Den nu aktuella krisen har redan skördat många offer. De banker och andra finansiella företag som i spekulativt syfte lånat ut pengar som de nu inte kan få tillbaka, har redan avskedat tiotusentals anställda, framför allt i USA och Storbritannien men också i andra europeiska länder. Och de som avskedats har i god tro – och ofta av tvång – haft sitt pensionssparande placerat i aktier i de företag där de jobbat. I takt med att företagen haft förluster och/eller för en relativ spottstyver ”räddats” (köpts upp) av andra företag har aktievärdena sänkts och därmed deras pensionsförsäkringar till stora delar sopats bort. Och vi befinner oss bara i början av denna utveckling.
En effekt av kreditkrisen är att förtroendet för USA-dollarn har urholkats. Väldigt få tror i dag att USA skall kunna betala sin enorma utlandsskuld. Resultatet har blivit en kraftig nedgång i dollarns värde. För sju år sedan, den 1 juni 2001, kostade en dollar 11,02 kronor. Den 25 april i år kostade den 5,95 kronor, en nedgång med 46 procent! Det betyder att när någon i USA år 2001 köpte en svensk vara som kostade 100 kronor, så fick den personen betala 9,07 dollar. När samma person i dag skall köpa en vara för 100 dollar – blir priset i dollar 16,80, dvs samma vara har blivit 85 procent dyrare.
Därför går det alltmer trögt för tex Volvo, både PV och lastbilar, att sälja i USA. Och Volvo PV aviserar stora neddragningar av antalet anställda – kanske flyttas hela det Ford-ägda företaget till USA, vilket kommer att leda till ännu fler arbetslösa. (Lastvagnar klarar sig än så länge mycket bra tack vare andra marknader.)
Ökad fattigdom i USA
När andra stora svenska exportmarknader – Tyskland, Storbritannien, Danmark – också drabbas av sjunkande försäljning i USA, kommer det naturligtvis också att påverka den svenska försäljningen.
Förutom att dollarkursen blivit ofördelaktig för människorna i USA, så har de dessutom blivit fattigare. Och tidigare möjligheter att låna till konsumtion är i dag begränsade till följd av att luften gått ur kredit- och bostadsbubblan.
Den direkta följden i Sverige av just finanskrisen i USA påstås än så länge vara begränsad, och bankerna hävdar att de inte ser någon anledning att hålla tillbaka långivningen. Både SEB och Handelsbanken påstår sig visserligen ha förlorat miljardbelopp på sin utlåning i USA, men säger sig samtidigt ha så stabil ekonomi, att det inte utgör någon direkt fara.
Livsmedelskrisen
På kort tid har en livsmedelskris med exploderande priser blivit akut. Tre miljarder människor befinner sig i riskzonen för direkt svält. Hungerkravaller med många döda har förekommit i flera länder. Vanligen anges orsakerna vara ökad efterfrågan i Kina och Indien, odlingen av biobränsle på bekostnad av andra grödor, klimatväxling, missväxt och överbefolkning. Så här kommenterar den välkända brittiska veckotidningen New Statesman, närmast socialdemokratisk, den 17 april dessa förklaringar:
”Detta är viktiga faktorer men inte de verkliga orsakerna till varför livsmedelspriserna har dubblerats eller varför Indien ransonerar ris eller varför brittiska bönder slaktar sina grisar, som de inte längre har råd att ge mat. Orsaken är kreditkrisen.”
Det kommer att finnas anledning att återkomma till svälten bland miljoner människor och dess orsaker, men det kan vara av intresse att se hur den parasitära, kapitalistiska spekulationsekonomin har förvärrat livsmedels- krisen.
I förra veckans avsnitt berörde vi hur och varför de produktiva investeringarna fått ge vika för rent spekulativa placeringar i en invecklad härva av utlåning, åter- utlåning och åter-återutlåning.
När denna finansbubbla spricker söker sig det spekulativa kapitalet till vad som uppfattas som fasta värden. Guld är en vara med sådant värde. Priset på guld var under Bretton Woods-systemets dagar 1944–1971 35 dollar per uns (ca 30 g). I dag har spekulanter drivit upp priset så att det pendlar kring 900-1000 dollar. Guld och andra metaller handlas på råvarubörser, och den största är den som finns i Chicago.
Där kan man också göra så kallade terminsaffärer med livsmedel, som går till så att en säljare och en köpare kommer överens om leverans av tex en risskörd om sex månader. Priset fastställs nu. Säljaren spekulerar i att priset skall sjunka fram till leveransdatum, medan köparen spekulerar i att det skall stiga. Beroende på hur det går kommer en av dem att tjäna på affären och den andre att förlora. Just nu har köparna firat triumfer.
