Förord
Indiens mångtusenåriga historia låter sig självfallet inte sammanfattas i ett förord. Det faller dessutom långt bortom möjligheten eller ambitionen för dessa rader. Här skall endast några få fakta ur Indiens historia noteras, som kan vara till hjälp för att göra några av artikelns referenser mer lättillgängliga.
Århundradena efter vår tidräknings början växte med den buddhistiska Gyptadynastins maktövertagande ett mäktigt nordindiskt rike fram som under Candragupta (320-talet e.K.) och dennes son Samudragupta sträckte sig långt söderut på den indiska halvön. Det följande århundradet var Guptaväldets höjdpunkt och det räknas också som den klassiska indiska konstens och sanskritlitteraturens guldålder.
Buddhismens siste store härskare var Harsha (606-647), men redan då hade hinduismen vunnit terräng på buddhismens bekostnad. Under de följande århundradena sönderföll väldet i en rad mindre, självständiga stater, samtidigt som motsättningarna och konflikterna mellan olika religioner ytterligare förstärktes. Redan i början av 700-talet erövrades riket Sind av arabiska erövrare västerifrån med en ny religion, islam.
Runt år 1000 skedde så Mahmud den stores erövringskrig som utgick från Afghanistan och förbittrade strider ägde under en lång period rum mellan hinduer och muhammedaner. Ättlingar till Mahmud grundade ett rike med Delhi som centralpunkt.
Timur Lenks mongolarméer erövrade i slutet av 1300-talet Delhi, och en ättling till honom, Babur, blev 1526 herre över Hindustan och grundlade det stormoguliska väldet. Mogulerna var erövrare av turkiskt ursprung som invaderade Indien österifrån under 1500-talets början. 1526 grundade de Stormogulernas välde i norra Indien. Samtida betraktade grundarna av mogulimperiet som ättlingar i rakt nedstigande led till Djingis Khan, därav namnet. Den mest berömde av de mogulska härskarna, Akbar (1556-1605), beskrivs som begåvad och kraftfull och en man med sällsynt förmåga att föra en vidsynt och tolerant politik. En senare härskare, Aurangzeb (1658-1707), var hans motsats, fanatisk i sin kamp mot den hinduiska majoriteten. Upprepade bondeuppror och växande motstånd mot de muslimska erövrarna bland folken i Indien, liksom ständiga inbördes stridigheter och feodala separatistiska tendenser bland de härskande, ledde till att väldet gick mot nedgång och kollaps vid mitten av 1700-talet.
Mogulväldet föll sönder, persiska, afghanska och sikhiska krigarstammar trängde in i Indien och bildade egna riken. Furstarna av Oudh och Bengalen bildade självständiga stater, liksom fursten av Mysore, nizamen av Hyderabad i södra och marattafolket nordväst om deccan i centrala Indien.
De första européerna nådde Indiens kuster strax före tillkomsten av mogulväldets tillkomst.
Det var emellertid inte britterna som var de första europeiska inkräktarna i Indien. Det var portugiserna som med en flotta under Vasco da Gamas befäl 1498 nådde fram till Indien och efter hand ockuperade delar av Indiens kuster; portugisiska handelsmän anlade handelsstationer, s.k. faktorier, med centrum i Goa. Det portugusiska väldet förstärktes ytterligare av Affonsode Albuquerque (1453-1515) som var portugisisk guvernör och
utvidgade Portugals intresseområden till Malacka (1511) och Hormuzsundet (1515). Även holländare seglade till Indien från 1500-talets slut och trängde efter en tid undan portugiserna, innan de själva fick konkurrens från engelsmän och fransmän.
Den brittiska kolonialismens historia i Indien utvecklades längs två linjer: från dess inledning under andra hälften av 1500-talet fram till senare hälften av 1700-talet var det inte formellt den brittiska Kronan som stod för koloniseringen. Det gjorde fristående handelsbolag som svarade för erövringarna och exploateringen av Indiens rikedomar och råvaror. Ganska snabbt slogs för övrigt de olika bolagen samman till ett enda, The East India Company (nedan kallat Kompaniet), vilket skedde i slutet av 1500-talet. År 1600 erhöll Kompaniet monopol av drottning Elisabeth I för all brittisk handel med Ostindien, varmed avsågs alla länder öster om Godahoppsudden. Det första genombrottet kom 1612, då Kompaniet av Akbars efterträdare fick tillstånd att anlägga ett faktori i mogulrikets viktigaste hamn, Surat.
Kompaniet anlade en rad faktorier under 1600-talet, men erövrade även städer, bl a Madras 1639, Bombay 1661 och Calcutta 1690. Vid sidan av militära befästningar till skydd i anknytning till faktorierna, annekterade Kompaniet begränsade territorier i städernas
omedelbara närhet. Kung Karl II gav Kompaniet rätten att förvärva och administrera större områden och Kompaniet blev därmed huvudansvarigt för den därpå följande engelska expansionen i Indien.
Det var Frankrike som var britternas huvudkonkurrenter, och de krig de två länderna utkämpade mot varandra på den europeiska kontinenten under 1600- och 1700-talen, återspeglades också på den indiska halvön. I södra Indien var Frankrike inledningsvis den dominerande kolonialmakten med Pondichéry som en centralort. Bägge kolonialmakterna utnyttjade hänsynslöst olika kungadömen och furstendömen och de inhemska furstar och prinsar som var härskare där. Men ingick allianser med dem, när så ansågs taktiskt fördelaktigt för att stärka sin egen position. Ofta tilläts de då behålla den formella överhögheten i sina riken, medan i praktiken förvandlades deras stater till koloniala lydriken.
Robert Clives (1725-1774) kom till Indien som ung tjänsteman i Kompaniet, men blev senare framgångsrik befälhavare i striderna mot såväl fransmännen som inhemska härskare. När Bengalens nabob (uppbackad av fransmännen) anföll britterna 1756, lyckades Clive besegra de betydligt större fiendestyrkorna vid Plassey 1757. Kompaniet blev därmed den starkaste makten i Indien. Denna seger ( som samtidigt kan sägas vara en del av det Sjuårs-krig som England och Frankrike utkämpade i Europa) innebar att britterna drev undan fransmännen, lade under sig deras indiska lydstater och reducerade det franska kolonialväldet till ett antal städer och handelsfaktorier längst söderut på den indiska kusten.
Samtidigt var det uppenbart att dessa krigsaktioner och erövringar av allt större landområden skedde krävde avgörande insatser vid sidan av Kompaniets egna resurser. Brittiska flottan och brittiska arméenheter spelade avgörande roll när nya områden underkuvades. Kraven blev allt högljuddare i Storbritannien på att politisk och ekonomisk kontroll skulle ges parlamentet och regeringen och att staten skulle få direkt del av de vinster som gjordes i Indien.
1773 fick brittiska kronan även rätt att direkt ingripa i administrationen. Samma år ställdes Bengalen under en av London utsedd generalguvernör, vars förvaltning granskades av brittiska parlamentet. Den förste guvernören var Warren Hastings (1774-85), som motstod upprepade angrepp från franska styrkor (samtidigt som självständighetskriget i Amerika
rasade) och under franska revolutionsåren besegrade guvernör Wellesley (1798-1805) Napoleons indiske bundsförvant Tippoo Sahib av Mysore, vilket bl.a. innebar att britternas välde utvidgades söderut. De följande åren besegrades även marattafolket i norr och allt som återstod av mogulväldet ställdes under brittisk överhöghet. Kompaniets monopol på handeln upphävdes 1813.
De första decennierna av 1800-talet såg en allt snabbare erövring och underkuvande av indiska stater. Guvernör Bentinck (1828-35) utsågs till guvernör över hela Indien, och det var nu alltmer regeringen i London som styrde över utvecklingen, även om Kompaniet formellt ansvarade för den administrativa delen av styret över Indien. Krig mot sikherna 1845 och 1848-9 medförde därefter Punjabs erövring. Sind och Oudh erövrades 1843 respektive 1856, och nedre Burma 1852. Först 1858 övertog brittiska Kronan allt ansvar, Kompaniet upplöstes och Indien omvandlades till den brittiska kronkoloni, underställd kolonialministeriet, som därefter blev ”juvelen i det brittiska kolonialimperium”.
*
Såväl Karl Marx som Friedrich Engels följde utvecklingen åren före sepoyupproret med stort intresse och underströk i en rad artiklar vikten av det som skedde på den indiska kontinenten. De insåg naturligtvis, att det brittiska imperiets politik, dess hungrigt aggressiva erövringar och ständiga krig i Indien, Kina, Persien, Afghanistan och Burma under dessa decennier, väckte inte bara ett utbrett spontant folkligt hat, utan att det också utgjorde embryot till ett mer organiserat, nationellt motstånd. Marx skrev en rad artiklar som med överlägsen klarsynthet analyserade klasskrafterna och klassintressena i de aktuella och brännande konflikterna. Flertalet publicerades i New York Daily Tribune.
1853 skrev Marx en historik och analys av Kompaniet och den brittiska kolonialpolitiken i Indien. Den ger en utmärkt bild av Kompaniet och dess roll, varför jag översatt delar av den. (The East India Company – its History and Results, publicerad i New York Daily Herald, 11 juli 1853, Progress Publishers, Moscow 1968, sidorna 45-53.) Marx slutsats var, att det endast var en tidsfråga innan britternas koloniala förtryck och våldsmakt skapat ett så utbrett missnöje inom alla indiska klasser, att det obönhörligen skulle leda till en revolt som skulle komma att skaka om det brittiska väldet i hela Indien. Inom fyra år hade denna Marx´s profetia besannats.
I sin artikel beskrev Marx Kompaniet med följande ord:
”Den makt Kompaniet uppnått genom mutor till regeringen, precis som Bank of England också gjorde, tvingades man återta på nytt genom nya mutor, precis som Bank of England också tvingats göra. Vid varje tidpunkt då dess monopol var på väg att löpa ut, kunde man åstadkomma en förnyelse av monopolet endast genom friska lån och nya presenter till regeringen. Sjuårskriget (Clives erövringskampanjer, övers.anm) omvandlade Kompaniet från enbart ekonomisk makt till också en militär och territoriell. Det lade grunden till det nuvarande brittiska imperiet i öst. Kompaniets aktier steg till 263 pund och utdelningen uppgick till 12 ½ procent. Men då uppenbarade sig en ny fiende till Kompaniet, inte längre i form av konkurrerande bolag, men väl i form av rivaliserande ministrar och ett konkurrerande brittiskt folk. Det hävdades att Kompaniets territorier hade erövrats med hjälp av brittiska flottan och armén och att inga brittiska undersåtar kunde inneha självständiga territorier, oberoende av Kronan. Dåtidens ministrar och folk krävde sin andel av de ’underbara skatter’ som de senaste erövringarna antogs innebära. Kompaniet räddade sin existens endast genom en uppgörelse som ingicks 1767 och som innebar en årlig utbetalning av 400.000 pund till finansministeriet.
Men istället för att uppfylla sin överenskommelse hamnade Kompaniet i finansiella svårigheter och istället för att betala denna tribut till det engelska folket, vädjade man till parlamentet om ekonomisk hjälp. När Kompaniets affärer inte förbättrades, oavsett de nya förhållandena, samtidigt som den brittiska nationen förlorat sina kolonier i Nordamerika, blev det än mer nödvändigt, att någonstans erövra ett stort kolonialt imperium. Den vältalige herr Fox ansåg det vara ett lämpligt tillfälle att lägga fram sin välbekanta Indienlag, som föreslog att avskaffa Kompaniets hela styrelse- och ägarmonopol, och istället lägga hela det indiska styret i händerna på sju kommissionärer som utsågs av parlamentet. Endast genom den imbecille kungens inflytande (George III) besegrades herr Fox´s lagförslag, vilket innebar att Fox´s och lord Norths koalitionsregering föll och ersattes av den berömde herr Pitt som regeringschef. Pitt genomdrev 1784 en lag i Över- och Underhusen som utsåg en Kontrollkommission, bestående av sex medlemmar av Kungens råd som ’skulle kontrollera och övervaka alla handlingar, operationer och angelägenheter som berörde det civila eller militära styret, liksom inkomsterna från territorierna och Kompaniets tillgångar.’ ”
Marx konstaterade därefter att märkligt nog var detta den första och fram till nu enda gång som den indiska frågan varit uppe på ministernivå. När väl de Pittska lagförslagen antagits lades, med Marx´s ord, ”den indiska frågan åt sidan i tjugo år”. Han fortsatte därefter:
”Kompaniet startade med att endast uppföra faktorier åt sina agenter, och lagerlokaler för sina varor. För att skydda dem lät man bygga ett antal befästningsfort. Även om man så tidigt som 1689 tänkte sig upprätta en indisk dominion och göra beskattning av ett territorium till en källa för biinkomster, hade man fram till 1744 endast lagt beslag på små obetydliga områden runt Bombay, Madras och Calcutta. Det krig som därefter bröt ut i Carnatik ledde efter diverse strider till Kompaniets överhöghet i praktiken i denna del av Indien. Betydligt
viktigare följder fick kriget i Bengalen och efter Clives segrar. Resultaten innebar fullständig ockupation av Bengalen, Bihar och Orissa. I slutet av 1700-talet och i början av detta århundrade ägde krigen mot Tippoo Sahib rum, och som konsekvens av dessa segrar, vann kompaniet en enormt ökad maktposition och en oerhörd utökning av subsidiärsystemet. På 1820-talet hade territorierna i sin helhet erövrats som fanns fram till den första naturliga gränsen, alltså längs ökenområdena. Det var först nu som det brittiska imperiet österut nådde fram till de delar av Asien, som alltid varit målet för varje stormakt i Indien. Men de mest sårbara punkterna för imperiet, varifrån man blivit fördrivet lika ofta som tidigare erövrare blivit fördrivna av nya, nämligen de västra gränsområdena, kontrollerades inte av britterna.Men under åren 1838 till 1849 i krigen mot sikherna och afghanerna tog de brittiska styrkorna fullständig kontroll över de etniska, politiska och militära gränsområdena på denna del av den indiska kontinenten genom den fullständiga annekteringen av Punjab och Scind. Detta var tillgångar ovärderliga för att kunna slå tillbaka varje invaderande styrka som kom från Centralasien, och ovärderligt gentemot Ryssland som ryckte fram mot Persiens gränser. Det senaste decenniet har till det brittiska territoriet i Indien tillfört 167.000 kvadratmiles med en befolkning på 8,572.630 personer. Vad gäller det inre av Indien omges nu samtliga lokala stater av brittiska domäner, samtliga under brittisk suzeränitet i den ena eller andra formen, och de är nu alla avskurna från kusten utom Gujarat och Scind. Vad gäller utrikespolitiskt är Indien nu slut. Det är endast från 1849 som detta stora angloindiska imperium har existerat.
Så har den brittiska regeringen kämpat i två århundranden, under Kompaniets vapen, tills slutligen Indiens naturliga gränser nåtts. Vi förstår nu varför alla partier i England under hela denna tid sammansvurit sig i tysthet, även de som framträtt som de mest högljudda hycklande fredsivrarna efter det att underkuvandet av det indiska väldet fullbordats. De måste naturligtvis först lägga beslag på det för att efteråt kunna erbjuda det sin storsinnade filantropi. På så sätt kan vi förstå den ändrade hållningen i den indiska frågan dessa dagar jämfört med alla tidigare perioder när avtalen skulle förnyas.”
Så länge utplundringen av Indien var tillräckligt lönsam, gjorde sig inte tillräckligt starka intressen hörda som krävde ytterligare utveckling. Men när konsekvenserna av denna utplundring och ruinering av Indiens egna resurser började visa sig också för de brittiska aktörerna, restes krav på ingripande från Kronan :
”Parlamentariskt ingripande vad gäller Kompaniet var krav inte från handelsklassens representanter, utan från industriklassens från slutet av 1600-talet och under större delen av 1700-talet, när importen av Kompaniets bomulls- och silkevaror sades ruinera de stackars brittiska fabrikanterna. /---/ Genom lagstiftning under William III fastslogs att det var förbjudet att bära broderade silkesplagg och färgade calicoplagg från Indien, Persien eller Kina och böter på 200 pund utdömdes för varje person som bar sådana plagg eller sålde desamma. Liknande lagar infördes sedan under George I, II och III, i enlighet med klagomålen från de så ’upplysta’ brittiska manufaktörerna. Så under större delen av 1700-talet importerades indisk manufaktur till England enbart för att säljas vidare på kontinenten och den förblev utestängd från det engelska marknaden.
