Storstrejken 100 år – DEL 1

Kraftmätningen 1909 var kulmen på den sedan flera årtionden hårdnande kampen mellan borgarklassen och den framväxande arbetarrörelsen. En arbetarrörelse som kastat tiggarstaven och tagit upp stridsyxan.

Inom borgerligheten har det alltid funnits olika riktningar vad gäller taktikern gentemot arbetarklassens fackliga organisering. Dels de som av princip inte erkänner arbetarna som kollektiv, förhållandet ska vara mellan den enskilde arbetsköparen och arbetaren och den som äger företaget ska genom sitt ägande självklart ha makten. Dels de som inser att fackföreningar ur kapitalistisk synvinkel är ett nödvändigt ont och det bästa sättet att slå undan fötterna på arbetarnas militans är att se till att fackföreningarna är och förblir arbetsköparvänliga.

Beroende på styrkeförhållandet mellan klasserna och vad som för tillfället tjänar borgarklassen ges de olika uppfattningarna framträdande roll. Det skall också tilläggas att de två taktikerna inte utesluter varandra. Den öppet antifackliga taktiken kan mycket väl tjäna som påtryckningsmedel för att försöka fösa in fackföreningar i den trånga samarbetsfållan. Vilket tiden runt storstrejken är ett tydligt bevis på.

Redan i början av 1880-talet försökte liberala arbetarledare skapa en fackföreningsrörelse för att förekomma socialisterna. I mars 1882 publicerades ett första program för den liberala fackföreningsrörelsen. Häri förklarades att fackföreningen ska ”tillse såväl yrkets som arbetarnas och arbetsgivarnas intressen” samt ”förebygga, om möjligt, genom sin mellankomst arbetsbrist och strejker”.

Så såg det första programmet för en liberal fackföreningsrörelse ut. Det var mot denna typ av liberala krafter som den moderna arbetarrörelsen föddes.

Under hela 1880-talet stod striden hård mellan socialisterna och liberalerna. 1889 bildandes ”det revolutionära socialdemokratiska arbetarepartiet som det politiska uttrycket för den egendomslösa, arbetande klassen”, som det hette i en resolution antagen av kongressen. Inför den partibildande kongressen skickades en inbjudan ut till ”alla arbetarkorporationer, som erkänner det socialdemokratiska programmet” förutsatt att de ”står på klasskampens grund och vill vara med om att bilda ett svenskt socialdemokratiskt arbetarparti”.

Den framväxande arbetarrörelsen var spretig och innehöll en mängd olika riktningar och uppfattningar. Det avgörande var att den moderna arbetarrörelsen ställde sig på klasskampens grund och satte socialismen som sin politiska målsättning.

Fackföreningarna växte i styrka under tiden fram till sekelskiftet. Samtidigt växte insikten om att det behövdes en landsomfattande organisation för att samla de spridda fackföreningarna. På Viktoriateatern i ett sommarskönt Djurgården samlades i början av augusti 1898 representanterna för den svenska arbetarrörelsen för att bilda den riksomfattande Landsorganisationen. De enades om att LO:s syfte i huvudsak var att insamla rapporter från den fackliga verksamheten i landet och organisera en central strejkkassa.

Genom sammanslagningen av de fackliga organisationerna i hela landet blev fackföreningsrörelsen en enorm kraft. Så länge arbetarna runt om på de olika arbetsplatserna stod var för sig var de utlämnade till borgarklassens makt. De kunde tillfälligt vinna framgångar genom lokala strejker, men som klass betraktad var man utlämnad till motståndaren.

Samtidigt var insikten stor att enbart genom facklig kamp kan arbetarklassen inte befria sig. Detta oavsett hur välorganiserad denna kamp är. All klasskamp är till syvende och sist en politisk kamp. Angående förhållandet mellan den fackliga och den politiska sidan av arbetarrörelsens kamp rådde omfattande diskussioner. Den anarkistiska och senare syndikalistiska uppfattningen kommer att behandlas i en kommande artikel, så den lämnar vi därhän.

Att det behövdes en landsomfattande organisation var alla inom arbetarrörelsen överens om. Men samtidigt fanns faran att en stark facklig organisation skulle försvaga den politiska slagkraften.

Axel Danielsson gick så långt att han motsatte sig en centralisation och istället förordade en federation under direkt ledning av partiet. Detta för att förhindra att fackföreningen begränsas till ”ensidig och självtillräcklig ’ren’ fackföreningspolitik” och ett ”särgående från socialdemokratin”.

