintresse.
Men skenet bedrar. Den här gången är arbetsköparnas propåer mer än skramlande deklarationer. De skickar nämligen sin önskelista till förre Svenskt Näringsliv-direktören Göran Tunhammar, som av regeringen utsetts att utvärdera Medlingsinstitutets första fyra år som statlig löne- och strejkpolis och därunder att föreslå lämpliga förändringar.
Utnämningen av Tunhammar är givetvis en signal om att regeringen och arbetsmarknadsminister Hans Karlsson är beredda att gå Svenskt Näringsliv till mötes, om inte vad gäller alla sju punkterna på önskelistan, så i en utsträckning som gör strejkrätten ännu mer illusorisk.
Vi kommunister är inga legalister. När de vilda strejkerna drog genom Sverige på 1970-talet stödde vi dem oreserverat. Vi framhöll rentav den vilda strejken som vägen att gå i den fackliga kampen, trots att det är olagligt att strejka vilt. Vi säger samma sak idag. Arbetarklassen måste följa sina egna vägar i den fackliga kampen, oavsett vad lagarna säger och om nödvändigt vid sidan av fackföreningar som gett upp varje tanke på konfrontation med arbetsköparna.
Men det är ändå absolut nödvändigt att med all kraft försvara den formella strejkrätten. Ty den innebär ett erkännande av arbetarklassens allra viktigaste rättighet. Därför stödjer vi varje ansats till legal facklig kamp, som Elektrikerkonflikten. Och vi kräver återställd strejkrätt istället för fortsatt inskränkning av den. Ett första steg kan vara att upplösa Medlingsinstitutet.
Anders Carlsson
ordförande, Kommunistiska Partiet