Vid sidan av det parlamentets ingripande visavi Kompaniet, understött av de giriga masnufaktörerna, gjordes försök varje gång avtalen skulle förnyas av handelsmännen från London, Liverpool och Bristol att få stopp på Kompaniets handelsmonopol, så att de skulle kunna deltaga i den handel som ansågs vara en veritabel guldgruva. Dessa ansträngningar ledde till att ett tillägg gjordes i lagen från 1773 som förlängde Kompaniets avtal till 1 mars 1814. Med innebörden att enskilda britter kunde exportera från, och Kompaniets indiska tjänstemän importera till, England nästan alla slags varor. 1813 kunde Kompaniet inte längre stå emot kravet på öppnad handel, och undantagandes Kompaniets monopol på handeln med Kina, öppnades handeln på Indien, med vissa reservationer, för allmän konkurrens. När avtalet förnyades 1833 ströks de sista restriktionerna och Kompaniet förbjöds att ägna sig åt någon som helst handel – dess handelskaraktär upphörde, liksom dess privilegium att kunna utestänga brittiska undersåtar från de indiska territorierna.
Under denna tid genomgick handeln med Indien mycket stora förändringar, vilka helt förändrade olika engelska klassintressens hållning till den. Under hela 1700-talet var förtjänsterna av en jämförelsevis obetydlig handel avsevärt mindre än de rikedomar som fördes från Indien till England genom den direkta utplundringen, liksom av de enorma förmögenheter som utvunnits and sedan fördes över till England. Efter det att handeln öppnades 1813, tredubblades den på mycket kort tid. Men det var inte allt. Hela formen av handel ändrade karaktär. Fram till 1813 hade Indien varit ett i huvudsak exporterande land, medan det nu blev ett importland; och det i så snabb takt att redan 1823 hade växelkursen, vilken till dess vanligen varit 2 ½ shilling per rupie, nub sjunkit till 2 shilling per rupie. Indien som varit världens stora fabrik av bomullsmanufaktur, sedan evärderliga tider, blev nu översvämmat av engelska maskinspunna garner och bomullsprodukter. Sedan dess egen produktion utestängts från England eller endast tilläts på de mest brutala villkor, vällde brittisk manufaktur in med mycket låga eller försumbara tullar, med ruin för de inhemska bomullsfabrikerna en gång så omhuldade. 1780 uppgick expoprten av brittiska manufakturprodukter till ett värde av endast 386.152 pund; guldexporten uppgick samma år till 15.041 pund. Englands totala exportvärde var detta år 12.648.616 pund, så den indiska handeln utgjorde endast 1/32 av den samlade utlandshandeln. 1850 uppgick det samlade exportvärdet från England till Indien till 8.024.000 pund, av vilket enbart bomullsvaror uppgick till 5.220.000 pund. Detta motsvarade mer än 1/8 av Storbritanniens totala export och mer än ¼ av hela bomullsvaruexporten. Och bomullsmanufakturen sysselsatte nu 1/8 av Storbritanniens befolkning och bidrog med 1/12 av statens inkomster. Efter varje ekonomisk kris växte den ostindiska handelns avgörande betydelse för den brittiska bomullsindustrins producenter och den ostindiska marknaden blev deras mest lönsamma marknad. I samma takt som bomullsmanufakturen blev av vital betydelse för Storbritanniens hela sociala ramverk, blev Ostindien av vitalt intresse för den brittiska bomullsindustrin.
Fram till denna punkt hade penningokratin, som omvandlat Indien till sina ägor, oligarkin som erövrat landet med sina arméer och handelsokratin som översvämmat det med sina varor gått hand i hand. Men ju mer de industriella intressena blev beroende av den indiska marknaden, desto mer kände de behovet av att skapa nya produktivkrafter i Indien, sedan dess inhemska industri förstörts, Man kan inte fortsätta att översvämma ett land med sina varor om man inte möjliggör för det att ge några produkter tillbaka. Industriintressena fann att deras handel minskade istället för att stiga. För de fyra år som slutade 1846 uppgick Indiens import från Storbritannien till 261 miljoner rupies; de följande fyra åren som slutade 1850 till endast 253. Den indiska exporten under samma fyraårsperioder uppgick till 274 miljoner rupies respektive 254.
Man kunde konstatera att förmågan att konsumera varor hade i Indien sjunkit till den lägsta tänkbara nivå. Värdet av varuexporten uppgick i brittiska Västindien till ungefär 14 shillings per invånare och år. I Chile var motsvarande siffra 9 shillings 3 pence, i Brasilien 6 shillings 5 pence, på Kuba 6 shillings 2 pence, i Peru 5 shillings 7 pence, i Centralamerika 10 pence, men i Indien endast omkring 9 pence.
Till detta kom den misslyckade bomullsskörden i USA, som kostade dem 11.000.000 pund år 1850 och man förtvivlade över att behöva vara beroende av Amerika istället för att erhålla en tillräcklig mängd råbomull från Ostindien. Dessutom fann man att vid varje försök att överföra investeringskapital till Indien, möttes det av regleringar och inskränkta hinder från det indiska styrets sida. Sålunda blev Indien stridsscenen för kampen mellan industrikapitalismen å ena sidan och penningokratin och oligarkierna å den andra. Väl medvetna om sin frammarsch i England, krävde man nu att dessa motståndare skulle utplånas i Indien, liksom att hela det gamla indiska styrelseskicket skulle avvecklas och att Kompaniet skulle läggas ner.”
Jag har sålunda velat visa, skrev Marx, att den indiska frågan för första gången sedan 1783 nu åter blivit en ministerfråga, en regeringsfråga. Ty avslutade han, och citerade med ironisk glimt en parlamentsledamots förtvivlade ord: ”Som sakernas tillstånd nu står skulle England bli ruinerat om hon förlorar sitt imperium i Indien, samtidigt som hennes egna finanser skulle tänjas till ruinens brant om hon tvingas behålla det.”
*
Förutom referenser till en rad brittiska och indiska historikers arbeten, liksom till individuella memoarer och minnesböcker som givits ut i Storbritannien sedan sepoyupprorets dagar, innehåller artikeln också citat från många artiklar från Marx´s penna. För att underlätta för den som vill studera vidare kring denna fråga, följer här en förteckning av ett urval:
- Marx, The British Rule In India
- Marx, India
- Marx, The Future Results of the British Rule in India
- Marx, Anglo-Persian War
- Marx, The War against Persia
- Marx, English Ferocity in China
- Engels, Persia and China
- Marx, The Persian Treaty
- Marx, The Revolt in India
- Marx, The Indian Revolt
- Engels, Afghanistan
- Marx, Investigation of Tortures in India
- Engels, Details of the Attack on Lucknow
- Marx, The Annexation of Oudh
- Engels, The British Army In India
- Marx, The Indian Bill
- Marx, Britsh Incomes in India
- Marx, The Opium Trade
Samtliga här nämnda finns publicerade i Marx/ Engels: On Colonialism, Progress Publishers, Moscow 1968 eller Marx/ Engels: Articles on Britain, Progress Publishers, Moscow 1971 Det förstnämnda finns även på svenska i Marx/Engels I Urval, W&W 1965
Göteborg februari 2009
Teddy-John Frank
SEPOYUPPRORET 1857 1)
1. Inledning
Det är drygt 150 år sedan det krig bröt ut som helt korrekt brukar betecknas som det första indiska befrielsekriget (1857-1859). Det var den mest omfattande antikoloniala resningen någonstans i världen under 1800-talet, och berörde runt 35 procent av dagens Indien. Hela nordvästra, norra och centrala centrala Indien, dvs dagens vidsträckta provinser Uttar Pradesh (UP), Bihar och Madhya Pradesh (MP) med en befolkning på 50 miljoner, motsvarande en fjärdedel av hela befolkningen i dåvarande brittiska Indien, befann sig under en period under rebellernas kontroll.
1857 års revolt var en konsekvens av den brittiska utsugningspolitiken och de barbariska metoder som användes. Den koloniala utplundringen orsakade sammanbrott för den indiska ekonomin på flera områden med åtföljande utarmning för massorna i detta vidsträckta, gamla och tidigare rika land. Genom att åsidosätta de offentliga insatser, utan vilka jordbruk i landets östra delar är omöjligt, ruinerade East India Company (nedan kallat Kompaniet) 2) det i de områden man styrde över. Den orimligt höga beskattningen av bönderna, tillsammans med det allmänt utbredda förtryck och våld, liksom den grymhet och tortyr som skatteindrivarna använde sig av, bidrog till de breda massornas utarmning och fysiska lidande. Detta övervåld, där tortyr ingick som ett medel i Storbritanniens ekonomiska politik i Indien, ägde rum trots att inga skatteinkomster användes till offentliga insatser. Under 1800-talets inledning dömdes miljoner hantverkare till arbetslöshet och svält genom att de lokala industrier krossades, särskilt väverier och spinnerier, som inte kunde konkurrera med de mängder av fabriksproducerade bomullstyger som importerades från Lancashire.Till detta kom tillämpningen av Kompaniets politik som innebar våldsinriktad expansion och annektering av självständiga indiska furstendömen. Alla dessa faktorer lade grunden till den explosiva situation som likt ett vulkanutbrott bröt fram 1857. Den gemensamma upprördheten inom alla delar av det indiska samhället, som drivits till desperation av den brutala koloniala exploateringen, tog formen av sepoyupproret. Ty sepoyarmén representerade i själva verket inget annat än den imhemska bondeklass som försåg den brittiska armén med huvuddelen av dess soldater och den blev därmed talesmän för bondeklassens missnöje. Följaktligen var upproret ett uttryck för en folklig resning gentemot det förhatliga kolonialstyret. Sepoyerna utgjorde endast redskapet för alla de indier som anslöt sig till kampen och som i grunden utgjorde drivkraften för den.
2. Revoltens utbrott
Revolten inleddes i Dumdum i Bengalen i januari 1857. Därefter genomförde Mangal Pandey det första motståndet i mars i Barrackpore. Revoltens flammor spred sig till Lucknow i början av maj och 9 och 10 maj bröt en fullskalig revolutionär brand ut i Meerut. Sepoyerna från Meerut intog Delhi den 11 maj – denna ockupation fungerade som inledning till den avgörande signalen för revolt inom hela armén. Genom marschen till Delhi och genom att inta Mogulimperiets traditionella centrum och genom att placera Bahadur Shah Zafar, ättling till den store Mogulhärskaren Akbar, på tronen, bidrog rebellerna med den starkaste ingrediensen till att fullständigt upplösa Bengalarmén och ”…sprida myteriet och deserteringarna…och skaka om den brittiska makten från ena änden av Indien till den andra…”. 2) I sin artikel ’Revolt i den indiska armén’ beskriver Marx på följande sätt de händelser som omgav revoltens utbrott, stämningen bland de indiska soldaterna och de indiska massornas djupa missnöje som låg bakom revolten:
”Det faktum att det är första gången som sepoyregementen har mördat sina europeiska offierare; det faktum att muselmanerna och hinduerna har åsidosatt sina ömsesidiga antipatier och förenat sig mot sina gemensamma herrar; det faktum att ”oroligheter” som började bland hinduerna i själva verket har resulterat i att en mohammedansk härskare har placerats på tronen i Delhi; det faktum att myteriet inte har begränsats till ett fåtal platser; och slutligen det faktum att revolten i den Anglo-
indiska armén har sammanfallit med det allmänna missnöje som visas den engelska överhögheten från
stora asiatiska nationer, allt detta sammantaget visar tveklöst att den bengaliska arméns revolt är intimt förbunden med de persiska och kinesiska krigen.”3)
Av de 135.000 indiska sepoyerna i Bengalarmén, som var den modernaste armén i Asien och den största i hela det brittiska imperiet, revolterade 128.000 och endast 7.000 förblev lojala. Hur kan man förklara att denna revolt omfattande nära nog hela Bengalarmén – den brittiska kolonialismens svärd i Indien liksom i angränsade länder? Revolten föregicks av ändlösa brittiska expansions- och erövringskrig i efterdyningarna av 1832 års parlamentariska reformer, som fört industribourgeoisin till makten i Storbritannien och gett den en dominerande ställning – en period som av vissa karaktäriseras som frihandelsimperialism. Under denna period användes Bengalarmén som kanonmat inte enbart vid erövringen av återstående delar av Indien, utan också på slagfält utomlands, från Afghanistan till Kina och Krim. Bengalarmén användes i det Första Afghankriget (1839-1842), erövringskriget av Gwalior (1843), kriget i Sindh (1844), de Brittiskt-Sikhiska krigen (1845-46 och 1848-49), som ledde till annekteringen av Punjab, det andra Burmakriget (1852) som ledde till södra Burmas erövring, opiumkrigen (1840-2 och 1856) och Krimkriget. Bengalarmén hade följaktligen varit indragen i ständiga strider, utan någon vila i 18 år mellan 1839 och 1857.
Med erövringarna av Sindh och Punjab hade det brittiska imperiet i Indien nått sina naturliga gränser och på köpet dessutom förstört de sista resterna av självständiga indiska stater. Med störtandet av kungen av Oudh och Kompaniets annektering av hans kungarike 1856, i strid med alla existerande överenskommelser, stod det utan all tvekan klart, att resterande så kallade självständiga indiska furstedömen existerade enbart på nåder. Följden var att Kompaniet ”…inte längre attackerade en del av Indien med hjälp av en annan, utan nu befann sig i ledningen, med hela Indien för sina fötter…” 4) Följaktligen behövdes inte längre sepoyarmén för att utvidga Kompaniets områden, utan endast för att bevara vad som erövrats. Från att ha varit soldater omvandlades sepoyerna till polismän – 200.000 sepoyer som under brittisk ledning skulle hålla 200 miljoner infödda undertryckta. I sin tur kontrollerades sepoyarmén av en engelsk armé om endast 40.000 man. Det står alldeles klart att den indiska befolkningens lojalitet vilade på ”…den infödda arméns trohet, samtidigt som det brittiska styret gav organisatorisk kraft åt det första allmänna motståndscentret som det indiska folket någonsin haft…”. 5) Och detta är just detta som är skälet till att den indiska revolten inte ”…startade bland ryots (bönder), vilka torterats, förnedrats och klätts av nakna av britterna, utan bland sepoyerna, som klätts, fötts, vårdats och skyddats av dem…”,6) på liknande sätt som det första slaget mot den franska kungamakten under den franska borgerliga revolutionen i slutet av 1700-talet ”…utgick från adeln, inte bönderna.” 7)
3. En nationell revolt
Den infödda armé som den brittiska makten var beroende av för att upprätthålla sitt styre i Indien, hade, förutom generell krigströtthet och krigsleda, andra klagomål på sina koloniala härskare. Sepoyerna behandlades illa, var rasistiskt förnedrade, religiöst förolämpade, förvägrades all mänsklig värdighet, betalades endast en bråkdel av vad brittiska soldater fick, och saknade möjligheter att avancera. Anledningen till missnöjets utbredning bland sepoyerna, vilket ledde till öppen revolt mot det brittiska styret i Indien, var sepoyernas farhågor att regeringen skulle blanda sig i deras religion. Regeringens åtgärd att fetta in patronerna med gris- eller oxfett, vilket tvingade soldaterna att bita på dem, vilket de indiska soldaternas betraktade som en förolämpning mot deras religösa tro och bud. Detta blev startsignalen för lokala oroligheter i slutet av januari 1857, vilka snabbt spred sig från förläggningar nära Calcutta (22 januari) till andra platser, som Behrampore (25 februari) och Barrackpore (slutet av mars). Under april skedde mordbränder i flera av Bengalarméns förläggningar i Allahabad, Agra och Ambala. Det fanns även tecken på ordervägran i Madras- och Bombayarmérna och ett myteri i lätta kavalleriets 3:e regemente i Meerut. Detta följdes snabbt av ockupationen av Delhi 10 och 11 maj. Kort därefter befann sig hela Bengalarmén i uppror.
