Gruvstrejken 40 år

Här klagas på det bristande engagemanget och kollektiva självförtroendet hos jobbarkompisarna. Bolaget kan göra som dom vill. Varje facklig eftergift för bolagets provokationer ger blodad tand hos direktörer och räknenissar på kontoret för ytterligare framstötar. Kampen för arbetarnas rättigheter har förvandlats till en kamp om femöringar.

Om arbetarna bara får lite mer i lönekuvertet så kan företaget driva igenom sina försämringar med fackligt godkännande.

Och vad har arbetarna att sätta mot detta? I december 1967 är svaret uppgivet. Istället för att gå samman håller sig folk för sig själva. Man ser bara till vad som är bäst för en själv och bryr sig mer om vad de ska göra på fritiden än hur situationen är på jobbet. Att gå på fackmöten och försöka få till någon ändring är ingen idé. Fackföreningen har vridits ur medlemmarnas händer och makten ligger hos ombudsmän och i toppen.

Tilltron till det kollektiva och demokratiska agerandet är lågt. Det var inte bara vintern som var mörk i december 1967 i malmfälten.

Annat var det förr! Flera av de gruvarbetare Sara Lidman pratar med minns gruvstrejken 1928 och menar att då fyrtio år tidigare var det mer driv i jobbarna. Då levde solidariteten och kampviljan. Då var folk engagerade, man gick på möten, sa vad man tyckte och stred för sin uppfattning.

Detta är alltså under 1960-talet. Under den folkhemsperiod som i historiens backspegel ofta målas i ljusa färger. Visst är denna tid ur arbetarståndpunkt på många sätt ljus jämfört med dagens mörker. Arbetarklassen får det bättre. Genom ATP garanteras arbetare en dräglig pension. Genom miljonprogrammet byggs ordentliga bostäder. Materiellt får folk det bättre, fler och fler skaffar bil och TV. Men det krävs som sagt mer än mat för att kunna säga att man lever ett människovärdigt liv. Arbetarförfattaren Folke Fridell påpekade att trots arbetarnas ”relativt kaloririka proletärbetingelser” så finns ”ett nytt slags fattigdom: bristen på människovärde”.

I Sara Lidmans bok Gruva framträder en arbetarklass som osynliggjorts i samförståndets namn. På ytan ser allt bra ut. Lyckliga hemmafruar stoltserande med skinande nya hushållsapparater. Arbetarfamiljer i sprillans nya Volvobilar. Socialdemokratiska fackföreningsledare och företagsrepresentanter som leende skakar hand och gläds över de ständigt ökade värden som skapas.

Men under ytan växer vreden. Mot det ständigt stegrande tempot och ökade utsugningen. Mot utslitningen och nedbrytningen av den klass som skapade de ökade värdena.

Men ilskan hade ingen plats i den socialdemokratiska bilden av det lyckliga och samförståndsinriktade samhället. Den socialdemokratiska självbilden blev tydlig när den legendariske finansministern Gunnar Sträng i oktober 1969 förklarade att ”någon direkt intressekonflikt föreligger inte mellan samhälle och företag”. Samt att ”konflikterna är konstruerade” och att ”den goda atmosfären mellan parterna på arbetsmarknaden tyder på att allt inte är så illa ställt som vissa vill framställa det.”

Klasskamp och strejker är kommunistiska påfund underblåsta och skapade av våldsförespråkare. Dessa extremister vill inget hellre än att undergräva folkhemsbygget varför det är fackföreningens självklara uppgift att registrera och bekämpa skadegörarna.

Till och med inom den sk vänstern fanns teoretiker som kom fram till mer eller mindre genomtänkta teorier om hur arbetarklassens nu hade mutats och förlorat sin revolutionära roll i samhället.

