För 100 år sedan, den 18 september 1908, dömde Malmö tingsrätt tre arbetslösa ungsocialister till mycket hårda straff: Anton Nilsson, 20 år, och Algot Rosberg, 21 år, dömdes till döden. Alfred Stern, 22 år, dömdes till livstids straffarbete. De kom att kallas Amaltheamännen och de dömdes för ett bombdåd – natten till söndagen den 12 juli 1908 – mot logementsfartyget Amalthea där drygt åttio engelska strejkbrytare var inhysta. En av strejkbrytarna avled och 21 skadades, varav sju skadades svårt.
Så här beskriver Anton Nilsson hur han och kamraterna tog emot domen i rättssalen som var fylld med många åhörare och journalister:
”De närvarande hade rest sig upp under uppläsningen. Nu var de på helspänn. De ville se hur vi skulle ta domen, hur vi skulle bete oss i detta ögonblick. De kände inte till vår inre styrka, förstod inte vilken kraft som motivet – att få en ändring av de fruktansvärda förhållandena för arbetarklassen – gav oss. Jag stod där jag stod, utan att ändra en min. Rosberg och Stern likaså. Om detta för de närvarande var en besvikelse eller en sensation, så var det för oss som mottog domen en naturlig hållning. Ingen av oss ansträngde sig för att visa denna attityd. Rosberg kände kanske besvikelse. Men jag kände alltför väl till motståndarna till vår kamp – arbetarklassens kamp – för att vänta mig annat. Jag överraskades alltså inte av domen; den var av mig väntad. Hade annat lagrum funnits att åberopa, andra paragrafer med ännu strängare straff, så hade det dömts efter dem. Det här var fråga om vedergällning, hämnd från den besuttna klassen i samhället.”
Strejkkulmen
Hur var det politiska och fackliga läget denna sommar 1908 då Amaltheadådet genomfördes?
Under det tidiga 1900-talet var Sverige ett av de mest strejkdrabbade länderna i världen. Storstrejken 1909 (en strejk som lika gärna kunde ha kallats ”storlockouten”) var en kulmen efter alla stora och små arbetskonflikter – en kulmen som dessutom var en av LO-ledningen genomförd nederlagsstrejk.
Svenska arbetsgivareföreningen, SAF, hade bildats 1903. Bildandet kan ses som ett svar på dels att arbetarna hade nått långt i facklig organisering och dels som en reaktion på att arbetarrörelsen visade en sådan styrka och sammanhållning i storstrejken 1902.
År 1906 ingick LO och SAF den så kallade ”decemberkompromissen”, som bland annat innebär att LO i alla avtal med arbetsköparna erkänner den förhatliga paragraf 23 (sedermera paragraf 32). Denna paragraf i SAF:s stadgar innebär ”att arbetsgivaren har rätt att leda och fördela arbetet, att fritt antaga och avskeda arbetare, samt att använda arbetare, oavsett om de är organiserade eller ej”.
Vid en hamnarbetarstrejk i Norrköping sommaren 1907 hade de första engelska strejkbrytarna importerats till Sverige. Det var inga vanliga arbetare utan mer eller mindre kriminellt slödder som den engelska polisen hade hjälpt till att skicka iväg till Sverige. De flesta var medlemmar i den ökända strejkbrytarorganisationen Strikers Federation, som hade sitt säte i Hull.
Fyrdubblat medlemstal
Det är viktigt att veta att LO:s medlemstal fyrdubblades från 1902 till 1908 och 1908 var ett kampens år fyllt av strider på arbetsplatserna medan den högsta ledningen i LO och det socialdemokratiska partiet inte kunde, inte vågade och inte ville leda den fackliga kampen – de försökte istället bromsa kampviljan när det jäste bland arbetare i hela Sverige. Överallt diskuterade man den väntade storstrejken. Både arbetare och kapitalister kände att en definitiv kraftmätning var oundviklig. Över hela landet hölls arbetaremöten som antog resolutioner med krav på att LO skulle utlysa storstrejk. Just 1908 var läget gynnsamt för en storstrejk. Kapitalisterna var ännu inte beredda för en kamp på bred front medan arbetarna var mycket ivriga till strid. I detta läge värnade alltså de fackliga och politiska topparna om arbetsfred – bland annat för att opportunistiskt och makthungrigt öka sina personliga chanser i höstens riksdagsval. I sin bok Amalthea skriver Algot Rosberg att arbetsköparna är mer omöjliga att komma till tals med under valår. De vet nämligen att då är de socialistiska ledarna mer intresserade av politisk framgång i valet än av fackliga strider. Den väntade storstrejken bröt alltså inte ut detta året 1908.
