Kommunistiska Manifestet 150 år

Med Kommunistiska manifestet presenterade sig marxismen – eller den vetenskapliga socialismen, som Marx och Engels själva föredrog att beteckna sin uppfattning – som världshistorisk rörelse.

Manifestets betydelse kan knappast överskattas. Det är historiens mest lästa politiska skrift, översatt till så gott som alla språk och läst av miljoner och åter miljoner kämpande människor. I 150 år har manifestet medvetandegjort och inspirerat. Och i 150 år har manifestet och de män och kvinnor som burit fram det, skrämt de härskande klasserna världen över, precis som Marx och Engels hoppades och förutspådde.

Naturligtvis ”har tidens tand nött här och där på manifestets som i marmor utmejslade satser”, som Franz Mehring uttrycker det i sin stora Marx-biografi. Men dess revolutionära innehåll är lika orubbligt och lika aktuellt som när det skrevs.

I veckans tema uppmärksammar Proletären en ännu ung 150-åring.

Marx hade rätt! utropar en av Timbro-högerns förgrundsgestalter, Mats Johansson, i en artikel i Svenska Dagbladet (3/2). Vad står på? undrar den fåkunnige. Har Mats Johansson gått och blivit spritt språngande galen? Eller har Marx med åren gått och blivit så tandlös att kapitalet inte längre behöver frukta honom?

Lugn bara lugn. Än har Mats Johansson inte blivit spritt språngande. Men han har varit galen nog att läsa Kommunistiska manifestet och med lätt rodnande förtjusning finner han att marxismens förstlingsverk innehåller ”en förutseende skildring av dagens sk Asien-kris”. Och det 150 år i förväg! Inte illa pinkat av fähunden, som Mats Johansson i övrig kallar Marx.

Mats Johansson har fastnat för Marx´ beskrivning av kapitalismens revolutionära roll i förhållande till feodala och nationella skrankor.

”Bourgeoisin har genom sin exploatering av världsmarknaden givit alla länders produktion och konsumtion en kosmopolitisk gestalt. Den har till reaktionens stora sorg undanryckt industrin dess nationella grund”, citerar han Marx.

Gott så. Mats Johansson visar att redan Marx blottlade det fenomen som kapitalismens upptäcksresanden 150 år senare presenterar som en nyupptäckt, närmast övernaturlig makt att bara acceptera och underkasta sig, den sk globaliseringen.

Men längre än så sträcker sig inte Mats Johanssons marxistiska sympatier. Han är inte för att världens proletärer skall möta den sk globaliseringen genom att förena sig. Och han är då rakt inte för någon kommunistisk revolution, är inte för ”privategendomens upphävande”, som Marx framhävde som det centrala i sin uppfattning och lösningen på de ekonomiska och sociala problem kapitalismens skapar.

Mats Johansson är för ”kreativ förstörelse”, kapitalismens självläkning genom kris och depression. Han talar rentav om den ”underbara krisen”, om krisen som naturlig anpassning och felkorrigering.

Om krisen är lika underbar för dem som drabbas av arbetslöshet och misär frågar han inte efter.

Var och en som 1998 läser igenom Kommunistiska manifestet – eller Det kommunistiska partiets manifest, som det egentligen heter – kan likt Mats Johansson finna skrivningar som förbluffande väl stämmer in på dagens verklighet. Det beror inte på att Marx och Engels kunde skåda in i framtiden, de avskydde allt sådant, utan på att de med ännu oöverträffad exakthet blottlade det kapitalistiska systemets grundläggande drag och sätt att fungera.

Mycket vatten har naturligtvis runnit under broarna sedan 1848. Varken världen eller kapitalismen är desamma som för 150 år sedan. Men kapitalismens grundläggande drag består – den har, som manifestet uttrycker det ”icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa ’kontant betalning’” – och därmed består också manifestet aktualitet som anti-kapitalistisk stridsskrift.

Ändå är det inte i den rena beskrivning av kapitalismen som manifestet har sitt största värde – den beskrivs utförligare och mer exakt i Kapitalet. Manifestet är ingen ekonomisk skrift, utan ett politiskt program, rentav det första och stilbildande politiska programmet inom arbetarrörelsen.

Det är därutöver – och inte minst viktigt – ett revolutionärt politiskt program. Och detta inte i någon inskränkt mening. Manifestet manar inte till uppror och revolution i största allmänhet, det hade många program gjort dessförinnan, utan det blottlägger förutsättningarna för en revolutionär omdaning, pekar på vilka samhällskrafter som skall bära fram den och presenterar en plan för hur kampen skall föras i både det korta och det långa perspektivet.

