Krisen, Keynes och reformistiska illusioner.

Över hela världen är där nu många borgerliga kommentatorer och socialdemokrater, som talar om ”nyliberalismens” kollaps och dess sociala följder och om det ”monster”, som skapats i den finansiella sektorn. Ställda inför den omfattande krisen som vi nu upplever varnar de för de existerande faror och framhåller behovet av att reformera systemet. (1)
De talar inte endast om nyliberalismens kollaps utan också om kommunismens kollaps och blåser i stället liv i illusionen om reformism och keynesianism som svaret på krisen. Det är den gamla myten om den reglerade kapitalismen.

Ännu en gång spelar socialdemokratin sin historiska roll som ”räddningsplanka” för det kapitalistiska systemet.

Det rör sig om dubbla roller. Å ena sidan är socialdemokratin direkt allierat med kapitalistklassen och medverkar till att förvalta den pågående imperialistiska offensiven. Å andra sidan medverkar den till att dämpa den växande sociala oron så att den inte leder till stärkande eller framväxt av revolutionära krafter som kämpar för det nödvändiga betvingandet av systemet och ett brott med det kapitalistiska produktionssättet.

Inledande frågeställningar.
Den första frågeställningen som måste understrykas är omfattningen av den kris som det kapitalistiska systemet genomgår. Det är en strukturell kris som har sitt centrum i kapitalismens dominerande makt USA. Den kännetecknas av överproduktion i stora delar av industrin och växande problem för kapitalisterna att uppnå de förväntade profitkvoterna.

Det är en överskottskris med överskott av produktionskapacitet, överskott av likvida medel, överskott av fiktivt kapital och överskott av skulder. Därtill kommer de växande konsekvenserna av att icke-förnybara naturresurser (i första hand de fossila bränslena) håller på att ta slut.

Tillsammans med de existerande gränserna för marknadens geografiska utvidgning och de fysiska mänskliga gränserna för ökning av utsugningsgraden hotar detta den normala ”försörjningen till kapitalets ackumulationsprocess.”

Därför är krisen en systemkris, som orsakas av systemets inre motsättningar och begränsningar och som innebär att det inte kan reformeras. De ”svar” som systemet har hittat har uteslutande varit tillfälliga lösningar av ett permanent kristillstånd.

Den finansiella krisen i augusti 2007 som orsakades av bubblan på fastighetsmarknaden liksom krisen 2000 av bubblan på värdepappersmarknaden, och den spekulationsbubbla som nu har spridit sig till livsmedel, råvaror och olja är inte orsaken till den pågående krisen.

Dessa kriser och bubblor är en konsekvens av kapitalets framskridna finansialisering som äger rum för att uppnå den eftersträvade profitkvot som inte kan uppnås i produktionssektorn. De har varit drivkraften till fördelning och centralisering av det mervärde som skapas i produktionssektorn. De var (och är) ”syretillskott” till systemet som skall klara av den omfattande krisen med en oerhörd explosion av kredit, penningkapital och fiktiv kapital.

Frågan om de(n) finansiella kris(er) avleder uppmärksamheten från de underliggande och djupare orsakerna till krisen, nämligen det kapitalistiska produktionssättets motsättningar och begränsningar. Det är dessa som måste bekämpas. Men för att göra det måste man angripa orsaken – själva det kapitalistiska produktionssättet.
Den epok vi lever i visar att systemets inflationsbekämpande svar (Washington-konsensus och Reagan-Thatcher) på den kris som startade 1973 inte längre fungerar. Det handlar om nyliberalismens synbarliga bankrutt.

Efter 35 års förlopp finns villkor som påminner om förhållanden 1973 och som varslar den så kallade stagflationens återkomst.(2)

Liksom då lever vi i en epok med ekonomisk stagnation samtidigt med våldsamma prisstegringar på råvaror och olja. Det finns en stor mängd dollar som cirkulerar utanför USA och en snabbt växande mängd av de så kallade petrodollar. USA är kraftigt skuldsatt och dollarn har problem med att fungera som systemets basvaluta.