Trots att patronernas infettning sågs som förelämpande och utgjorde revoltens utlösande faktor, vore det fullständigt felaktigt att dra slutsatsen att Bengalarméns revolt enbart var ett religiöst krig mot de som bekände sig till en annan religion. Det var ändå samma soldater som upprördes ända till revolt för att de tvingades bita på gris- eller oxfettinfettade patroner, beordrade till det av Kompaniet, som inte hade några betänkligheter att använda samma bitmetod när de sköt på brittiska trupper under upproret. Vägran vad gällde de infettade patronerna var endast ett uttryck för den uppdämda vrede mot de samlade rasistiska och religiösa förödmjukelser de utsatts för, för att inte nämna den brutala exploatering och plundring som de och andra delar av det indiska samhället plågades av. Det var inte heller ett rent militärt myteri. När Bengalarméns upprorsmän tog kontroll över Delhis Röda fort och utropade Bahadur Shah till Hindustans härskare, var det ett tydligt budskap om att Mogulkungen var Indiens legitima härskare och maktens symbol, medan britterna var inkräktare som måste besegras och fördrivas från landet.
Den revolutionära betydelen av Bahadur Shahs kröning av den revolterande Bengalarmén kan sammanfattas med dessa ord: ”Sepoyerna från Meerut fann i detta ögonblick en ledare, en flagga och ett mål. Myteriet förvandlades till ett revoltionärt krig!” 8) Bahadur Shah var långt ifrån någon karismatisk eller ledande figur, tvärtom var han en svag gammal man, men inget av detta spelade någon roll i detta historiska skede. Som den äkta ättlingen till den store Moguledaren Akbar, sågs han av de feodala indiska hövdingarna, liksom av massorna, som Indiens traditionelle härskare. Det var av detta skäl som britterna, efter det att Lord Lake gått över Jamunafloden 15 september 1803 och brittiska trupper för första gången kommit in i Delhi, beslöt att behålla honom som en skugga av Moguldynastin, oavett hur liten auktoritet han i praktiken kunde utöva. Men när det stod klart att ”…britterna avsåg att avsluta successionsordningen och skingra deras familjer, uppväcktes de djupaste känslorna hos hinduerna och mohammedanerna. Engelsmännen levde på en vulkan som kunde explodera i dödligt våld när som helst.”9)
Det var av just samma skäl som de indiska soldaterna beslöt att sätta kronan på Bahadur Shah. Genom att göra så, fråntog de dels britterna möjligheten att själva använda denna traditionella symbol som ett sätt att kontrollera och underkuva det indiska folket, dels tillskansade de sig och använde sig själva av denna symbol för att stärka kriget mot det brittiska styret. En krönt ättling till Moguldynastin, uppbackad av en vältränad och stark armé, som rest sig i revolt mot ett främmande styre, blev samlingspunkten för alla upproriska delar av det indiska samhället. Ett Delhi befriat från brittiskt styre och med en Mogul på tronen i Röda Fortet, måste med nödvändigt, som också skedde, bli ett starkt krigsrop för en självständig indisk nationalstat. De brittiska myndigheterna insåg den stora faran av denna utveckling. Det var därför som de tillmätte Delhi sådan betydelse och gav stormningen av staden högsta prioritet, trots att den ur militär synvinkel inte förtjänade något sådant. Och för att uppnå det målet var Lawrence beredd att tömma Punjab, som endast helt nyligen erövrats och som fortfarande bjöd motstånd, på alla trupper och de mest dugliga officerarna och befälhavarna för att återta Delhi. Liknande hänsyn låg bakom Elgins accepterande, att låta Indiens generalguvernör Canning få disponera över alla brittiska soldater som var avsedda för Storbritanniens andra opiumkrig mot det kinesiska folket, och själv resa till Calcutta för att höja moralen hos den brittiska armén och administrationen.
Ytterligare ett regionalt upprorscentrum hade etablerats i Lucknow. Detta fick till följd att Delhi och Lucknow kom att få stor strategisk betydelse för såväl revoltörerna som britterna i deras respektive strategi. T. Metcalfe beskrev det på följande sätt: ”Varje hörn av Indien där soldater gjort myteri hade sin egen historia; men kring Delhi och Lucknow samlades de viktigaste intressena. Vid ett av dessa nordliga centra samlades efter hand de upproriska soldaterna, allt eftersom regemente efter regemente gjorde myteri, och det var vid Delhi som frågan om brittisk överhöghet avgjordes.” 10)
Det var inte bara huvudstaden Lucknow utan hela Oudh som tagit till vapen mot britterna. ”Inte enbart de reguljära förbanden utan också 60.000 man från exkungens armé, zamindarerna och deras underlydande, 250 fort, de flesta tungt beväpnade, var emot oss. De har ställt Kompaniets styre mot deras egna kungars suveränitet och har nästan enhälligt uttalat sig för det sistnämnda. Till och med pensionärerna som tjänat i armén har förklarat sig mot oss och har till siste man anslutit sig till upproret.” 11) I Oudh mötte således kolonialstyret ett folkligt väpnat uppror anfört av de revolterande soldaterna, fast beslutna att upprätta en regional stat och återinföra den traditionella härskande dynastin genom att kasta ut Kompaniets förtryckande styre.
Det framgår av ovanstående att de som deltog i 1857 års revolt främst motiverades av att kasta ut Kompaniets hatade makt och ersätta den med en egen självständig stat. Detta är detta hat mot ett främmande styre, och beslutsamheten att ersätta den med inhemska härskare, som förklarar varför man sökte att återinsätta störtade härskare och kungar på deras troner; varför man återinsatte Mogulkungen, Maratha Peshwa, och Nawaben av Oudh. P.C. Joshi konstaterar helt korrekt att i: ”…den rådande situationen kunde bredast tänkbara enighet mot den brittiska dominansen endast uppnås genom att alliera sig med avsatta Baashahs (kungar), Peshwas och Nawabs…Det var en hälsosam nationell känsla att föredra våra egna härskare före främmande och ha styrkan och tilltron till att kunna handskas med våra härskares misslyckanden och begränsningar på vårt eget sätt och beroende på vår egen styrka. Det är exakt vad de indiska revolutionära ledarna 1857 gjorde. Självfallet hade de inte, och kunde inte ha haft, de uppfattningar och idéer som den indiska nationella befrielserörelsen eller andra koloniala rörelser tagit till sig under 1900-talet, men döma 1857 års nationella resning efter moderna nationella utvecklade rörelsers standard är ohistoriskt och ovetenskapligt i alla avseenden.” 12)
Bengalarméns uppror var ett uttryck för motsättningen, att sepoyerna å ena sidan var tvingade att agera som verktyg för ett främmande styre i Indien, och å andra sidan att de härstammade ur ett samhälle och ett land, där varje befolkningsskikt, från bondemassorna till feodalherrar och hantverkare i allt snabbare takt ruinerades av samma främmande makt. Soldaterna var som redan påpekats inget annat än bönder i uniform. Nära en tredjedel (40.000) av Bengalarmén kom från Oudh, vars härskare Wajid Ali Shah, helt nyligen hade tillfångatagits och avsatts av den invaderande brittiska armén, medan hans kungadöme annekterades och sammanfördes med Kompaniets territorier. Vilket skedde helt i strid med gällande avtal som ingåtts mellan Oudh och Kompaniet. Oavsett egna motsättningar till Oudhs härskare, måste soldaterna i Bengalarmén liksom även de feodala hövdingarna ha blivit rasande över det upprörande spektaklet, då en härskare över ett omfattande indiskt furstendöme förvandlades till en obetydlighet över en natt av en överlägsen främmande inkräktare.
Kompaniets förnekande av giltigheten av de överenskommelser som hade erkänts som vägledande för relationerna mellan Kompaniet och de indiska staterna, dess våldsamma erövrande av självständiga territorier i flagrant brott med gällande avtal, och konfiskation av all mark i hela landet, allt dessa ”…svekfulla och brutala former från britternas sida mot Indiens infödda, börjar nu slå tillbaka..” skrev Marx i maj 1858. 13) Oroade av Kompaniets agerande anslöt sig, om än väl sent, en rad härskare i indiska furstendömen till revolten och kom att spela en hedersam och hjältemodig roll i det indiska folkets krig mot det brittiska kolonialstyret 1857-59.
Det finns dock avvikande uppfattningar. Det självständiga Indiens förste premiärminister Nehru ansåg att 1857 års uppror i huvudsak var ”ett feodalt uppror, anfört av feodala hövdingar och deras anhängare, understödda av omfattande negativa stämningar mot utlänningar.” 14) Än märkligare är, inom parentes sagt, att EMS Namoodripad, en veteran inom den kommunistiska rörelsen i Indien, närmast föraktfullt avfärdar att ”…borgerliga nationalister och nationalistiska historiker” beskriver 1857-59 års strider som ”den första självständighetskampen”. Det gör han med den märkliga motiveringen att Madras- och Bombayarméerna inte alls understödde upproret, utan hjälpte britterna att slå ned det, och att revolten inte spred sig till Indiens södra och östra delar.
4. Inte ett militärt myteri utan ett nationellt krig
Men såväl insiktsfulla borgerliga som proletära samtida observatörer insåg vad revolten ytterst handlade om – att det inte var ett militärt myteri utan ett nationellt befrielsekrig. I sin artikel ’Den indiska frågan’ återger Marx en kort analys som dåvarande oppositionsledaren i Storbritannien Disraeli framförde i ett tal i Underhuset den 27 juli rörande ”nedgången för det anglo-indiska imperiet…”. Där frågade Disraeli: ”Handlar oroligheterna i Indien om ett militärt myteri eller är det en nationell revolt? Är truppernas agerande följden av en plötslig ingivelse eller är det följden av en organiserad konspiration?” 15) Han fortsatte därefter att betona att det brittiska styret i Indien byggde på principen om att söndra och härska, men att denna princip fungerade endast genom att visa respekt för Indiens olika nationaliteter, inte blanda sig deras religioner, samt respekt för deras ägande. Men på senare tid, framhöll han, hade en ny princip antagits av Indiens regering – principen om att bryta sönder nationaliteterna, krossa de inhemska prinsarnas ställning med våld, åsidosätta överenskommelser rörande äganderätt, samt inblandning i folkens religioner. När Kompaniet 1848 befann sig i finansiella svårigheter beslöt man att öka inkomsterna genom att utvidga de brittiska territorierna på bekostnad av inhemska prinsar, bl.a. genom att använda sig av sådana metoder som att vägra erkänna adopterade arvtagares rättigheter och annektera territorier så snart en inhemsk härskare dog utan en naturlig arvtagare. Så inkorporerades med våld fler än ett dussin självständiga prinsars furstendömen mellan 1848 och 1854, däribland Berar som omfattade 120.000 km2 och mellan fyra och fem miljoner människor, för att inte nämna enorma rikedomar. Disraeli avslutade sin uppräkning av påtvingade annektioner med Oudh, som ställde Kompaniet i motsättning till såväl hinduer som muslimer. Eftersom principen om adoptioner inte var något exklusivt för prinsar, utan tvärtom gällde varje jordägande indier med hinduisk religion, upprördes alla sektioner av jordägare inför annekteringarna av furstendömen som Satara och Berar. ”Vem kan räkna med att gå säker?”, frågade Disraeli retoriskt.
För att ytterligare öka sina inkomster, åtog sig regeringen dessutom att granska de indiska jordägarnas släktförhållande, med följd att regeringen beslagtog mångas ägor, vilket tillförde Kompaniets kassakistor ytterligare inkomster på över en miljon pund – en enorm summa vid denna tidpunkt. Som om det inte räckte med dessa våldsamma annekteringar av furstendömen och jordägarnas egendomar, avbröt regeringen, i strid med ingångna avtal, utbetalandet av pensioner till infödda högättlade. ”Detta var”, sade Disraeli, ”en ny form av en omfattande, oväntad och chockerande konfiskation”.
Utifrån dessa förutsättningar kom Disraeli fram till en slutsats, till vilken Marx gav sitt gillande, att ”de nuvarande oroligheterna är inte något militärt myteri, utan en nationell revolt, i vilken sepoyerna endast är det aktiva redskapet.” Han avslutade med rådet att regeringen borde vidta interna förbättringar i Indien istället för att fortsätta längs den våldsväg man nu slagit in på.
Marx konstaterade själv några dagar senare i en artikel, där han betonade revoltens utbredning och det nära sambandet mellan den och de inhemska prinsarna, och den brittiska regeringens försök att beskriva revolten enbart som ett militärt myteri med följande anmärkning: ”Steg för steg kommer andra fakta att läcka ut som kommer att övertyga John Bull om att det han kallar ett militärt myteri i själva verket är en nationell revolt.” 16)
Marx avfärdade också allt tal om att de indiska massorna sympatiserade med britterna: ”Vad gäller påståenden om hinduernas apati till eller rentav deras sympati för det brittiska styret, är det nonsens.” Och han fortsatte med konstaterandet att medan prinsarna ”såg till sina möjligheter, upplever hela befolkningen i Bengal, där man inte kontrolleras av en handfull européer, en lycklig anarki; men det finns ingen som man kan resa sig mot…” Och han slog fast ”att en så omfattande konspiration som den Bengalarmén uppvisar, skulle endast kunna äga rum genom ett hemligt samförstånd och med stöd från den infödda befolkningen. Det tycks lika uppenbart som att de svårigheter som engelsmännen möter vad gäller understöd och transporter – huvudskälet till den långsamma tillförseln av ytterligare trupper - vittnar om böndernas motstånd.”
1857 års revolts nationella karaktär erkändes också öppet av en del samtida brittiska historiker, som t.ex. Justin McCarthy, som skrev:
”Fakta är att i större delen av de norra och nordvästra provinserna på den indiska halvön skedde ett uppror från de infödda mot den engelska makten. Det var inte enbart sepoyerna som revolterade – det var inte alls enbart ett militärt myteri. Det rörde sig om en kombination av militärt missnöje, nationellt hat och religiös fanatism mot den engelska ockupationen av Indien. De infödda prinsarna och de infödda soldaterna deltog. Mohammedaner och hinduer glömde sina gamla religiösa antipatier och förenades mot de kristna.” 17)
I ett brev skrev Kompaniets styrelses säkerhetskommitté till generalguvernören den 19 april 1858 följande: ”Kriget i Oudh har fått mycket av sitt folkliga stöd på grund av det snabba avsättandet av kungen och det summariska tillskansandet av inkomster, som berövade ett stort antal jordägare deras ägor. Under dessa omständigheter har fientligheterna som ägt rum i Oudh snarare karaktären av ett legitimt krig än av en revolt.” 18)
Tveklöst var revolten mer utvecklad i Oudh än någon annanstans. I Oudh hade den djupa rötter och ett brett stöd som svepte bort allt som kom i dess väg. Men även i andra områden mötte människorna samma fiende, samma problem och frågeställningar. Deltagarna och ledarna där skiljde sig inte från dem i Oudh. Skillnaden handlade enbart om grader. I skenet av detta blir påståendet att revolten i Oudh var ett befrielsekrig medan så inte var fallet i övriga delar, historiskt nonsens. Samtidigt ”kräver en vetenskaplig metodologi att upprorets sanna karaktär under en övergångsperiod som den i Indien 1857, studeras där det uppnådde sin mest avancerade form som i Oudh.” 19)
Hatet mot Kompaniets maktutövning var så stort, att indiska tjänstemän som ställde sig på britternas sida behandlades som utstötta. De inte bara stöttes bort, utan riskerade sina liv om de vågade besöka sina hembyar. Det var inte förvånade att flertalet aktivt förenade sig med upproret eller intog en välvillig neutralitet gentemot rebellerna. När britterna brände Lucknow föll en del begums (kvinnor av hög rang) i deras händer. Tillfrågade om de trodde att striderna nu nått sitt slut, svarade flera av dem de var tvärtom övertygade om att ”förr eller senare kommer ni att bli besegrade”. 20)
Sådant motstånd och sådan munter optimism även mitt i ett större nederlag understryker den revolutionära stämning som den nationella revolten uppammade. En del forskare som upprörts av bevisen på de smutsiga uppgörelser som ingicks mellan de koloniala myndigheterna och en del av revoltens feodala ledare, och vars värderingar förblindats av dessa uppgörelser, har fördömt och förbannat hela ledarskapet. De bortser helt från det faktum att revolten 1857 frambringade en del verkligt framträdande och heroiska personligheter som varje anhängare av frihet bör vara stolt över. Namn på feodala ledare som Nana Sahib, Tantia Tope, Rani Lakshami Bai från Jhansi, Bakht Ahmad Khan, Kunwar Singh och Amar Singh från Jagdishpur ingår idag i den indiska folkloren som högst hedrade och minnesvärda namn.
