Intervju med Prachanda

Fråga: Förutsåg du någonsin att folkkriget inom tio år efter det att det inleddes, skulle nå så stor omfattning?
Prachanda: Det var faktiskt så, att vid tiden för de sista förberedelserna för att starta folkkriget diskuterade vi dess steg framåt. Tempot i framstegen diskuterades djupgående och till sist kom vi fram till, att de motsättningar som fanns inom landet och de rådande externa förhållandena tillsammans skulle underlätta folkkrigets snabba utveckling.

Fråga: En del hävdar att tidpunkten var felaktigt vald för att inleda en väpnad kamp, eftersom de objektiva förhållandena inte var mogna vid det tillfället. Efter Sovjetunionens upplösning 1990 kände sig kommunister över hela världen svikna och efter 1990 vann de imperialistiska krafterna momentum. Var det rätt tidpunkt att utlösa folkkriget?
Prachanda: Det är riktigt att förhållandena då verkade vara verkligt mot oss. Efter Sovjetunionens upplösning firade de imperialistiska krafterna kommunismens undergång. Och samtidigt fick Perus maoistiska revolution ett allvarligt bakslag när kamrat Gonzalo greps. Så det internationella läget var verkligen ofördelaktigt för oss. Men när vi analyserade situationen märkte vi att i Nepal hade folkets strävanden fått sig en knäck detta efter 1990 års prodemokratiska rörelse och människornas falska förhoppningar om förbättringar.

För att avslöja detta slags falska hopp, deltog vi i tre år i parlamentet och försökte under dessa tre år klargöra för massorna att överenskommelserna efter 1990 inte var verkliga överenskommelser, att de inte var i folkets intresse. Detta sa vi även inne i parlamentet. Vi förklarade för människor att de blivit förrådda. Så efter tre års ständigt kampanjande bedömde vi läget som moget för att starta folkkriget.

Allt arbete som vi gjort under perioden med parlamentsdeltagande och debatter övertygade oss att situationen nationellt var mogen för att starta folkkriget. Så även om det stämmer, att på det internationella planet var inte förhållandena till vår fördel, så var detta just det rätta tillfället då vår förmåga behövde prövas. Vi ansåg att om vi kunde gå framåt genom att använda vår interna styrka också för att avlägsna den allmänna känslan av hopplöshet som spred sig snabbt över världen, så skulle vi kunna bidra till att litet grann förändra det rådande förhållandet.

Det var dessutom vår väl genomtänkta strategi. Vi är numera övertygade om att vår strategi var korrekt. Genom att inleda folkkriget under så svåra förhållanden fick vi tillfälle att visa att revolutionerna inte är döda. Vi kunde visa för omvärlden att det tjugoförsta århundrandet kommer även det att vara ett revolutionernas århundrade.

Fråga: Vilket var ert slutmål vid den tidpunkten?
Prachanda: Med tanke på de halvkoloniala och halvfeodala förhållanden som råder i Nepal, var våra näraliggande mål att uppnå en nydemokratisk revolution, men som alla andra kommunister var vårt slutliga mål att upprätta socialism och kommunism.

Fråga: Men sedan tvingades ni ändra era mål. Borde inte det kallas opportunism?
Prachanda: Om detta pågår fortfarande en omfattande diskussion. Vi har inte slagit in på denna nya strategi på grund av någon svaghet. I själva verket försöker vi rycka framåt endast efter det att vi samlat kraft. Folk måste förstå att vi har ändrat vår politik inte på grund av några bakslag, utan tvärtom genom den styrka vi uppnått genom folkkriget. I andra hand har vi tvingats förändra vårt handlande på grund av den rådande maktbalansen på det internationella planet.

