Den kris vi nu ser inledningen av är tvivelsutan allvarlig. Allt oftare görs också jämförelser med den förödande och utdragna depressionen som drabbade hela den kapitalistiska världen på 1930-talet. Det nya med 30-tals-depressionen var att den till skillnad från de många tidigare kriserna inte gick över – efter en svag uppgång vid mitten av decenniet störtade ekonomin åter ner i en avgrund. Först i och med andra världskrigets utbrott med ekonomiska tvångsåtgärder, offentligt finansierad masstillverkning av krigsmateriel och miljontals människor anställda i krigets tjänst bröts den ekonomiska kräftgången.
Efter krigets slaktande och massförstörelse inleddes en högkonjunktur som saknar sin like i kapitalismens historia. Den genomsnittliga, årliga tillväxten i den kapitalistiska världsekonomin mellan 1950 och 1973 var 2,93 procent, att jämföra med 0,91 procent för perioden 1913-1950 och 1,33 procent mellan 1973 och 2000.
Orsakerna till denna exceptionella högkonjunktur var flera. Krigets förstörelse hade skapat ett stort behov av civil produktion. Till skillnad mot 1920- och 30-talens situation med ett flertal konkurrerande block av länder, fanns det nu en enda dominerande kapitalistisk stormakt, USA, som kunde driva igenom fri handel och garantera ett internationellt betalningsmedel, dollarn, som med guld som garanti alla kunde lita på.
Det hade också betydelse för konjunkturuppgången att kapitalismen utmanades av det alternativa systemet i socialismens Sovjetunionen, vilket gjorde att kapitalet tvingades dela med sig, vilket i sin tur gjorde att arbetarklassens köpkraft ökade. En viss betydelse hade också den brittiske nationalekonomen Keynes teorier om att staten skulle föra en aktiv ekonomisk politik för att motverka konjunktursvängningar.
Ökad vinst orsaken
Men den viktigaste orsaken till konjunkturuppgången var ändå att nu blev det möjligt med det som är den kapitalistiska ekonomins enda mål, kapitalackumulation eller kapitaltillväxt, genom en högre profitkvot eller vinstmarginal.
Bakom det låg de nya revolutionerande produktionsmetoder som spreds från USA över världen: löpande band, MTM, långa produktionsserier osv. Detta stegrade produktiviteten, sänkte produktionskostnaderna och ökade profitkvoten. Och fabrikerna spottade i rask takt ut mängder med helt nya varor – bilar, kylskåp, dammsugare, tvättmaskiner, tv-apparater osv.
Dessa varor gav upphov till ytterligare produktion genom bygge av vägar, nya fabriker, skeppsvarv och bostäder för dem som skulle arbeta där.
Detta goda tillstånd varade till början av 1970-talet. Marknaden för varaktiga konsumtionsvaror var då i stort mättad, särskilt som de krigsdrabbade länderna nu hade nått full produktionskapacitet igen. Visserligen kom en del nya varor som färg-tv, video och stereo, men det förslog inte.
Dessutom hade USA genom stora handelsbalansunderskott skickat ut så många dollarsedlar över världen att det inte längre var möjligt att lösa in dem med guld, vilket hade varit garantin för dollarn som internationellt betalningsmedel. En period av valutaosäkerhet följde, vilket påverkade konjunkturen.
Och det viktigaste: Genom högkonjunkturens kapitalackumulation hade kapitalets organiska sammansättning kraftigt ökat, vilket innebar att profit- kvoten, vinstmarginalen, försämrats.
För att motverka den sänkta profitkvoten höjde kapitalisterna priserna, vilket ledde till inflation. Samtidigt rådde under 1970-talet arbetslöshet, och för första gången fick världen uppleva fenomenet stagflation – en stagnerande ekonomi med stigande arbetslöshet och samtidigt inflation, en kombination som tidigare hade betraktats som omöjlig.
Kamp för profitkvoten
I Storbritannien blev Margaret Thatcher premiärminister och i USA blev Ronald Reagan president. Med hård politik gick de in för att återställa profitkvoten. Mellan 1980 och 1983 sjönk inflationen i Storbritannien från 17 till 5 procent, samtidigt som arbetslösheten ökade från 6 till 12 procent. I en utdragen strid besegrade Thatcher 1985 kolgruvearbetarna, delvis för att lägga ned en rad kolgruvor men framför allt för att knäcka en fackligt stark arbetargrupp.