Paragraf 23
De många strejkerna gällde förstås lönekamp men i många fall var det också en mer politisk kamp eller maktkamp mot den hatade paragraf 23 och mer konkret gällde det arbetarnas inflytande över arbetsledning och arbetsfördelning på arbetsplatserna. Denna principstrid grep djupare och ökade motsättningarna särskilt i hamnarna.
Denna paragraf 23 var förödande för arbetarna och vid denna tid, alltså sommaren 1908, särskilt hatad av transportarbetarna i hamnarna. Striden gällde hamnarbetarnas möjlighet till organisering – att behålla sin fackförening som en kraft och ett vapen för att slå vakt om arbetsvillkoren och för att försvara den så kallade ”statistikföringen”. Med paragraf 23 som vapen försökte nu stuveribolaget ta över den så kallade ”statistikföringen”, som i de organiserade arbetarnas händer användes för rättvis fördelning av jobben och för sammanhållning i arbetarkollektivet. Den så kallade statistikföraren var avlönad av hamnarbetarna själva.
I stuveribolagets händer skulle statistikföringen istället användas för att splittra och slå sönder arbetarnas organisation. Att en av stuveribolaget avlönad lakej blev statistikförare fick som första följd att de mest medvetna och stridbara arbetarna inte fick några jobb. Det är därför inte förvånande att hamnarbetarna gick till strid för att vinna – kosta vad det kosta vill. Medvetna arbetare inom andra yrken förstod vad striden gällde och ställde upp till stöd för de strejkande men det var inget fullständigt stöd – det blev ju ingen storstrejk.
I detta sammanhang måste också nämnas att kapitalisterna efter en strejk ofta anställde strejkbrytare medan stridbara arbetare inte fick komma tillbaka till sitt jobb. Man kan förstå hatet mot paragraf 23 och att striderna inte bara gällde lönens storlek. Vi måste också ha den ökända Åkarpslagen i minnet. Denna ”antistrejklag” hade stiftats av riksdagen 1899 och fanns kvar ända till 1938. I denna klasslag föreskrevs upp till två års straffarbete för försök att tvinga någon att delta i strejk eller hindra någon att arbeta under pågående konflikt. Mängder av fängelsestraff hade enligt Åkarpslagen utdömts mot strejkande arbetare under dessa år av arbetarkamp. Man kan säga att denna lag gav arbetsköparna fria händer att organisera strejkbryteri.
Vi sammanfattar att karaktären på strejkerna vid denna tid alltmer hade ändrats till att mindre gälla lönen och organisationsfriheten och mera makten över arbetet. Som vi ska se snart var Amaltheamännen medvetna om detta.
Hamnarbetarstrejken
Hamnarbetarstrejkerna 1908 började runt den 20 juni i Göteborg, Helsingborg och Malmö och spred sig snabbt till de flesta svenska hamnarna. Det var mycket bittra strejkstrider där arbetsköparna (stuveribolagen) snart lyckades hålla hamnarna igång med tre tusen strejkbrytare varav cirka 1000 var importerade från England. Importen av slöddret var en dyr affär för arbetsköparna men de var beredda att betala för att vinna striden. Bakom stuverifirmorna stod SAF som gick till strid och sade rent ut att man beslutat sig för att ”göra slut på fackföreningens terror”. Det var hamnkonflikten och en del andra strejker som var SAF:s förevändning för att sätta hårt mot hårt och de gick ut med ett lockouthot mot 220000 arbetare.