Bakgrunden till detta var att det sedan Metallstrejken 1945 hade strejker i stort sett lyst med sin frånvaro i vårt land. Antalet vilda strejker under senare delen av 1960-talet låg på samma nivå som idag. Om man tittar på statistiken över vilda strejker från 1960-talets andra hälft så var 1965 endast 168 arbetare ute i vildstrejk. 1966 var det 690 arbetare. 1967 endast 70 arbetare. Och 1968 var det 357 arbetare som strejkade vilt.

Men så som det är förblir det ej! I november 1969 gick hamnarbetarna i Göteborg ut i vild strejk. I december stannade gruvdriften i malmfältet.

”Vi har varit alldeles för jävla snälla alltför länge”, ryter en av de församlade. Det är tisdag och utanför gruvan i Svappavaara yr snön i den 25-gradiga kylan. Kalendern visar 9 december och morgonskiftet skall strax gå på. Två år har gått sedan Sara Lidman besökte gruvan.

I truckverkstaden sitter 35 gruvarbetare. Alla har stämplat in och bytt om. Men man kommer inte längre. Stämningen är upprörd. Löneförhandlingarna har dragit ut på tiden. Vreden har byggts upp under lång tid.

De 35 gruvarbetarna sitter kvar. Strejken är ett faktum. På kvällen hotar bolaget, det statliga LKAB, att lägga ner hela gruvan om inte arbetet återupptas nästa dag. Men hoten biter inte. Istället sprider sig strejken med en löpelds hastighet. På fredagen är 4800 gruvarbetare i strejk – i Svappavaara, Kiruna och Malmberget. Uppslutningen är i det närmaste total. Och det hela görs vid sidan av fackföreningen.

Än en gång dras det kommunistiska spöket fram av såväl företag som fack. Från höga vederbörande förklaras att det är en klick extremister och bråkmakare som ligger bakom strejken. I tidningen Norrländska Socialdemokraten uttalar sig LKAB:s Kirunachef:

”Jag känner folk tillräckligt väl för att veta att majoriteten inte ligger bakom den här aktionen”, förklarar han grötmyndigt. Även från LO och Gruvfacket ljuder de konspirationsteoretiska tongångarna.

Men strejken själv talar sitt tydliga språk. Det handlar inte om några enstaka personer. Den uppgivenhet och det dåliga kollektiva självförtroende som Sara Lidman rapporterade om två år tidigare är nu som bortblåst.

Den demokratiska och kollektiva ordning som bör gälla i en fackförening men som avskaffats under socialdemokratins fögderi, lever nu upp. Arbetarna samlar sig till stormöten som gemensamt beslutar om hur man skall gå tillväga och utser själva de strejkkommittéer som ska företräda arbetarna vid förhandlingar med bolaget.
Gruvarbetarnas kamp betraktas som ett farligt exempel. SAF:s direktör Erik Elmstedt dundrar som sig bör att det inte får ”löna sig med vilda strejker”. Men det kraftigaste motståndet finns varken hos SAF eller hos LKAB, för detta står LO och socialdemokratin.

Motståndet från den fackföreningsrörelse och det socialdemokratiska parti som säger sig representera arbetarklassen blir en chock för många socialdemokratiska arbetare. På ett strejkmöte i Malmberget när strejken inte ens är en vecka gammal förklarar en socialdemokratisk arbetare att ”Vi för den här strejken inte bara mot arbetsgivaren utan också mot vår egen organisation. Vi har två starka organisationer mot oss, LO och SAF. Alla försöker komma åt våra skalper.”

I kampen för att kväsa gruvarbetarstrejken tar socialdemokratin till de fulaste av knep. Förtal, manipulationer, hot – inget är för lågt när det gäller att slå undan fötterna på detta exempel. Hur detta gick till tänker vi inte gå in i denna artikel, det står att läsa på annat håll.

Visst var gruvarbetarnas strejk ett exempel. Ett exempel värt att ta efter. En av strejkledarna Elof Luspa förklarade senare att ”Gruvarbetarna var medvetna om kapitalismen, men dom var inte medvetna om vad LO var – och är. Glädjande nog satte gruvstrejken i gång en sten som fortsatte att rulla.”

