Om Nordkorea

Stefan tycker att jag hyser en fruktansvärd åsikt vad gäller Nordkoreas högst eventuella innehav av kärnvapen. Men fruktansvärd eller ej, så är det min åsikt. Jag är helt överens med Stefan om att kärnvapen är fruktansvärt vapen och jag är benhårt för en fullständig kärnvapennedrustning – i alla länder.

Men jag är lika benhård motståndare till det imperialistiska kärnvapenmonopol som blir resultatet av en ensidig kärnvapennedrustning eller av en ensidig rätt att inneha kärnvapen och hävdar därvid Nordkoreas rätt att försvara sig med samma medel som den imperialistiske angripare som sedan mer än 50 år står vid landets södra gräns, rustade till tänderna med kärnvapen, särskilt i en situation då George W Bush utpekat Nordkorea som ett av sju länder som USA kan tänka sig att angripa med kärnvapen. Jag hoppas rentav att Nordkorea har kapacitet att försvara sig med samma medel, ty det tvingar USA att tänka sig för både en och två gånger innan man angriper.

I sammanhanget skall noteras att denna uppfattning bekräftas av Arthur Schlesinger Jr, som på 1960-talet var särskild rådgivare åt USA-presidenten John F Kennedy. I en artikel i Göteborgs-Posten 2/4 2003 skriver Schlesinger:
”Det finns misstankar om att vi krigar mot Irak därför att det är det enda krig vi kan vinna. Vi kan inte vinna kriget mot al-Qaida, eftersom al-Qaida dyker fram ur skuggorna och slår till och sedan försvinner in i skuggorna igen. Vi kan inte vinna ett krig mot Nordkorea för det landet har kärnvapen.”

Den bekräftas också av den australiensiska journalisten John Pilger (AB 8/4):
”Om den israeliska regimen får som den vill står Iran näst på tur; och Kuba, Libyen och Syrien och till och med Kina bör vara på sin vakt. Nordkorea är kanske inte en omedelbar amerikansk måltavla, eftersom dess hot om kärnvapenkrig har varit verkningsfullt. Ironiskt nog hade den nu pågående invasionen förmodligen inte ägt rum om Irak hade haft kvar sina kärnvapen. Det är lärdomen för alla regeringar som är på kant med Bush och Blair: skaffa er kärnvapen snabbt.”

Om nu Nordkorea har kärnvapen, vilket jag inte vet, utgör de enlig min uppfattning ett värn för både freden och socialismen.

Jag är som Stefan fredsvän. Men på grund av det har jag aldrig kommit på tanken att i största allmänhet önska nedrustning i just Nordkorea. Om Nordkorea tilläts avrusta skulle ingen vara gladare än nordkoreanerna, det kan jag försäkra Stefan om. De har så mycket annat att satsa sina knappa resurser på. Men de tillåts inte. USA står berett att kasta sig över Nordkorea så snart tillfälle bjuds och tillfälle bjuds om och när Nordkorea inte har förmåga att försvara sig.

Att önska nedrustning i Nordkorea i den värld som idag är och i den situation som Nordkorea faktiskt befinner sig i, är att önska Nordkoreas kapitulation för imperialismen.

Jag tror nog att Stefan är överens om det, men som fredsvän vill han vara för nedrustning i alla fall. Det är dessvärre en omöjlig ekvation för en revolutionär, är pacifism, inte revolutionär politik.

Stefan ställer också några korta frågor om Nordkorea, dessvärre till delar utgående från den nidbild som är så populär i borgerliga media. Ärligt talat, Stefan – tror du verkligen själv att bara de du kallar elit får bo i Pyongyang? Vem arbetar i så fall i fabrikerna, på sjukhusen, på restaurangerna, i butikerna? Vem kör spårvagnarna och bussarna? Vem sopar gatorna? Vem städar hotellrummen?

Det är givetvis så att tvåmiljonerstaden Pyongyang hyser stora delar av Nordkoreas statsförvaltning. Det brukar vara så i huvudstäder. Men att av det dra slutsatsen att bara eliten får bo i Pyongyang är faktiskt att glömma eftertanken i Aftonbladet.

Vad gäller Stefans två andra frågor kan man svara mycket kort. Vi stödjer inte att makten går i arv från far till son och vi stödjer givetvis inte en rent sjuklig personkult. Jag vet inte vad som ligger till grund för dessa frågor för mig veterligen har partiet aldrig uttalat ett sådant stöd. Om nu inte Stefan menar att stödet till Nordkorea i detta lilla lands kamp mot imperialistisk aggression och för rätten att välja sin egen socialistiska väg, per automatik innebär ett stöd till varje företeelse i Nordkorea. Att det är allt eller intet som gäller om man stödjer ett socialistiskt land eller något annat land som står mot imperialismen. Men så illa kan det väl inte vara?

