I allt tal om en återhämtning av ekonomin fattas något väsentligt. Vad var det som utlöste den ekonomiska krisen, och är det nu åtgärdat? Genom att peka på fel orsaker försöker man hävda det. Men krisens orsaker finns fortfarande kvar.
När krisens orsaker kommer på tal, så blir svaret oftast oansvariga och giriga bankdirektörer och en otillräcklig övervakning av de finansiella marknaderna. Krisen yttrade ju sig som en kris i det finansiella systemet, i banker och kreditväsen.
Men den ekonomiska krisen är en systemkris, det kapitalistiska systemets kris, som skulle ha inträffat hur ansvariga och osjälviska bankdirektörerna än varit och hur mycket finanssystemet än hade övervakats.
Det kapitalistiska systemet bygger på kapitalackumulation. Varje kapital – kapitalistiskt företag – måste växa, annars slås det ut av andra kapital. Detta är det grundläggande och ofrånkomliga i kapitalismen. Kapitalet ackumuleras – växer – genom att gå med vinst, som kan investeras i nytt och större kapital.
Så länge vinsten är stabil eller till och med ökar och särskilt om den är större än hos konkurrerande kapital, så är kapitalisten nöjd. Då fortsätter han/hon också att investera och därigenom ackumulera kapital. Skulle vinsten däremot sjunka, måste han göra något. Det är systemets logik.
Högkonjunktur
Efter det andra världskriget rådde en nästan obruten högkonjunktur i nära 30 år. Det var en följd dels av kriget som skapat stora behov av civil produktion, dels av att nya produkter som hushållsutrustning, hemelektronik och bilar kunde massproduceras, dels av att produktiviteten ökade genom löpande band, metodmätningar etc och dels av att efterfrågan på det producerade hölls uppe genom löneökningar, socialförsäkringar och en aktiv offentlig sektor. Dessutom utnyttjade de utvecklade kapitalistiska länderna den så kallade tredje världen för billiga råvaror och i stigande omfattning för billig arbetskraft.
Vinsterna i de kapitalistiska industriländerna var stora och gick till investeringar. Kapitalackumulationen fortskred. Produktionen blev alltmer kapitalintensiv, det vill säga värdet av realkapitalet – maskiner, byggnader, råvaror etc – ökade inte bara absolut utan också i förhållande till värdet av arbetskraften, det vill säga lönerna.
När detta sker inträffar något: vinsten uttryckt i procent av hela det satsade kapitalet tenderar att sjunka (även om vinstsumman stiger). Profitkvotens fallande tendens heter det med marxistiskt språkbruk. Med ett borgerligt språkbruk heter det att kapitalets marginalavkastning avtar. Samma fenomen, olika beteckningar och olika förklaringar.
Utan att gå in på orsakerna – här finns inte plats – kan man slå fast att detta är en fullt synlig och samtidigt ofrånkomlig motsättning i det kapitalistiska systemet, som bland annat får till följd det vi upplevt det senast året.
Ökade vinster
För att få ett perspektiv på skeendena får vi gå tillbaka till åren kring 1980. Högkonjunkturen efter kriget var över. Vinstutvecklingen/kapitalackumulationen skedde inte lika lätt som tidigare.
Anförda av Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher och USA:s president Ronald Reagan inledde kapitalisterna en offensiv mot arbetarklassen.
Kapitalackumulationen skulle främjas, och det kunde främst ske genom att arbetarnas andel av det som producerades minskade till förmån för kapitalet. I Västeuropa gick år 1975 ca 67 procent av det samlade produktionsvärdet till arbetarna och följaktligen 33 procent till kapitalet. År 2008 gick 57 procent till löner och 43 procent till kapitalvinster. Utvecklingen i andra kapitalistiska länder har varit likartad.
Men kurvorna för profiten och kapitalackumulationen började gå åt olika håll. Vinsterna fortsatte uppåt men kapitalackumulationen, det vill säga realkapitalinvesteringarna, sjönk som andel av det producerade värdet. Mellanskillnaden, de vinster som inte användes till investeringar, användes dels till kapitalisternas överdådiga konsumtion men framför allt till utlåning.