Till detta kommer krigen, invasionen och ockupationen av Afghanistan och Irak.
Och vad var 1973 om det inte var en försvagning av systemets inflationära svar på den strukturella kris 1929-1933 försvagning av det keynesianska svaret?

Det keynesianska svaret
Keynesianismen var det svar som kapitalismen hittade på den strukturella kris som systemet genomgick 1929-1933, och som kulminerade i andra världskriget. Detta svar var beroende av statliga interventioner för att stimulera efterfrågan i kristid med hjälp av penning-, finans- och budgetpolitik, dvs. att skapa villkor som kunde stimulera den globala investeringen.

Det keynesianska svaret kom till i en alldeles speciell historisk kontext, under återuppbyggnaden efter kriget. Produktivkrafterna hade brutalt förstörts i Europa och Japan, detta lade grunden till att kapitalet kunde växa med den önskade profitkvoten. Detta öppnade för ett nytt kretslopp av kapitalackumulation.

Förstörelsen av produktivkrafterna var avgörande i kampen mot den överproduktion som fanns i stora delar av den kapitalistiska ekonomin inte minst för att den minskade överskottet av industrikapacitet i Europa.

När det gäller USA så fick man under efterkrigstiden marknader i Europa och Japan som kunde uppsluka dess överskottsproduktion genom hjälpprogram (Marshall- och Dodgeplanen) där hjälpen var bunden till köp av nordamerikanska produkter. Detta dämpade verkan av den industriella överskottskapacitet som fanns i USA vars produktionsapparat inte berördes av kriget.

Denna kontext präglades även av det kalla kriget. Existensen av Sovjetunionen och det socialistiska blocket skapade tillsammans med de socialistiska revolutionerna i Kina, Kuba och Vietnam ett styrkeförhållande som var till nackdel för kapitalet och som möjliggjorde viktiga sociala landvinningar för arbetarna och upprättelse av den så kallade välfärdsstaten.

I denna kontext fanns dessutom en billig energikälla nämligen oljan som stegvis ersatte kolet som systemets viktigaste energikälla. Detta ledde till en ny våg av automatisering som stimulerade det dåvarande kapitalistiska systemets nyckelindustri, dvs bilindustrin vilket åter ledde till ökade investeringar i infrastruktur och vägnät samt utökad urbanisering och ”suburbanisering”.

Denna speciella historiska kontext präglades vidare av stora investeringar i det militär-industriella komplexet – en ”militär keynesiaism” särskild i USA som befann sig i permanent krig (t.ex Korea och Vietnam).

Detta är några av de faktorer som bidrog till det som ofta kallades ” de trettio gyllene åren” eller ”kapitalismens guldålder”.

Keynesianismen har spelat ut sin roll
Det keynesianska svaret förlorade emellertid sin effekt då de objektiva faktorerna och villkoren som fanns efter andra världskriget, försvann.

• Fall i profitkvoten i det kapitalistiska systemets center och omfattande överproduktion i stora delar av produktionsapparaten fram för allt i USA.

• Framväxt och ”konkurrens” från andra framspirande makter i Triaden (Tyskland och Japan).

• De första tecknen på ”toppande produktion” av olja (särskild i USA) och andra råvaror vilket ledde till problem med att bevara och ersätta de icke-förnyelsebara naturresurserna.

• Den finansiella sårbarheten i USA och problem med att fasthålla dollarn som systemets världsvaluta vilket ledde till avskaffelse av dollarns inlöslighet med guld i 1971 vilket åter hotade det internationella monetära system som upprättades under efterkrigstiden.

Detta var alla faktorer som bidrog till att systemets inflationistiska svar på krisen – keynesianismen – hade spelat ut sin roll. 1973 hade krisen eller kriserna drabbat kapitalismens ”hjärta”.

Den centrala frågan är att keynesianismen inte löste eller kan lösa motsättningarna i det kapitalistiska produktionssättet och dess ackumulationsprocess. Den var ett svar under en tid då det fanns särskilda objektiva villkor för utveckling av de samhällsmässiga produktionsförhållandena. Dessa villkor kan inte upprepas.

