Många hyresgäster nickade säkert instämmande när de såg Michael Cocozzas från privata Botrygg Bygg AB på TV i helgen.
– När bostadsföretagens räntekostnader halverats över en femårsperiod är det nödvändigt att sänka hyrorna, förklarade Cocozzas. Annars kommer människor inte ha råd att bo kvar i hyresrätter.
Botrygg har faktiskt sänkt hyrorna i en god del av sitt fastighetsbestånd. Med inte särskilt överdådiga 1,25 procent. Vilket knappast gör Michael Cocozzas till någon osjälvisk hjälte. Men likväl pekar hans uttalande på något viktigt.
Hur kan det komma sig att den låga ränta alls inte kommer hyresgästerna till del? För så är det. Trots rekordlåg ränta så stiger hyrorna mer än konsumtionsprisindex – när det borde vara tvärtom. 2004 steg således hyrorna med i genomsnitt 2,6 procent samtidigt som inflationen stannade vid 0,4 procent.
Och viktigare ändå. Hur kan det komma sig att de kommunala bostadsföretagen, den sk allmännyttan, kräver hyreshöjningar trots att den låga räntan ger dem lägre kostnader?
För att svara på dessa frågor är det nödvändigt att granska bostadspolitiken i ett något längre perspektiv.
Kapitalistisk oförmåga
Efter andra världskriget stod det klart att den sk marknaden saknade både vilja och förmåga att lösa den utbredda bostadsnöden. De privata hyresvärdarna pressade ut allt de förmådde ur ett till stora delar förfallet bostadsbestånd, utan att bygga nytt, vilket innebar att arbetare och sämre bemedlade fick hålla till god med rena råttbon till bostäder.
Situationen var ohållbar i en tid då det kapitalistiska systemet på allvar utmanades av det socialistiska alternativet, varför kommunerna gavs ett större ansvar för bostadsförsörjningen, understödda av statliga räntesubventioner. De allmännyttiga, kommunala bostadsföretagen såg dagens ljus och med dem den sociala bostadspolitiken.
Som namnet säger skulle de kommunala bostadsföretagen vara till för ”allmän nytta”, dvs allmännyttan skulle bygga och förvalta bostäder utan vinstsyfte och med ambition att planmässigt bygga bort bostadsnöden.
Miljonprogrammet
Det gick tämligen trögt i början, men genom det sk miljonprogrammet, som sjösattes 1965, fick de allmännyttiga bostadsföretagen en helt dominerande ställning på bostadsmarknaden.
Miljonprogrammet finansierades via förmånliga lån från de nyupprättade AP-fonderna och hade som mål att bygga 100000 nya lägenheter per år under tio år, ett mål som uppfylldes och rentav överskreds med några tusental lägenhet.
I mitten på 1970-talet var bostadsbristen därmed avskaffad. Och med den bostadsnöden. Ty säga vad man vill om kvaliteten i en del av de nya fastigheterna, men miljonprogrammets lägenheter var ändå ojämförligt mycket bättre än de råttbon som hundratusentals människor dessförinnan fått hålla till godo med.
Men resultatet var större än så. Den sociala bostadspolitiken gav också en reglerad bostadsmarknad, där staten via framförallt AP-fonderna tog ansvar för bostadsförsörjningen och där det privata hyresockrandet begränsades genom att den icke vinstdrivande allmännyttan gjordes hyresledande inom ramen för ett lagreglerat bruksvärdessystem (lägenhetens storlek och kvalitet skall vara vägledande för hyran, inte dess läge).
Systemet var ingalunda perfekt, inte minst gav höga räntekostnader höga hyror. Vilket innebar att Kommunistiska Partiet på 1970-talet krävde att staten skulle garantera räntefria lån för bostadsbyggande. Men det gav ändå ett visst innehåll åt grundlagens stadga om bostaden som en mänsklig rättighet. Folk bodde i bra bostäder och även om hyran var hög, så var den inte oöverkomlig.
Så mycket mer kan man inte begära av kapitalismen.
Systemskiftet
Systemskiftet kom i slutet på 1980-talet. Framförallt genom den skattereform som socialdemokraterna och folkpartiet kokade ihop för att sänka skatten för höginkomststagarna.
Skattereformen minskade värdet på ränteavdragen. Men framförallt innebar den att staten frånsvor sig sitt ansvar för bostadsförsörjningen genom kraftigt minskade bostadssubventioner.