Men det förstnämnda skälet är det primära. När man uppnått tillräcklig styrka, tenderar varje revolutionärt parti att utveckla större flexibilitet på vägen till att nå makten. Det hände också i Kina, när Mao Zedong, före sitt sammanträffande med Chiang Kai-shek 1945 för samtalen om att bilda en koalitionsregering, redan 1940 hade fattat besluten om att nå målet för den nydemokratiska revolutionen. Och det var möjligt eftersom kommunistpartiet vid den tidpunkten hade kunnat vinna ökad styrka.

Så Maos förslag om en koalitionsregering var inte uttryck för svaghet, utan bevis på att KKP vunnit styrka genom åren. På motsvarande sätt, om vi för närvarande talar om en demokratisk republik eller deltar i fredssamtal eller befinner oss här i Kathmandu, så är detta en följd av vår styrka, inte tecken på svaghet. Även Lenin tvingades gå med på Brest-Litovskuppgörelsen med Tyskland vid tidpunkten för Oktoberevolutionen.

Det var många i Lenins parti som då sa, att det var en nederlagshandling men det var det inte. Snarare var det en följd av att Lenin och bolsjevikpartiet hade vunnit ökad styrka. På liknande sätt är den flexibilitet som vi visar i vår taktik inte följden av någon avvikelse utan av vår styrka.

Fråga: Du har någonstans sagt att den nuvarande fasen är en övergångsfas. Vad menar du med det?
Prachanda: Vi har sagt det i samband med frågan om en demokratisk republik. Det betyder att om man ser till det nuvarande internationella styrkeförhållandet, liksom det regionala i Sydostasien, så är det svårt att nå maktens centrum. Vi måste ta en omväg. Det är därför som den väg vi rycker fram längs, efter att ha nått en överenskommelse med bourgeoisins liberala del, kallas en övergångsfas av oss.

Om vi noggrant granskar innebörden i det som vi kallar demokratisk republik, så ser man att det inte är något annat än en folkrepublik. Detta kan jag säga eftersom vi inom den rest klassfrågan, nationalitetsfrågan, könsfrågan och den regionala frågan. Om alla dessa fyra frågor löses, så är det detsamma som att ha åstadkommit en ny-demokratisk republik.

Innehållsmässigt är det bra, men eftersom vi samtidigt talar om fredlig tävlan med bourgeoisin verkar dess form vara en borgerlig demokrati medan dess innehåll är ny-demokratisk. Det är därför som vi säger att den kan vara en övergångsdemokrati. Vi anser att det är endast på detta sätt som vi kan uppfylla folkets strävan efter en revolution i den rådande globala situationen, och som vi i någon mån kan bidra till den internationella kommunistiska rörelsen och den proletära världsrevolutionen.

Fråga: Men det här skall ju inte vara ert slutliga mål, det sträcker sig mycket längre. Du har nyss sagt att ni nått detta stadium genom ett gradvis stärkande av partiet. Nu finns krafter som försöker att avväpna Folkets Befrielsearmè (PLA), som utgör huvudkraften för partiets styrka. Hur skall ni bemöta detta?
Prachanda: Vi anser att vi redan lyckats motverka de krafterna framgångsrikt. De har lidit nederlag och vi har vunnit framgång. Frågan om ledningen över armén löstes av oss i Delhi när 12-punktsöverenskommelsen nåddes. Vad de nu försöker göra står i motsättning till 12-punktsöverenskommelsen och den historiska massrörelsen.

Det nepalesiska folket, Nepals intellektuella och det civila samhället kräver fortfarande av oss att vi inte skall låta avväpna oss. De säger att om vi lämnar ifrån oss våra vapen, kommer autokratin återigen att ta makten och de parlamentariska partierna kommer att krossas på en gång. De som ber oss att ge upp våra vapen är oförmögna att förstå det. När vi talar med ledarna för de där politiska partierna, förklarar vi, att hade vi inte varit beväpnade skulle det aldrig blivit någon 12-punktsöverenskommelse. Hade vi inte haft våra vapen, skulle Deuba aldrig kunnat komma ut ur fängelset. Hade vi inte haft våra vapen, skulle många av er ha dödats därför att för den feodala monarkin, som till och med mördade sina egna släktingar inne i palatset, är de parlamentariska partierna utan värde.