Till frågan om den ”ärvda” makten skall noteras att nordkoreanerna själva hävdar att Kim Jong Il valts till de ämbeten han innehar på grund av egna kvalifikationer. Vald är han i alla fall. Man kan tro vad man vill om bevekelsegrunderna ­– det finns säkert andra grunder än Kim Jung Ils eminenta förmågor, som att han personifierar en kontinuitet i en statsledning som inte anser sig ha råd med inre splittring och tänkbar maktkamp. Men principiellt kan man inte hävda att en mäktig faders son inte får väljas till det ena eller andra ämbetet. Det är nordkoreanernas sak att välja vem de vill i enlighet med den valordning som är deras.

Man skall heller inte förledas att tro att Kim Jong Il är någon slags diktator. Det är borgerlig mytbildning. Nordkorea är förmodligen det mest kollektivistiska landet i världen och det präglar också ledarskapet. Beslut fattas i de valda organ som finns utan särskilt inflytande för någon. Vilken roll Kim Jong Il spelar i detta beslutsfattande kan man bara spekulera om, men mitt personliga intryck är att Göran Persson har betydligt större personligt inflytande på svensk politik än Kim Jong Il på nordkoreansk. Kim Jong Il är kollektivets man, vilket man inte kan säga om Göran Persson. Han väljer sitt eget kollektiv (regeringen) och styr över det med järnhand.

Det kan hända att jag har fel. Men jag har inte mer fel än den borgerliga hetspropaganda som överhuvudtaget inte har med sanning att göra och som vi därför måste hålla undan för att det skall gå att diskutera Nordkorea på ett förnuftigt sätt.

Huruvida personkulten är sjuklig vet jag inte, men jag vet att den är och att den kan vara ytterligt påfrestande för en besökare. För en svensk kommunist är den främmande.

Men med risk för att ge Stefan vatten på sin kvarn vill jag ändå hävda att det är viktigare att försöka förstå detta fenomen, än att moralisera över det. Det är lätt att bli hemmablind. Det har hänt att kamrater med Che Guevara på magen upprört ondgjort sig över koreanernas kult av Kim Il Sung och andra revolutionära hjältar. Det blir lite underligt. Är det bara vi som får hålla oss med revolutionära hjältar?

Personkulten finns i Nordkorea och den är besvärande, främmande för en svensk kommunist. Men för att inte hamna i västerländsk kulturimperialism bör vi sätta in den i ett materiellt och historiskt sammanhang.

En främlingsfaktor hänger ihop med oss själva. Det är klart att ett ivrigt hyllande av en politisk ledare är främmande för oss, med de politiska ledare som vi begåvats med i alla tider. Hos oss kultförklaras inte politiska ledare utan diverse artister, idrottsstjärnor och andra med eller mindre bisarra personer, som kungahuset. Men är för den sakens skull det kubanska folkets kärlek till Fidel Castro eller det koreanskas till Kim Il Sung något sjukligt?
Vad gäller detta med personkult gäller det att skilja mellan vad som är konstruerat och vad som är respekt och tillit och rentav kärlek till en ledare som gjort allt för sitt folk och som därför är värd den respekt och den kärlek som folket skänker honom eller henne.

Nu är personkulten i Nordkorea också till delar konstruerad och uppammad. Kim Il Sungs roll i det koreanska folkets frihetskamp och i det socialistiska uppbygget i norra Korea är utan tvekan stor, mycket stor, men när den ges närmas messianska proportioner passeras gränsen mellan respekt och kult. Detta innebär givetvis ett negativt moment, ty om ledaren ses som en Messias förminskas den avgörande kraften i all samhällsutveckling – klasskampen.

Här måste man genast göra en reservation. Det må vara att det finns ett messianskt inslag i personkulten i Nordkorea, men det avgörande och till delar skiljande i den koreanska socialismen, åtminstone i förhållande till den sk realsocialismen, är en mycket stark betoning av folkets möjligheter att åstadkomma stordåd, om det sluter sig samman och litar till egna krafter. Det är detta som är juché, den koreanska socialismens ideologiska huvudlinje, ständigt framhållen och minst lika kultförklarad som någonsin Kim Il Sung.

En paradox som den som stirrar sig blind på personkulten inte förmår se. Det finns en personkult i Nordkorea, men det finns också och parallellt en kult av folkets kraft, av kollektivets kraft – en överideologi som gör varje människa viktig och sammanslutningen av människor till en kraft som kan åstadkomma allt, till den avgörande kraften.
Åter till personkulten.

Skall man sätta in personkulten i ett historiskt och kulturellt sammanhang är det asiatiska produktionssättet och den ideologiska överbyggnad detta produktionssätt skapade givetvis en faktor. Det för för långt att gå närmare in på detta här, låt mig bara säga att det asiatiska produktionssättet krävde ett större mått att kollektivt arbete (för att bygga bevattningskanaler mm), vilket i ett tidigt skede skapade behov av en centraliserad statsmakt, vilken i sin tur lade grund till en hierarkisk ideologisk överbyggnad (i Östasien genom konfucianismen). Givetvis är Nordkorea präglat av detta historiska arv, ty kulturella traditioner avskaffas inte i ett slag, inte ens under socialismen, utan bara under loppet av mycket lång tid, då gamla sedvänjor bryts ner och ersätta av nya, på det nya produktionssättet vilande. Den svenske kommunist som inbillar sig att han eller hon inte är en del av den lutherska traditionen, hur mycket ateist man än är, lever i en illusion. På samma sätt är Nordkorea och nordkoreanerna en del av den konfucianismiska traditionen, med allt vad det betyder av respekt för ledarskapet (som är en bärande del av konfucianismen).

