Sverigedemokraterna har siktet inställt på att komma in i riksdagen 2010. I många EU-länder finns redan främlingsfientliga och islamofobiska krafter som en etablerad del av det politiska livet. Det farligaste med dessa krafters framgångar är att de styrande partierna tenderar att anpassa sig åt höger.
I belgiska Antwerpen möttes i januari 2008 högerextrema politiker från nio västeuropeiska länder. Initiativtagare var Vlaams belang, Flamländskt intresse, som strävar efter att den flamländska delen av Belgien ska bli självständig.
På konferensen i Antwerpen stod en annan fråga på dagordningen. Det budskap som man samlades kring var att det är dags för europeiska städer att samlas mot islamiseringen av Europa.
Efter ett torgmöte i centrum guidades de i huvudsak kostymklädda männen runt i stadsdelar med hög andel invånare med invandrarbakgrund. Österrikiska Frihetspartiets ledare Heinz-Christan Strache var upp-rörd över vad han sett: ”Idag kändes det inte som om jag befann mig i Europa, utan snarare i Kabul eller Antwerpistan.”
Initiativet ”Städer mot islamiseringen” har samlats till fler aktiviteter. En konferens mot Islam hölls i maj i år i tyska Köln med över 500 deltagare. Där påstod belgiska Vlaams belangs frontfigur Filip Dewinter att Islam håller på att kolonisera hela Europa (se utdrag ur talet nedan).
Högerextrema rörelser har vuxit sig starka i Europa. I Belgien, Frankrike och Italien är de sedan årtionden tillbaka en del av det politiska livet.
I flera östeuropeiska länder har dessa krafter etablerats först på senare tid. Ett exempel är nationalistiska Jobbik, Rörelsen för ett bättre Ungern, som fick 15 procent av rösterna i EU-parlamentsvalet.
Vilka frågor de högerextrema fokuserar på varierar liksom hur öppet de skyltar med sin främlingsfientlighet och islamofobi. I Ungern, där det finns få invandrare och muslimer, är det istället ”den ständigt växande zigenska befolkningen” som lyfts fram i Jobbiks propaganda.
Vad betyder de högerextrema partiernas framgångar?
I merparten länder står de idag inte inför möjligheten att ta makten, varken nationellt eller lokalt. Men deras politiska inflytande är i många fall mycket större än deras väljarstöd.
Lås oss titta på Belgien som exempel:
Vlaams belang (fram till 2004 hette partiet Vlaams blok, för enkelhetens skull använder vi det nuvarande namnet) fick sitt genombrott i valet till det nationella parlamentet 1991. Från att ha varit en marginell företeelse med rötter i nazistiska och fascistiska miljöer fick partiet 6,6 procent av rösterna.
I valet 2007 fick Vlaams belang 12 procent.
Då ska man komma ihåg att partiet får alla sina röster i den flamländska delen av landet. I Antwerpen, Belgiens andra största stad, röstar var tredje väljare på det högerextrema partiet.
Vlaams belang framgångar har sin grund i reella problem, som de regerande partierna inte har någon lösning på. En central fråga vid tiden för Vlaams belangs genombrott var den ökade arbetslösheten, vilken särskilt drabbade de unga belgarna. Förutom arbetslösheten har partiet fokuserat på frågor som nyfattigdomen, pensionärernas usla situation och kriminaliteten. Dess företrädare har också knutit an till ett växande politikerförakt och angripit den utbredda korruptionen inom det politiska etablissemanget.
Vlaams belangs lösning är, förutom självständighet för Flandern, att skicka hem invandrarna och särskilt muslimerna. Men partiet har också profilerat sig med sedvanliga högerkrav, som hårdare tag mot brottslingar, kraftigt sänkta skatter och inskränkta fackliga rättigheter.
Bara några år efter Vlaams belangs valskräll varnade belgiska vänsterkrafter för följderna. I en intervju i RKU:s tidning Rebell 1995 konstaterade Dieter Truyen från Röd Ungdom att den styrande koalitionen av socialdemokrater och kristdemokrater redan genomfört flera av högerextremisternas krav, som upprättandet av taggtrådsomgärdade förvaringsläger för flyktingar, ökad övervakning för att bekämpa kriminaliteten samt kraftigt höjda böter för illegala strejker.
När Proletären fem år senare gjorde ett reportage i Antwerpen återkom varningarna.
”Vlaams Blok influerar de övriga partierna. Alla är rädda för att förlora röster… Av det 70-punktsprogram som fascisterna lade fram har socialdemokrater, liberaler och kristdemokrater genomfört femton, främst punkterna om säkerhet och invandring. Det statliga förtrycket har ökat”, förklarade advokaten Enrico de Simone.
Det hårdnande samhällsklimatet märks också på andra sätt. Invandrares och muslimers möjligheter till utbildning, jobb och bostad har försämrats, flera rasistdåd har utförts och 2007 infördes på socialistpartiets initiativ slöjförbud för Antwerpens kommunanställda som har kontakter med allmänheten.
I Frankrike, där högerextremisten Jean-Marie Le Pen och hans parti Nationella fronten fick sitt genombrott på 1980-talet, myntades begreppet ”lepeniseringen av sinnena”. Trots att partiet aldrig haft någon nationell maktposition, lyckades det styra den politiska dagordningen.
I Sverige har denna typ av högerextremister ännu ingen plats i riksdagen. Men som Proletären visat tidigare i denna artikelserie har det svenska politiska etablissemanget gjort som det belgiska och franska. Istället för att bekämpa orsakerna till högerextremismens framväxt, börjar man göra den främlingsfientliga och islamofobiska politiken till sin.
Patrik Paulov
journalist, Proletären