Och stenen rullade med kraft över landet. Bara under januari månad 1970 ägde ett femtiotal vilda strejker rum i landet. Vissa berörde över 1000 arbetare, andra bara en handfull. De flesta av dessa var korta och handlade om lokala lönefrågor eller den egna arbetsplatsens frågor. De var spontana och kortvariga. Men det avgörande var att gruvarbetarstrejken öppnade dammluckorna och en sedan årtionden tillbakahållen vrede inom arbetarklassen välde fram.

Under 1970 ägde 128 vilda strejker rum att jämföra med fem 1968. Totalt deltog över 26000 arbetare i vilda strejker detta år. Gruvarbetarstrejken gav en välbehövlig injektion av självförtroende till arbetarklassen. Nu klev man in på scenen och krävde att få plats.

Detta ändrade styrkeförhållandena mellan klasserna på ett avgörande sätt. I det lilla som i det stora. Så var 1970-talets arbetsrättslagstiftning ett resultat av denna våg av vilda strejker. Även diskussionen om det goda arbetet och förbättringarna av arbetsmiljön är ett barn till dessa strejker. Dels skrämde strejkerna arbetsköparna till eftergifter. Dels fungerade dessa reformer och förbättringar som ett försök att lägga våta filtar på den uppblossade vreden.

Det var först i och med massarbetslösheten 1991 som vågen av vilda strejker bröts och antalet vilda strejker sjönk till nivån före gruvstrejken. Sedan dess har antalet vilda strejker varit försvinnande litet i Sverige. Och ju längre tiden gått desto styvare i korken har arbetsköparna blivit. De förbättringar som blev resultatet är idag satta under rasande attack.

Gruvarbetarstrejkens betydelse handlar inte främst om de konkreta resultaten utan om den öppning till ett brott med samförståndspolitiken som den innebar. Även om strejken till att börja med handlade om arbetsplatsens egna frågor och den lokala löneförhandlingen så blev den symbolen för ett brott med de gångna 25 årens stiltje i arbetarkampen. Den blev en utmaning mot hela samförståndsandan.

Fackföreningen hade tydligt visat att den i samförståndets namn satte företagens krav på rationaliseringar före de egna medlemmarnas vilja och behov. I detta läge valde gruvarbetarna att ställa LO och Gruvfacket åt sidan. För att kunna kämpa för sina intressen, i det lilla som i det stora, krävs en självständig kamp och ett brott med det klassamarbete som underordnar arbetarnas intressen under företagens. Varje tanke på socialism kräver en sådan självständig kamp och ett brott med socialdemokratin.

Det var av denna anledning som vårt parti reste parollen ”Leve de vilda strejkerna!” som ett direkt svar på och en lärdom av gruvstrejken och de efterföljande strejkerna. Med facit i hand så här 40 år senare kan vi konstatera att öppningen inte var så stor som vi hoppades. Socialdemokratin lyckades behålla sitt grepp om arbetarklassen och 1990-talets massarbetslöshet stack för tillfället hål på det kollektiva självförtroendet. Samförståndsandan är fortfarande fullkomligt dominerande inom fackföreningsrörelsen, men till skillnad från 1960-talet handlar samarbetet mellan fack och företag idag om att försämra och förstöra för arbetarklassen.

Lärdomarna av gruvstrejken är därför fortfarande aktuella. Strejkledaren Elof Luspa fick några år efter strejken frågan om strejken var ett misslyckande. Han svarade: ”Strejken var inget misslyckande. Det var kanske ett nederlag för oss gruvarbetare men det var en stor seger för andra arbetare. Den visade att det enda som hjälper i det svenska systemet är strejkerna.”

Det samma förklarade en av strejkledarna på Lagena i år när hon sa att man kan förlora en strejk, men man kan aldrig förlora på att strejka. Detta var en sanning i december 1969 och det är lika sant i december 2009.