De där partierna har ingenting att falla tillbaka på. Under de 12-13 år som de suttit vid makten, har de varit så korrupta att de förlorat varje uns av trovärdighet. De har ingen förankring hos massorna och inte heller har de tillgång till några vapen. Autokratin kunde med lätthet ha utplånat dem. Men de räddades genom att vi var beväpnade. Vi har också sagt till dem, att det var endast tack vare våra vapen som ert parlament kunde återupprättas, det var inte er förtjänst, utan det var tack vare PLA. Vi har också sagt till dem att ni har blivit ministrar och premiärminister därför att PLA är beväpnat. Den kungliga nepalesiska armén (RNA) har aldrig varit aktiv i demokratins tjänst. Tvärtom har den slagit till mot alla folkliga rörelser som ägt rum sedan 1951. Den har alltid varit lojal med den feodala aristokratin. Därför måste denna armés demokratisering ha högsta prioritet.

När 12-punktsöverenskommelsen ingicks förklarade vi tydligt för er att vi inte tänkte ge upp våra vapen. Vid tidpunkten då kung Gyanendra genomförde sina farsaktiga lokalval bad dessa politiska partier oss att inte ge upp våra vapen under några omständigheter, ty då skulle Gyanendras diktatur utlösa ett terrorregemente. Och nu när ni tack vare dessa vapen befinner er i parlamentet, nu påstår ni att dessa vapen skapar bekymmer för er? Nepals folk kommer inte att acceptera det. Folket vet hur viktiga våra vapen är för det, och att om vi avväpnas kommer det att betyda katastrof för landet.

Men det är deras klasskaraktär och deras själviskhet som får dessa politiska partier att säga något annat. Dessutom känner de av ett yttre tryck. USA pressar öppet på dem och de känner även av påtryckningar från Indien. Det är dessa påtryckningar som får dem att säga sådana saker. Men vi anser att vi vunnit även detta slag. När 8-punkts-uppgörelsen träffades i Baluatar (premiärminister Koiralas officiella residens) den 16 juni 2006 överenskoms att båda arméerna och deras vapen skulle övervakas genom FN:s medverkan.

Att nu ta upp den här frågan på nytt, är att gå ifrån den gjorda uppgörelsen. Om dessa partier drar sig ur uppgörelsen, tror vi inte att folket kommer att tolerera det. En enda uppmaning från oss och folkets massor kommer återigen att samlas på gatorna. Det är därför jag säger att vi vunnit även denna rond.

Fråga: Men förhalar inte dessa partier nu genomförandet av 8-punktsöverenskommelsen?
Prachanda: Jovisst, det är just det. Vi krävde aldrig denna 8-punktsöverenskommelse. Den ingicks i Baluatar, premiärminister Koiralas residens. Det var vi som fördes dit av inrikesminister Situala så det kan inte påstås att vi utövade någon press. Tvärtom det borde ju vara vi som kunde känna press på oss eftersom vi fördes till Baluatar. Vi hade en skarp diskussion i 10 eller 11 timmar kring frågan om att upplösa parlamentet innan överenskommelsen nåddes. Vi vill att efter det att en interimistisk konstitution formulerats, skall en interimistisk regering upprättas och parlamentet upplösas. Efter det kommer vi också att upplösa de politiska styrena i de områden som kontrolleras av oss och arbeta samman med de interimistiska organen. Detta utgör delar av överenskommelsen.

Men därefter började Washington utöva påtryckningar på dessa partier, och också Indien utvecklade ett visst tryck. Kanske hade de inte tidigare konsulterat den indiska regeringen i denna fråga. Deras ledare har inte för vana att tänka självständigt och det som bekymrar dem minst är vad som händer med det nepalesiska folket. Dessa ledare ägnar liten uppmärksamhet åt vad folket önskar, vilka dess känslor och förhoppningar är. Deras huvudsakliga bekymmer är vad USA skall säga och vad Indien skall säga. Jag anser att det är den största svagheten has Nepals parlamentariska partier.