Följden blev tvåfaldig.
• För det första steg hyrorna kraftigt. Statsvetaren Anders Lindblom, som är verksam vid universitetet i danska Århus, beräknar att hyrorna steg med 15-16 procent som en direkt följd av skattereformen (vilket innebär att de marginella skattesänkningar som kom vanliga löntagare till del åts upp i ett enda huj).
• För det andra blev det närmast totalstopp för all nyproduktion, särskilt sedan regeringen Bildt på förslag av den moderate utredaren Georg Danell i praktiken helt avskaffade de statliga räntebidragen för bostadsbyggande, ett svinhugg mot den sociala bostadspolitiken som socialdemokraterna efter valsegern 1994 lät bero.
Som en följd av detta steg hyrorna med nästan 50 procent mellan 1991 och 1997, en hyreshöjning som Anders Lindblom till tre fjärdedelar hänför till politiska beslut.
Men systemskiftet kan inte bara avläsas genom hyresavins storlek, utan också i statens budget. Före systemskiftet utgjorde bostadspolitiken en statlig nettoutgift på 25-30 miljarder kronor per år. Efter systemskiftet utgör boendet en statlig nettoinkomst i samma storleksordning. Staten har flytt sin ansvar för allas rätt till en bra bostad till rimlig hyra och har därmed förstärkt sin budget med 50-60 miljarder kronor per år.
Se där den grundläggande orsaken till krisen i bostadsfrågan.
Egennyttan tar form
Systemskiftet har slagit igenom i hela bostadspolitiken, också inom de kommunala bostadsföretagen, som inte anser sig behöva ta det ansvar som staten flytt ifrån.
Här skall för det första påpekas att allmännyttan inte längre är någon allmännytta i ordets ursprungliga bemärkelse, dvs de drivs inte enligt självkostnadsprincipen (ingen vinst) och de behöver inte heller drivas enligt självkostnadsprincipen.
Detta utgör ett av de politiska bedrägerier som idag är legio i svensk politik. Alltså. 1994 beslutade riksdagen att kommunal fastighetsförvaltning inte skall omfattas av självkostnadsprincipen, på förslag av regeringen Bildt (prop 1993/94:188). Inte heller detta beslut har upphävts av efterkommande socialdemokratiska regeringar. I den senaste propositionen om allmännyttiga bostadsföretag (prop 2001/02:58) talas det visserligen vacker om att ”självkostnad skall styra verksamheten”. Men samma proposition bekräftar det borgerliga undantaget: ”… att kommunal fastighetsförvaltning inte omfattas av självkostnadsprincipen.”
Att allmännyttan skall drivas utan vinstintresse är helt enkelt en myt. Åtminstone sedan 1994.
Kapitalsamlare
Man kan invända att ett lagligt undantag inte spelar så stor roll. Kommunala bostadsbolag kan drivas utan vinstintresse även om lagen inte tvingar dem till det.
Dessvärre är det inte så de fungerar. Den marknadsliberalism som utgår från regering och riksdag har fått ett närmast totalt genomslag på kommunal nivå, vilket innebär att kommunala bostadsföretag i allt högre omfattning ombildas till aktiebolag (för att tidigare ha drivits som stiftelser). Detta ger inte bara medborgarna sämre insyn, utan det innebär dessutom att de politiskt tillsatta styrelserna ser sig själva som direktörer och att de agerar som sådana. Det är affärerna som gäller.
Tidningen Vår bostad gjorde 2003 en telefonenkät med styrelseordförandena i 54 kommunala bostadsföretag (Vår bostad 13/5 2002). En stor majoritet av dem (57 procent) ansåg att uppdraget består i säkra bolagets finanser, inte att trygga en god bostadsförsörjning.
”I min roll som styrelseordföranden har jag i uppdrag att driva företaget med de ekonomiska förutsättningar vi har. Att trygga bostadsförsörjningen är en kommunal angelägenhet”, säger till exempel Pitebos ordförande Roland Carlsson (s).
Partitillhörigheten är inte avgörande för graden av ”ekonomism”. I Bostads AB Poseidon i Göteborg var således vänsterpartisten Per Hållén styrelseordförande 2003 (han är nu ersatt av partikamraten Marie Lindén). Poseidon korades året därpå till Sveriges vinstrikaste kommunägda företag, med en årsvinst på 436 miljoner kronor, men Per Hållén fann inte detta vare sig stötande för ett företag som kallar sig allmännyttigt eller som ett skäl för att sänka hyrorna. Tvärtom hävdar han att Poseidon måste ha vinster i denna storleksordning.
