1 oktober var det 60 år sedan Mao Tse-tung utropade Folkrepubliken Kina inför en jublande folkmassa på Himmelska fridens torg i Peking. Det var en seger som inspirerade miljoner och åter miljoner fattiga människor världen över och som fick imperialismens boningar att skälva av fruktan. Världens folkrikaste land hade sällat sig till socialismens läger; det Kina som imperialismen splittrat och behärskat i ett drygt århundrade valde självständighetens väg.
En storartad seger av historisk betydelse. Utan tvekan.
Frågan är hur man skall se på Kina och den kinesiska revolutionen så här 60 år senare. För socialismen i Kina blev en parentes. Efter Mao Tse-tungs död 1976 tog den tidigare utrensade ”kapitalistfararen” Deng Xiaoping över och med hans styre i Kinas
Kommunistiska Parti och i staten inleddes ekonomiska reformer som idag återupprättat kapitalismen i Kina. Om än under en föregivet socialistisk regim.
Några korta kommentarer till denna frågeställning.
Ingen revolution återgår till utgångspunkten; den åstadkommer alltid något, i de sociala relationerna och i människors medvetande.
Så också med den kinesiska revolutionen. Som egentligen var tre revolutioner på en och samma gång; den var en nationell revolution, som frigjorde ett semikolonialt Kina från imperialistisk splittring och dominans; den var en social revolution, som gjorde rent hus med de feodala förhållanden som präglat Kina sedan årtusenden; och sist men inte var den en socialistisk revolution, som satte som mål att bygga ett jämlikt och solidariskt samhälle med Sovjetunionen som modell.
Betraktar man den kinesiska revolutionen utifrån detta mångfacetterade perspektiv är det lätt att konstatera att den kinesiska revolutionen behåller sin historiska betydelse, trots det socialistiska bakslaget. För även om Kina (ännu) är ett beroende kapitalistisk land, helt inriktat på export, så är dagens Kina inte semikolonialt och inte underkastat imperialismens diktat, vilket på ett bestående sätt förändrat maktbalansen i världen.
Också den sociala, antifeodala revolutionens resultat är bestående, de feodala relationerna har ryckts upp med rötterna, till skillnad från i Indien, där Gandhis nationella revolution gjorde halt vid feodalismen. Med påföljd att feodala förhållanden fortfarande präglar den indiska landsbygden.
Detta är en liten paradox. Just för att den kinesiska revolutionen gick längre än den indiska, just för att den gjorde rent hus med feodalismen, så utvecklas den kinesiska kapitalismen idag betydligt snabbare än den indiska. För att den inte hämmas av kvarvarande feodala förhållanden.
Den kinesiska revolutionen lyfte Kina ur feodalt stillestånd och imperialistisk splittring. Med fantastiska sociala resultat.
Bara två exempel. 1949 kunde 80 procent av kineserna varken läsa eller skriva. När Mao dog 1976 var bara 10 procent analfabeter. Under samma period ökade medellivslängden i Kina från 35 till 65 år.
För socialister är det naturligtvis tragiskt att de kapitalistiska krafterna tog över efter Maos död, ironiskt nog som ett resultat av kulturrevolutionen, som Mao initierade i ett försök att bekämpa dessa krafter, men som snart nog förlorade sig i hejdlösa överdrifter. Med resultatet att kulturrevolutionen istället banade väg för Den Xiaoping och hans kapitalistiska politik.
Numera talas det om det kinesiska undret; om hur kapitalismen åstadkommit en ekonomisk utveckling utan motstycke i Kina.
Men det fanns ett kinesiskt under långt före Deng. Så var tillväxten inom den kinesiska industrin 11,2 procent per år under perioden 1952 till 1976, då industrins andel av BNP enligt OECD ökade från 10 till 35 procent. Det är faktiskt en industriell utveckling utan motstycke i den tidigare historien.
Jordbruket utvecklades långsammare under Maos socialistiska period. När industriproduktionen tiodubblades så ökade jordbruksproduktionen bara med det dubbla. Vilket framförallt har med en snedvriden investeringspolitik att göra. Men ännu 1977 producerade Kina 30-40 procent mer per capita än Indien och det på en jordbruksareal som var 14 procent mindre och på en befolkning som var 50 procent större.
Det är alls inte så att den kinesiska socialismen misslyckades. Den höll bara inte stånd mot de kapitalistiska krafterna.
Den sk marknadssocialismen, som kombinerar en brutal kapitalism med stabila politiska förhållanden (som kapitalister världen över kastar avundsjuka blickar på), har åstadkommit en enastående ekonomisk utveckling. Men inte till förmån för kinesiska arbetare och bönder. Tvärtom bygger det kinesiska undret på att arbetarlönerna hålls så låga det bara går, vilket efter 30 år av ekonomiska reformer förvandlat Kina från ett av väldens mest jämlika länder till ett av det mest ojämlika. Dagens Kina överträffar rentav USA i ojämlikhet.
Den sociala tryggheten har gått samma väg. Säkra anställningar i statliga företag och folkkommuner har ersatts av kapitalistiskt godtycke, som bara under krisåret 2009 kostat närmare 20 miljoner kinesiska arbetare jobbet.
Till detta finns en säregenhet i den kinesiska revolutionens historia. Som utgörs av upprepade strejker och arbetarprotester. Stora strejker för högre löner och större arbetarinflytande genomfördes 1949-52, 1956-57 och 1966-67. Det är en stridbarhet som förts vidare och som idag tar sig uttryck i lokala uppror mot kapitalismens framfart i Kina.
Det finns med andra ord gott hopp om en socialistisk renässans i Kina. För socialismen växer ur klasskampen.
För att sammanfatta denna korta exposé. Den kinesiska revolutionens betydelse består. Liksom delar av dess resultat. Vilket gör att Kina måste försvaras i förhållande till imperialismens strävan att åter splittra och dominera landet.
Socialismen har dock lidit nederlag, inte på grund av att den misslyckades, utan på grund av politiska förhållanden, där de kapitalistiska krafterna runt Deng Xiaoping lyckades manövrera ut och (tillfälligt?) besegra de socialistiska krafterna inom Kinas Kommunistiska Parti.
Den tilltagande arbetarkampen inger dock hopp om en socialistisk renässans.
Anders Carlsson
ordförande, Kommunistiska Partiet