Statens roll i dag och sårbarheten av dess mekanismer till att intervenera och av de automatiska stabilisatorerna, omfånget av den existerande överproduktionskrisen; det fortsatte fallet i profitkvoten i det kapitalistiska centrat (ökningen av kapitalets organiska sammansättning), som 1990- talet med det socialistiska blockets sammanbrott inte förmådde vända; graden av finansialisering; och det faktum att man har stött på naturliga begränsningar för marknadens geografiska expansion – allt ihop faktorer som bidrar till omfånget av den nuvarande krisen och försvagar möjligheten för ett nytt ”inflationistisk” svar på systemets kris.

Det är nödvändigt att komma ihåg att även under det ”inflationsbekämpande” (eller nyliberala) svaret fortsatte kapitalismen att använda keynesianistiska svar i vissa fall mera omfattande i andra fall mera punktvis. Detta gäller t ex USA och den permanenta ”militära keynesianismen” i landets ekonomi som blev upptrappad under Bush-regeringen för att klara krisen i 2000–2003. Och det gäller även Japan på 1990-talet.

I både fallen gav svaren ett kortvarigt andrum men det förmådde inte säkra en längre period av tillit till systemet. Krisen återkom i USA och Japan är fortfarande begravt i ett och ett halvt decenniums stagnation och deflation.

De villkor som finns idag påminner om stagflationen i början av 1970-talet. Det vill säga att vi efter det ”inflationsbekämpande” svarets fall befinner oss i en situation där – om än mer skärpt – liknar den som uppkom efter det ”inflationistiska” svaret på den strukturella kris som det kapitalistiska systemet den gången upplevde.

Socialdemokratins roll under efterkrigstiden
Där är en intim förbindelse mellan socialdemokratin och det keynesianska svaret under de ”trettio gyllene åren” som medförde stärkande av de socialdemokratiska partierna i en historisk kontext där styrkeförhållandena till stor del var till nackdel för kapitalet.

Där är ett dialektiskt förhållande mellan de sociala landvinningarna, som kom arbetarna till del i det kapitalistiska centrat under efterkrigstiden, fram för allt i Västeuropa, och användandet av kompromissen som det kalla krigets anfallsvapen i kampen för att isolera de så kallade ”radikala” strömningarna, kommunister, demokrater och progressiva, med acceptans av förhandling i stället för konfrontation.

Illusionen om att kompromissen mellan arbete och kapital – som om det var möjligt att förena utsugarens och de utsugnas intressen – blev, då keynesianismen blev upphöjd till politisk nivå, såld som reformistisk program av de socialdemokratiska partierna som alternativ till att bygga ett socialistiskt samhälle. Oh väl att märka detta i en period när erfarenheterna av att bygga socialismen tydligt bredde ut sig på världskartan.

Kompromissen var enkel: Rädda systemet genom att acceptera dess egendomsförhållanden och den privatkapitalistiska ackumulationens logik i ”utbyte” mot sociala rättigheter, arbetarrättigheter och ett socialt säkerhetsnät, dvs. välfärdsstaten.
Detta sägs inte för att förringa arbetarnas kamp eller sociala landvindningar för det var ett ”sunt byte” i en kontext med ett speciellt styrkeförhållande. Men det var ett byte där många övergav sina åsikter och där det var splittring i arbetarrörelsen (jf. AFL-CIO:s roll i USA) och i den internationella kommunistiska rörelsen.

Det var trettio år där socialdemokratin hjälpte till med att befästa systemet och få arbetarna i kapitalismens centra till att acceptera det. Det var år fyllda med reformism och illusioner om en ”kapitalism med ett mänskligt ansikte” vilket också bidrog till en stegvis försvagning av arbetarrörelsen, opportunistiska avvikelser och uppkomsten av ”eurokommunistiska” strömningar, som hjälpte (och hjälper) till med att undergräva den internationella kommunistiska rörelsen genom upplösning och förvandling av diverse kommunistiska partier i Europa och på andra håll i världen.

