De ideologiska motsättningarna inom arbetarrörelsen är lika gamla som arbetarrörelsen självt. Inget konstigt med detta. Varje rörelse måste diskutera vilka mål man skall sätta upp, vilka vägar man ska ta dit och hur man bäst färdas på dessa vägar. I denna, den tredje och avslutande delen av artikelserien om storstrejken 1909 ska vi behandla de motsättningar som kom upp till ytan under dessa år.
Tidigare publicerad i Proletären
Under de första åren av förra seklet växte den gren av anarkismen som utvecklades till syndikalism. Främst i Frankrike och Italien, men även i Sverige och Norge vann de syndikalistiska idéerna under en tid inflytande inom arbetarrörelsen.
Lenin konstaterade att anarkismen är arbetarrörelsens straff för dess opportunistiska försyndelser. Så växte syndikalismen fram som en reaktion på socialdemokratins marsch höger ut. Men man ska passa sig för att utmåla ungsocialisterna och senare syndikalisterna som en vänsteropposition. Dessa stod visserligen för en mer militant linje, men efter revolutionsåret 1917 skulle syndikalismens revolutionära retorik visa sin tomhet. SAC blev en av de mest högljudda hetsarna mot den ryska rådsrepubliken.
En hets som fick den svenska anarkismens grand old-man Hinke Berggren att 1921 bryta med ungsocialisterna och gå in i det nybildade kommunistpartiet. I den syndikalistiska rörelsen runt om i världen var det många som bröt med dessa förmenta militanter som vände ryggen åt när revolutionen väl stod för dörren och som var för själsfina för att befatta sig med den verklighet som inte anpassade sig efter principernas vackra ideal.
Den revolutionära vänstern inom arbetarrörelsen fanns framförallt samlade inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet, kallade ungdemokraterna inte att förväxla med ungsocialisterna, samt runt tidningen Stormklockan, som utkom med sitt första nummer i december 1908. Denna opposition försökte finna en väg mellan ”anarkismens svaveldimmor och reformismens dypölar”, som den senare kommunistledaren Sven Linderot uttryckte det.
Vänsteroppositionens kamp mot partihögern innebar inte att man satte sig i knät på anarkisterna. Tvärtom, var Stormklockefalangen mycket aktiva i det ideologiska renhållningsarbetet mot anarkismen och den ungsocialistiska rörelsen. Såväl partihögerns Hjalmar Branting som partivänsterns Zeth Höglund var överens om anarkisternas och den framväxande syndikalismens skadliga inflytande.
Även om en del av både syndikalisternas och Stormklockefalangens kritik berörde samma frågor så skilde sig både utgångspunkten och slutsatserna. Båda kritiserade partiledningen för att denna mer och mer begränsade den politiska kampen till att enbart handla om parlamentarism. Erövrandet av statsmakten reducerades till att erövra platser i parlamentet med inriktning på regeringsmakten.
Men syndikalisternas slutsats blev den rena anti-parlamentarismen. Arbetarna skall inte syssla med politik, då politik är det samma som parlamentarism. Varpå Lenin träffande kallade syndikalismen för ”opportunismens köttsliga broder”. Precis som reformismen förmådde syndikalismen inte se någon annan form av statsmakt än den borgerliga. Precis som reformisterna reducerade syndikalismen politisk kamp till enbart ett deltagande i valen till parlamentet.
Reformisterna arbetade för ett ökat samarbete med den liberala borgerligheten och dess parti. För att inte stöta sig med dessa skulle den fackliga kampen hållas tillbaka. Detta var en viktig anledning till att ledningarna inom såväl arbetarpartiet som LO motsatte sig en storstrejk valåret 1908. Kapitalisternas provokationer skulle inte bemötas då detta hotade att störa samarbetet med liberalerna.
På hösten 1909 efter nederlaget i strejken samlades LO till kongress. Kritiken mot ledningen var hård under kongressens nio dagar. Talare efter talare kritiserade ledningen för att den motarbetat kravet på en storstrejk samt att den, när väl strejken var ett faktum, ledde den på ett defensivt och felaktigt sätt. Men oppositionen var inte enhetlig och agerade inte samlat. Därför lyckades den ledning som lett strejken till nederlag med konststycket att bli omvald.
Det är inte konstigt att en del stridbara arbetare lånade sitt öra åt syndikalismen. Den ungsocialistiska rörelsen försökte utnyttja läget. Ungsocialisterna hade tappat mer och mer i storlek och kraft till förmån för ungdemokraterna och Stormklockefalangen som var på framgång. Nu försökte ungsocialisterna som utvecklats mer och mer i syndikalistisk riktning att splittra fackföreningsrörelsen.