Behovet av lånade pengar blev stort allteftersom produktionen ökade samtidigt som arbetarnas/konsumenternas löner blev relativt lägre. För att fylla igen det gapet fick konsumenterna låna till konsumtion. Eftersom kapitalisterna inte i samma utsträckning som tidigare ville riskera sina vinster till investeringar, där de bedömde vinstutsikterna som otillräckliga.
De myntade uttrycket cash is the king : ”kontanter är kungen”, det vill säga bättre att ha än realkapital i form av maskiner etc. Men samtidigt ville de ändå ha någon form av profit på pengarna. Lösningen hette utlåning. Och utlåningen var dessutom en förutsättning för att produktionen skulle kunna säljas eftersom konsumenternas egen köpkraft inte var tillräcklig. Därmed var den finansiella ekonomin som en självständig del av kapitalismen ett faktum.
Den finansiella ekonomin består alltså av vinster som inte investeras men som ändå skall ge vinst. Detta finansiella kapital genomkorsar världen – spärrarna är ju borttagna – på jakt efter lönsamma placeringar, som antingen ger ränteinkomster eller spekulationsvinster. För dessa pengar köps och säljs värdepapper, valutor, råvaror, företag – allt med den enda ambitionen att lägga beslag på en allt större andel av de värden som skapas i produktionen. Finansiell ekonomi skapar ingenting, det är en rent parasitär verksamhet.
Spekulation
De tre senaste decennierna har gång på gång skakats av kriser som dessa spekulationspengar har skapat. För att ta de senaste dryga tio årens händelser:
Från 1996 byggde dessa spekulationspengar upp den så kallade dot.com-bubblan genom att spekulera i att it-företag skulle ge enorma vinster. När det visade sig att så inte blev fallet sprack bubblan år 2000 och världens aktiebörser – särskilt de i USA – störtdök. För att rädda aktievärdena sänktes räntorna, i USA ner till en procent. Detta ledde till att det spekulativa kapitalet byggde upp en ny bubbla, fastighetsbubblan. Människor som egentligen inte hade råd lånade pengar till bostadsköp. Det var de så kallade subprime-lånen. (Prime = förstklassig; sub = under.) Uträkningen var att fortsatt stigande bostadspriser skulle göra det möjligt att på något sätt få tillbaka de utlånade pengarna och med ränta. När USA:s centralbank för att möta inflationen tvingades höja räntan från en procent 2004 till 5,35 procent år 2006 stod kraschen för dörren.
Låntagarna kunde inte betala räntan, som också ledde till att bostadspriserna, säkerheten för lånen, sjönk. År 2007 var fastighetskrisen ett faktum. Det spekulativa kapitalet sökte nya jaktmarker och gav sig under 2008 på råvarumarknaderna.
Livsmedelspriserna sköt i höjden och oljepriset gick från 50-60 till nästan 150 dollar per fat. Prishöjningarna hade inget med ökad efterfrågan eller minskat utbud att göra utan var enbart beroende av spekulation. När spekulationen inte såg ut att ge tillräcklig vinst sjönk råvarupriserna igen. Och nu sänkte USA:s centralbank räntan till 0,25 procent, alltså ännu lägre än den nivå som ledde till fastighetsbubblan. Detta har lett till aktiebörserna har blivit de parasitära rentierernas nya jaktmark.
Kapitalackumulationen är ett livsvillkor för kapitalismen. När den inte fungerar, så fungerar inte kapitalismen heller. Det struntar kapitalisterna i och för sig i, så länge de ändå kan göra vinster på annat sätt. Förutom den finansiella parasitismen har privatiseringar av offentlig verksamhet blivit en ny källa till kapitaltillväxt. Det vill säga anläggningar och verksamheter som redan finns i offentlig icke vinstdrivande regi, förvandlas till kapital, som går med vinst tack vare skattemedel. Vi får rapporter om mångmiljardvinster i privat sjukvård och privat undervisning, utan att samhället har fått mer och bättre sjukvård eller fler och bättre utbildade ungdomar
Bertil Kilner