Socialdemokratins roll sedan 1973
Med det kapitalistiska systemets kris 1973 anpassade sig socialdemokratin och åtog sig en förtruppsroll bland de nyliberala strömningarna (jf. nykeynesianska doktrinen). Då kapitalet återtog sin styrka och med den växande reservarmén av arbetslösa, lät den kapitalistiska klassens aggressiva offensiv inte vänta på sig.

Uppsägningen av efterkrigstidens ”samhällspakt” och införandet av Washington-konsensus (stabila priser, stabila budgeter, liberalisering av alla marknader och frihandel) var endast symptom på den imperialistiska offensiven. Liberaliseringen av kapitalrörelserna och investeringarna var ytterligare redskap för att lägga press på arbetarna.

Det var perioden med Reagans och Thatchers konservativa regeringar i USA och England. Det var perioden med Poul Volcker i spetsen för USA:s Federal Reserve, perioden med gruvarbetarnas nederlag i England och flygledarnas i USA, med övergivande av erövrade rättigheter inför hotet om utflyttningar och bortförklaringar om att den så kallade globalisering var oundviklig och påtvingade nya regler. Och det var samtidigt den period då det socialistiska blocket upplöstes.

Men det var även den period då socialdemokratin genom att göra det sk. Europeiska projektet till sitt bidrog avgörande till EU som då tog ett kvalitativt språng för att styrka Triadens europeiska pol.

Det var perioden då EU-kommissionen leddes av Delors som i ohelig allians med Round Table of European Industrialists var den stora bakblåsaren bakom den inre marknaden, den Europeiska Enhetspakten och Maastricht-traktatet.

Det var perioden då socialdemokratin åtog sig sin roll genom att anpassa sig till nya tider där det mest klassiska exemplet är Mitterrands val till fransk president och hans följande ”förräderi” mot det egna programmet.

För att förvalta systemkrisens andra fas övertar de socialdemokratiska regeringarna tyglarna och fortsätter klassoffensiven. De fackföreningar som är direkt under deras kontroll avspeglar denna verklighet och hävdar att detta att ha arbete nu är en lyx och att man för att ha kvar det nu måste ge avkall på vissa rättigheter vilket i sin tur leder till övergivelse av andra rättigheter.

I detta avseende spelar den Europeiska Fackliga Sammanslutningen en särskild roll. Den bildades mitt under systemets kris 1973 då det europeiska kapitalet hade behov av en samarbetspartner för att legitimera de kompromisser och nedskärningar som var på gång. Det handlade om kompromisser med arbetsgivarna om Lissabon-strategien, Tjänstedirektivet och nu senast användelsen av flexicurity på EU-nivå.

Det är perioden med den sk. tredje vägen. För att besegra ”högern” måste vi själva gå till ”höger”. Detta gäller både på denna sida av Atlanten, med den Europeiska Sysselsättningsstrategin och Lissabon-strategin som på den andra sidan där Clinton upphävt det sociala nätverk som fanns i USA.

Det är viktigt att känna igen de socialdemokratiska ansiktena och den roll de spelar i internationella organisationer t. ex. Pascal Lamy i Världshandelsorganisationen.

I EU har socialdemokratin haft ansvaret för de viktigaste rapporterna om euron, stabilitetspakten och den stora arbetsgivareplanen med namn Lissabon-strategin som låg i händerna på den tyska socialdemokraten Günter Verheugen. Inom utrikes- och säkerhetspolitiken sitter Javier Solana som ”mister PESC”. Och Blair, Guterass, Zapatero och Schröder var de ivrigaste pådrivarna bakom EU:s nyliberala dagordning.

Det är viktigt att man är medveten om i hur hög grad socialdemokratin är indragen och deltar i den nuvarande imperialistiska offensiven. Ibland leder de processen direkt eller i allians med konservativa krafter till och med i gemensamma regeringar vilket Tyskland är ett levande exempel på. När det gäller EU har det varit en oomkullrunkelig kompromiss att acceptera den federativa, nyliberala och militaristiska agendan som har fört EU till det kvalitativa språnget som är inskrivit i Lissabon-fördraget.