För att garantera enheten mellan arbetarrörelsens politiska och fackliga del beslutade LO:s första kongress att fackföreningar som ville ansluta sig till LO inom tre år var skyldiga att även ansluta sig till arbetarpartiet.

Denna tvångsanslutning väckte ramaskri i hos liberalerna. Även inom arbetarrörelsen fanns starka krafter mot kollektivanslutningen, som ansåg att fackföreningens starka band till partiet skulle skrämma bort folk från att organisera sig fackligt.
Frågan om tvångsanslutning var ingen höger-vänsterfråga. Såväl Hjalmar Branting som Kata Dalström propagerade för en sådan.

Hjalmar Branting avfärdade liberalernas kritik med att det är ”nonsens att voja sig över samvetstvång, därför att en arbetarförening, som fackligt direkt förfäktar arbetarnas intressen, beslutar att också stödja detta parti, som i den politiska agitationen verkar för arbetarklassens rätt, som sprider bland folket den stora grundsanningen för det nya samhället: arbetets frukter åt dem som arbeta!”

Redan på LO:s andra kongress 1900 upphävdes beslutet om kollektivanslutning, men man betonade fortsatt arbetarrörelsens enhet och uppmanade varje fackförening att på det lokala planet ansluta sig till partiet.

I vänsterkritiken av den socialdemokratiska ledningens vandring högerut under det tidiga 1900-talet har ibland kritik riktats mot den ökade centraliseringen och kollektivanslutningen till partiet.

Men man måste skilja på form och innehåll. Revolutionärer måste vara för den centraliserade formen för att knyta ihop hela landets organiserade arbetare. Centralism utesluter givetvis inte en demokratisk ordning inom fackföreningsrörelsen. Revolutionärer måste också vara för starka band mellan arbetarrörelsens politiska och fackliga gren. Den fackliga kampen måste inordnas under den politiska.

När vi pratar om politik handlar det inte om parlamentarismens trånga synfält. Utan om arbetarklassens politiska kamp för att erövra statsmakten och störta kapitalismen.
Frågan om kollektivanslutning kan diskuteras. Socialismens sammansmältning med arbetarklassens dagliga kamp löses inte genom ett rent administrativt beslut. Men så länge det fanns ett arbetarparti som representerade klassens politiska strävanden kan man inte vara principiellt emot en kollektivanslutning.

Revolutionärernas kritik av urartningen till samförståndsanda och reformism handlar om det politiska innehållet. Det handlar om att den liberala inställning som underordnar arbetarklassen under kapitalismen istället för att mobilisera kamp mot kapitalismen, som propagerar klassfred istället för klasskamp. Denna riktning besegrades under 1880-talet som konkurrerande organisationer, men uppstod och växte istället inom såväl det parti som de fackföreningar som programmatiskt valt socialismen.

Det är uppenbart att det inom partiledningen fanns högerkrafter som förespråkade starka band mellan parti och fackförening för att lägga band på de fackligt organiserade arbetarnas militans som hotade samarbetet med liberalerna.

Enheten mellan den fackliga och politiska grenen visade sin styrka 1902. I april och maj detta år genomfördes mäktiga rösträttsdemonstrationer som avslutades med en kraftfull storstrejk i vilken 85 procent av den svenska industriarbetarklassen deltog.

Fackföreningsrörelsen visade att den inte nöjde sig med inskränkt facklig kamp utan också klev in på den politiska arenan för att flytta fram arbetarklassens positioner.
Tillströmningen tog fart. 1907 hade de fackligt organiserade arbetarnas antal nästan femdubblats sedan 1898. Fackföreningarnas styrka under de första åren av förra seklet var så stor på en del platser att arbetarna lyckades skaffa sig makt över hur arbetet skulle bedrivas, förmännens urval och ställning samt personalpolitiken.

Sedan den liberala arbetarrörelsens nederlag på 1880-talet hade den öppet antifackliga linjen inom borgerligheten fått företräde. Men i takt med att arbetarnas fackliga organisering växte i omfattning och styrka fick nya krafter inom borgerligheten vind i seglen. Om de inte kan slås ihjäl så måste man försöka krama ihjäl dem. Dessvärre fanns det även inom arbetarrörelsen krafter som var kramsjuka och med glädje välkomnade denna utveckling.

För att möta den organiserade arbetarklassen krävdes att även arbetsköparna gick samman. Året efter den första storstrejken samlade arbetsköparna sig. 1903 bildades Svenska arbetsgivarföreningen (SAF), det som idag heter Svenskt Näringsliv. Då som nu som en kamporganisation för att tillvarata kapitalisternas klassintressen.