Mot bakgrund av de ovan uppräknade faktorerna, vilka påverkat tillgång och pris på livsmedel – inte minst den stora och ofta skattesubventionerade satsningen på biobränsle i USA, Storbritannien, Brasilien etc, som minskat arealen för livsmedelsodling – så har priserna stigit stadigt, vilket har dragit till sig spekulanternas intresse. Genom att köpa upp framtida skördar och kanske ligga på dem tills priserna stigit tillräckligt räknar de med att få ordentlig utdelning på sina pengar. Att detta bidrar till att miljoner människor drabbas av svält är naturligtvis inget som bekymrar dem.
Spekulanternas husorgan, dagstidningen Wall Street Journal, rekommenderade den 21 april i år under rubriken ”Fyll skafferiet” sina läsare att storhandla och lagra hållbara livsmedel i stället för att sätta in pengarna på bank eller köpa värdepapper. Den återbäring man kan få på sådan verksamhet är småpotatis jämfört med vad man kan tjäna på de stora prishöjningar på livsmedel som är att vänta.
Finns det en lösning?
I förra veckans avsnitt berörde vi hur tidigare kapitalistiska kriser lösts. Den springande punkten är kapitalackumulation genom god lönsamhet. Uppfylls det villkoret i varuproduktionen så investerar kapitalisterna, och då vänder konjunkturen uppåt. Om inte, så spekulerar de i den ena finansbubblan efter den andra: aktier, valutor, huslån, konsumtionskrediter osv och vi får tillfälliga låtsasuppgångar i konjunkturen, som bara skjuter krisen framför sig, och som samtidigt fördjupar nedgången, när den återvänder.
Kapitalackumulation genom höjd lönsamhet kräver ökad produktivitet, dvs minskade produktionskostnader i förhållande till producerad mängd varor. Några revolutionerande nya metoder som under 50- och 60-talen syns inte till. Inte ens datoriseringen har i tillräcklig grad motsvarat kravet på ökad produktivitet. Nya tillskott av billig arbetskraft i Östeuropa, Kina och Indien har varit en bidragande orsak till en viss uppgång de senaste 15 åren. Men dessutom har konjunkturen hängt på den finans- och kreditbubbla som luften nu pyser ur.
Klassiska sätt att vända en nedgång i en uppgång har varit att förstöra kapital, att sänka lönerna genom stor arbetslöshet samt att sänka räntan för att göra investeringar billigare och mer attraktiva.
Ett lågt värderat kapital gör att även en liten vinst kan synas tillräcklig, eftersom den ju mäts som procent i förhållande till kapitalet. Lägre kapitalvärden kan framförallt erhållas genom att massor av kapitalister går i konkurs och deras kapital tas över för en billig penning av andra kapitalister. Dagens jätteföretag visar ingen större vilja att gå i konkurs – hotas de kommer gärna staten in och hjälper dem i stället.
USA:s centralbank försöker tex hålla kreditsystemet under armarna genom att ställa 200 miljarder dollar årligen till förfogande för bankerna mot säkerhet i de inteckningar som bankerna i sin tur har tagit som säkerhet när de har lånat ut pengar. Med all sannolikhet kommer de egentligen konkurs- färdiga storbankerna inte att gå i konkurs. I ställer kommer de fallerade lånen att få betalas av skattebetalarna.
Försöken att ytterligare pressa lönerna, som i USA redan har sjunkit till nivåer så att fattigdomen nu breder ut sig, stöter på starkt motstånd i form av ett stigande antal strejker. Ett sätt att bakvägen sänka lönerna är att släppa lös inflationen, vilket tidigare har använts för att ruinera arbetarklassen och återställa profitkvoten, till exempel i den tyska Weimarrepubliken efter första världskriget. Skulle USA:s centralbank sänka räntan i ett försök att förse marknaden med pengar, skulle det i ett läge där inflationen – inte minst för livsmedel – redan är på kraftig uppgång, kunna leda till en sådan hyperinflation.
I USA, där så gott som all ekonomisk aktivitet redan ligger i privata händer, finns inte samma möjligheter att göra som den svenska borgerligheten gör, nämligen privatisera och dra in i kapitalackumulationen de grenar av ekonomin som hittills inte haft profit utan behovsuppfyllande som målsättning dvs i huvudsak skolan, vården och omsorgen.
Och skulle alla andra sätt att lösa krisen misslyckas, så finns det som kapitalet aldrig tvekat att ta till: krig. Irak och Afghanistan är i så fall bara början.
Annat samhälle
Hur som helst kan vi konstatera att någon varaktig lösning på den ekonomiska krisen kan kapitalismen inte erbjuda. Och vidare kan vi konstatera att varje försök till lösning inom kapitalismens ramar kommer att stå arbetarklassen och folkflertalet dyrt.
Den enda varaktiga lösningen som står i majoritetens intresse är en annan samhällsordning, där produktionens motiv inte är profit och kapitalackumulation, utan där ledstjärnan är att genom samhällelig planering fylla mänskliga behov.
Det vill säga ett socialistiskt samhälle.
Bertil Kilner