Även brittiska historiker har känt sig tvingade att erkänna storheten hos en del upprorsledare. Malleson hyllade Maulavi Ahmadullah från Fyzabad med följande översvallande ord: ”Maulavi var en fantastisk man… Det gavs många bevis på hans militära ledarskap under revolten…Ingen annan man kunde skryta med att två gånger ha besegrat sir Colin Campbell på slagfältet! Om en patriot är en man som arbetar och slåss för sitt hemlands självständighet, som felaktigt förstörts, då är Maulavi verkligen en sann patriot. Han fläckade inte sitt eget svärd med mord, han konspirerade inte om mord; han kämpade manligt, ärofullt och envist på slagfältet mot främlingar som lagt beslag på hans land och hans minne förtjänar respekt av rättänkande från alla länder.”21)
Den framträdande chartristledaren Ernest Jones skrev ett antal artiklar om 1857 års revolt i People´s Paper. Dessa artiklar är i den bästa av proletär internationalistisk tradition, som medlemmar i dagens proletära rörelser gjorde klokt att efterlikna. 1 augusti 1857 skrev Jones att ”revolten visar sig vara, precis som vi försäkrat våra läsare från första början, inte ett militärt myteri utan ett nationellt uppror.” Och en månad tidigare (4 juli) gjorde han denna slående jämförelse mellan den indiska befrielsen och den engelska arbetarkklassens frigörelse och publicerade denna uppmaning till sina egna landsmän: ” Ni Englands män kommer att manas till att offra ert blod och era tillgångar för att slå tillbaka en av de ädlaste rörelser som världen lärt känna… Kära landsmän! Det finns något bättre att göra för er än att hjälpa till att krossa andras frihet - nämligen att slåss för er egen!”
Även om sepoyupproret var av största betydelse i ansträngningarna att befria Indien från den brittiska kolonialismens klor, får man aldrig glömma att sepoyerna enbart var redskapet, som i mest koncentrerad form uttryckte det indiska samhällets hat mot de främmande inkräktarna och plundrarna. Den avgörande drivkraften bakom resningen utgjordes av massorna, som i så stort antal revolterade mot det olidliga koloniala förtrycket. För bönderna som plågades av skatteutplundring, utgjorde resningen ett utmärkt tillfälle att göra sig av med skatteindrivarna. Det var därför inte förvånande att de ”arbetande jordbrukarklasserna”, dvs bönderna snarare än de ”stora jordägarna” var de ”mest fientliga” till fortsatt brittisk makt och att de anslöt sig till revolten med entusiasm. 22)
Kompaniet använde sig inte enbart av tunga skattebörder på bönderna, utan förföll även till utpressning, våld och systematisk tortyr som ett ekonomiskt vapen. I sin artikel ’ Undersökning av tortyren i Indien’ beskriver Marx några av de ”olagliga metoder” som ” till den yttersta gränsen av utpressning och våld” tillämpades av Kompaniet, och han fortsätter: ”Vi har här gett endast en kort och nedtonad bild av den verkliga historien av det brittiska styret i Indien. Inför sådana fakta kan måhända känsliga och eftertänksamma personer fås att fråga sig, om inte ett folk har all rätt att försöka slänga ut dessa utländska erövrare som så grymt förorättar sina undersåtar. Och om engelsmännen kan utföra sådana grymheter med berått mod, är det då förvånande att de upproriska indierna kan göra sig skyldiga till, i revoltens och konfliktens hetta, de brott och grymheter som de beskylls för?” 23)
Som påpekats tidigare deltog flertalet talukdars (stora jordägare) från Oudh och en del furstehov på revoltörernas sida. Prinsarna, upprörda över Kompaniets ändlösa expansion och annektering av Oudh, zamindarerna (stora jordägare) och bönderna över de uppgjorda uttaxeringarna och de överdrivna skattepålagorna, anslöt sig till upprorsmakarna. Oudh fick de tyngsta skattepålagorna i hela landet sedan 1822. Nivån på markbeskattningen kunde ändras när som helst och bönderna hölls kollektivt ansvariga för inbetalningarna, vilket innebar att en bondes oförmåga att betala kunde innebära att andra bönder förlorade sin egendom i området, även om de inte missat sina betalningar.
Dessutom avskydde bönderna det brittiska juridiska systemet som innebar oändliga inlagor och omfattande pappersarbete, med enorma juridiska kostnader; dessutom korruption, mutor till domstolarna och de bedrägliga former och komplexa formella tricks som utgjorde en guldgruva för advokater, domtolens tjänstemän och lånehajar, men som innebar ruinering och förlust av egendom för böndernas massa. Så 1857 innebar en tidpunkt för befrielse och en möjlighet för landsbygdens arbetande massor att göra upp med sina förtryckare och utsugare. Vilket förklarar varför indiska människor under revolten gav utlopp för sitt hat genom fullständig förstörelse av domstolar, polisstationer, skattekontor, vapendepåer och skatteindrivningskontor.
Hantverkare överallt i Indien, men särskilt i Oudh, befann sig i yttersta armod: som en följd av störtandet av nawaben av Oudh och upplösningen av hovet förlorade dessa yrkesmän sina arbetstillfällen. Läget förvärrades av att Indien översvämmades av fabriksproducerade varor från Storbritannien, som de indiska yrkesmännen inte hade en chans att konkurrera med. ”Att folket i Lucknow skulle göra uppror mot oss var ett mycket förväntat scenario.. Vi hade gjort mycket litet för att vinna deras kärlek och mycket för att drabbas av deras avsky,” skrev L E S Rees , ett engelskt ögonvittne till händelserna i Lucknow 1857.
1813 hade Kompaniets handelsmonopol avskaffats, vilket öppnade Indien för ’frihandel’. Efter 1833 ledde det till fullständig utplåning av indiskt vävningshandverk, det slog sönder jordbruk och industri och innebar ofattbart armod för miljoner människor i Indien.
Även de små grupper av utbildade i städerna som påverkats av moderna idéer sympatiserade med revolten och hjälpte till att framställa tidningar, pamfletter, flygblad och upprop för revoltörerna.
Kort tid före upproret hade Kompaniet avskedat 60.000 sepoyer från Bengalarmén, av vilka flertalet kom från Oudhområdet. De kom i huvudsak från de delar av samhället som negativt påverkats av kompaniets konfiskering av skattebefriade landområden (mafi) efter 1833, områden vilka givits dem före britternas ankomst. Detta förstärkte det folkliga stödet från alla klasser som negativt påverkats av de brittiska inkräktarnas politik och praktik. De brittiska inkräktarna sågs överallt som de som förstörde livet och försörjningsmöjligheterna för den indiska befolkningen; de slog sönder ekonomin för hela byar och möjliggjorde plundring och rena stölder. Följderna av skattepålagor, ändringar av odlingsvillkoren och avindustrialiseringen till följd av att den indiska marknaden fylldes av billiga fabriksvaror från Storbritannien med åtföljande utarmning av de indiska massorna, var alltför påtaglig.
Motsättningen mellan den brittiska kolonisationen och den indiska befolkningen var i detta läge som skarpast i de områden där Bengalarmén i huvudsak rekryterats – dvs Oudh. Denna armés myteri var det starkaste uttrycket för det hat som fanns inom alla delar av samhället över Kompaniets styre i Oudh, och manifesterade en okuvlig vilja att störta detta styre. I sin förlängning uttryckte revolten ett liknande hat från tiotals miljoner indier i ett mycket mer vidsträckt område mot det brittiska styret, och en stark önskan att bli av med det. Endast detta kan förklara den snabba spridningen av revolten till mycket större områden, omfattande ända upp till en tredjedel av Indiens yta, med en fjärdedel av dess befolkning. Det var en revolt som skulle bryta ut ”så snart som provokationen förenades med tillfället”, som guvernörlöjtnanten Frederick Halliday i Bengalen skrev senare år 1858.
1857 års revolt krossades efterhand. Delhi föll för engelska styrkor den 20 september 1857. Det andra centrat före revolten, Lucknow, intogs av engelsmännen 21 mars 1858. Den grymhet som följde var i sanning barbarisk och obeskrivlig. Den brittiska pressen och brittiska statsmän spred skräckhistorier om grymheter begångna av upprorsmakarna, men dessa tjänade framförallt som rökridåer för de övergrepp som England begått över en lång period särskilt under och i kölvattnet av revolten.
Vid intagandet av Delhi utsatte britterna Delhi för fullskaligt bombardemang som åtföljdes av omfattande plundringar, sedan befolkningen endast haft ett dygn på sig att fly ut genom någon av stadens tre portar (Ajmeri, Turcoman och Delhi), vilka fortfarande kontrollerades av revoltörerna. Under den hastiga flykten skildes mödrar från sina barn, män från sina hustrur. Sedan britterna intagit staden utsattes de kvarvarande olyckliga för en skoningslös slakt, där varje indier som hittades dödades av soldaterna – i många fall undantogs inte ens kvinnor och barn. De order som verkställdes innebar hängningar, avrättningar, sprängningar av människor bundna framför kanonmynningar, massakrer och nedbränning av hela bostadsområden.
De som flytt staden uppgick till tiotusentals män, kvinnor och barn, som därefter drev omkring runt om i landet, hemlösa och utan några tillgångar, medan de brittiska soldaterna systematiskt stal allting av värde när de gick från hus till hus, gata efter gata, eller förstörde det de inte kunde lägga beslag på.
”En militärguvernör har utsetts men han kunde inte göra mycket för att begränsa känslorna hos de som omgav honom. Infödingar fördes fram i grupper för att dömas av en Militärkommission eller av särskilda kommissionärer, vilka bägge hade utrustats med fullständiga befogenheter att bestämma över liv och död av regeringen. Dessa domare var inte i stämning att visa någon nåd. Nästan alla som de prövade var dömda; och nästan alla som de dömde dömdes till döden. En fyrsidig galge uppfördes på en central plats i staden; och fem eller sex skurkar hängdes varje dag. Engelska officerare brukade sitta där, rökande sina cigarrer och besåg offrens sprattlande konvulsioner.” 24)
William Russell som var korrespondent för tidningen The Times kom dit i januari 1858 och fann sig ”…gå omkring på plundrade gator i en övergiven stad, där varje hus bar märken av kanonträffar eller gevärsskott…Jag kunde knappt tro att jag befann mig en stad som av en tidigare besökare beskrivits som lika stor som London, Paris och Amsterdam tillsammans och med än större och rikare befolkning.” 25)
Arméns juridiska sagenter förklarade, att genom erövringen hade hela staden blivit arméns ägodel och följaktligen ett lagligt ’byte’. Denna lagligt sett tveksamma doktrin härskade i tre månader, då Delhi hänsynslöst plundrades – inte ens sabbaten innebar någon lindring för de plundrade. Delhis militärguvernör överste Burn uppskattade den 24 oktober 1857 värdet av det som de brittiska soldater plundrat eller medvetet förstört i storleksordningen två crores rupier (20 miljoner rupier), men tillade att högst 15 lakhs (1,5 miljoner rupier) av detta skulle godkännas av de juridiska agenterna. Det var därför inte förvånande, att de engelska soldatethustrurna kunde ses komma till kyrkan klädda i de mest exklusiva tyger, vilka aldrig kunde ha köpts med hjälp av deras mäns löner. ”Jag tror att varenda officerare som deltog i belägringen av Delhi kommer att kunna dra sig tillbaka omedelbart i ekonomiskt välstånd”, skrev sir William Muir, en biträdande kirurg. 26)
Till och med ovanliga och värdefulla teologiska, medicinska och litterära manuskript, som varje regering som påstår sig vara på ett ”civilisationsuppdrag” skulle ha varit noga med att bevara, slumpades bort med godkännande av dessa juridiska agenter.
6. Grymheter som påstås ha begåtts av sepoyerna
De brittiska myndigheterna försökte upprätta myten, att britternas barbari var en följd av, och urskuldades med ett hämndbegär efter massakern av européer i Palatset den 16 maj 1857. I själva verket var tillämpningen av barbariska grymheter en medveten politik som använts långt före 1857 års revolt, liksom under och efter den.
I sin dagbok skrev Russell: ”Jag är mycket överväldigad över de svårigheter som följer av att styra över Indien, vilket nu sker med våld, utövad av ett så ringa antal utvalda att de tvingas att anställa infödda som verktyg för detta tvång. Jag betvivlar inte att detta tvång utgör basen för vårt välde; ty jag kan inte så något annat än tvång i vårt förhållande till de som vi styr över.” 27)
”Jag protesterar mot att använda grymheter som svar på grymheter…istället för att böja våra nackar inför Jesus, är vi beredda att återuppta dyrkan av Moloch”, klagade Disraeli i ett anförande i september 1857. 28)
Marx var den förste som tog upp och tillbakavisade hysterien i Storbritannien över grymheter som påstods ha utförts av upprorsmännen. Utan att förneka vissa ”utbrott” från revoltörernas sida, satte han in dem i perspektiv genom att visa att de endast var svar på Englands eget agerande i Indien. ”Hur ökända dessa sepoyers agerande än må vara, utgör de endast en återspegling i koncentrerad form av Englands eget uppträdande i Indien, inte enbart under den period då hennes Östra imperium grundlades, utan även under de senaste tio åren av hennes långa styre. För att karaktärisera detta styre, räcker det med att påpeka att tortyr utgjorde en integrerad del av dess ekonomiska styre.” Och han tillade: ”I mänsklighetens historia finns det något som heter vedergällning, och det är en regel för historisk vedergällning, att dess former inte är utmejslade av offret, utan av den offrets plågoande.” 29)
Det fanns ingen anledning för England att i detta avseende uppvisa någon moralisk högdragenhet sett i perspektiv av hennes eget uppträdande. Med hänvisning till Englands första Opiumkrig med Kina (1839-42) skrev Marx: ”För att hitta paralleller till sepoyernas grymheter behöver vi inte, som Londontidningarna påstår, söka oss tillbaka till medeltiden eller ens söka oss bortom Englands egen samtida historia. Allt vi behöver göra är att studera det första Kinakriget, en händelse som så att säga skedde endast igår. Den engelska soldatesken begick då obeskrivligheter enbart för sitt nöjes skull; dess handlande var varken styrt av religiös fanatism eller förstärkt av hat gentemot en överlägsen och segrande ras, inte heller framprovocerat av en hjältemodig fiendes hårda motstånd. Övergreppen på kvinnor, spetsandet av barn, nedbrännandet av hela byar, var helt enkelt en frivillig sysselsättning, inte nedtecknade av mandariner utan av egna brittiska officerare.” 30)
Marx angav ett flertal exempel för att visa att det även i det just då pågående kriget ”vore ett oförlåtligt misstag att anta, att all grymhet fanns på sepoyernas sida, medan all mänsklig vänlighet flödade på den engelska sidan”.