Även på det politiska planet vidtogs mått och steg i den nya riktningen. Redan året efter LO:s bildande tillsattes en utredning av riksdagen med syftet att få slut på ”ofoget” med strejker. Detta skulle bäst göras genom att avideologisera arbetarklassen, med andra ord ersätta arbetarklassens egna klassmedvetande med ett borgerligt sådant. Man skulle få arbetarna att känna sig solidariska med företagen. Detta görs genom att företagen accepterar fackföreningarna så att dessa blir samarbetsvilliga. De fackliga organisationerna ”skulle uppträda såsom väktare av varje enskild arbetares heder, en var skulle vara intresserad av att hans kamrat inte bröt avtalet”.

Lite senare tillsattes också en utredning för att se över hur man via lagstiftningen skulle kunna införa strejkförbud eller i varje fall kraftigt begränsa ”strejkeländet”. I denna lyckades man få LO-ledningen med på tåget då dessa satte sig med två representanter i utredningen. Först i och med storstrejken 1909 blev opinionen inom arbetarleden så stark att kommittén upplöstes.

Från SAF:s sida riktade man först och främst in sig på att säkra arbetsköparnas makt att ”leda och fördela arbetet, samt fritt anställa och avskeda”. Redan i sin stadga från 1903 hade SAF en paragraf 23 (senare 32) som föreskrev att medlemmarna endast fick ingå avtal med en fackförening som erkände denna rätt. Man kunde alltså acceptera fackföreningen om denna i sin tur accepterade arbetsköparens oinskränkta makt.
I slutet av 1906 bjöd SAF in LO till centrala förhandlingar, den sk decemberkompromissen. En kommitté med representanter från bägge sidor enades om att skriva in paragraf 23 i kollektivavtalen.

Förslaget mötte kraftiga protester från arbetsplatserna och fackföreningarna. För att kväsa detta motstånd hotade SAF med storlockout mot 200 000 arbetare om inte alla stridsåtgärder inställdes och kommitténs förslag godkändes. På detta sätt tvingades arbetarklassen till underkastelse.

Men LO-ledningen menade att decemberkompromissen fått en ”lycklig lösning”. LO:s egna historieskrivare har försökt framställa dessa uppgörelser som segrar för fackföreningsrörelsen och kollektivavtalstanken.

Tvärtom så var decemberkompromissen en seger för arbetsköparna. De lyckades begränsa fackföreningarnas makt och inlemma arbetarna i klassamarbetets trånga fålla. Det är inte kollektivavtalstanken i sig som revolutionära arbetare är motståndare till. Utan det sätt på vilka dessa görs till handbojor på den fackliga kampen. Kollektivavtal görs till ett mål i sig och fackföreningarna tar på sig uppgiften att agera väktare i förhållande till de egna medlemmarna.

Ur en revolutionär fackföreningssynpunkt är kollektivavtal ingenting annat ett skriftligt fastställande av tillkämpade arbetsvillkor. Ett juridiskt uttryck för de kämpande parternas kraftförhållande i det givna ögonblicket. Ett kollektivavtal är inget mål, det är ett medel för att skaffa sig tid att hämta andan och samla kraft för kommande strider.

Uppgörelse och kamp är inga absoluta motsatser. Varje uppgörelse mellan kapitalisterna och arbetarklassen bygger på de just då givna styrkeförhållandena mellan klasserna. Styrkeförhållanden som skapas genom kamp. Revolutionärer är inte mot varje form av avtal eller kompromiss med klassfienden. Men om syftet med dessa är att begränsa den egna stridsförmågan och överlämna uppnådda positioner till motståndaren, måste de avfärdas kategoriskt.

Då liksom nu menade de som förespråkade samförstånd att det bästa sättet att möta arbetsköparnas attacker är att gå dem till mötes. Kompromisser görs bäst genom att visa sig samarbetsvilliga, inte genom att visa sig stridsvilliga. Genom att ge efter för motståndaren skall dennas aptit stillas. Men då liksom nu visar verkligheten att det är precis tvärtom.

Mycket vill ha mer och denna typ av eftergifter ökar aptiten hos motståndaren istället för att mätta. När så den ekonomiska krisen slog till 1908 tog SAF tillfället i akt för att ”återställa arbetsgivarens naturliga herravälde över sina fabriker och verkstäder”, som SAF uttryckte det. Storstrejken 1909 var en försvarsstrejk och borde rättare kallas för storlockouten. Kapitalisternas ständiga provokationer möttes av den största strejken i svensk arbetarrörelses historia. Om detta handlar nästa del.