I Malmö var stämningen så förbittrad att ”de arbetsvilliga”, dvs strejkbrytarna, inte kunde bo i staden utan fick bo på ett fartyg i hamnen, logementsfartyget Amalthea. De fick skyddas av polismakten – både patrullerande i hamnen och ombord på båten – och dessutom arbeta med polisbeskydd. Sådana fartyg för strejkbrytare fanns i hamnarna runt den svenska kusten. Arbetarna kallade en sådan båt för ”lumplena” och den mest kända av alla lumplenor är Amalthea i Malmö hamn 1908.
Strejkbrytare
Hamnarbetarna skrev ett flygblad på engelska och delade ut till brytarna och man ordnade informationsmöte i Folkets park för strejkbrytarna. Där förklarade man bakgrunden till strejken och vädjade till dem att inte sälja sig som klassförrädare. Ja man till och med erbjöd att betala alla kostnader för deras hemresa till England. Bara tre av ett hundratal brytare kunde övertalas till att tacka ja till erbjudandet. Resten var fräcka och hånskrattade och visade hur de torkade sig därbak med flygbladet. Detta var en turnerande liga med professionella strejkbrytare, som redan hade sålt sig till att bryta strejker i andra länder, bla i Tyskland. De var dessutom beväpnade och vid ett tillfälle när ett tusental demonstrerande människor samlats på kajen vid Amalthea sköt de skarpt från båten mot folk på kajen. De tre engelska skyttarna åtalades men frikändes naturligtvis av Malmö tingsrätt.
På våren och sommaren 1908 var det även en kris i byggnads- och andra branscher med flera tusen arbetslösa arbetare i Malmö. Bland de arbetslösa fanns tre ungsocialister: byggnadssnickarna Anton Nilsson och Alfred Stern och muraren Algot Rosberg. Dessa tre kom senare att kallas för Amaltheamännen och de tillhörde den stridbara och radikala Malmö norra ungsocialistiska klubb, där Rosberg var ordförande. (Kassören hette Albin Sturm och han kom senare att ha betydelse för de tre Amaltheamännens öde.)
Bomben mot Amalthea
Vid denna tid i den strejkheta sommaren höll Hjalmar Branting ett tal vid ett stort möte i Malmö Folkets park. Anton Nilsson var en av åhörarna och skriver om det i sin bok Från Amalthea till ryska revolutionen:
”Behållningen blev för mig lika med noll. Talet berörde andrakammarvalet, gick ut på att dämpa oron, underströk att vi skulle hålla oss lugna. Men detta bidrog ju inte till att lösa konflikten, mättade inga hungriga magar.”
De tre ungsocialisterna insåg att med hänsynslösa kapitalister och med de engelska strejkbrytarna på plats kunde hamnarbetarstriden bli långvarig och förödande för arbetarna, för deras svältande familjer och för arbetarorganisationerna. De menade att nu var läget så kritiskt att det fordrades män som vågade handla! Strejkbrytarna skulle bort! Strejkbrytarna skulle skrämmas iväg – skrämmas med en bomb.
De tre kamraterna stal dynamit i Klagshamns kalkbrott, Rosberg åkte till Köpenhamn och fick hjälp av en ung socialist med att köpa stubin och att bygga bomben med ett par kilo dynamit i en chokladlåda av plåt. Hur skulle man då skrämma strejkbrytarna med bomben. Så här skriver Anton Nilsson i sin bok:
”Att strejkbrytarna var beväpnade visste vi, likaså att de hade beväpnad vakt ombord och att polisen dygnet runt bevakade fartyget från kajen. Vi utgick från att engelsmännen låg i botten av fartyget, kanske i något lastrum. Kastade vi nu bara en bomb ombord kunde den slå igenom däcket och skada engelsmännen och det ville vi inte. Alltså uteslöts detta sätt. Placerade vi laddningen under vattenytan invid fartyget kunde detta sprängas och många omkomma. Även den möjligheten frångick vi följaktligen. Vi tyckte då, att det för engelsmännen minst farliga vore att placera laddningen utanpå skrovet, högt över vattenlinjen. Sprängverkan skulle då riktas utåt hamnbassängen, eftersom luften erbjöd minsta motståndet.
