I Sverige talas det i olika sammanhang om en ökad regionalisering som en framgångsväg. Vad som inte sägs i den officiella svenska debatten är att en ökad regionalisering kan användas som ett redskap för att försvaga nationalstaten och bana väg för en attack mot nationellt sammanhållna regelverk. Regelverk inom arbetsmarknadspolitik, sociala och fackliga rättigheter.
Även om förhållandena mellan Belgien och Sverige skiljer sig åt är de bakomliggande motiven för ökad regionalisering desamma, nämligen att bryta upp nationalstaten och att splittra arbetarklassen.
Vi publicerar här en intressant analys om situationen i Belgien skriven av Herwig Lerouge, medlem i marxist-leninistiska Belgiska Arbetarpartiet (PTB). Av utrymmesskäl har vi tvingats korta ned den vid översättningen.
”Regionaliseringen splittrar arbetarklassen”
Belgien är ett förhållandevis ungt land, endast 177 år. Landet har sex miljoner invånare som talar flamländska, det språk som också talas i Holland, och 3,5 miljoner franskspråkiga.
De flamländskspråkiga bor i norra delen av landet, Flandern, och de franskspråkiga bor i den södra, Vallonien. I Brysselområdet talar hälften franska, en fjärdedel använder båda språken. En tiondel av rösterna i huvudstaden går till flamländska partier.
Varje språkgrupp har sitt eget parlament och sitt eget styre, vars ansvarsområden är kultur, undervisning och delar av hälsovården.
Utöver detta, så finns tre regioner, Bryssel, Flandern och Vallonien som är ansvariga för den ekonomiska utvecklingen, infrastruktur, miljö, byggande, jordbruk, regionala kommunikationer, energi och vatten samt delar av arbetsmarknadspolitiken.
Sedan finns den federala regeringen som har hand om konstitutionella frågor, utrikespolitik, militären, justitiefrågor, arbetslagar, sociala försäkringssystemen, sjukvården, skatter, sysselsättning, invandringsfrågor och offentliga företag.
Detta innebär att landet har sju olika regeringar.
Flamländsk nationalism
Belgien är idag en federal stat, men saknar ett federalt partiväsende. Förutom Belgiska arbetarpartiet (PTB), som är ett tvåspråkigt parti och ger ut sin tidning ”Solidare” i två olika språkupplagor, finns endast flamländsspråkiga, franska eller tyska partier.
Det innebär att en belgare som bor i Vallonien inte kan rösta mot en flamländsk politiker, även om den flamländska politikern varit landets premiärminister i åtta år. Detta har lett till att de nationella valen alltmer kommit att domineras av regionala särintressen. Under det senaste valet i juni ökade den regionala propagandan hos de partier som finns i den norra, flamländska delen.
Under de senaste årtiondena har de båda språkgrupperna glidit ifrån varandra. Det finns knappt några tvåspråkiga nationella medier, bara ett fåtal delade institutioner och ingen form av tvåspråkighet.
Även fackföreningsrörelsen påverkas av splittringen. Nyligen delades det socialistiska metallfacket upp på språklig basis.
Den belgiska statens kris har förvärrats av den tilltagande flamländska nationalismen som gripit tag i de flesta flamländska partier. Deras vision är att flamländarna är ett eget folk istället för boende i ett speciellt geografiskt område.
Det är utveckling som det högerextrema Vlaams belang gillar.
”Vi har känslan att vårt partis åsikter nästan blivit majoritetsåsikter”, säger Vlaams belangs ordförande, Frank Vanhecke, förnöjt som fortsätter:
”Våra åsikter har tagits över av dom andra flamländska partierna. Så vårt parti kan endast vinna.”
Historisk diskriminering
För att kunna bli största partiet i landet och erövra premiärministerposten bildade de flamländska kristdemokraterna kartell med ett litet separatistiskt parti, NVA. På den franskspråkiga sidan bildade det liberala partiet MR allians med ett litet radikalt franskspråkigt parti i Bryssel, FDF.
Dessa två motpoler har gjort regeringsförhandlingarna mycket polariserade.
De flamländska kristdemokraterna har påverkats av separatismen. I synnerhet har de unga karriäristerna i partiet intagit en chauvinistisk hållning gentemot de franskspråkiga. Den uppfattningen delas dock inte av den kristdemokratiska fackföreningscentralen, som med sina 1,7 miljoner medlemmar traditionellt utgjort de belgiska kristdemokraternas massbas i samband med val.
Historiskt sett finns det sedan den belgiska statens grundades en tradition av diskriminering mot det flamländska språket. När den första konstitutionen antogs sades det att det officiella språket var franska, som av den styrande borgarklassen, både i Bryssel som i Flandern, sågs som en faktor för att uppnå nationell enighet. Alla skolor, nationella såväl som kommunala styren och domstolar använde endast franska i officiella dokument.
En flamländsk rörelse växte fram mot den språkliga diskrimineringen och steg för steg introducerades flamländskan i det offentliga livet. På trettiotalet sades det att frågan var löst.
Flandern drar ifrån
Från sextiotalet har dock den flamländska nationalismen växt, men språkfrågan är nu bara en förevändning för den framväxande flamländska borgarklasen. I takt med kapitalismens ojämna utveckling kom Valloniens traditionella näringar på dekis under sextiotalet. Järnmalmen tog slut, kolgruvor stängdes, stålverken lokaliserades till norra Belgien, där hamnarna ligger. Den belgiska borgarklassen som kontrollerade Valloniens traditionella industrinäringar valde att investera i Flandern samtidigt som en mellanrik borgarklass växte fram i Flandern. Samtidigt växte
Flanderns relativa betydelse till att bli en av de rikaste regionerna i Europa.
