Storstrejken 100 år – DEL 2

När direktivet om storstrejk från och med den fjärde augusti 1909 gick ut följde över 300 000 arbetare parollen. Strejken var ett kraftfullt svar på kapitalisternas försök att använda den ekonomiska krisen till att pressa tillbaka arbetarklassen. Men strejken visade också på svagheterna inom arbetarrörelsen med en ledning som kommit in på den ”kompromissens glidande plan” som August Palm varnade för.

När den ekonomiska krisen drabbade Sverige 1908 hårdnade klasskampen. Arbetsköparna inom byggindustrin var först ut på banan med lönesänkningar. På de arbetsplatser där anslag om lönesänkningar sattes upp svarade arbetarna med strejk. När arbetarna vägrade kapitulera utfärdade företagarorganisationen en lockout mot fackligt organiserade arbetare i hela landet. Lockouter eller hot om sådana var arbetsköparnas viktigaste vapen för att trycka tillbaka arbetarklassen.

1907 hade SAF fått en ny ordförande och verkställande direktör – Hjalmar von Sydow. Som tidigare ledande inom Stockholmspolisen var han van att handskas med hårdhandskarna gentemot arbetarrörelsen. När krisen slog till skickade von Sydow ett cirkulär till medlemmarna med uppmaningen att använda krisen till att pressa tillbaka arbetarnas löner och arbetsvillkor samt ”återställa arbetsgivarnas naturliga herravälde över sina fabriker”.

För att möta kapitalisternas offensiv växte kravet på en storstrejk inom arbetarklassen. I juni 1908 samlades LO:s representantskap för att behandla situationen. Inför detta möte hade en mängd fackliga organisationer skickat in sina krav på att en storstrejk skulle utlösas. LO:s ordförande betraktade en storstrejk som ett självmordsförsök. Han menade att om en storstrejk utlöstes skulle arbetarna efter en vecka anordna allmän kapplöpning tillbaka till arbetsplatserna.

Trots att det även inom LO:s högsta ledning fanns krafter som verkade för en storstrejk beslutade representantskapet att publicera ett uttalande vari de skrev att LO ”ej komma att vidta några åtgärder för en dylik utvidgning av nu pågående strider”.

Signalen till arbetsköparna var tydlig. Deras offensiv tilltog i styrka. Under hösten 1908 svingade arbetsköparna lockoutklubban mot de arbetargrupper som gjorde motstånd. De välorganiserade företagarna utnyttjade LO-ledningens defensiva taktik. Ju mer de märkte att de kunde pressa tillbaka arbetarna desto mer växte insikten att nu skulle de en gång för alla trycka till fackföreningarna och ”kväva självsvåld och övermod bland arbetarna”, som von Sydow uttryckte det.

Sommaren 1909 hade majoriteten av arbetarna tvingats ge efter och gå med på lönesänkningar och försämringar. Endast tio mindre konflikter var oavgjorda och antalet strejkande arbetare bara 2500 stycken. Trots detta meddelade arbetsgivarorganisationen den 14 juli att om de inte får igenom för företagen godtagbara uppgörelser i dessa konflikter så skulle de successivt utvidga lockouterna till dess 80 000 arbetare var utkastade från sina arbetsplatser den 2 augusti.

LO:s representantskap sammankallades genast och beslöt att svara med allmän storstrejk från den 4 augusti. Men även nu var ledningen vacklande. I Berndt Schillers bok om storstrejken, den mest gedigna som skrivits om denna strejk, konstaterar han att strejken ”drevs fram av arbetarna i fackföreningarna.”

Den strejk som krävts underifrån i flera år för att möta kapitalisternas offensiv var nu ett faktum. Men nu som en defensiv strejk mot en borgarklass som fått allt mer luft under vingarna. När strejkbeslutet gick ut över landet hörsammades det inte bara av 200 000 organiserade arbetare. Även 100 000 oorganiserade deltog.