Och denna svaghet har inneburit svek gentemot förväntningarna och förhoppningarna hos Nepals folk sedan 1951. Och nu avviker dom från den överenskommelse i vilken de var en av parterna. Men dessa ledare lurar sig själva och kommer att begå harakiri, eftersom varken Delhi eller Washington kan rädda dem. Endast Nepals folk skulle kunna rädda dem. Deras politiska överlevnad är endast möjlig, om dessa ledare i folkets ögon bevisar sig vara hederliga och bestämda. Men om de fortsätter att snegla mot Delhi eller Washington kommer inte det nepalesiska folket att tillåta dem att bli kvar. Vi hoppas att de försöker förstå detta. Jag har fortfarande hopp om att de skall begripa detta innan det är för sent.

Fråga: I en tid när den amerikanska hållningen är mycket negativ och de politiska partierna till följd av sin klasskaraktär åstadkommer alla slags hinder, vilket är det värsta tänkbara scenariot?
Prachanda: Det är på grund av deras klassintressen som USA och de feodala krafterna, komprador- och byråkratkapitalistiska klasserna vill stoppa och förstöra den politiska processen. När 12-punktsöverenskommelsen ingicks förklarade även USA öppet att den mest skulle gagna maoisterna och att de politiska partierna inte borde ha gått med på den. Senare sa USA att dessa partier skulle dra sig ur uppgörelsens förpliktelser. Men läget i Nepal var sådant att partierna var tvingade att vara med oss.

Och när 8-punktsöverenskommelsen nåddes i premiärministerns residens förklarade USAs ambassadör James Moriarty öppet att den överenskommelsen var i linje med maoisternas agenda. Jag anser att överenskommelsen är i linje med landets och folkets agenda och motsvarar allas uppfattning. Vi anser att det nepalesiska folkets erfarenheter hjälper dem att inse vem som är för fred och vem som är emot den; vem som är för demokrati och vem som är antidemokratisk. En sak är säker och det är att dessa ledare kan inte isolera oss.

Eftersom du frågade om det värsta tänkbara scenariot, så finns risken att de skulle konspirera för att åstadkomma en tragedi. Vi befinner oss för närvarande i Kathamandu och här har de inflytande. Vi har bevittnat internationellt, när ett revolutionärt eller demokratiskt parti blir oerhört populärt och börjar utmana de imperialistiska krafterna, hur imperialismen som en sista utväg beordrar dödandet av en del av dess ledare. Efter det att på så sätt de främsta inom ledningen eliminerats, skapas splittring inom partiet. Det har hänt i många länder i världen. I värsta fall fruktar jag att något liknande skulle kunna ske även här, men vi är mycket vaksamma mot det. Vi har också varnat det nepalesiska folket för denna fara.

När vi nu befinner oss i Kathmandu, har vi uppmanats att förbli på vår vakt och dessa varningar har kommit från folket, de intellektuella och det civila samhället och från andra håll. Det visar att det finns ett verkligt hot mot våra liv. Vi försöker på alla sätt att förhindra att något sådant skall lyckas.

Fråga: I februari 2006 sa du i en intervju att viktiga förändringar skulle äga rum i den nepalesiska politiken efter 6 april och det visade sig vara korrekt. Kan du nu säga när den nepalesiska politiken kommer kunna slå in på en korrekt linje?
Prachanda: Vid den tidpunkten gjorde vi förutsägelser endast efter det att vi objektivt analyserat de politiska krafterna och de politiska händelserna, och det visade sig att vi hade rätt. Vi anser att inom ett år kommer läget att vara kristallklart. Kanske kommer det att vara tydligare redan inom 8 till 10 månader eller på ännu kortare tid. Vi hoppas att det kommer att klarna inom 3-4 månader och vi gör medvetna ansträngningar åt det hållet.