Vi beslöt alltså placera sprängladdningen vid lastluckan. Inte förrän vid rättegången efteråt fick vi vetskap om att engelsmännen inrättat ett provisoriskt mellandäck av grov plank, där en del av strejkbrytarna hade sitt nattläger. Tydligen fick inte alla plats nere i lastrummet. Detta mellandäck låg i jämnhöjd med lastluckan på yttersidan, just där vi tänkte placera bomben. Men det visste vi ju inte då och jag understryker ännu en gång: våra förberedelser avsåg att eliminera risken för personskador men att ändå skrämmas ordentligt. Den fruktansvärda skräll som ett så där löst liggande dynamitskott åstadkommer alldeles invid dem där de ligger och sover borde ge dem en ordentlig chock och vara nog för att de skulle ge sig iväg.”
Besvärligt uppdrag
Lördagen den 11 juli kom de överens om att Anton Nilsson på natten skulle placera bomben på Amalthea. (En hel del källor anger att det var lördagen den 12 juli, vilket knappast kan vara korrekt.) Anton har beskrivit detta besvärliga uppdrag i både boken och i broschyren. Det var besvärligt att alls hitta en roddbåt – den som han hittade var dessutom i uselt skick och tog in vatten – och det var mycket svårt att stå upp i roddbåten och nå upp och sätta fast bomben på båtsidan vid lastluckan.
Efter smällen rodde han iland och jagades av poliser men lyckades komma undan och ta sig hem. Smällen hade varit enormt stark och väckt malmöborna och det sades att den hade hörts ända till Lund. Bombhålet på Amalthea ser inte så stort ut men båten blev svårt skadad – hela överdäcket hade höjts och plankorna i mellandäck hade splittrats. Amalthea skrotades efter smällen.
Men oturligt nog hade Anton tappat sitt senaste lönekvitto i roddbåten. På lappen stod hans namn. Redan dagen efter tog polisen in Anton och Rosberg men de erkände ingenting. Men ännu värre var att den tredje kamraten, Alfred Stern, i förtroende hade berättat om hela sprängningen för kassören Albin Sturm. Polisen tog in och förhörde alla ungsocialister och snart blev det Albin Sturms tur. Han förrådde de tre kamraterna och berättade allt. Om han gjorde det för pengar har aldrig blivit klarlagt. Enligt Anton Nilssons sagesman blev han mutad med 500 kronor av polisen – kanske var det 3.000 kronor som hade utlovats till den som kunde ange attentatsmännen – hur som helst var det ett förräderi av värsta slag. Man kan förstås också tycka att det var aningslöst och dumt av Alfred Stern att berätta för Sturm om hur smällen hade planerats och genomförts.
Det finns mycket att säga om rättegången men här gör vi bara några noteringar. Först citerar vi ett stycke från Anton Nilssons bok:
”Jag blev rätt överraskad vid en förhandling, när domaren ställde frågan till mig, om konflikten var en maktfråga eller en brödfråga. Jag dröjde ett ögonblick med svaret och tänkte mig för. Så svarade jag att det var en brödfråga. Men jag skulle velat svara maktfråga. Hade jag gjort detta, hade domaren, som jag trodde, fattat det som att det gällde för arbetarklassen något som kallas palatsrevolution. Men så enkel och ytlig var inte arbetarnas kamp. Jag tyckte inte om det svar jag givit och efteråt, i min ensamma cell, funderade jag över frågan och svaret jag gav.
Visst gällde det en brödfråga, kom jag fram till. Men brödfrågan gällde inte maten för dagen, utan ett sådant tillstånd i landet som tillförsäkrade även arbetarklassen en trygg existens. Och för att komma fram till ett sådant tillstånd krävdes den hårda kamp som arbetarklassen förde för att få makt och inflytande, politiskt inflytande. Och genom denna maktställning skulle sedan arbetarnas brödfråga lösas. Brödfrågan var alltså även en maktfråga. Jag hade inte svarat oriktigt, men svaret fick samma oklarhet som frågeställningen.”