En del kommuner kräver avkastning från sina bostadsföretag – utdelning på aktiekapitalet, helt enkelt. Andra brandskatter hyresgästerna mer i smyg, till exempel genom att ta betalt för borgensåtaganden. Men mer typiskt är de kommunala bostadsföretagen bygger upp ett eget kapital bortom all sans och balans.
Givetvis bör ett kommunalt bostadsföretag ha ett viss eget kapital, för att kunna renovera sina fastigheter och för att kunna satsa egna pengar vid nyproduktion. Hyresgästföreningen beräknar då att en soliditet (? det egna kapitalets andel av de totala tillgångarna) om 8 procent är rimlig. En sådan siffra kan naturligtvis diskuteras. Kanske räcker det med 6 procent eller kanske krävs 10 procent. Men vet då att Bostads AB Poseidon har en soliditet om över 30 procent, en kapitalansamling som inte är ovanlig inom den bostadssektor som ännu sägs vara till för allmän nytta.
De kommunala bostadsföretagen pungslår hyresgästerna och samlar pengar på hög, att använda till spektakulära affärer eller att på sikt slussas över till en ägare som gett upp alla sociala ambitioner.
De privata vill ha mer
Det är viktigt att slå fast att det bostadspolitiska systemskiftet ännu inte är helt slutfört. Fortfarande gäller bruksvärdesprincipen och principen om allmännyttan som hyresledande, vilket gravt irriterar de pivata fastighetsägare som alltid vill ha mer.
Därav den anmälan till EU som behandlas på annan plats i detta nummer av Proletären.
Men ett är givet. Skall utvecklingen mot en totalt avreglerad och marknadsanpassad bostadspolitik förhindras (marknadshyror), så duger det inte att försvara det lilla som finns kvar av den sociala bostadspolitiken, utan det gäller att kräva att den återupprättas fullt ut. Annars är vi snart nog åter i den bostadsnöd som födde den sociala bostadspolitiken.
I sitt handlingsprogram för arbete, välfärd och rättvisa ställer Kommunistiska Partiet två övergripande bostadspolitiska krav:
• Återinför bostadssubventionerna! Prioritera byggnation av billiga och bra hyreslägenheter i offentlig ägo. Ställ krav på upphandling i Sverige som villkor för statligt stöd.
• Stoppa spekulationen med pensionspengarna! Använd pensionsfonderna till investeringar i bostadsbyggande och annan samhällsnyttig verksamhet.
Dessa krav är som vi ser det basala och helt nödvändiga. Men givetvis måste de kompletteras med mer näraliggande krav på kommunal nivå.
Ett självklart krav är då att de kommunala bostadsföretagen omedelbart stoppar utplundringen av sina hyresgäster. Kräv kraftigt sänkta hyror och kräv att kommunerna omedelbart beordrar sina bostadsföretag att återgå till självkostnadsprincipen. Vilket inte i något fall kan innebära en kapitalsamling i den storleksordning som Bostads AB Poseidon och andra ägnar sig åt.
Allmännyttans hyresledande roll gör att hyressänkningar där slår igenom på hela hyresmarknaden. Vilket diverse privatvärdar gnölar över. Det har vi inte råd med, påstår de. Det är ljug, vilket Michael Cocozzas och Botrygg Bygg AB bevisar bortom varje tvivel. De privata värdarna har råd och mer än råd att sänka hyran. Och är det så att någon fastighetsspekulant förköpt sig, så låt han gå i konkurs. Rimliga hyror ger rimliga priser på fastighetsmarknaden.
De kommunala bostadsföretagen kan ju rentav använda en del av sina samlade pengar till att köpa ut de privata värdarna. Det skulle bostadsmarknaden må bra av.
Ett är klart. Det är dags att ställ krav på ordentligt sänkta hyror. Och de kraven skall framförallt riktas mot de kommunpolitiker som talar vackert om bostadspolitik i de politiska tralen, men som förvandlas till kamrade hyresockrare så snart de tar plats och säte i de bolagiserade fastighetsföretagens styrelser.
Anders Carlsson
ordförande, Kommunistiska Partiet