Den fulla uppslutningen även av oorganiserade arbetare vittnar om stridbarheten inom arbetarklassen. Till detta ska läggas att LO redan innan strejken meddelat att inget understöd skulle utbetalas. LO räknade med en kort strejk. Men efter två veckors strejk började strejkutskotten att betala ut underhåll i särskilt trängande fall.

Den massiva uppslutningen, enigheten och solidariteten inom arbetarklassen skakade hela det borgerliga samhället. ”Här gäller en strid med det socialistiska fackföreningsväsendet, och den måste sluta med dess fullständiga kapitulation.”, skrev Stockholms Dagblad när strejken var tio dagar gammal.

Från 1906 hade Sverige en högerregering med Arvid Lindman som statsminister. Knut Bäckström beskriver regeringen i sin bok om arbetarrörelsens historia på följande sätt. De ”vidtog inga åtgärder för att hjälpa de nödlidande arbetslösa, men väl för att stödja företagarna i deras offensiv mot arbetarna. Den var dock så säker på möjligheterna att utnyttja konjunkturen i lönenedpressande syfte att den i det längsta undvek att direkt eller öppet ingripa i striderna på arbetsmarknaden.”

Det är inte någon slump att Fredrik Reinfeldt på frågan av KG Bergström om vem som är Sveriges bästa statsminister genom tiderna svarade just Arvid Lindman.

Regeringen betraktade strejken, dock inte lockouten, som ett hot ”riktat mot samhällsordningen”. Därför beordrade den att krigsmakten till lands och sjöss skulle hållas i beredskap. Flottans båtar, såväl kanonbåtar, pansarbåtar som torpedkryssare, sändes till såväl Stockholm, Göteborg och framförallt utmed Norrlandskusten. I huvudstaden beordrades Stockholmsgarnisonens manskap att sova med uniformer på, bajonetter påskruvade och skarpa skott i magasinen. På olika håll i landet upprättades borgargarden.

Arbetsköparna var väl förberedda på denna strejk som de provocerat fram genom lockouthotet. Storbankerna hade i förväg beviljat en mångmiljonkredit och SAF ordnade med förmånliga lån för sina medlemsföretag så att dessa skulle klara av strejkens kostnader. Kapitalisterna stod ekonomiskt rustade för en storkonflikt.

Trots detta satte LO-ledningen sin tilltro till att regeringen skulle tvingas ingripa för att lösa konflikten. Den tidigare nämnda Schiller konstaterade att vad ledningen ville var att genom strejken chocka regeringen till att tvingas ingripa genom medling.

LO-ledningen hade varit mot en storstrejk redan från början. De motarbetade en sådan ända tills trycket från de egna medlemmarna och SAF:s lockouthot blev för mycket. Ledningen trodde inte att någon seger var möjlig och när strejken väl var ett faktum var målet aldrig att trycka tillbaka arbetsköparnas offensiv.

Trots ledningens vacklande blev strejken en massiv uppvisning i den styrka en organiserad arbetarklass besitter. För att leda strejken lokalt organiserades strejkutskott på varje berörd plats. Sammanlagt 549 stycken utskott som hade direkt kontakt med landssekretariatet. Strejkutskotten skulle se till att strejkbeslutet efterlevdes. De skulle också se till att nödvändiga samhällsfunktioner upprätthölls och utfärdade frikort för de transporter som behövdes för detta. Arbetarklassen hade genom dessa organ makten över samhällslivet under den månad strejken pågick.

Under några veckor av strejken hade den svenska arbetarklassen för första och enda gången i svensk historia monopol på massmedia. När strejken pågått i fem dagar anslöt sig Typografförbundet till strejken. Dessa tillhörde inte LO vid denna tiden, men gick med i storstrejken till följd av de starka påtryckningarna från medlemmarna. Även typograferna på arbetarpressen deltog. Men för att inte beröva arbetarna det mäktiga vapen som tidningarna utgör beslutades att utge en daglig strejktidning. Tidningen hette SVARET. Den redigerades av en kommitté under Landssekretariatets ledning och var under några veckor Sveriges enda riktiga dagstidning.