Officiella siffror visar på att BNP per capita är 27300 euro i Flandern medan den i Vallonien är 19800 euro. 1949 var arbetslösheten i Flandern 19,5 procent medan den i Vallonien var 5,2 procent. I mångt och mycket är siffrorna numera de omvända.
Från att tidigare ha fått bistånd från de övriga regionerna, Bryssel och Vallonien, har Flandern blivit den som ger regionalpolitiskt stöd åt de andra regionerna. Det beräknas att detta stöd genom den federala budgeten uppgår till mellan tre och sex miljarder euros. Dessa siffror motsvarar ungefär 1000 euro per flamländare eller tre till fyra procent av den flamländska bruttonationalprodukten.
Främst genomförs dessa transfereringar genom att arbetarna i de rikare områdena ger mer till pensionsfonder, arbetslöshetskassor, sjukförsäkringsavgifter och socialförsäkringssystem, vilka alla administreras på den federala nivån.
Fattiga regioner får mer än vad de ger, det finns också fattiga områden i Flandern samtidigt som det finns rikemansområden i Vallonien. Men de nationalistiska partierna låtsas inte om problematiken utan agiterar uteslutande utifrån språkfrågan.
De flamländska separatisterna hävdar att regionen skulle kunna leva på en högre nivå, om de bara slapp betala transfereringarna till den södra landsändan. Med detta budskap vill de vinna masstöd.
Men den överväldigande delen av det belgiska folket, inklusive flamländarna själva, är emot en oberoende flamländsk stat.
Genom den stora språkliga och administrativa uppsplittringen finns det en tendens att återföra många myndighets- och sjukvårdskompetenser till den federala nivån, något som de flamländska nationalisterna inklusive de flamländska socialdemokraterna motsätter sig. De vill ha en ökad regional självbestämmanderätt på nationalstatens bekostnad. Vilket i praktiken skulle splittra upp landet ännu mer. Det skulle leda till olika arbetslöshetsnivåer, och en tävlan nedåt mellan regionerna i att dra ner på de olika sociala skyddsnäten.
Följer EU:s agenda
Kristdemokraterna i Flandern vill kunna fastställa egna skattesatser för bolag och företag. Vilket skulle leda till att regionerna tvingas tävla med varandra om vilka som har lägst bolagsskatter.
Stora delar av den flamländska borgarklassen stödjer denna strategi, vilket är helt i enlighet med EU:s Lissabonagenda. Lägre bolagsskatter, lönepress, flexibilitet, längre arbetstid, ökad pensionsålder, och annat utgör valplattformen för de flamländska borgarpartierna. Detta program vill de införa över hela Belgien men de säger samtidigt att det skulle vara lättare att införa i Flandern ifall arbetsmarknadsregler blev regionaliserade. I denna agenda ligger förhoppningen att bli av med de relativt starka federala fackföreningarna och slippa den traditionella fackliga stridbarheten i Vallonien.
Belgiska fackföreningsledare är av den uppfattningen att ifall löne- och arbetsmarknaden blev regionaliserad, så kommer de flamländska arbetsköparna inte längre acceptera regionala kollektivavtal eller branschavtal. De kommer att arbeta för att förhandlingar skall ske på det enskilda företagets nivå.
Så hela agendan för mer autonomi döljer en attack gentemot den belgiska arbetarklassens sociala landvinningar. Det är en agenda för att splittra upp arbetarklassens organisationer och så split mellan arbetare i olika regioner. Genom olika löner, olika socialförsäkringssystem, olika skattenivåer, så kommer kapitalisterna att hota arbetare med flytt till en annan region.
Men en annan del av den belgiska borgarklassen, organiserade genom den belgiska arbetsgivarföreningen FEB, är tveksam till att ge mer autonomi till regionerna. De fruktar en längre period av politisk instabilitet, de är rädda för ännu mer administrativt krångel och förvirring kring lagar och regelverk samt är oroliga för Belgiens rykte som handelspartner.
Denna tveksamma falang menar att EU:s Lissabonstrategi kan genomföras i ett sammanhållet Belgien, i synnerhet då det högerorienterade liberala partiet i Vallonien gick fram i de senaste valen.
Kommunisterna agerar
Det belgiska arbetarpartiet (PTB) motsätter sig en ökad regionalisering som kommer att leda till arbetarklassens splittring. Den separatistiska agitationen kommer under den närmaste framtiden att öka på bekostnad av arbetarklassens klassmedvetenhet.
Belgiska arbetarpartiet är för minoriteternas rättigheter och vill att Brysselregionen skall utvidgas geografiskt enlighet med de demografiska förändringar som skett under de senaste årtiondena och att regionen görs tvåspråkig så att ingen språkgrupp känner sig undanträngd.
En motoffensiv mot Belgiens upp styckning har startat. En bred kampanj under parollen ”Rädda solidariteten” har påbörjats. Två stora fackföreningar har givit den sitt stöd, samtidigt som kända akademiker, artister, författare sluter upp i kampanjen. De två stora fackföreningscentralerna förklarar sitt fullständiga avståndstagande från försöken att splittra upp arbetsmarknaden och arbetarklassen på regional basis.
Herwig Lerouge
Redaktör för tidskriften ”Estudies marxistes”, ledamot i PTB:s centralkommitté