Koreas mångtusenhåriga historia och den kulturella tradition som är en del av denna historia spelar tveklöst en roll bakom det fenomen vi kallar personkult. Men samtidigt skulle jag vilja hävda att Nordkoreas extremt korta historia spelar en minst lika stor roll – en paradox, men så är nu verkligheten alltid paradoxal.

Sakförhållandet är att Korea formades som självständig nation 1945. Dessförinnan låg ett halvt århundrade av den mest brutala koloniala ockupation som historien någonsin skådat, den japanska (som införde närmast slavlika förhållanden för koreanerna) och före det århundraden av kinesisk dominans. En ny nation, alltså, med de behov som varje nation har av att skapa sin egen identitet, sin egen historieskrivning, sina egna nationella insignier.

Man kan tycka att en socialistisk nation inte skulle ha behov av sådant, men det är idealism. Så länge nationer är ett historiskt faktum, och nationer är historiska faktum idag, har de behov att uttrycka sin specifika identitet.

En ung nation, alltså, vars hela moderna historia är knuten till frihetskampen mot japanerna, ledd av Kim Il Sung, och kampen för rätten att välja sin egen socialistiska väg, ledd av Kim Il Sung. Till den senare kampen skall då påpekas att den inte bara förts mot USA och det ständiga hotet från USA, även om det är huvudsidan, utan också mot den ryska och kinesiska socialismens (och senare revisionismens) anspråk på att vara vägledande för den koreanska socialismens utformning. Ett moment som gjort den egna identiteten särskilt viktig, markerat bland annat genom att Koreanska arbetarpartiet inte använder hammaren och skäran som symbol, utan en alldeles egen variant på detta tema.

Man skall inte överdiva personlighetens roll i historien, men heller inte underskatta den. Kim Il Sung är tveklöst en gigant i Koreas moderna historia – en Engelbrekt, en Gustav Vasa, en Nils Dacke och en August Palm i en och samma person – måhända inte så stor som historieskrivningen gör honom, men likväl personifieringen av den koreanska frihetskampen. Det är därvid inte så märkvärdigt att koreanerna reser statyer över Kim Il Sung (även om de inte är så många som borgarpropagandan gör gällande) – det är inte bara statyer över honom, utan också över frihetskampen.

Lägg därtill det faktum att Nordkorea befinner sig i krig sedan över 50 år (efter Koreakriget slöts bara ett stilleståndsavtal) och behovet av inre samling är lätt att förstå.

Jag stödjer som sagt inte personkulten – i den mån den går utöver den respekt och den kärlek ett folk kan hysa till en ledare som stått i spetsen för dess frihetskamp, och det gör den tveklöst i Nordkorea, så är den ett osunt fenomen, en faktor som motverkar den folkliga delaktighet och den frimodiga folkliga debatt som är så nödvändig i en socialistisk demokrati. Men det gäller likväl att sätta in fenomenet i ett historiskt, kulturellt och politiskt sammanhang, annars blir vi lätta offer för borgerlig vulgärpropaganda och faktiskt för att applicera vår egna uppfattningar, formade efter svenska förhållanden, på en situation som är väsenskild från vår.

Vad gäller Nordkorea är det ett fattigt land i tredje världen, i krig med USA sedan mer än 50 år och ständigt utsatt för imperialistisk aggression, både militärt och ekonomiskt. Man kan inte närma sig ett sådant land med västerländska glasögon eller utifrån förutfattade meningar om hur en idealisk socialism ser ut – och absolut inte genom att huka för den borgerliga hetspropagandan, hur stort genomslag den än lyckas få – utan istället måste Nordkorea och den nordkoreanska socialismen bedöma det utifrån de ytterst svåra förutsättningar som landet och dess socialism är underkastade.

Då måste man hysa den allra största respekt för vad som faktiskt åstadkommits, ty även om Nordkorea är fattigt, så är det förmodligen det i särklass mest jämlika landet i världen (vilket det också finns borgerlig vittnen om, som amiral Sten Swedlund från Röda Korset); det är ett land som håller fast vid en socialistisk kurs och är inte minst ett land som vägrar böja sig för imperialismens diktat.

Visst skall vi tänka kritiskt vad gäller Nordkorea, som vi tänker kritiskt om allt. Men framförallt skall vi tänka kritiskt vad gäller den borgerliga hetspropagandan mot Nordkorea, ty den drivs just för att Nordkorea håller fast vid en socialistisk kurs och vägrar böja sig för imperialismens diktat.