Framförallt betonar Marx och Engels arbetarklassens speciella roll i den revolutionära kampen.

”Men bourgeoisin har ej blott smitt de vapen, som skall bringa den döden, den har också frambragt de män, vilka skall föra detta vapen – de moderna arbetarna, proletärerna”, skriver manifestet i en berömd mening.

För att fullt ut förstå manifestet betydelse är det nödvändigt att för ett ögonblick återvända till den tid det skrevs och till den politiska kamp som då fördes.

Det kommunistiska partiets manifest skrevs i janauri 1848 och utkom på tyska i London dagarna innan revolutionen bröt ut i Paris den 21 februari samma år.

Bakgrunden var mycket kort denna. Under 1840-talets lopp gjorde Marx och Engels var för sig och tillsammans upp med den idealistiska filosofi som påverkat dem under ungdomsåren.

”Filosoferna har endast på olika sätt förklarat världen, men vad det gäller är att förändra den”, skrev Marx i en kort och ofta citerad sammanfattning av denna uppgörelse.
Marx nöjde sig dock inte med denna i och för sig avgörande nyorientering. Han kallade sig kommunist, vilket då var beteckningen på en brokig samling av ideologiska riktningar som före¬språkade privategendomens upphävande, men han ville inte, som en del andra, be¬gränsa kommunismen till det platta konstaterandet att människor behöver och har alltid behövt varandra.

”Att vara kommunist i den verkliga världen innebär att vara anhängare till ett bestämt revolutionärt parti”, skrev han.

Utifrån denna ståndpunkt engagerade sig Marx och Engels i den unga arbetarrörelse som började ta form i mitten på 1840-talet. De bildade en kommunistisk korrespondenskommitté för att sprida propaganda för sin teoretiska ståndpunkt och de inledde ett samarbete med De rättfärdigas förbund, en internationell revolutionär sammanslutning av i huvudsak tyska emigranter.

På en kongress i London i juni 1847, där både Marx och Engels deltog, ombildades denna sammanslutning till Kommunisternas förbund. Namnet valdes med omsorg. Man antog inte det socialistiska namnet, trots att det var mer etablerat, då mängder av sociala kvacksalvare och fängelsereformatorer, som ville avhjälpa missförhållanden i samhället utan röra vid profiten, vid denna tid kallade sig socialister, medan de som ville en grundlig omdaning av samhället kallade sig kommunister.

”Socialism betydde 1847 en bourgeoisierörelse, kommunismen en arbetarrörelse”, skrev Engels långt senare.

Stadgan skrevs av Marx och i dess första paragraf hette det: ”Förbundets mål är att krossa bourgeoisien, upprätta proletariatets maktutövning, upphäva det gamla borgerliga samhället byggt på klassmotsättningar och grunda ett nytt samhälle utan klasser och privategendom.”

På förbundets andra kongress i november samma år, också den hållen i London, fick Marx och Engels i uppdrag att skriva ett utkast till principprogram för förbundet. Det blev till Det kommunistiska partiets manifest, vanligen kallat Kommunistiska manifestet, den mest lästa och spridda politiska skrift som någonsin skrivits.

Med Kommunistiska manifestet anmälde sig kommunismen som världshistorisk rörelse, otaliga gånger dödförklarad sedan dess, men ännu 150 år senare levande och över hela världen verksam i de kampen för ett bättre liv för de många.

Manifestet var dock inte någon ny uppenbarelse. Det sammanfattade bara den nya världsåskådning som Marx och Engels successivt kämpat sig fram till under 1840-talets lopp och som de sedan aldrig övergav (även om de efterhand tvangs korrigera och komplettera en del detaljer).

Ingen kan bättre än Friedrich Engels presentera denna samman-fattning. I förordet till den tyska upplagan 1883 beskriver han manifestets genomgående grundtanke, den historiska materialismen, på följande sätt:

”... att den ekonomiska produktionen och den ur denna med nödvändighet följande samhälleliga strukturen i varje historisk epok bildar grundvalen för denna epoks politiska och kulturella historia, att i enlighet härmed (alltsedan upplösningen av den uråldriga gemensamma jordegendomen) hela historien varit en historia om klasstrider, strider mellan utsugna och utsugande, behärskade och härskande klasser på olika stadier av den samhälleliga utvecklingen, att denna kamp emellertid nu nått ett stadium, där den utsugne och för¬tryckta klassen (proletariatet) icke längre kan befria sig från den utsugande och förtryckta klassen (bourgeoisien) utan att samtidigt för alltid befria hela samhället från utsugning, förtryck och klasstrider.”