Efter en månads strejk som visat på en imponerande solidaritet och stridsvilja bland arbetarna blåstes den hastigt av från LO-ledningens sida. Detta gjordes utan några villkor om att lönesänkningarna och övriga provokationer skulle upphöra. Tvärtom så avblåstes inte arbetsköparnas lockout. Arbetarna fick lydigt gå tillbaka till sina arbetsplatser om inte dessa fortfarande var stängda av företagen. Strejkutskotten upplöstes. Många som strejkat utsattes för trakasserier och svartlistningar.

Missnöjet bland de strejkande var stort. LO förlorade nästan hälften av sina medlemmar. Dels på grund av att svartlistade arbetare tvingades emigrera till främst USA. Men de flesta lämnade i protest mot den ledning som först motarbetade strejken och sedan när den utlystas inte drev den för att trycka tillbaka klassfienden.

Arbetarrörelsen tappade genom denna åderlåtning en hel generation arbetarledare missades. Framförallt så försvann de mest stridbara inom fackföreningsrörelsen, dels till SAC som bildades året efter strejken och dels till emigrationen. Att ”rensa bort befintligt missnöje” ur fackföreningarna, som man kallade det inom LO-ledningen, var en av anledningarna till att denna ledning till slut vände och utlyste strejken.

På LO-kongressen den 22 till 30 november 1909 riktades hård kritik mot strejkens ledning och hur den avslutades. Men ingen enda talare hade någon kritik mot att den igångsattes.

Om resultatet av storstrejken var ett hårt slag mot fackföreningsrörelsen, så bedömde arbetsköparna för sin del det tvärtom. von Sydow kallade storstrejken för SAF:s ”elddop” och föreningen ”bestod på ett lysande sätt provet”.

Ändå vore det fel att ur arbetarsynpunkt bedöma strejken som felaktig eller ett misslyckande. SAF hade målsättningen att genom masslockoutandet och med krisen som fond driva igenom sina egna fredsvillkor. Villkor som skulle bakbinda fackföreningsrörelsen för all framtid. Men den stridvilja och sammanhållning som arbetarna uppvisade under augusti månad 1909 gjorde att dessa planer inte kunde fullföljas. Eller i varje fall tvingades planerna skjutas upp flera årtionden. Först då kunde man genom kollektivavtalslagen och Saltsjöbadsavtalet förverkliga den liberala drömmen från 1880-talet om fackföreningar som tillser arbetsgivarnas intresse och förebygger strejker.

”Valet i somras stod inte mellan storstrejk och fred, utan mellan storstrejk och underkastelse under arbetsgivarnas kommando. Och därför blir vår svenska arbetarrörelses bestående ära att den i ett sådant val icke tvekade, att den tog striden, även med risk av förluster och nederlag, hellre än att böja godvilligt nacken under oket.
Ty förluster kunna ersättas och ett nederlag kan gottgöras igen genom seger, men om trälsinne skulle ha fått sätta sitt märke på vår hållning, så hade detta dömt oss till ständig underkastelse.”

Orden kommer från Hjalmar Branting när han sammanfattade storstrejken. Branting var en av de ihärdigaste förespråkarna och påskyndarna av den samförståndspolitik och tilltro till den borgerliga staten som låg till grund för LO-ledningens agerande under strejken.

Trots detta innehåller det Branting säger något viktigt och avgörande. I ett läge när arbetsköparna är på krigsstigen finns inte alternativet fred för arbetarklassen. Alternativen är motstånd eller underkastelse. Om fackföreningsrörelsen väljer det senare så låter man trälsinne få sätta sitt märke på arbetarnas hållning.

Det finns lägen när utsikterna att vinna är små men man måste ändå ta striden därför att ingenting är så förnedrande, nedbrytande och demoraliserande som att krypa för sin motståndare.

En sanning som är nödvändig att upprepa idag.