Fråga: Ser du någon möjlighet för en tredje jan andolan (”Folklig massrörelse”) att bryta ut? Kan man se framväxten av en front bland de som stöder kravet på republik?
Prachanda: Detta är en mycket viktig fråga. Vi anser att möjligheterna att initiera en tredje massrörelse verkligen föreligger, om inte de som sitter i regeringen förstår det nepalesiska folkets behov och förhoppningar. Men det kommer att bli en avgörande rörelse. Om dessa ledare förmår begripa folkets stämningar, så finns möjligheterna att upprätta en demokratisk republik genom valen till en konstituerande församling utan att initiera en sådan rörelse. Men de tendenser som gör sig gällande för närvarande tyder på att dessa ledare inte begriper det.
Därför har faran ökat. Under sådana omständigheter kommer sakernas tillstånd att klarna även innan processen att välja en konstituerande församling inletts. Tillkomsten av republiken kommer att tillkännages. Om det sker längs vägen mot en konstituerande församling så kan tillkännagivandet dröja en tid, ett år kanske eller så, men om en tredje jan andolan startar, kan det tillkännagivandet komma mycket tidigare. Vi gör allt vi kan för att den övergången skall ske fredligt.

Under de senaste en och en halv månad, när vi varit här i Kathmandu har vi mött människor från olika sektorer och vi upprepar för dem att vi inte kommer att dra oss tillbaka utan vi kommer att bli kvar. Vi har diskuterat med folk från newar-samhället. Vi säger till dem att för 237 år sedan begick Gurkhas shah (ledare), Prithvi Narayan Shah, övergrepp på ert folk. Vid den tidpunkten var inte er ledare bra. Er kung hade samlat rikedomar som gjorde honom vek.

Medan Gurhkas kung inte hade mycket pengar. Så han försökte etablera sig genom att svinga sitt svärd. Då bekämpade ert folk honom med näbbar och klor. Prithvi Narayan Shahs överbefälhavare dödades i Kirtipur och ögat på shahens bror skadades.

Nu är tiden inne för er att resa er. Vi har kommit till Kathmandu efter att ha krossat grunden för 237 års feodalt förtryck i byarna. Nu är det er tur att göra nästa revolution möjlig. I den uppgiften står vi på er sida. Vi fortsätter föra samtal på det här sättet och vi har fått positiva reaktioner på det. Jag tror att när de väl reser sig i Kathmandu kommer det inte att ta ens 19 dagar innan kungen flyr.

Fråga: Du säger att ni nu följer en fredlig linje, men Folkets Befrielsearmé (PLA) har upprättat läger runt hela Kathmandu vilket ger intryck av förberedelser till ett kommande krig. Vilken är hemligheten bakom detta?
Prachanda: Vi har placerat ut PLA i tillfälliga läger av övervakningsskäl. Vi har upprättat dem för fredssamtal och inte för att starta krig. PLA är beordrad att genomföra vanliga övningar och träningar. I en mening är detta också vår förberedelse för att möta varje eventualitet, om den kungliga armén (RNA) försöker något skurkstreck eller ägnar sig åt något slags konspiration. I den meningen kan det naturligtvis kallas för våra förberedelser.

Ett skäl för att upprätta de här lägren är också att låta folket besöka dessa läger och möta vår armé. Vårt mål är inte, åtminstone inte för närvarande, att föra krig. Man kan se på det från två håll – det kan vara en förberedelse för att möta varje eventualitet, men också en del i arbetet för att påskynda fredsprocessen. Om fienden försöker åstadkomma problem, skall de betraktas som en förberedelse och om fredsprocessen går smidigt skall det betraktas som ett bidrag till den.