Den reformistiska illusionen
I dag växer folkens och arbetarnas protester i de kapitalistiska centra. Runt om i världen uppkommer revolutionära möjligheter för uppbyggande av alternativ. Det är en reaktion på den imperialistiska offensiven och den strukturella kris som kapitalismen genomlider och som leder till ökad utsugning av arbetskraften men även till inskränkningar av statens funktioner och de rättigheter som dessa medför.

I denna situation åtar sig delar av socialdemokratin i ökande omfattning en annan roll. Det är rollen som bromsklossar – den så kallade svampeffekt – där de försöker att hindra att missnöjet växer eller att det uppstår revolutionära krafter som hotar det kapitalistiska systemet.

Krisens omfång är så tydligt att Keynes och hans ”generella teori” nu åter väcks till livs av socialdemokraterna för att rädda kapitalismen från dess egna eskapader. Samtidigt håller socialdemokratin på att bli reorganiserat och verkar vara aktiv och i tillväxt, inte minst i Europa, för att de åter skall kunna spela sin historiska roll.

Det är helt avgörande för mänskligheten, att arbetarna och folken blir medvetna om de systemmässiga orsakerna till de sociala orättvisorna. Därför är det nödvändigt att de inte låter sig bedras och att de avvisar de reformistiska lösningar som nu presenteras för att än en gång klä historien i gummi. De gamla svaren är (i sig själv) inte tillräckligt för att säkra ett nytt kretslopp av kapitalackumulation.

Kommunisternas svar
Kapitalismens strukturella kriser är nyckelperioder för att stärka klasskampen, öka medvetenheten i arbetarklassen och utveckla den revolutionära aktiviteten. Men de leder inte till revolutionära processer om det inte uppstår samhällsmässiga aktörer med en revolutionär inställning. Och vi vet av erfarenhet att ”den revolutionära processen är ojämn, full av framgångar och motgångar, av perioder med avmattning och perioder med uppgång”.

Under en tid med ökad proletarisering är det nödvändigt att arbetarklassen erkänner sin roll i övergången till ett socialistiskt samhälle, formar sin egen ideologi och sitt eget politiska parti och bildar front mot själva de kapitalistiska produktionsförhållandena och borgarklassen.

Detta är svagheten i vår tid. I dialektiken mellan objektiva och subjektiva faktorer är de förstnämnda mogna, däremot de subjektiva faktorerna, speciellt existensen av aktörer med revolutionär inställning, befinner sig i sin linda efter år av nederlag och försvagning av den internationella kommunistiska rörelsen.

Den kapitalistiska offensiven kommer att öka i styrka och våldsamhet, med inskränkning av politiska rättigheter (ändring av vallagarna) och av de (ännu) existerande ekonomiska rättigheterna, med utpressning och bruk av de växande förtryckarapparaterna, men även med ökande kriminalisering av kommunisterna i en epok där historien kommer att skrivas om.

Och vi vet att eländighet och håglöshet kan leda till lösningar av fascistisk typ, så som 1900-talets historia visar oss.

Det är under denna period av motstånd vi skall återuppbygga rörelsen och besegra de reformistiska illusionerna.

Betvingelsen av systemet kan endast ske genom ett ”miniprogram” med motstånd och kamp för bättre livsvillkor för de socialt mest utsatta; genom ett nationellt projekt för ekonomisk och social utveckling för att tillfredsställa mänskliga behov, och genom en högt utvecklat demokrati, som omfattar alla mänskliga relationer och som samtidigt skapar och förstärker de revolutionära villkoren för en verklig omformning av samhället.
Detta betyder brott med det kapitalistiska produktionssättet med siktet på övergång till socialismen.

I den nuvarande brytningstiden har det aldrig varit viktigare att man frammanar budskapet om framtiden för att kunna handla i nutid.