I USA höjdes räntan till tvåsiffriga tal med påföljd att massor av mindre lönsamma företag sopades bort och arbetslösheten steg, vilket fick den önskade effekten att lönerna kunde pressas och profitkvoten höjas. Räntehöjningen fick också till resultat att värdet på dollarn, som sjunkit kraftigt, nu åter steg till nya höjder, vilket förbilligade importen.
Åtgärderna hade en viss effekt. Profitkvoten förbättrades och aktiekurserna steg, vilket också var en effekt av att kapital sökte sig till USA i hopp om att kunna tjäna på dollarkursens uppgång.
Men USA:s ekonomi hade sedan lång tid hållits under armarna av en tilltagande skuldsättning. Sänkta reallöner gjorde att allt fler människor var tvungna att finansiera såväl sitt boende som sin övriga konsumtion med lån. Och kapitalisterna hade inget emot att låna ut. Det var ofta mer lönsamt än att investera i produktion. Under 1980-talet tilltog skuldsättningen, och sparbankssystemet i USA – Savings and Loans – gick över ända. Skattebetalarna fick lösa ut det hela med 160 miljarder dollar.
1987 störtdök aktiebörsen på Wall Street och i början av 1990-talet gick USA och resten av den kapitalistiska världen på nytt in i en kris.
Förhoppningar på IT
Stora förhoppningar knöts till den nya informationstekniken. Massor med pengar satsades nästan desperat i det ena it-projektet efter det andra, men det gav föga utdelning och det hela ändade i den så kallade dot.com-krisen i början av 2000 med massor av konkursade företag och 500000 förlorade jobb.
Den stagnation som USA och resten av den kapitalistiska världen upplevde under slutet av 1980- och början av 1990-talet varade fram till dess att en förändring av historiska mått inträffade: Sovjetunionens sammanbrott samt att Kinas och Indiens ekonomier öppnades för kapitalistisk exploatering. Enligt en del beräkningar fördubblades nu den av kapitalet utsugna arbetarklassen i världen och det till löner som möjliggjorde hög profitkvot och låga priser och därmed låg inflation och låga räntor.
Utöver detta har kapitalisterna sedan lång tid förlitat sig på finansiell spekulation i stället för produktiva investeringar. Världskapitalismen, särskilt i USA, har gått från att basera sin tillväxt i varutillverkning till att ägna sig åt finansspekulation, vilket inte kan beskrivas som annat än låtsastillväxt. Under 1950- och 1960-talen gick 90 procent av alla investeringar till tillverkning och endast 10 procent till spekulativa finansplaceringar. I dag är siffrorna omvända. 2003 uppgick derivathandeln – ett sammanfattande begrepp för all finansiell spekulation – till 85000 miljarder dollar, medan den samlade världs-produkten bara var 49000 miljarder dollar. Ett uppenbart ohållbart förhållande, som emellertid inte är något nytt inom kapitalismen. I Kapitalet, Band 2, sid 51 (Cavefors utgåva) skriver till exempel Karl Marx:
”Just emedan penningen här är värdets självständiga och konkreta form, ger formeln Pengar…(Varuproduktion)…Pengar’ (dvs Pengar…Varuproduktion…Mer Pengar), vars utgångspunkt och slutpunkt är verkliga pengar, rent påtagligt uttryck för att den kapitalistiska produktionens drivande motiv är att tjäna pengar. Produktionsprocessen spelar endast rollen av ett oundvikligt mellanled, ett onödigt ont i strävandena att tjäna pengar. Just därför kommer också alla samhällen med kapitalistiskt produktionssystem då och då in i svindelperioder, när man vill tjäna pengar utan förmedling av någon produktionsprocess." (Parenteser och kursiv/BK)
Vad Marx inte förutsåg var att ”då och då” skulle bli ett permanent förhållande och det typiska för kapitalismen under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet.
Förutom de tidigare socialistiska ekonomiernas övergång till kapitalismen är det den finansiella spekulationsekonomin som givit upphov till de perioder av tillväxt och högkonjunktur som avlöste dotcom-kraschen runt år 2000, och som nu i sin tur snabbt håller på att förbytas i en brant nedgång.
Bertil Kilner