Fråga: Vi har sett det tidigare i Nepal liksom i andra länder att de så kallade revolutionära kommunisterna blir degenerade när de väl intar maktens stolar. Om ni kommer till makten, vilken garanti finns att ni inte kommer att degenereras? Vilka åtgärder har ni vidtagit för att rädda ert ledarskap från att falla ifrån?
Prachanda: Detta är en mycket viktig fråga. Vi försökte ta upp den här frågan inom partiet vid tidpunkten för förberedelserna av folkkriget. Vi får inte mekaniskt överföra erfarenheterna från 1900-talets revolutioner, utan måste komma ihåg detta århundrades särskilda villkor liksom säregenheterna för just vår kamp.

Vi tog också upp frågan om utveckla ytterligare revolutionens vetenskap. Många sådana seriösa diskussioner fördes regelbundet inom partiet. Efter fem års erfarenheter av folkkriget analyserade vi en rad tankar men beslöt att inte följa någon särskild modell. Två år senare organiserade vi en historisk konferens där vi antog en resolution betitlad ’Socialismens utveckling under 21a århundrandet”. Vi anser att den resolutionen utgör en milstolpe i utvecklandet av våra tankar och idéer.

Resolutionen slår fast, att en flerpartitävlan skall organiseras inom en konstitutionell ram både under proletariatets diktatur och folkets demokratiska diktatur. Om denna tävlan inte finns, kommer hela samhället bli mer och mer mekaniskt och metafysiskt. Det finns en objektiv samhällelig styrelseform. Man kan inte med våld tvinga folket längs en viss riktning någon längre tid. Om det sker leder det alltid till uppror. Det är vad som hände i Ryssland, och samma sak hände också i Kina. Om vi inte lär av dessa erfarenheter, utan fortsätter att upprepa dem, betyder det att vi inte betraktar marxismen som en vetenskap utan som en dogm. Vi är inte dogmatiska. En sann marxist kan aldrig vara dogmatisk.

Kamrat Stalin skapade ett system som innebar, att om man befann sig i konflikt med någon så förblev man i konflikt med den personen eller det systemet för evigt, och om enighet råder med någon så dras den ut i det extrema. Till följd av detta kom en metafysisk tendens att dominera i hela den kommunistiska rörelsen, som Mao Zedong försökte komma till rätta med genom Kulturrevolutionen men inflytandet från den ryska socialismen och Stalin var sådant, att inte ens Mao lyckades med sina ansträngningar. Samma modell infördes även i Kina, men efter Maos död ändrades allt.

Efter den kinesiska revolutionen fanns det åtta politiska partier i Kina, som inte stödde feodalism eller imperialism. Mao tillät dem att fortsätta verka eftersom han ville att de skulle stödja kommunistpartiet. Vi har ändrat det där med ”stödja” till tävla. Vi anser att för att ett samhälle skall vara levande, bör det proletära partiet också ta på sig uppgiften att organisera tävlan. Det betyder inte att vi går i riktning mot borgerlig demokrati. Det står tydligt i dokumentet att det betyder att organisera tävlan under proletariatets diktatur.

Folk kanske får intrycket att detta också innebär att vi går mot borgerlig demokrati, men det så är det inte. Skillnaden ligger i att vi talar om att organisera tävlan under ledning av proletariatet, medan det andra innebär att organisera tävlan under ledning av bourgeoisin. Omedelbart efter Oktoberrevolutionen uppmanade Lenin till att organisera socialistisk tävlan. Han hade talat om den ekonomiska politiken och på ideologins område talade han om att organisera socialistisk tävlan. Vi tror att om Lenin fått leva i ytterligare fem år, skulle han säkerligen gått vidare med att organisera politisk tävlan.
Han skulle inte ha tillåtit det slags förtryck inom partiet som Stalin släppte lös. Även om Stalin var en hängiven revolutionär, så är det en sak att vara hängiven och en annan sak att tillämpa vetenskapen korrekt. Efter alla dessa år lutar vi oss återigen mot Lenin och försöker vidareutveckla hans principer. Det var därför som vi antog resolutionen ’Socialismens utveckling under 21a århundrandet’.

