Må vara att Mats Odell ropade lite extra och mer gällt sedan han tillträdde som bostadsminister, vilket försåg utredaren Michael Koch med ett tilläggsdirektiv, men likväl var svaret givet från början. Den som frågar EU om lov får alltid ett marknadsliberalt svar.
Nu har Koch kommit med sin utredning och resultatet är överdjävligt. Om utredningens förslag genomförs, så slås den sista spiken i den sociala bostadspolitikens likkista. Vi får marknadshyror och med dem bra bostäder för dem som har råd att betala och förfallna råttbon för mindre bemedlade, som på den gamla goda tiden, då privata hyresockrare styrde egenmäktigt och profitgirigt över bostadspolitiken.
Michael Koch försäkrar visserligen att han inte föreslår marknadshyror. Med det är lögn så tunn att han inte kan tro på den själv. För i nästa andetag föreslår han ett särskilt efterfrågespåslag, som på tio år höjer hyrorna i attraktiva områden med 63 procent, utöver vanliga hyreshöjningar. Över tid ger Kochs efterfrågepåslag de marknadshyror han förnekar.
Högern och fastighetsägarna jublar givetvis över förslaget. Genom att låta efterfrågan styra, på marknadsmässigt vis, så försvinner de långa bostadsköerna och den omfattande svarthandeln med hyreslägenheter, påstås det. Stureplanscenterns Fredrick Federley talar rentav om ökad rättvisa. Vilket är en cynism utan dess like. Rättvisa är företräde för den som har råd att betala; är att diskvalificera pensionärer, ungdomar, ensamstående mammor, invandrare och andra mindre bemedlade från människovärdiga bostäder.
Om detta skall det inte råda några som helst tvivel. När marknaden tillåts styra, så sätts de fattiga på undantag. Ingen fastighetsägare bygger för folk som inte har råd att betala marknadsmässig hyra, de är inte ens villiga att hålla deras bostäder i stånd, vilket ger förfall i de mindre bemedlades bostadsområden. Så var det i Sverige för 50 år sedan och så är det i alla länder där marknaden styr över bostadspolitiken.
Marknaden är väl skickad att garantera fastighetsägarnas hyres-vinster. Men den är både ointresserad av och oduglig till att garantera alla människor en bra bostad.
Någon kanske invänder att vi redan är på väg tillbaka mot en sådan tudelad bostadsmarknad i Sverige. Vilket är sant. I inte minst storstädernas segregerade förorter brer trångboddheten och förfallet ut sig, samtidigt som nästan allt nybyggande av lägenheter är inriktat på lyxiga bostadsrätter i attraktiva områden.
Men så är också den sociala bostadspolitikens likkista i det närmaste färdigsnickrad. Nedmonteringen började med skattereformen i början på 1990-talet, som finansierade kraftiga skattesänkningar för de med höga inkomster genom lika kraftiga minskningar av bostadssubventionerna. Under hela 90-talet gick politiken vidare i den riktningen, vilket förvandlade bostadspolitiken från en statlig nettoutgift på 25-30 miljarder kronor till en nettoinkomst i samma storleksordning.
Istället för en social bostadspolitik, som sörjde för bra bostäder åt alla, så förvandlades bostadssektorn till en statlig mjölkko.
De allmännyttiga bostadsföretagen utgjorde en grundbult i den sociala bostadspolitiken. Det var allmännyttan som byggde bort bostadsnöden under miljonprogrammet på 1960- och 70-talen, hjälpt därtill av generösa statsbidrag. Tanken med allmännyttan var att den skulle ta ett bostadspolitiskt ansvar och att den därför inte skulle vara vinstdrivande. Enligt lag skulle allmännyttan drivas av självkostnadsprincipen.
Detta vill givetvis Michael Koch ändra på. Just allmännyttan är rentav själva utgångspunkten för hans utredning, som tillsattes när de privata fastighetsägarna anmälde Sveriges kommuner till EU för otillåtet stöd till sina egna fastighetsbolag. Nu vill Koch entydigt slå fast att de kommunala fastighetsbolagen skall vara vinstdrivande, de skall inte ens få bygga äldrebostäder och lekplatser ”om dessa inte bidrar till bättre lönsamhet”.
Återigen inställer sig invändningar. För inte är ett socialt ansvarstagande precis utmärkande för dagens kommunala bostadsföretag. Men så avskaffades också den lagstiftade självkostnadsprincipen 1994, vilket idag gjort huvuddelen av de fd allmännyttiga bostadsföretagen till kommunala vinstmaskiner.
Likväl går Koch ett avgörande steg längre. Idag är de kommunala bostadsföretagen befriade från självkostnadsprincipen. Vilket inte hindrar kommunerna från att använda dem i socialpolitiskt syfte. Den möjligheten vill Koch sätta stopp för. Det är vinstmaximering och bara vinstmaximering som skall styra bostadspolitiken.
Får Koch gehör för sina förslag så fullbordas det bostadspolitiska systemskiftet i Sverige. Det marknadsstyrda vinstintresset ersätter sist och slutligen en social ansvarstagande bostadspolitik.
Att det handlar om EU-anpassning råder det ingen tvekan om. Men det är alls inte givet att dagens svenska system strider mot EU-rätten. Det är inte prövat ännu. Varför Kochs utredning får ses som en del av kapitalägarnas sedvanliga strategi. De försöker använda EU för att driva igenom en politik som de inte klarar av att driva igenom på egen hand – med benäget bistånd från sina politiska företrädare. EU används som förevändning.
Vår uppfattning är benhård. EU har inte med svensk bostadspolitik att göra. EU kan fara och flyga och med EU Michael Koch och hans eländiga utredning.
Vi ger inte ett vitten för dagens svenska bostadspolitik. Den är redan så marknadsanpassad att det bara är marknadshyror som återstår. Men så länge marknadshyror inte är införda, så måste de stoppas. För att de ökar redan stora orättvisor.
Högern försöker framställa sig som nytänkande. Vilket är fullständigt förvridet. Det marknadssystem högern vill införa innebär en återgång till ett system som bevisligen gav en utbredd bostadsnöd. Lika bevisligen innebar den sociala bostads-politiken en lösning på bostadsnöden. Det var när samhället tog över ansvaret som kravet på bra bostäder åt alla kunde förverkligas.
Verkligt nytänkande är att förneka marknadsfundamentalismen.
Anders Carlsson
ordförande, Kommunistiska Partiet