Marx manade sina läsare att aldrig glömma att ”engelsmännens grymheter hänförs till krigets starka handlingar, snabbt återgivna utan att uppehålla sig vid de smaklösa detaljerna, medan de inföddas våldshandlingar, hur chockerande de än må vara, medvetet överdrivs. Varifrån kom till exempel de omständliga beskrivningar som först dök upp i The Times, för att sedan vandra runt i Londonpressen, om grymheter begångna i Delhi och Meerut? Från en fegling som befann sig i Bangalore, Mysore, mer än 1000 miles bort, fågelvägen, från händelsernas centrum. Faktiska redogörelser från Delhi är bevisen gentemot en engelsk pastors fantasiskapelser som lyckas skapa värre skräckhistorier än till och med en hinduisk upprorsmakare.” Och han tillade: ” De fruktansvärda stympningar som begåtts av sepoyer är självfallet mer avskyvärda för europeiska känslor än att en sekreterare från Manchesters Fredskommitté slänger brinnande olja på kantonesiska invånare eller grillningen av araber som stängts in i en grotta av en fransk marskalk…” 31)
Marx avslöjade de uppjagade skriken om ’blodiga gamla tider’ för vad de verkligen var och avslutade sin artikel med orden att ”Delhi har inte, som murarna kring Jericho, fallit genom att man helt enkelt blåst på dem, utan John Bull måste omges av skrik om hämnd upp till öronen för att få honom att glömma att hans regering är ansvarig för allt det onda som den åstadkommit och den enorma omfattning som det tillåtits anta.” 32)
7. Lucknows intagande
Vid anfallet mot Lucknow, skrev Engels, har de engelska bajonetterna ”…avrättat fler vid varje attack mot den panikslagna infödda befolkningen än vid engelsmännens sammanlagda krig både i Europa och Amerika”. 33)
Erövrandet av Lucknow – som var den tidigare huvudstaden i Oudh - den 21 mars 1858 öppnade vägen för ett omedelbart plundringståg. ”Det måste ha varit en glädjescen”, skrev Engels, ”för varje sant frihetsälskande John Bull att skåda sina brittiska soldater lägga beslag på smycken, dyrbara vapen, kläder och ämbetsdräkter tillhörande kungen av Oudh.” 34)
Engels målade därefter upp följande avslöjande bild av det barbari, den laglöshet och tjuvaktighet som utmärkte den brittiska armén då, liksom för övrigt även idag, något som irländare, irakier och afghaner kan omvittna – allt ackompanjerat av en goebbelsaktig propaganda om hur påstått humant denna mördarmaskin uppträder:
”Detta är verkligen avslöjande om hur saker står till i en civiliserad armé i 1800-talet; om några andra trupper i världen begått en tiondel av dessa våldsamheter, med vilken upprördhet skulle inte då den brittiska pressen ha brännmärkt dem! Men detta är den brittiska arméns agerande och därför sägs det att detta är normala konsekvenser av krig. Brittiska officerare och gentlemän är i sina fulla rätt att lägga beslag på varje silversked, varje juvelprytt smycke eller andra små minnessaker som de kan råka finna på platsen för sina triumfer. Och om Campbell tvingas att avväpna sin egen armé mitt under kriget, för att få stopp på plundringsarna och våldet, så måste det ha funnits militära skäl till detta; men självfallet vill väl ingen förneka dessa stackars grabbar en veckas ledighet och några små upptåg efter så mycket slit och umbäranden.”
”Faktum är”, tillade Engels, ”att det finns ingen armé i Europa eller Amerika som använder så mycket brutalitet som den brittiska. Plundring, våld, massakrer – sådant som på alla andra håll är strikt och absolut förbjudet – är den brittiske soldatens värderade privilegium och rätt. Skändligheterna som begicks i dygn efter stormningarna av Badajoz och San Sebastian under spanska kriget, som var utan motsvarighet i någon annan nations annaler sedan tiden före Franska revolutionen, liksom detta medeltida agerande att tillåta plundring av städer som intagits genom stormning, numera förbjudet överallt annorstädes, är fortfarande regel hos britterna. Vid Delhi krävde exceptionella militära hänsyn ett undantag; men armén, trots att den köpts med extra ersättning, klagade, för att nu i Lucknow ta igen vad den gått miste om i Delhi. I tolv hela dygn fanns ingen brittisk armé i Lucknow – bara en laglös, berusad, brutal mobb, upplöst till ett rövarband, betydligt mer laglöst, våldsamt och girigt än de sepoyer som just hade fördrivits därifrån. Lucknows plundring 1858 kommer att förbli en evig skamfläck på den brittiska militärens emblem.” 35)
Vilket slags grym rasism som genomsyrade officiella brittiska cirklar vid denna tid kan utläsas ur dessa ord från general Nicholson, ’myterikrossandets hjälte’:
”Låt oss lägga fram en lag för att kunna flå eller bränna levande eller spetsa på pålar dessa kvinno- och barnamördare från Delhi. Tanken att enbart hänga förövare av sådana grymheter gör mig galen. Jag önskar att jag befann mig i en sådan del av världen, där jag om nödvändigt kunde ta lagen i egna händer.” 36)
För denna rasistiske och grymme företrädare av en rasistisk och grym civilisation var hängning helt enkelt inte nog; hängningen skulle föregås av av att offret flåddes och spetsades på påle till nöje för företrädarna av denna spöklika civilisation. Han har emellertid fel i två avseenden. För det första var det britterna som i huvudsak var skyldiga till de brott som han tillskriver upprorsmännen. För det andra ansåg sig brittiska ämbetsmän ytterst sällan hindrade i sina handlingar av någon lag; de handlade i fullständigt förakt även för sina egna lagar, liksom för de regler som gäller i umgänget mellan civiliserade människor – de var själva lagen, och de som utsattes för den, det indiska folket, var fullt medvetet om det; i Indien befann sig det officiella Storbritannien i den del av världen där man fritt kunde ta lagen i sina egna händer – och också ofta gjorde det.
Inför de överväldigande bevisen på de barbariska övergrepp som de brittiska styrkorna begick, finns det en del försvarare av den brittiska kolonialismen som hävdar, att gräsligheter begicks av båda sidor och att det bästa är att lägga allt detta bakom sig. Men dels kan inte den enorma omfattningen av övergrepp som begicks av den brittiska sidan på något sätt jämföras med sådana enskilda handlingar från upprorsmännens sida, dels är själva tanken att jämställa förtryckarnas våld med de förtrycktas en absurd perversitet.
8. Upprorsmännens agerande
1857 års revolt nådde sin höjdpunkt i Oudh. Även i stridernas hetta var upprorsmännens uppträdande beundransvärt. Även Forrest i sin ’History Of The Indian Mutiny’ var tvungen att erkänna den självkontroll, disciplin och mänsklig hänsyn till invånarna i Oudh som visades: ”Trupperna gjorde uppror och folket sa upp sin trohet, men det fanns inga hämndbegär och ingen grymhet. Men några få undantag behandlade den modiga och exalterade befolkningen den härskande rasens flyktingar med påtaglig vänlighet och den värdighet som Oudhs härskare visade var påtaglig visavi de störtade herrarna.” 37)
Händelsen gällande påstådda våldtäkter och öveergrepp på brittiska kvinnor begångna av Nana Sahebs styrkor i Kanpur är välkänd. Brittiska media och talesmän gav den omfattande publicitet och höjde de anti-indiska stämningarna till ett maximum. Men även officiella brittiska historiker, som Kaye och Malleson, konstaterade att dessa berättelser var ”uppdiktade med hjälp av upphetsade hjärnor”.
”Den raffinerade grymhet – den onämnbara skammen – med vilken denna massaker i en del av den tidens krönikor uppmärksammades, var inget annat än uppdiktade med hjälp av upphetsade hjärnor, alltför villigt anammade utan undersökning och vidareförmedlade utan eftertanke. Ingen människa stympades, ingen kränktes… Detta framgår med all önskvärd tydlighet hos de officiella funktionärer som gjorde de mest noggranna undersökningar kring alla omständigheter kring massakrerna i juni och juli.” 38)
Vad beträffar Delhi fanns det också där historier om att brittiska kvinnor tvingades gå nakna på gatorna, att en del fick sina bröst sönderskurna – inte ens små flickor skulle ha undkommit. Vita kristna präster var de som mest högljutt spred dessa historier. Men sir William Muir, chef för underrättelsetjänsten, slog fast att ”…hur mycket blod och våld som än fanns, så visade mina efterforskningar och undersökningar att berättelser om att kvinnor skändats saknade varje uns av bevis.” 39)
Det är värt att notera, att varje gång som upprorets soldater gjorde sig skyldiga till omänsklighet mot kvinnor och barn, fördömdes sådana handlingar mycket kraftfullt av upprorets ledning. Att så skedde mitt under ett nationellt krig mot en så hatad fiende som den brittiska kolonialmakten vittnar om upprorsmännens heder. Allamah Fazle Haq från Khayrabad skriver i sin Krigsdagbok att bland de upproriska sepoyerna ”fanns de som begick onda saker och gick över gränsen och begick överdrifter och grymheter. Barn och kvinnor dödades också. De förlorade sin heder och människovärde genom att mörda kvinnor och förakt genom att döda barn.” 40)
9. Brittisk brutalitet
Om historierna om upprorsmännens påstådda våld som spreds av britterna till stora delar var uppdiktade och skapelser av upphetsade hjärnor, var det primitiva våldet på den brittiska sidan av sådan omfattning att till och med Lord Canning oroades. Protokollet från Generalguvernörens kabinettsmöte den 24 december 1857 innehåller följande ord: ”De obegränsade hängningarna inte bara av dem belagda med olika slags skuld, utan också av dem vars skuld var minst sagt tveksam, och det allmänna brännandet och plundrandet av bybor, där oskyldiga likaväl som skyldiga, och utan hänsyn till ålder eller kön, utan undantag straffades och i vissa fall offrades, har djupt upprört stora delar av befolkningen som annars inte är fientlig till regeringen. Likaså att jordbruket upphört med efterföljande svält som ett omedelbart hot…och slutligen att officerernas framfart givit upphov till ryktet…att regeringen överväger en allmän blodig förföljelse av mohammedaner och hinduer.” 41)
Även krigsrättegångarnas formalia åsidosattes eller reducerats till en fars. ”En officer som utsetts till domare vid krigsrättegångarna svor på att de skulle hänga sina fångar, skyldiga eller oskyldiga, och om någon vågade höja sin röst mot sådant oförblommerat hämndbegär, tystades han omedelbart genom skrik från kamrater. Personer som dömts till döden efter en hastig rättegång hånades och torterades av obildade meniga före avrättningen, medan utbildade officerare instämmande såg på.” 42)
Och lord Elphinstone skrev till sir John Lawrence om plundringen av Delhi med följande ord: ”Efter det att belägringen var över, är vår armés övervåld helt enkelt hjärtskärande. En omfattande hämnd utkrävs utan hänsyn till vän eller fiende. Vad gäller plundring har vi verkligen överträffat Nadirshah.” 43)
Antalet människor som avrättades i Delhi uppskattas av pålitliga källor till 27.000. En brittisk officerare som deltagit i kriget gav följande talande beskrivning om brittiska officerares uppträdande längs vägen från Ambala till Delhi: ”Hundratals indier var dömda vid krigsdomstolen att hängas på mycket kort tid och de torterades på det mest brutala och omänskliga sätt medan galgarna restes. Håret på deras huvuden slets av i tovor, deras kroppar genomborrades av bajonetter och sedan tvingades dom till en förnedring som gjorde att döden och tortyren inte betydde något för dem – kokött tvingades med svärd och bajonetter in i munnen på de fattiga och hjälplösa hinduiska byborna.” 44)
Det som hände i Delhi efter det att belägringen avslutats, upprepades efter erövringen av Lucknow, där sepoyer och civilbefolkning slaktades utan åtskillnad av de segerrika britterna, av vilka en gett oss följande beskrivning av vad som hände:
”… tidpunkten för Lucknows erövring var en period av obegränsad massaker – Processen gjordes kort med de olyckliga som föll i våra truppers händer – sepoyer eller invånare i Oudh spelade ingen roll, inga frågor ställdes; hans hud var mörk, var inte det skäl nog? En repstump och en trädgren eller en gevärskula genom hans hjärna, avslutade den stackars jävelns existens.” 45)
Under framryckningarna på landsbygden uppträdde de brittiska styrkorna som ett jaktlag på kalkonjakt. Den brittiska arméns uppträdande under general Neills marsch mellan Benares (Varanasi), Allahabad och Kanpur, ges följande beskrivning av Kaye och Malleson:
” Frivilliga grupper drog fram i distrikten och hängde folk och amatör-skarprättare saknades inte vid tillfället. En gentleman skröt med det antal han hade gjort slut på ’ett verkligt artistiskt sätt’ med mangoträd som galgar och elefanter som falluckor, där offren för denna overkliga rättvisa hade hängts upp, bara som tidsfördriv, i form av en åtta.” 46)
De grymheter som de brittiska styrkorna begick i Indien var av en sådan omfattning, att vissa ledande liberala kretsar i Storbritannien fruktade att dessa handlingar hotade ”friheterna härhemma”. Sir Charles Dilke skrev i ’Greater Britain’:
” De som tvivlar på att militärtjänsten i Indien kunde göra soldaterna obekymrade om mänskligt liv, få dem att strunta i äganderätten, och inta en föraktfull hållning till mänsklig värdighet, kan knappast ha lagt på minnet de brev som nådde dem 1857. I ett av skrev en hög officer under marschen mot Kanpur ’bra jaktlycka idag, har gjort av med rebeller’, till vilket man skall påminna sig att dessa ’rebeller’ som hängts eller skjutits inte hade gripit till vapen utan var bybor som gripits ’på misstanke’. Under denna framryckning begicks sådana grymheter som att bränna ned byar och massakrer på oskyldiga invånare, som självaste Mohamed Toglak skulle ha skämts för, och det vore att motsäga all historisk erfarenhet att påstå att sådana dåd inte skulle kunna visa sig fatala för våra friheter här hemma.” 47)
Inför sådana vittnesmål som redovisats ovan finns det de som hävdar, att det är meningslöst att älta om grymheter som de brittiska styrkorna begick i Indien för 150 år sedan; att röra upp känslorna med dessa minnen hindrar bara försoning mellan två nationer och deras folk; att man därför skall låta det förflutna tillhöra det förflutna. Men en sådan inställning innebär, vid sidan av ett döljande av en historisk sanning, oförmåga att lära av historien. Den som vill lära känna framtiden, måste känna det förflutna lyder ett kinesiskt ordspråk.
Poängen med att åter ta upp händelserna 1857 är inte att ställa hela det brittiska folket inför domarskranket, för det begick inte dessa fruktansvärda brott mot de indiska massorna. Det var den brittiska kapitalismen och kolonialismen som var skyldig till dessa brott. Man behöver bara känna till vad brittisk imperialism, tillsammans med sin starkare partner, USA-imperialismen, gör i Irak och Afghanistan för att inse att den inte på minsta sätt har ändrat sig till det bättre sedan 1857, utan att den idag i sitt dekadenta, döende och parasitära stadium är än farligare och än grymmare in i någon tidigare del av sin historia. Att den idag håller på att begå ett än mycket mer omfattande folkmord än 1857, och att den är det brittiska proletariatets inhemska fiende liksom de förtryckta folkens utomlands. Och att endast dess krossande och socialismens upprättande kan åstadkomma verklig fred, välstånd och lycka för såväl det brittiska proletariatet som de förtryckta folken.
10. Skäl till upprorets misslyckande
Vi skall nu kortfattat analysera skälen till att en så omfattande revolt mot den brittiska raj (styret) misslyckades. Det fanns flera skäl till detta misslyckande. För det första var revolten till sin huvuddel ett spontant svar på de ekonomiska och politiska åtgärder som Kompaniet, Indiens härskare vid 1857 års början, använde sig av, vilka vände indier från alla klasser, från de största jordägarna till de fattigaste bönderna och hantverkarna, mot detta raj. I den objektivt rådande situationen anslöt sig feodala härskare, tack vare sin egna missnöjen, till revolten, vars uttalade mål var att driva ut de främmande härskarna ur Indien. Deras personliga intressen kom att sammanfalla med Indiens nationella intressen vid denna tillpunkt, vilket ledde till att feodala härskare och talukdars (storgodsägare, sk zamindars) genom sitt deltagande i det väpnade upproret kom att spela en patriotisk roll.
För det första fanns det inte någon centralt samordnad organisation som kunde leda revolten. Det fanns inte vid denna tidpunkt i Indien vare sig en bourgeoisie eller ett proletariat, de klasser som skulle kunnat ge vägledning och kraft åt en revolutionär rörelse. En konsekvens var att det inte fanns några politiska partier (som de jakobinska klubbarna vid franska revolutionens utbrott). Den ekonomiska och politiska utvecklingen i Indien hade ännu inte nått så långt att dessa förutsättningar, så nödvändiga för kampens framgång, förelåg. Ty även om upprorsmännen hade en vision om Indiens framtid, var den allvarligt begränsad genom ett feodalt tänkande som saknade en klar uppfattning om en modern stat.