Vi anser att det är en revolution inom revolutionen, en stor revolution på ideologins område, en viktig utveckling av marxismen-leninismen-maoismen. Och vi anser att detta utgör en solid ideologisk grund som hindrar vårt parti från att bli korrupt eller degenererat. Vi välkomnar kritiker, vi skall placera dem längst fram som är beredda att peka ut våra svagheter, så att vi på det sättet kan räddas från svek. Om vi begår några fel då kommer ett annat proletärt parti att växa fram och ersätta oss.

Fråga: Inkluderar det också ett system som skall rädda er från likvidering?
Prachanda: Så här ser jag på detta. Vi måste skapa ett system. Genom revolution kommer vi att nå dit och organisera tävlan. Det handlar inte om att ge efter för borgerlig demokrati. Den är inte alls förknippad med detta. En del förstår inte det. Vi upprepar hela tiden att vi kommer att komma dithän genom revolution. När vi byggt upp våra basområden runtom i landet, har vi redan fått vissa signaler om degenerering. När man har tillräckliga resurser, så växer bilden av partiet, det börjar få alltfler människors respekt, partiets ledare blir viktiga, och då uppenbarar sig också faran för degenerering. Vi har redan lagt märke till detta.

Samma sak hände i Ryssland och i Kina och i embryonal form har det märkts symboliskt även här i Nepal. För att hindra dess tillväxt, har vi funderat på att inleda ett slags tävlan under proletariatets ledning ute i byarna. Om vi kan genomföra det kan vi rädda våra aktivister från faran av degenerering. När vi tagit makten i Centrum, så kommer därmed också risken för oss och vår Centralkommitté att degenereras bli mindre. Det är därför som vi vill utveckla ett sådant system. Det blir ett nytt experiment under ledning av proletariatet. Vi anser att endast på detta sätt kan vi skydda oss själva från att degenereras och förhindra att revolutionen kan vändas till en kontrarevolution.

Fråga: Efter det att ni kommit till makten, kommer partiet då att arbeta öppet eller kommer det att förbli underjordiskt?
Prachanda: Om vi ’fullt ut’ tagit makten, då kommer partiet att arbeta öppet, men om vi når makten endast till viss del, då kommer en del av partiet att förbli underjordiskt. Det nuvarande läget är till sin karaktär en övergångsfas. Därför måste vi avvakta och se vilken riktning politiken tar. Under denna övergångsperiod måste vi behålla en del av partiets ledarskap underjordiskt för att skydda partiets revolutionära karaktär och för att säkra banden med folkets rörelser. Därför kan jag inte ge något entydigt svar på frågan.

Fråga: I era dokument talar ni om ständig eller permanent revolution. I nuläget är det nödvändigt att behålla hela partistrukturen inklusive Folkets Befrielsearmé. Kommer de internationalla makterna att tillåta det?
Prachanda: För tio månader sedan antog vår Centralkommitté en resolution det det står att om vi tar makten, kommer ledarskapets toppskikt att hållas borta från de dagliga adminstrativa arbetsuppgifterna. Detta är en mycket viktig fråga. Endast om vi löser den på ett korrekt sätt kan vi undvika att partiet degenereras, och kan fortsätta programmet för ständig revolution. Detta är en viktig strategisk fråga.
Om ledarskapets toppar efter maktövertagandet fortsätter att vara förbundna med massorna och låter andra nivåns ledarskap sköta det administrativa arbetet, då kan vi i allt väsenligt lyckas med våra målsättningar. Ledarskapets topp formulerar en politik och överlämnar den till andra generationens ledarskap som görs ansvarig att sköta regeringen. Vi menar att endast människor från den andra ledarskapsnivån skall kunna väljas till president och premiärminister medan ledarskapets topp skall förbli en del av de folkliga rörelserna.