Redan året innan storstrejken hade ungsocialisternas kongress fastslagit en syndikalistisk politik. Kongressen uttalade att ”för arbetarklassen gäller det, icke att erövra den politiska makten, som alltid kommer att ligga i händerna på dem som äro innehavare av samhällets rikedomar utan fast mer att erövra den ekonomiska makten, och som medel för denna erövring äro generalstrejken” det ”mest effektiva vapnet”.
Innan storstrejken arbetade dess medlemmar på att vinna redan existerande fackföreningar för en syndikalistisk linje, men efter strejken övergick man till skapandet av en egen syndikalistisk fackförening.
Träarbetarförbundets Skånedistrikt samlade till konferens i januari 1910. Med en rösts övervikt röstade konferensen för bildandet av en ny syndikalistisk landsorganisation. Den konstituerande kongressen samlades i Stockholm midsommarhelgen samma år. På kongressen deltog ett tiotal ungsocialister samt ett tjugotal ombud för fackliga organisationer.
Den stolt proklamerade landsorganisationen samlade inte ens 700 medlemmar under detta första år av sin levnad. Detta visar tydligt på de syndikalistiska tankegångarnas begränsade omfattning. Nog för att missnöjet mot LO-ledningens agerande i och med storstrejken var stort och utbrett. Men syndikalismen och en splittringen av fackföreningsrörelsen sågs inte som ett alternativ.
Syndikalismen menar att politik, samhällsförhållanden, moral, religion bara är en reflex av det ekonomiska livet. Därför är det meningslöst att bedriva någon politisk kamp, man måste tvärtom börja med att förändra den ekonomiska grunden. Därför menar syndikalismen att arbetarrörelsen skall organiseras utifrån den ekonomiska intressegemenskapen och inte efter politisk-ideologisk uppfattning. Om politik och ideologi förs in så uppstår bara splittring inom arbetarklassen.
Frågan om fackföreningarnas politiska oberoende är mycket mer komplicerad än så. Självklart skall målet med en fackförening vara att organisera samtliga arbetare på en arbetsplats eller inom ett yrkesområde, oavsett partipolitisk hemvist. Men detta innebär inte att fackföreningen ska avsäga sig skyldigheten att också företräda sina medlemmar på den politiska banan. Kämpa för sina medlemmars intressen även i frågor som inte rör det fackliga och ekonomiska området. Ta ställning för och stödja det politiska parti som bäst företräder arbetarklassens intressen.
Medlet för den syndikalistiska samhällsomvandlingen heter generalstrejk. Strejken är enligt denna teori ”revolutionen självt, patentnyckeln till den nya samhällsordningens slutna dörr”, för att tala med Axel Danielsson.
Marxisterna har alltid bekämpat detta generalstrejkssvärmeri. Strejkvapnet är ett viktigt och kraftfullt vapen. Vilket visade sig under storstrejken för allmän rösträtt 1902. Genom denna hade arbetarrörelsen visat solidariteten och stridsviljan i klassen och rest sina frågor på dagordningen. Under åren fram till 1909 levde kravet på en ny storstrejk. Men ju sturskare arbetsköparna blev desto mer växte kravet på en strejk för att möta kapitalisternas provokationer.
Man måste skilja på storstrejk och generalstrejk. En storstrejk är en strid för ett konkret mål. Den kan vara politisk eller ekonomisk. Rikta sig mot regeringen eller mot de organiserade arbetsköparna. Den syftar till att i den givna situationen markera sin styrka och uppnå sitt konkreta mål.
En generalstrejk däremot är enligt syndikalismen revolutionen själv. Eller för att tala med den franske syndikalisten Victor Griffuelhes så är den ”ett besittningstagande av samhällets alla tillgångar genom de fackliga organisationerna”.
Det orimliga i generalstrejksstrategin är uppenbar. För att en generalstrejk ska bli så kraftfull att den i ett svep övertar alla ”samhällets alla tillgångar” behövs en fullständig organisering. Det krävs också strejkkassor som klarar av en sådan total arbetsnedläggelse och som kan mäta sig med de pengar motståndaren har. Redan Engels konstaterade i förhållande till generalstrejkssvärmandet att när ”vi någonsin befinner oss i den situationen att vi kan överväga generalstrejk, kommer vi utan vidare att kunna få vad vi begär, utan omvägen över generalstrejken.”
Generalstrejksstrategin där arbetarna på varje företag övertar de egna arbetsplatserna och därmed avskaffar kapitalismen får också direkta konsekvenser i nuet. Så förespråkar syndikalismen federalism istället för centralism. Samhället skall splittras upp i sina lokala enheter som skall ges självbestämmande.
Det låter vackert men i praktiken innebar det en återgång till innan 1898 då LO bildades och fackföreningsrörelsen växte enormt i styrka.
Ungdemokraterna agerade precis tvärtom. Istället för att splittra och därmed ytterligare försvaga fackföreningsrörelsen så inledde ungdomsförbundet en landsomfattande kampanj för att återuppbygga arbetarnas politiska och framför allt fackliga organisationer.