Låt oss också höra vad Karl Marx har att säga om manifestet och om den nya världsåskådning som där presenterades. I en kommentar till manifestet fyra år efter att det kom ut, pekar han med fast hand ut själva grundbulten i sin uppfattning:

”Själv kan jag på intet sätt räkna mig till förtjänst att ha upptäckt det moderna samhällets klassbildning eller kampen mellan dessa klasser. Långt före min tid har klasskampens utveckling beskrivits av borgerliga historiker och klassernas ekonomiska anatomi av borgerliga ekonomer. Det nya jag framlade var bevisen för 1) att klassernas existens endast hänger samman med vissa historiska faser i produktionsutvecklingen; 2) att klasskampen nödvändigt måste leda fram till proletariatets diktatur; 3) att denna diktatur endast präglar det övergångsstadium där alla klasser avskaffas och det kommunistiska samhället skapas.”

Läsaren må ursäkta de långa citaten, men vilka skulle bättre kunna presentera Kommunistiska manifestet än författarna själva.

Som program för Kommunisternas förbund gällde manifestet bara i fyra år. 1852 upplöstes förbundet, splittrat och sargat av nederlaget i revolutionsstriderna 1848-50.
Genom Marx och Engels levde dock manifestet vidare förbundet förutan. Det dröjde visserligen över tio år innan de själva åter drogs in i partipolitisk verksamhet, då som ledande medlemmar i Internationella arbetarassociationen (Första Internationalen). Men från det att manifestet publicerades kämpade de oupphörligt för att den spirande arbetarrörelsen skulle byggas på dess grund.

Framgångarna var inte översvallande. Så lyckades de inte förmå den tyska arbetarrörelsen att fullt ut ansluta sig till manifestet, vilket föranledde åtskillig och skarp kritik från deras sida.

Trots detta kan manifestets betydelse för arbetarrörelsen knappast överskattas. Under åtminstone hundra år skrev inget arbetarparti ett program utan att positivt eller negativt relatera sig till manifestet.

”Kommunistiska manifestet utgör urtypen för ett kommande århundrades manifest och rörelser”, konstaterar Marshall Berman i sin bok Allt som är fast förflyktigas.

Ett litet, men lustigt exempel kan hämtas från Sverige. Så sent som 1960 såg sig svensk socialdemokrati ännu föranlåten att formmässigt relatera sig till manifestet, trots att man då sedan mer än femtio år redan övergivit dess revolutionära innehåll. I en parallell till manifestets historiska utveckling från feodalism till kapitalism till socialism framställde SAP-programmet av år 1960 en utveckling från privilegiesamhälle till privatkapitalism till välfärdssamhälle.

”Det kunde verka egendomligt, att ett samhälle, där socialdemokratin sedan årtionden haft regeringsansvar alltjämt betecknades som borgerligt”, skrev Ny Tids dåvarande chefredaktör Kaj Björk i en kommentar. Alltså ändrades innehållet. Men formen behölls ännu några år.

Så alltigenom illa gick det nu inte för manifestet. Genom alla år hölls det i helgd av den revolutionära arbetarrörelsen och 1919 återfick det också sitt internationella parti genom bildandet av Kommunistiska Internationalen och under den kommunistiska partier (sektioner) världen över.

Med det hade Marx och Engels utan tvivel varit tillfreds, om de hade fått vara med.

Det har nu gått 150 år sedan manifestet utkom. Det äger som sagt fortfarande sin aktualitet, vilket till och med en sådan som Mats Johansson tvingas medge. Men naturligtvis har tidens tand inte gått det spårlöst förbi. I många avseenden har den historiska utvecklingen gått annorlunda än vad Marx och Engels trodde, i andra är manifestets skrivningar föråldrade, vilket de själva konstaterade i ett förord från så tidigt som 1872.

För Marx och Engels var den vetenskapliga kommunism (senare kallade vetenskaplig socialism) de för första gången presenterade i manifestet aldrig någon dogm, en gång för alla given, utan en levande lära, som ständigt skulle berikas av nya erfarenheter och nya vetenskapliga rön.

Den vanligaste invändningen mot manifestet är att dess tanke om det kapitalistiska systemets snara undergång i en proletär revolution inte infriats. Den historiska utvecklingen har gått så mycket långsammare än vad Marx och Engels antog och hoppades.