För det andra skulle det visa sig att avsaknaden av en enda centraliserad ledning, med en enda militär befälhavare och en väl förberedd handlingsplan, utgjorde en avgörande faktor till upprorets nederlag. Medan britterna kunde utarbeta stategier och planera truppförflyttningar över alla de viktiga upprorsområdena och sålunda koncentrera sina militära insatser till de viktigaste punkterna alltefter behov, saknade i stort revoltstyrkorna en samlad strategi eller handlingsplan. Det var en av revoltörernas svagheter att de misslyckats med att hitta en person ”på vilken ledningen kunde läggas”, en avgörande förutsättning för att organisera ”ett omfattande och utdraget motstånd” mot de brittiska styrkorna. Ingen av de revolterande sepoyerna hade någonsin varit officer i armén, aldrig fört befäl, utan stridit under brittiskt befäl. Trots att, som Engels konstaterade i sin analys av britternas framgångsrika anfall mot Delhi, ”…en viss insikt om krigskonsten hade trängt fram till sepoyerna…”, var taktiska frågor ”…inte tillräckligt begripliga eller inte tillräckligt slagkraftiga för att kunna utföras med full effekt…eller så ledde avsaknaden av organisation och brist på ledarskap att praktiska uppgifter förvandlades till svaga och kraftlösa försök.” 48)
Britterna kunde storma Delhi inte tack vare ”osedvanliga eller extraordinära hjältehandlingar, även om där liksom vid varje slag enskilda framstående handlingar ägde rum på bägge sidor…” utan genom att visa ”större uthållighet, disciplin, förmåga och skicklighet…”. 49) De brittiska styrkorna lyckades få fram förstärkningar i tid för stormningen av Delhi, medan revoltörernas styrkor försvagades av splittring, desorganisation och en sjunkande moral.
För det tredje spelade den interna svagheten hos det feodala ledarskapet en roll för revoltens nederlag. Bahadur Shah Zaffar, den arvsberövade ättlingen till den store Mogul, som krönts till härskare av de upproriska sepoyerna, var gammal, oerfaren, obeslutsam och viljelös, styrd av sin favorithustru Zeenat Mahal, som tillsammans med några medlemmar av Zaffars egen släkt, i hemlighet höll kontakt med britterna för att få slut på upproret genom något slags överenskommelse som ”garanterade kungens pension och privilegier och återupprättade läget som det varit före kriget.” 50)
På samma sätt som patriotism, hjältemod, mod och hängivenhet till Indiens befrielse från brittiskt ok, var förtjänster som visades av sådana hjältemodiga feodala personligheter som Rani Jhansi, Tantya Tope, Nana Saheb, Maulavi Ahmadullah, Begum Hazarat Mahal, Kumwar Singh och Amar Singh från Jagdishpur, uppvisades också all den förruttnelse som fanns hos de förfallna feodala krafterna med deras överdrivna frosseri, lättsinne, utsvävningar och fylleri. Allamah Fazle Haq, som stod kejsaren och hans hov nära, hävdade, sedan han påpekat att den obeslutsamme Zaffar lät sig styras av sin hustru och sin wazir, att den sistnämnde liksom några ur kungens familj, var dödliga fiender till revoltörerna och vänner till britterna. Han gav också följande upprörande bild av den inkompetens, okunnighet och utsvävning som kännetecknade kungens söners och sonsöners livsstil:
”Bahadur Shah Zaffar utsåg till arméofficerare en del av sina söner och sonsöner, vilka vår dumbommar, ohederliga och feglingar. De hatade ärliga och kunniga personer. De hade aldrig deltagit i några slag, inte heller hade de någon erfarenhet av svärds- eller lansstötar. De valde ut folk från rännstenen till sällskap och rådgivning. De där okunniga typerna dränkte sig själva i ett hav av lyx och extravagans och sänkte sig ned i oceaner av utsvävningar. De hade varit fattiga och (plötsligen) blev de förmögna; när de blev förmögna tillägnade de sig ett liv i överflöd. De tillskansade sig enorma summor från folket under förevändning att de skulle säkra arméns behov, men vräkte i sig allt de kom över. Välkända prostituerade fick dem att bortse från allt som hade med att leda upprorsstyrkorna att göra, och deras samvaro med sina äskarinno rhindrade dem från att marschera med armén nattetid…de tillbringade sina nätter sovande och sina dagar berusade. När de kvicknade till och återfick sina sinnen fulla bruk, skämdes och förfärades de.” 51)
Fazle Haqs beskrivning bekräftades till fullo av officiella brittiska historiker, liksom av spioner. Sådant här förräderi utsådde förvirring bland upprorsstyrkorna och undergrävde moralen. Haq, som var ett skolat och patriotiskt ögonvittne, målade också upp en liknande otrevlig bild av livet och agerandet vid hovet i Oudh under revoltens sista tid, när upprorsstyrkorna höll på att förlora till britterna. Så här skrev han:
”Alla officerarna i nawabens regering liksom ministrarna var värdelösa, obeslutsamma och fega och dessutom korkade och oärliga; de var ingalunda kloka eller pålitliga. Bland dem fanns de som var illiterata, valde den enklaste utvägen, var oförskämda, högljudda, lata och svaga typer, eller smickrare, medlöpare och sykofanter. De bröt sina eder och sina löften…de betedde sig som hycklare, började favorisera kristna (dvs britterna), förenade sig med dem och hjälpte dem till seger.” 52)
Fazle Haqs ord beskriver tveklöst den andliga svaghet som kännetecknade de feodala ledarnas egenskaper vid hovet i Oudh. Men ändå måste också en korrekt värdering av de feodala ledarnas roll under upproret innehålla följande: Vid upprorets inledande fas anslöt sig, med få undantag, de stora jordägarna till upprorets sida, men spelade samtidigt inte på det hela taget någon aktiv roll, utan intog istället en avvaktande inställning för att se vilken sida som skulle gå segrande fram.
Under upprorets andra fas, vilken började i mars 1858 med lord Channings proklamation, enligt vilken all jord, utom den som tillhörde sex namngivna talukdars (jordägare), konfiskerades, anslöt sig jordägarna i massor med entusiasm till upproret.
Under den sista fasen, efter Lucknows fall, då det framstod klart att britterna skulle segra, började flertalet feodalherrar söka britternas villkor för underkastelse, Till och med drottningen av Oudh, som i huvudsak spelat en patriotisk roll, sände sin emissarie till det brittiska högkvarteret samtidigt som hon drog sig undan i riktning mot Nepal med sina kvarvarande trupper och följeslagare.
Således kan man se att den feodala patriotismen hade två sidor. Under den period då upproret var på frammarsch, anslöt sig jordägarna till det och spelade en påtagligt positiv roll, under en kombination av tryck från massorna och ett gemensamt hat mot främmande styre. Men när den revolutionära vågen ebbade ut, och det revolutionära lägret drabbades av upplösning, framträdde svagheten i deras feodala karaktärer och de slutade som fega förrädare. De spelade således, som klass ”en dubbel roll, vare sig helt patriotisk eller fullständigt självupptagna och förrädiska”. 53)
För det fjärde fanns, vid sidan av den del bland feodalherrarna som gjorts arvs- och egendomslösa, härskarna över Prinsstaterna. De flesta av dem intog, under påtryckningar från de starka antibrittiska stämningarna som genomsyrade deras kungadömen, och existensen av organiserade fraktioner vid varje hov som arbetade för aktivt deltagande på de revolutionära upprorsmännens sida, en hållning av tveksam neutralitet, medan en del av dem stödde britterna fullt ut. När den revolutionära vågen ebbade ut, skyndade de sig alla att demonstrera sin trofasthet med britterna. Prinsstaternas roll skulle visa sig vara av strategiskt avgörande vikt för upprorets öde. Prinsarna räddade bokstavligt det brittiska raj 1857-58 och bidrog till att ge det existens i ytterligare 90 år, med all medföljande exploatering och misär för de indiska massorna som följd. Här följer några slående exempel på hjälpinsatser som detta särskilt avskyvärda kungliga förrädarkotteri gjorde britterna. Härskaren (nizam) i Hyderabad, vilket var av vikt för utvecklingen i hela södra Indien, ställde plikttroget upp bakom britterna och förhindrade södern från att ansluta sig till revolten. ”Om Hyderabad hade rest sig”, skrev Norton, ”hade vi inte kunnat undvika uppror över praktiskt taget hela Deccan och södra Indien.” 54)
Härskarna i prinsstaterna i Rajasthan som alltid skröt med sina värdiga och åldriga härstamningar och krigiska traditioner, visade sig vara krypande rövslickare som svek sina egna undersåtars och andra indiska folks förhoppningar, genom att ställa sina trupper till britternas förfogande för att slå ned revolten. ”Hade Rajputana rest sig”, skrev Malleson, ”är det svårt att tro att Agra skulle ha kunnat hålla ut, eller att våra styrkor kring Delhi skulle kunnat hålla sina ställningar.” 55)
Gwalior intog en central position i centrala Indien. Scindia var under starkt folkligt tryck för att ansluta sig till revolten, men han vägrade. Hade han utsett sig själv till överbefälhavare för sina 20.000 soldater, vilka önskade delta i revolten, skulle det varit katastrofalt för britterna – Agra och Lucknow skulle med säkerhet ha fallit för revoltörerna. General Havelock skulle ha blivit instängd i Allahabad, och Scindia skulle antingen kunnat ha intagit fästningarna där, eller gå vidare förbi dem mot Benares och Calcutta, för det fanns inga brittiska trupper eller befästningar där som kunnat hindra honom. ”Scindias trohet räddade Indien åt britterna”, skrev Innes.
De sikhiska härskarna i Patiala och Jind, liksom nawaben av Karnal, ställde sina styrkor och resurser till britternas förfogande och åtog sig att med egna trupper hålla vägen mellan britternas huvudbas i Ambala och Delhi öppen, för att därigenom underlätta tillförseln av förstärkningar till de brittiska trupper som belägrade den upproriska huvudstaden.
Marx skrev i sina anteckningar, efter att ha tagit del av tidningsrapporterna, att ”Scindia trogen de ’engelska hundarna’, nicht so hans trupper; Patialas rajah – skamligt nog – skickar stora truppstyrkor för att hjälpa britterna!” 56)
Det skall dock påpekas att även om härskarna ställde sig på britternas sida, hade soldaterna i prinsstaterna och folket där smittats av den revolutionära glöden. Trupper tillhörande maharajan av Indore gjorde myteri, vilket tvingade britterna att lämna den staten. Och ett mycket dramatiskt ögonblick inträffade, när Rani från Jhansi och Tantya Tope nådde Gwalior. Då gick en stor del av Scindias trupper över till deras sida, vilket tvingade Scindia att men en handfull anhängare fly till det brittiska fortet i Agra. Trupper tillhörande maharajan av Udaipur, liksom trupper från flera andra prinsstater i Rajasthan, visade mycket litet intresse för att bekämpa revoltörerna. Vilket fick Malleson att konstatera:
”Det är alldeles uppenbart att när fanatismen griper tillräckligt omkring sig bland orientens folk kan inte ens deras egen raja, som de alla betraktar som sin far, eller som sin gud som en del gillar att beskriva honom, inte ens denne raja kan få dem att ändra uppfattning.” 57)
Det som får fördomsfulla brittiska historiker att tala om fanatism, är inget annat än uttryck för obändiga nationalistiska och patriotiska antibrittiska känslor, vilka visar på sönderfall för traditionella feodala lojaliteter. En följd var att 1857, när prinsarna svor evig trohet till det indiska folkets mördare och slaktare, visade sig deras soldater många gånger vara de verkliga försvararna av Indiens ära och självständighet. Men eftersom folkets massa fortfarande var under feodalt inflytande, så väntade man, trots sina sympatier med revoltörerna, på att de egna härskarna skulle leda dem i kampen mot britterna. Eftersom prinsarna deserterade till den brittiska sidan, lämnades massorna utan ledning och deras missnöje fick inget utlopp, utom i några lokala revoltungar som enkelt slogs ned.
11. Varför agerade prinsarna så skamlöst?
Frågan som följer är, varför betedde sig prinsarna så fullständigt utan heder och utan all känsla för nationell plikt, utan lät sig enrolleras i den brittiska kolonialismens tjänst? Svaret står först och främst att finna i den nedbrytande effekt som systemet med subsidiära allianser hade, som sedan länge fångat in dem. Det fick till följd att Kompaniets trupper fanns förlagda i varenda stat och att den brittiske kommissionären var den som i verkligheten bestämde. Systemet hade: ”…som en naturlig följd att göra regeringen i varje stat där det fanns någon svag och underkuvad; att utplåna allt av ärofull känsla hos de högre klasserna i samhället och förnedra och utarma hela folket. Den vanliga åtgärden mot en dålig regering i Indien är en stillsam revolution i palatset, eller en våldsam revolt eller en utländsk erövring. Men närvaron av en brittisk styrka omöjliggör varje form av åtgärd, som syftar till att stödja prinsen på tronen mot varje utländsk eller inhemsk fiende.” 58)
Britterna kunde dessutom utnyttja feodala splittringar, ömsesidig misstro, historiska minnen av sikher och Rajputs mot moguler, om marathaprinsar mot nizam i söder och mogulerna i norr, till egen fördel. Kort sagt, britterna spelade samma söndra-och-härska-spel för att slå ned revolten 1857-58 som de så framgångsrikt gjort vid den första erövringen av Indien. Revolten krossades till slut med indisk hjälp, precis som Indiens underkuvande hade åstadkommits med hjälp av indier.
”Om vi inte visste någonting om Hindustans historia”, skrev Marx 1853, ”så funnes där likväl ett stort och oemotsägbart faktum, nämligen att även nu hålls Indien i engelskkontrollerad träldom med hjälp av en indisk armé, betald av Indien.” 59)
”Romarväldets ’divide et imperia’ var den grundprincip med vilken Storbritannien i 150 år fortsatte att hålla sitt grepp över det indiska imperiet. Motsättningarna mellan olika raser, stammar, kaster, trosuppfattningar och härskare, vilka allt sammantaget utgör den geografiska enhet som vi kallar Indien, har fortsatt att utgöra den avgörande principen för brittisk överhöghet.” Så skrev Marx i sin första artikel efter det att revolten inletts." 60)
Genom att placera brittiska undersåtar i prinsstaternas huvudstäder, drev britterna dem till ruinens brant, därför att ”en av dessa officerares uppgifter var att utså split”. 61) De brittiska inkräktarna som beslutat att hålla Indien bröt de inhemska härskarnas makt ”med våld eller med list”, och i den romerska taktikens fotspår tillämpade de ”ett system att föda sina allierade såsom vi föder upp boskap till dess att den blivit fet nog att slukas.” 62)
Vid denna tidpunkt (1858) omfattade de indiska staterna nära 700.000 kvadratmiles med en befolkning på nära 53 miljoner. De hade emellertid nu upphört att vara allierade, utan hade blivit ”beroende av det brittiska styret på mångahända villkor och olika former, i dess underlydande och skyddande system. Dessa system har en gemensam faktor i att de indiska staternas gav upp rätten till eget försvar, liksom rätten att upprätthålla diplomatiska förbindelser och att lösa inbördes dispyter utan inblandning från generalguvernören. De villkor, under vilka de tillåts upprätthålla skenet av oberoende, är samtidigt villkoren för permanent förfall och total oförmåga till förbättringar. Organisk svaghet är deras existens´ konstitutionella lag, precis som för allt liv som existerar på nåder.” 63)
Det var detta system byggt på subsidiära allianser och en söndra-och-härska- politik som britterna använde med så förödande effekt 1857-58, som Fitchett beskrev med följande ondsinta, hånfulla, rasistiska och arroganta ord:
”Vilken uppvisning detta verkligen är av den brittiska rasens imperiebyggande geni! ’En nation’ – för att citera Hodson, själv en av de mest framstående aktörerna i detta stora drama – ’som kunde erövra ett stort rike som Punjab med en hindustansk armé, och sedan vända de erövrade sikhernas energi till att besegra just densamma armé som de själva en gång erövrades av; som kunde i åratal rida ut ett läge som det som var i Peshawar, mitt bland de afghanska stammarnas käftar; och därefter när man plötsligen berövats de regementen som möjliggjorde detta, utan någon som helst tveksamhet engagera desamma stammar till att avväpna och tygla dessa regementen när de revolterade – en nation som kan åstadkomma allt detta, den är verkligen ödesbestämd till att styra världen!’” 64)
12. 1857 års efterskörd
1857 års revolt utgör en historisk punkt som befinner sig på gränslinjen mellan en epok och inledningen på en ny i Indiens historia. På den brittiska sidan innebar den slutet på East India Companys styre, som ersattes av den brittiska kronans direktstyre, varmed industribourgeosins seger i Storbritannien oåterkalleligt fastställdes över handelsmonopolet.