Men denna kampanj innebar inte att man förhöll sig kritiklös till högern. Tvärtom skärptes vänsterkritiken under denna tid. I tidningen Stormklockan, som ungdomsförbundet på sin kongress 1909 beslutat göra till sin tidning, framförde vänsteroppositionens ledare Zeth Höglund svidande kritik i en artikel i juni 1910. Under rubriken ”Sömn till döds” anklagade han partiledningen för att sitta ”med armarna i kors, steril och tanklös, möjligen drömmande om förstakammarmandat”. Höglund menade att ledningen ”lämnade partiet vind för våg”.
Skillnaden i hur man tacklade storstrejkens nederlag och vilka slutsatser man drog av denna visar på den milsvida klyfta som ligger mellan syndikalisterna och den vänsteropposition som senare skulle utgöra stommen i kommunistpartiet.
Syndikalisternas slutsats var att splittra fackföreningsrörelsen och predika för arbetarna att de ska avhålla sig från politiken. Medan vänsteroppositionen gick in för att stärka fackföreningsrörelsen och vände kritiken mot den samförståndspolitik som gjort sig rådande inom partiledningen, inte den politiska kampen som sådan.
Just förhållandet mellan den fackliga och den politiska kampen låg som botten för de pågående meningsskiljaktigheterna. Så skrev Zeth Höglund 1910 att ”ju mer jag tänker på saken, desto mer övertygad har jag blivit, att en av orsakerna till detta partiets förfall, som nu hotar, är sammankopplingen med fackföreningsrörelsen.”
Det ligger en del sanning i detta. Vad det egentligen handlar om är kampen för dagskravens förhållande till det långsiktiga målet kapitalismens störtande. Det fackliga perspektivet är per definition snävt. ”En fackförening kan och bör endast avse arbetarnas allra närmaste intressen, förhindra de grövsta utsugningsförsöken genom kapitalet och agitera för de västa missförhållandenas avskaffande.”, som den då 23-årige Axel Danielsson formulerade det i den första organisationsplanen för Sveriges arbetarklass 1886. ”Att angripa roten till det onda måste den överlämna åt den mera omfattande och mäktigare organisationen.”
Denna mer omfattande och mäktigare organisationen är partiet eller som det kallas i planen ”den socialpolitiska organisationen”. På medlemmarna i partiet ställs, enligt planen, högre krav än på den fackliga organisationens medlemmar, därför att partiet har högre uppgifter, det skall leda hela arbetarklassens frigörelsekamp. Så såg planen för den svenska arbetskraftens organisering som arbetarklass ut.
Genom denna programförklaring anslöt sig den svenska arbetarrörelsen redan från början till den marxistiska traditionen inom arbetarrörelsen. I kampen mellan den enskilda kapitalisten och en grupp arbetare ligger fröet till klasskampen. Men klasskampen blir fullt utvecklad först när den omspänner hela samhället och riktar in sig på kampen om statsmakten. För detta krävs organiserandet av arbetarklassens revolutionära parti.
Vänsteroppositionens kritik av ”sammankopplingen med fackföreningsrörelsen” handlar om en kritik mot reformismens utbredning inom såväl parti som fackföreningsrörelse. När kampen för socialismen skrivs på framtiden till förmån för smärre förbättringar i dagsläget. När ”angripandet av roten” ersätts av ”de värsta missförhållandens avskaffande”.
Meningsmotsättningar är alltid processer och linjerna står inte klara från början. De utvecklas och tydliggörs i kampen. Vänsterkritiken växte i både styrka och skärpa med storstrejken, första världskrigets utbrott och ryska revolutionen som tre kvalitativa steg.
Under åren direkt efter storstrejken var syndikalismen mer enhetlig, då den i mångt och mycket var en importerad åsiktsriktning. Men SAC har aldrig lyckats etablera sig som ett alternativ inom svensk arbetarrörelse. Som mest medlemmar hade SAC under 1920-talets hårda klasstrider. 1924 organiserade SAC över 37000 arbetare, varav en inte obetydlig del var kommunister. Sedan 1930-talet har medlemsantalet legat och pendlat mellan tio och tjugo tusen.
Syndikalismen riskerar att växa i inflytande när det revolutionära alternativet till socialdemokratins klassamarbete och samförståndsanda saknas. Så växte SAC under 1950-talet när kommunisterna förvandlade sig till vänliga pådrivare åt sossarna. Varje nederlagsstrejk eller svekavtal från LO-fackens sida får syndikalismens frasradikalism att verka mer lockande. Men en i verklig mening radikal arbetarrörelse har ingenting att hämta där.
Robert Mathiasson
arbetsplatsansvarig, Kommunistiska Partiet