Till denna invändning kan man med Franz Mehring säga att ”ju längre deras blickar nådde i den avlägsna framtiden, desto närmare såg de den”. Perspektivförskjutningen var helt enkelt nödvändig för att de skulle kunna se vad som komma skulle.

Till detta kommer att de snart nog korrigerade sitt perspektiv. Manifestet skrevs som sagt revolutionsåret 1848 och publicerades bara dagarna innan revolutionen bröt ut i Paris. Revolutionära strider följde sedan i Tyskland och på många andra håll i Europa, till och med i Sverige. Naturligtvis präglade manifestets tidsperspektiv av denna revolutionära stämning.

Men redan två år senare, 1850, då Kommunisternas förbund diskuterade erfarenheterna av revolutionens nederlag, korrigerade Marx sitt perspektiv. I polemik mot vänsterkommunisten Karl Schapper, som propagerade för den permanenta revolutionens taktik, hävdade Marx att arbetarklassen måste genomgå ”femton, tjugo eller femtio års klasskamp” innan den var mogen att överta samhällsmakten. Anno 1998, då råkapitalismen firar triumfer världen över, kan detta kanske synas som en liten och betydelselös korrigering, men betänk då att tjugoett år senare, 1871, grep arbetarna makten i Paris och höll den i hundra dagar och sextiosju år senare, 1917, upprättades arbetar- och bondemakten i Ryssland, vilken det tog kapitalismen sjuttiofyra år av kontrarevolutionära ansträngningar att fullt ut besegra.
Så värst mycket fel hade Marx trots allt inte.

Enligt Kommunistiska manifestet kan den kommunistiska teorin (i begränsad betydelse) sammanfattas i två ord: privategendomens avskaffande.

”Ni förfasar er över, att vi vill upphäva privategendomen. Men i ert nuvarande samhälle är privategendomen upphävd för nio tiondelar av dess medlemmar – den existerar just därigenom, att den icke existerar för nio tiondeler. /... / Ni förebrår oss alltså, att vi vill upphäva er egendom. Alldeles riktigt, de vill vi”, utropar manifestet.

Som synes huttlar manifestet inte med målet. Det är revolution som gäller. Visserligen presenterar manifestet också ett slags övergångsprogram, men det är inga småaktiga reformkrav som gäller, utan rejäla ingrepp i egendomsrätten.

För reformism hade Marx och Engels inget till övers, allra minst i manifestet. ”Arbetarklassen är revolutionär eller ingenting”, som Marx brukade säga i en egenhändigt hopsnickrad aforism.

Manifestets revolutionism kan kanske kännas lite främmande, rentav romantisk, i en tid då den revolutionära rörelsen i Sverige, liksom i den övriga kapitalistiska världen, är fullt upptagen med att försöka organisera en desorganiserad arbetarklass i en tämligen banal försvarskamp.

Men Marx och Engels skulle knappast ha misstyckt. När manifestet skrevs fanns ingen egentlig arbetarrörelse, möjligen den engelska chartiströrelsen undantagen. Manifestets stolta och förtröstansfulla ord om ”proletariatets formering som parti och härskande klass” byggde därför mer på vetenskaplig insikt än på praktisk erfarenhet.
Senare erfarenheter visade att formeringen var betydligt mer mödosam och utsatt för betydligt större hot, inte minst från borgerligt inflytande i arbetarrörelsen, än vad manifestets författare tänkte sig. En perspektivförskjutning.

Ändock är maningen till revolution och samhällsomstörtning något av manifestets essens och eviga aktualitet – och då inte minst i den kapitalistiska världsoffensivens 1998.
Betänk dagens situation.

Å ena sidan har vi Mats Johanssons ”kreativa förstörelse” och ”underbara kris”, dvs kapitalismens lösning av sina egna problem genom elände för massan av människor.
Å andra sidan har vi manifestets ”privategendomens avskaffande”, som vill lösa de problem kapitalismen skapar genom att avskaffa kapitalismen själv.

”Istället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning, vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling”, som manifestet skriver.

Utan denna polaritet för ögonen funnes ingen verklig arbetarrörelse, utan den försumpas arbetarrörelsen till de sociala kvacksalvare och fängelsereformatorer, som Marx och Engels så föraktfullt avfärdade 1848.

Visst hade Marx rätt. Visst har Kommunistiska manifestet rätt. Arbetarklassen – och med den massan av människor – har inget annat än sina bojor att förlora i en socialistisk revolution. Men de har en hel värld att vinna.