Den brittiska härskande klassen, som insåg hur nära man varit att förlora Indien på grund av sin isolering och misstro till de indiska feodala krafterna, gjorde en drastisk förändring av sin politik visavi dessa indiska härskare. Man tog avstånd från den politik som förts fram till dess, nämligen att attackera de feodala intressena, och från 1857 blev den ledande principen för den brittiska politiken försoning med de feodala härskarna såsom varande den viktigaste sociala basen för Storbrittaniens styre över Indien. Den tidigare politiken att annektera prinsstater ersattes av respekt för ”de inhemska prinsarnas rättigheter, värdighet och heder som vår egen, ty vårt styres säkerhet ökar, inte minskar, genom att behålla de infödda ledarnas välvilja gentemot oss”. 65) Med denna inriktning kom de indiska prinsarna att spela rollen av Storbritanniens femtekolonn i Indien och utnyttjades för att störa det indiska folkets enighet.
Inriktningen att muta prinsarna inleddes mitt under upprorets höjdpunkt. Som belöning för deras förräderi gentemot den indiska befrielsens sak, fick två tredjedelar av alla talukdars (storgodsägare) tillbaka sina ägor på bättre villkor än de som gällt före revolten. Att visa återhållsamt gentemot jordägarna och att överlämna bönderna åt deras välvilja blev den brittiska politikens kännetecken efter det att revolten 1857 slagits ned.
Eftersom revolten inom den indiska armén skakat det brittiska styret i dess grundvalar, genomfördes efter revoltens nederlag en omorganisering av den. Samtidigt som antalet brittiska trupper utökades, togs artilleriet från indiska soldater. Alla högre utnämningar reserverades för britter, och de indiska regementena omorganiserades med uppsplittring av soldater från samma region, och med rekrytering som enbart omfattade s.k. krigarraser, dvs sådana som punjaberna som hade besegrats av Kompaniet med hjälp av indiska soldater som rekryterats från ’icke-krigarraser’, något som ju visat sig så farligt för det brittiska styret 1857.
Före revolten hade det brittiska styret associerats med vissa sociala reformer, som t ex att olagligförklara sati (änkebränning) och att tillåta änkor att gifta om sig. Men med de skakande erfarenheterna av 1857 i färskt minne och med den följande nära alliansen mellan britterna och den inhemska feodala reaktionen, blev britterna häftigt motståndare till varje slag av social reform, utan stödde istället allt socialt bakåtsträvande i det indiska samhället. Senare, när britterna tvingades införa något slag av begränsad indisk representation, utformades den så att den hinduiska och den muslimska väljarkåren separerades – det första utslaget av den förödande två-nationsteorin, vilken till slut ledde till Indiens tragiska delning vid självständigheten 1947.
Alla dessa åtgärder hindrade likafullt inte att det brittiska raj till sist övergick i indiernas händer.
Minnena från 1857 och revoltörernas erfarenheter dog aldrig bort. Inte ens den omorganiserade armén frigjorde sig från minnet av dessa heroiska dagar, när den moderna indiska nationella rörelsen växte fram i början av 1900-talet. När den nationella rörelsen stod på sin höjdpunkt i april 1930, vägrade Garhwalis soldater att skjuta på folket – hinduiska trupper mitt bland muslimska folkmassor vägrade ordern att skjuta. Istället bröt en del formeringarna och förenade sig med massorna, och en del av dem lämnade till och med över sina vapen. Och i andra världskrigets kölvatten, när befrielsekampen växte sig allt starkare, genomförde den kungliga indiska flottan, efter det att ett antal revolter redan ägt rum i den indiska armén och flygvapnet, en historisk revolt 18 februari 1946, vilken tvingade den brittiske premiärministern Clement Attlee att följande dag offentliggöra att en regeringsdelegation avrest till Indien för att inleda förhandlingar om Indiens självständighet.
Även den brittiskt-utbildade intelligensian, som skapats av britterna för att garantera sig en billig, effektiv och opolitiserad tjänstemannakader som kunde sköta administrationens lägre nivåer, och som i huvudsak hade förblivit trogen britterna 1857-58, blev ganska snart desillusionerad över det brittiska styrets förtryck, rasism och utplundring. Man lärde sig snabbt att de ofta framhållna brittiska idealen med jämlikhet och politisk demokrati inte alls var avsedda att tillämpas i Indien; att Indien inte hade erövrats av britterna till gagn för indierna, utan att Indien erövrats med våld av britterna för sina egna intressen och att man höll Indien med våld enbart därför att det gagnade Storbritannien.
Förändrad inställning hos den indiska intelligensian, från att ha varit trogna understödjare av det brittiska raj 1857, till att bli desillusionerad motståndare i efterskörden av 1857 typifieras av en person som Rabindranath Tagore. I sitt tal vid sin 80-årsdag i maj 1941 gjorde han följande känslomässiga och uppriktiga värdering av sin egen förändring till de brittiska härskarna:
”När jag ser tillbaka på de många år som ligger bakom mig och ser min tidiga utvecklings historia i ett tydligt perspektiv, slås jag av den föränring som ägt rum både i min egen attityd och mina landsmäns psykologi – en förändring som bär inom sig en djup tragedis sak.
Den tidens utbildade hade tillgång till det engelska språket och den engelska litteraturen. Deras dagar var ständigt fyllda med pampiga deklamationer från Burke, av Macaulays långt utdragna meningar, diskussioner som koncentrerades till Shakespeares dramer och Byrons poesi och framförallt till artonhundratalets storhjärtade liberalism.
Vid den tidpunkten hade vi inte i våra hjärtan förlorat tron på den engelska rasens generositet, även om försiktiga försök gjordes för att vinna vårt nationella oberoende. Denna tro var fast rotad i våra ledares känslor, vilket fick dem att tro segraren av sin egen godhet skulle jämna vägen till frihet för de erövrade…
Denna krypande beroendeinställning inför våra härskares välgörenhet var på intet sätt hedervärd. Anmärkningsvärt var emellertid det helhjärtade sätt på vilket vi gav vårt erkännande till mänsklig storhet när den uppträdde hos främlingar…
Jag placerade helt naturligt engelsmännen på mitt hjärtas tron. Så förlöpte men levnads första kapitel. Sedan följde den tid då våra vägar, med en smärtfylld känsla av besvikelse, skiljdes, när jag i växande grad upptäckte hur lätt de som hyllade civilisationens högsta sanningar struntade i dem för egen del utan skam så snart det kom att gälla nationella egenintressen.” 66)
13. Den materiella basen
Den materiella grunden för den indiska intelligensians ändrade uppfattning och inställning till det brittiska styret var en följd av den ekonomiska utvecklingen på den indiska subkontinenten efter det att den brittiska exploateringspolitiken ändrats. Det stod redan klart före 1857 att Indien inte enbart kunde enkelt plundras och dess produktionsförmåga förstöras genom hänsynslöst åsidosättande på det sätt som Kompaniet tenderade att göra. Ty om Indien skulle fortsätta att vara en källa för profiter för den brittiska industriella bourgeoisin, måste dess produktiva krafter utvecklas, ty Storbritannien kunde inte fortsätta att exportera sina produkter – särskilt kläder – utan att importera varor från Indien. Och för att Indien skulle kunna exportera måste dess produktionskapacitet bokstavligt byggas upp på nytt efter den förstörelse som ett sekels misskötsel från Kompaniets sida inneburit. Så här beskrev Marx, med sin oefterhärmliga analysförmåga läget nära fyra år före den stora revoltens utbrott:
” Storbritanniens härskande klasser har fram till nu endast haft ett slumpmässigt, övergående och tillfälligt intresse för Indiens utveckling. Aristokratin önskade erövra det, de penningtokiga plundra det och fabriksägarna att sälja ut det till underpris. Men nu har sakerna förändrats. Fabriksägarna har upptäckt att Indiens förvandling till ett producerande land har blivit av största vikt för dem och att det därför av det skälet är nödvändigt att förse det med bevattningsanläggningar och interna transportsystem.” 67)
Efter att ha slagit ned 1857 års uppror, hade Storbritannien inget annat val än att vidta ett antal viktiga åtgärder för att utveckla Indiens ekonomiska förutsättningar. Saken fick ökad brådska när inbördeskriget i USA bröt ut kort efter 1857. Under det kriget, då unionens styrkor blockerade de konfedererade staterna, upphörde i stort tillgången på bomull från slavstaterna i söder till Lancashires spinnerier. Frågan om att hitta alternativa råvarukällor gjorde vikten av att göra Indien till en storproducent av bomull både brådskande och nödvändigt på ett sätt som aldrig skett tidigare. Dessutom, bomullen måste inte bara produceras utan ockspå transporteras till hamnar kanske hundra mil bort, innan den kunde exporteras till Storbritannien. Detta krävde uppbygget av ett omfattande järnvägsnät – dubbelt nödvändigt som britterna upptäckt under de avgörande åren 1857-58, då transporten av trupper, krigsmaterial och andra förnödenheter varit oerhört svåra i avsaknad av ett. Sålunda tvingades Storbritannien att återuppväcka Indiens produktivkrafter genom att tillföra ångkraft, järnvägar och bevattningssystem.
Medan Storbritannien före 1857 lyckats med att slå sönder ”…hela ramen för det indiska samhället utan att några hämndbegär ännu visat sig”, med resultatet att denna ”… förlust av sin gamla värld utan nytta av en ny, innebar ett särskilt slags melankoliskt hinduiskt lidande” som skiljde ” ett Hindustan, styrt av Storbritannien, från alla dess gamla traditioner och från hela dess historia.” Storbritannien hade också lyckats förstöra det indiska jordbruket genom att strunta i offentliga arbeten. ”Den brittiska ångkraften och vetenskapen ryckte upp…banden mellan jordbruket och manufakturindustrin”, skrev Marx. 68)
14. En social revolution
Återuppbyggnadens period inleddes på allvar i svallvågorna av 1857. Både genom att bryta sönder det gamla indiska samhället – bysystemet – och genom att lägga grunden för återskapandet av ett nytt Indien. Storbritannien ”… styrdes endast av de mest själviska intressen, och var dåraktigt i sitt sätt att påtvinga deras genomförande…” Men trots alla hennes brott var Storbritannien samtidigt ”historiens omedvetna verktyg i genomförandet av en grundläggande revolution i Indiens sociala förhållanden.” 69)
Varje åtgärd som vidtogs av britterna för att garantera ett effektivt styre av landet, för att kunna exploatera det än grundligare, kom i slutändan att undergräva den brittiska dominansen av och makten över Indien. Den politiska enhet som påtvingades Indien av brittiska bajonetter, förstärkt av telegrafen, ångkraften, järnvägarna och utdikningarna, innebar samtidigt början till Indiens industralisering. Och organiserandet av Indiens armé enligt moderna europeiska linjer, införandet av en modern press och tillskapandet av en inhemsk intelligensia ”utrustad med vad som krävs för regerande och fylld av europeisk vetenskap” – allt detta visade sig till slut vara lika många anledningar till uppror mot det brittiska styret. Den härskande brittiska klassen genomförde naturligtvis bland annat uppbygget av ett järnvägsnät i Indien framförallt för att garantera sig , till reducerad kostnad, bomull och andra råvaror som sedan förädlades i dess manufakturer i Storbritannien. Men när väl maskiner introducerats i Indiens samhälleliga process, detta Indien som var rikligt försett med järn och kol, kunde det inte undvikas, att det också bidrog till produktivkrafternas utveckling inom landet, därför att det helt enkelt inte är möjligt att ”…upprätthålla ett järnvägsnät i ett så vidsträckt land utan att införa de industriella processer som krävs för att möta de omedelbara och nödvändiga behoven för järnvägens funktion, och ur detta måste växa fram maskinell tillämpning i industribranscher som direkt har med järnvägen att göra. Järnvägsnätet blir därmed i sanning förridaren till den moderna industrin i Indien.” 70)
Marx var fullt medveten om att de ekonomiska åtgärder som den brittiska bourgeoisin tvingades vidta i sig inte var tillräckliga för att vare sig frigöra eller ens åstadkomma någon materiell förändring i de sociala förhållandena för massorna i Indien. För att något sådant skulle ske krävdes, förutom att produktivkrafterna utvecklades, att de kontrollerades av folket. Vad han ansåg vara utom allt tvivel var emellertid att den brittiska bourgeoisin åstadkom ”…de materiella förutsättningarna för bägge”, och han tillade ”Har bourgeoisin någonsin gjort mer?Han den någonsin åstadkommit framsteg utan att dra enskilda och hela folk ned i blod och smuts, genom lidande och förnedring?” 71)
Han ansåg helt korrekt att för att indierna skulle kunna skörda ”…frukterna av de nya samhällsformer som den brittiska bourgeoisin spridit ut bland dem…” måste antingen den brittiska bourgeoisin störtas av industriproletariatet i Storbritannien, eller så måste indierna visa sig starka nog att helt och fullt kasta av sig det brittiska oket. Hursom helst var Marx överväldigad inför utsikten om Indiens pånyttfödelse, vars materiella grundvalar började läggas av de brittiska härskarna, även om det skedde av de ondskefullaste och mest själviska motiv. Han uttryckte sig om detta med stark sinnesrörelse i följande, nästan vällustiga termer:
”Hursomhelst kan vi med säkerhet räkna med att få se, i en mer eller mindre avlägsen framtid, återfödelsen av detta stora och intressanta land, vars vänliga invånare är, även i de lägre klasserna, för att använda ett uttryck från prins Saltykov ’plus fins et plus adroit que les Italiens’. 72) Och vars underkastelse även balanseras av ett slags lugn värdighet som, oavsett deras naturliga vemod, har förvånat de brittiska officerarna med sin tapperhet; detta land som är källan till våra språk, våra religioner, och som genom jat representerar den antike germanen och genom brahminen den antika greken.” 73)
15. Nya oppositionscentra
Sakta men säkert utvecklades sakerna precis så som Marx förutspått. De steg som de brittiska härskarna vidtog, skapade två nya starka oppositionscentra till det brittiska styret – bourgoisin och proletariatet – vid sidan av den nyligen återorganiserade indiska armén. Under 1800-talets senare hälft började framväxten av en indisk bourgoisie. 1853 etablerades det första framgångsrika inhemska bomullsspinneriet i Bombay. Ett kvarts sekel senare, runt 1880, fanns det 156 spinnerier som anställde 44.000 arbetare. Fram till 1890 hade antalet ökat till 193 spinnerier och antalet anställda till 161.000. Omkring 1930 var antalet arbetare anställda i fabriker, gruvor, vid järnvägen och vattentransportsystemen 3,2 miljoner, och antalet fabriker uppgick till 8.148. 74)
Textilindustrin var redan från början i huvudsak finansierad av indier och tvingades kämpa för sin överlevnad mot de stora svårigheter som dess brittiska konkurrenter och det brittiska styret i lika grad ställde upp. Motsättningarna mellan den framväxande indiska bourgeoisins och de brittiska ekonomiska intressena blommade ut 1882, när myndigheterna slopade alla tullavgifter på importerade bomullsvaror till Indien efter krav från tillverkarna i Lancashire. Sådana åtgärder kunde inte undvika att skada den framväxande indiska bourgeoisins intressen och därmed åstadkomma stort missnöje.
Samtidigt framträdde på scenen nya välutbildade skikt av småborgerlig intelligensia, som advokater, läkare, lärare och administratörer, med västerländsk utbildning och fyllda av den demokratiska frihetens och medborgarskapets ideal och uppfattningar. Även om bägge dessa – kapitalistisk industri och en ny intelligensia – var små inledningsvis, hade likafullt en ny klass växt fram som skulle betrakta den brittiska bouergeoisin som en konkurrent och ett hinder för sina egna framsteg. Denna nya klass skulle bli det första, mer eller mindre välformulerade uttrycket för indiska nationella krav och skulle utgöra ledarskapet för den antibrittiska kampen.