På så sätt kommer vi också att kunna, med folkets hjälp, hålla ett öga på arbetet hos den andra nivåns ledarskap. Om en person som innehar en maktposition begår några misstag så kan vi mobilisera folket mot honom. Genom detta system kommer vi att kunna utbilda vår efterträdare och samtidigt kommer folket kunna ha kontroll över hur de som har makten sköter sig. Mao kunde inte göra så i Kina. Men vi måste göra så och jag är säker på att vi kan det.

Det är därför som vi antagit en resolution med det innehållet. Det är ett enormt åtagande men jag är säker på att om vi lever i ytterligare tio år kommer vi att kunna avläsa resultaten. Om tio år kommer våra platser att övertas av andra nivåns ledare som sitter i regeringen, vilka i sin tur kommer att skola en tredje generations ledarskap. På detta sätt kommer risken för kontrarevolution att i hög grad reduceras.

Det utgör också en metod snarare än en ideologi. Det finns en regel som gäller samhällets utveckling – det nya ersätter det gamla. Denna regel är vetenskaplig till sin karaktär. Vi har sett att även när ledare nått en ålder av 80 år, till och med 90, och blivit senila så klamrar de sig likafullt fast vid ledarskapets topp. Mao gjorde det, Stalin gjorde samma sak. Det är inte någon bra praxis, den är ovetenskaplig. Det är ett av skälen till de problem som uppstått. Därför antog vi den här resolutionen.

Fråga: Hur som du Nepals framtid?
Prachanda: Om du frågar ur ett revolutionärt perspektiv så ser vi Nepal som en bas för världsrevolutionen. Ur ett ekonomiskt perspektiv kan vi på en tioårsperiod ändra landets situation. Nepal har enorma resurser, en mäktig arbetskraft och en stark beslutsamhet finns i folket. Med dess hjälp kan vi åstadkomma en allsidig utveckling av Nepal.

Vår planering handlar om att bygga motorväg i bergsregionen för att förbinda landets östra och västra delar. Denna motorväg kommer vidare att förbinda olika områden med hjälp av förbindelsevägar. Nepal har god tillgång på elektricitet som kan användas till att driva många småskaliga projekt. Tveklöst kommer vi också att låta vissa större projekt ledas av utländska företag. På så sätt kan vi skapa en omfattande infrastruktur som ger arbetstillfällen för folket. Nepal är det vackraste landet i världen och har enorma möjligheter på turismens område. Om vi kan genomföra våra planer kan vi göra Nepal till ett Schweiz på tio år.

Fråga: Finns det några planer på att återkalla de miljontals nepaleser som rest utomlands för sin försörjning?
Prachanda: Om en verkligt folklig regering kommer till stånd, en regering som har visioner och har en beslutsanhet att arbeta i enlighet med den visionen, då kommer vi säkerligen att återkalla alla nepaleser som bor utomlands och de kommer att vara ivriga att återvända.

Fråga: Om den härskande klassen i Indien motsätter sig detta, hur skall ni då gå till väga?
Prachanda: Det är sant att i förhållande till Nepal har den indiska härskande klassens historia inte varit särskild god. Men de indiska massorna börjar steg för steg förstå hur viktig den nepalesiska revolutionen är och de börjar stödja den. Vi önskar se denna process bli mer och mer påtaglig. Jag är övertygad om att med de indiska massornas hjälp kommer vi kunna avlägsna alla hinder som den indiska härskande klassen sätter upp.

Fråga: Vilken status kommer Gyanendra att få, med tanke på de förändringar som väntar i den nepalesiska politiken?
Prachanda: Han måste avgå. Om han frivilligt vill överge monarkin kommer han tillåtas att stanna i landet som en vanlig medborgare. Om han inte gör det då måste han lämna landet. Vi ser inte någon framtid för honom här eftersom den vanlige nepalesen hatar honom alltför mycket.