Parallellt med detta bevittnade senare hälften av 1800-talet bondemassornas växande fattigdom och desperation, en följd av det brittiska kapitalets ackumulationsprocess. Om det under 1800-talets första hälft ägt rum sju svältkatastrofer vilka krävt 1,5 miljoner människors liv, upplevde den andra hälften av århundrandet 24 stycken med 28,5 miljoner indier som gick under. Detta ledde till upprepade bondeuppror, särskilt i Deccan.
Sålunda hade från 1870-talet förhållanden skapats som utgjorde en säker grund för en sant modern indisk nationell rörelse. Det fanns nu en bourgoisie och ett proletariat, bägge fortfarande små men i växande, och en jättelik utarmad bondemassa – samtliga arga och missnöjda, och samtliga skyllde helt korrekt sin hopplösa situation på de främmande herrarnas politik och handlingar. Det är således inte att förundra sig över att 1885 bildades, under den engelske adminstratören A.O. Humes vägledning, Indian National Congeress, må vara att det skedde som en säkerhetsventil för att skydda det brittiska styret mot det indiska folkets förväntade revolutionära kamp. I perspektivet av den stigande vreden mot det brittiska styret, tvingades den brittiska imperialismen själv att ta ett riskabelt, om än litet, steg mot att upprätta en plattform, med hjälp av Hume, för den indiska bourgeoisin, från vilken den kunde framföra sina krav. Samtidigt skulle den fungera som skyddsvall mot att ett verkligt revolutionärt, antimperialistiskt och antifeodalt program med revolutionära kampmetoder skulle växa fram. Den indiska bourgeoisin, genom Kongresspartiet under Gandhis ledning, fullgjorde förvissa denna tvåfaldiga roll mycket framgångsrikt: i konflikt med den brittiska bourgeoisin och med önskan att leda den antibrittiska kampen, samtidigt som man skydde som pesten alla revolutionära program och metoder, vilka skulle kunna i slutändan svepa bort dess egna privilegier tillsammans med den brittiska imperialismens.
Äran av att följa ett sant antiimperialistiskt program, och tillämpa revolutionära metoder i kampen tillfaller revolutionärerna i Ghadarpartiet (’Revoltpartiet’) som bildades i april 1913; i Hindustan Republican Association (bildat i januari 1925) och dess efterföljare Hindustan Socialist Republican Association (som bildades 1928), liksom den indiska arbetarklassen och bönderna. Genom en kombination av å ena sidan brutalt förtryck och skådeprocesser mot revolutionärer, och å andra eftergifter till Kongresspartiet, som representerade den indiska borgarklassen, lyckades den brittiska imperialismen skada det indiska folkets antiimperialistiska och antifeodala kamp, med som konsekvens att vid slutet på det brittiska raj följde en delning av Indien. Så upprättades två självständiga stater efter inre stridigheter och massakrer, bägge styrda av de utsugande klasserna, där de breda massornas intressen fullständigt åsidosattes och fortsätter att negligeras ända fram till idag. Det som den brittiska imperialismen emellertid inte kunde förhindra var att Indien gled ur dess grepp. Och det kan i icke ringa grad hänföras tillbaka till de viktiga händelserna 1857-59, Indiens första befrielsekrig, och de politiska och ekonomiska åtgärder som de brittiska härskarna tvingades införa i dess släptåg.
Indiens folk å sin sida drog helt andra slutsatser från 1857-59 års händelser för nästa fas i dess befrielsekamp. Efter att ha tvingats konstatera att prinsarna och en stor del av de feodala jordägarna, som man fram till dess betraktat som sina naturliga ledare, förrått dem 1857, drog folkets massa slutsatsen att för att dess kamp skulle bli framgångsrik måste den vara såväl antifeodal som antibrittisk.
Upproret 1857 ledde, tillsammans med det brutala förtrycket från de brittiska myndigheterna, till att inympa föreställningen av Indien som det gemensamma hemmet för alla indier hos massorna. Före 1857 betydde kärlek till ens land inget mer än kärleken till det egna furstedömet som styrdes av en traditionell ledare. De feodala motsättningarna och de historiska minnena av lokala konflikter mellan ledare som var grannar stod i vägen för att förverkliga uppfattningen att Indien var alla indiers hem. Än viktigare var att de materiella grundvalarna för att understödja en sådan uppfattning – telegrafen, järnvägarna, ångkraften, bevattningsanläggningar och maskinindustrin – ännu inte hade kommit till. Upproret 1857 bidrog kraftfullt till framväxten av en sådan uppfattning. The Times noterade denna utveckling med följande ord:
”Ett av de viktiga följderna som dykt upp ur revolten 1857 är att invånarna i alla delar av Indien lärt känna varandra. Vi har sett krigets vindar dra fram från Nepal till gränsen till Gujarat, från Rajputanas öknar till Nizamterritoriernas gränsland, där samma män dragit fram över hela Indien vilket givit deras motstånd ett slags nationell karaktär. De inskränkta intressena från isolerade stater, den okunnighet som människor i ett litet furstedöme befunnit sig i när de bedömt vanorna och sederna i andra furstedömen – allt detta har försvunnit för att ge plats åt en mer gemensam uppskattning i hela Indien för allmänna händelser.” Något motsägelsefullt avslutar The Times dock: ”Vi kan utgå från att i 1857 års revolt väcktes inga nationella känslor, men vi kan inte förneka att våra ansträngningar att slå ned den, har sått en ny plantas frön och därmed lagt grunden till mer kraftfulla försök från folket de kommande åren.” 75)
Det är inte sant att ingen nationell känsla växte fram i 1857 års uppror. Det som i själva verket utmärker 1857 jämfört med alla tidigare antibrittiska krig är, att i tidigare krig fördes krig av ett enskilt folk i ett enskilt furstendöme (bengalerna vid Plassey, Karnatakafolket under ledning av sultanen av Karnataka och Mysore, Tipoo Sahib, och sikherna i Punjab), medan 1857 reste sig folk från en stor del av Indien tillhörande åtskilliga nationaliteter, religioner och kaster, från olika kungadömen, i en hittills obeprövad enighet för att göra slut på det brittiska styret. Med Marx´ ord:
” Tidigare hade det funnits myterier i den indiska armén, men den nuvarande revolten skiljer sig genom sitt specifika och avgörande innehåll. Det är första gången som ett sepoyregemente har mördat sina europeiska officerare; muselmaner och hinduer har åsidosatt sina antipatier och förenats mot sina gemensamma herrar; oroligheterna som inleddes bland hinduerna, har i själva verket slutat med att placera en muslimsk kejsare på tronen i Delhi; myteriet har inte begränsats till några få platser.” 76)
Till och med generalguvernören och viceroyen Charles Channing tvingades konstatera i en kommunikation 8 augusti 1859 med statssekreterare Charles Wood: ”…den kamp vi haft har mer liknat ett nationellt krig än ett lokalt uppror. Genom sin omfattning, långvarighet, sitt sätt att genomföras och genom vissa av dess moraliska kännetecken har det mer av det förstnämndas karaktär.” 77)
Sättet att använda ordet ’myteri’ snarare än nationellt krig var helt visst ytterligare en del av mytbildningen från segrarna för att framställa detta nationella krig som en mindre skärmmytsling och dess brutala förtryck och underkuvande av det indiska folket som ett normalt återgående till fred och lugn och ro.
16. Avslutning
I det historiska perspektivet av Indiens befrielsekamp mot det brittiska styret, är det så att det som bör framhållas ”är inte 1857 års upprors begränsningar och efterblivenhet, utan dess omfattning, bredd och djup”. 78) Det fanns självklart negativa aspekter som redan nämnts som ledde till denna nationella revolts nederlag. Men oavsett det efterlämnade 1857 års händelser ett bestående intryck på kommande generationer befrielsekämpar. De brittiska härskarna kunde aldrig mer ta det lugnt, eftersom upproret 1857 utgjorde en ständig inspiration för Indiens moderna nationella befrielserörelse, som växte fram i början av 1900-talet. Ghadarrevolutionärerna, som knöt an till, och själva betraktade sig som en fortsättning på 1857 års ghadarrevolt, döpte sitt parti efter den. Den revolutionära traditionen fortsattes av Bhagat Singh och hans kamrater i Hindustan Socialist Republican Association, liksom i de då nyligen tillkomna arbetarklassorganisationerna och kommunistiska rörelsen i Indien. Så stark var påverkan från 1857 års revolt, så stor var dess inspirerande effekt på kommande generationer, så djup var dess grepp om indisk nationellt tänkande och medvetande, att till och med en historiker som R C Mazumdar kände sig tvingad att avsluta sin analys av revolten med följande ord:
”1857 års utbrott kommer säkerligen att skriva in sig i historien som den första direkta utmaningen mot det brittiska styret i Indien i större skala. Som sådant inspirerade det den verkliga nationella rörelsen för Indiens frigörelse från det brittiska oket som inleddes ett halvt sekel senare. Minnet av 1857-58 uppmuntrade den senarenämnda rörelsen, ingjöt mod i dess kämpars hjärtan, och gav den en moralisk stimulans, vars värde är omöjligt att överskatta. Minnet av 1857 års revolt, fyllt med helighet, gjorde möjligen mer skada till det brittiska styrets sak i Indien än själva revolten.” 79)
Minnet av 1857 fortsatte att följa kommande generationer av indiska frihetskämpar. Vid en ceremoni som hölls i Rangoon vid Bahadur Shahs grav, som varit den siste mogulledare som britterna satt i exil i Burma efter det att den stora revolten slagits ned, svor medlemmar av India National Army att befria landet från brittisk kolonialism. I sin maning till väpnad kamp, återupprepade Subhash Bose parollen från 1857 års hjältar – vägen till Delhi är vägen till frihet. Och 1947 var det från det Röda Fortet, som varit högkvarter för 1857 års revolt, och över hela subkontinenten betraktat som symbol för Indiens förkoloniala oberoende, som ett självständigt Indiens flagga hissades.
Samtidigt som det står klart att Indiens självständighet under Kongresspartiets ledning, liksom Pakistans under Muslimska Förbundets, inte förde med sig i sina fotspår massornas ekonomiska frigörelse, och i medvetande av denna självständighets stympade karaktär, utgjorde den likafullt en händelse av historisk betydelse, som i sin tur influerade avkoloniseringen efter andra världskriget i en mängd länder i Asien och Afrika. Bland annat förlorade den brittiska bourgeoisin, med förlusten av Indien, sin ställning som den mäktigaste kolonial- och imperialistmakten, och tvingades acceptera rollen som den mindre partnern till USA-imperialismen.
För folken på en indiska subkontinenten öppnade sig ett nytt kapitel – nämligen deras kamp för ekonomisk och social frigörelse, en kamp som pågår och som genom en rad mellanliggande led sammanbinder den med 1857 års hjältemodiga erfarenheter och med de följande generationer, som var inspirerade av dessa avgörande dagar. Det är därför som vi fortsätter att hedra och hylla 1857 med dess revolutionära patriotism, mod, obevekliga motstånd och självuppoffrande hjältedåd.
*
NOTER:
1) Sepoy, ursprungligen från persiskan sepah (armé), beteckning av indiska soldater i tjänst hos brittiska
militären
2) Karl Marx, Revolt in India, 17 juli 1957, citat Marx/Engels: On Colonialism, Progress 1968, sid 135
(nedan betecknad M/E: Colonialism)
3) Karl Marx, Revolt in the Indian Army, 30 juni 1957, citat M/E: Colonialism sid 131
4) Karl Marx, id sid 130
5) Karl Marx, id sid 130
6) Karl Marx, id sid 130
7 Karl Marx, The Indian Revolt, citat M/E: Colonialism, sid 155
8) Charles Ball, A History of the Indian Mutiny, Vol 1 sid 644, citerat i P.C. Joshi: In Our History, CPI
Publications sid 16
9) T. Metcalfe, Two Narratives of the Mutiny at Delhi, citerat Joshi: sid 17
10) Ibid, citerat Joshi: sid 1-2
11) Zamindar = stora jordägare; Citat från Röda pamfletten, enligt Joshi: sid 18-19
12) Joshi: sid 19-20
13) Marx, The Annexation Of Oudh, 14 maj 1858, M/E: Colonialism, sid 184
14) Nehru: Discovery Of India, sid 324
15) Benjamin Disraelis anförande citeras i Marx, The Indian Question, 28 juli 1857, M/E: Colonialism sid 141
16) John Bull, skämtsam beteckning på Storbritannien; Karl Marx ’Dispatches from India’, 31 juli 1857
17) citat fr Joshi, sid 3
18) citerat från R C Mujamdar, The Sepoy Mutiny and the Revolt of 1857, sid 224, citat Joshi sid 4
19) Joshi, sid 5
20) WH Russell, My Diary in India in the Year 1858-59, sid 164
21) Ball, History of the Indian Mutiny, vol 4 p 381, citat fr Joshi sid 8
22) Karl Marx 16 september 1857
23) Marx, Investigation of Tortures in India, 28 augusti 1857, M/E: Colonialism, sid 167
24) Rice Holmes, A History of the Indian Mutiny… sid 397-98
25) Russell, My Diary in India in the Year 1858, vol 2 p 53
26) Ur protokoll från Nordvästra provinsens regeringens underrättelsetjänsten, Coldstream vol I sid 239
27) Russell, My Diary… sid 34
28) Tal i Newport Pagnell, september 1857
29) Marx, 16 sep 1857, artikel i Daily Tribune, M-E: Colonialism, sid 94
30) Ibid sid 95
31) Ibid, sid 96
32) Ibid, sid 96-97
33) Engels, Details on the Attack on Lucknow, M/E; Colonialism, sid 149
34) Engels, id sid 149-50
35) Engels , id sid 151-152
36) citat fr Majumdar, sid 112
37) Ball, History of Indian Mutiny, Vol I sid 217
38) Id, Vol II, sid 281
39) Citat fr Savarkar, sid 125
40) Fazle Haq, The Story of the War of Independence 1857-58, sid 27
41) Edward Thompson, The Other Side of the Medal, sid 73-74
42) Ibid sid 124
43) Aitchison, Life of Lawrence, Vol II sid 252
44) Citat fr Savarkar, sid 134
45) Citat fr Joshi, sid 44
46) Kaye-Malleson, Vol II sid 177
47) Major B D Basu, Rise of the Christian Power in India, 1931, sid 959
48) Engels, The Capture of Delhi, M/E: Colonialism, sid 126
49) Ibid sid 122
50) Dr SN Sen, Eighteen Fifty Seven, sid 95
51) Haq, The Story of the War..., sid 30-32
52) Ibid sid 42-43
53) Joshi, sid 49
54) Norton, Topics for Inian Statesmen, sid 56
55) Malleson, Vol I, sid 261
56) Marx, M/E Colonialism, sid 131
57) Malleson, Vol I sid 552
58) Nehru, Discovery of India, sid 266-68
59) Marx, The Future Result of British Rule in India, M/E Colonialism, sid 83
60) Marx, 15 juli 1857, M/E Colonialism, sid 41
61) Grant Duff, History of Marathas, Vol I sid 340
62) Marx The Native States 25 juli 1858
63) Ibid
64) WH Fitchett, The Tale of the Great Mutiny, sid 48-49
65) Drottning Victorias tal och ur lord Channings protokoll 30 april 1958
66) Citat fr Nehru, Discovery Of India, sid 276-78
67) Marx, The Future Results of British Rule in India, 8 augusti 1853, M/E Colonialism, sid 85
68) Marx, The British Rule in India, 10 juni 1853, M/E Colonialism, sid 16-18
69) Ibid. sid 21
70) Marx, The Future Result of British Rule, M/E Colonialism, sid 37
71) Ibid sid 38
72) ”mer känsliga och förslagna än italienarna”
73) Marx, ibid sid 38
74) R.P. Dutt, India Today, London, 1940, sid 497
75) Citat från Savarkar, sid 534-535
76) Marx, The Revolt in the Indian Army, 15 juli 1857, M/E Colonialism, sid 42
77) Citat från Mahdu Prasad, People´s Democracy, 19 augusti 2007
78) P C Joshi, 1857 in our History
För översättning och redigering av den engelska texten svarar Teddy-John Frank.
fd. internationell sekreterare