Klassmedveten
Vi citerar också ett rättegångsreferat från den danska tidningen Politiken. Journalistens artikel är hämtad ur Rosbergs bok och visar hur domaren förhörde Rosberg och hur moget och klassmedvetet som den 21-årige Rosberg svarar:
”Domaren frågade, om Rosberg hade kunnat sova natten efter attentatet, varpå Rosberg svarade att han sovit mycket gott.
Domaren: Tyckte Rosberg då, att han gjort en riktig handling?
Rosberg: Ja, något oriktigt kunde jag inte se att det var.
Domaren: Tycker Rosberg fortfarande att det var riktigt?
Rosberg: Ja, efter min mening. I alla fall låg det inte något orätt i att skrämma iväg dessa strejkbrytare.
Domaren: Det beror väl på hur ens samvete är. Det överensstämmer i alla fall inte med den allmänna rättsuppfattningen.
Trots
Rosberg sträcker hastigt på huvudet. Man ser på honom att han är trött av det tre timmar långa förhöret, under vilket han hela tiden stått. Nu stöder han sig med ena handen mot väggen. Och så svarar han, under det att det beständiga spotska leendet kring hans mun går över till en skymt av trots:
– Den allmänna rättsuppfattningen? Vad är det? Är det den officiella meningen, som en liten klick i det ena och det andra landet representerar? Den lilla klick, som stiftar lagarna, på så sätt som den tänker och känner rätt och orätt. Denna klick är inte allmänheten! Arbetarna, underklassen, det är den stora allmänheten, som bär bördorna.
Domaren: Var har Rosberg fått sådana tankar?
Rosberg: Jag har lärt att tänka själv. Då man måst leva livet och se dess skuggsidor, så lär man själv att tänka över förhållandena. Då arbetarna inte kan skydda sig genom det enda lagliga medel, som står till deras disposition, så kan man inte förebrå dem att de gripa till vapen gentemot förrädarna. Jag tycker, varje arbetare måste hata förrädiska kamrater. Nu gick det så olyckligt, att en av förrädarna dog, men hans död hade inte något intresse för oss.
Domaren: Det gick så olyckligt, säger Rosberg; han har alltså medlidande med den döde.
Rosberg: Ja, men det gick också olyckligt för oss, för genom hans död blir vårt straff större. Den, som inte förstår dessa synpunkter, borde inte ha rätt att sitta och döma över oss.
Domaren: Vem menar Rosberg egentligen skulle döma er?
Rosberg: Ja, det ska jag gärna svara på, om domaren först vill svara mig på en annan fråga.
Domaren: Rosberg har ingen rätt att ställa några frågor här i salen.
Rosberg (ler): Nej visst, det har jag naturligtvis inte.
Långt senare, 1987 när Anton Nilsson fyllde 100 år fick han gång på gång svara på borgerliga journalisters fråga om han inte ångrat dynamiten mot strejkbrytarna. Anton svarade:
– Om ni tror att jag skulle ångra mig så vill jag svara, rikta frågan till arbetsgivarna istället, det är dom som ska komma med en ursäkt för sitt agerande.
Ett skådespel
Hela rättegången var i huvudsak ett redan uppgjort skådespel. Den Stockholmsadvokat, Romanus, som anvisades åt de åtalade verkade ointresserad och presterade inget försvar. Han var dock ärlig då han motiverade sitt bristande engagemang med att de åtalade ändå redan var dömda.
Att rättegången hade usel kvalitet märktes också på att rättegångsprotokollen förvanskades. Ett exempel: När ordföranden frågade Rosberg om han ångrade brottet, så svarade Rosberg:
– Nej, jag ångrar inte vår handling, men jag beklagar att en man därvid omkom, vilket vi icke ville.
I protokollet tog man bara med den första delen av Rosbergs svar: ”Nej, jag ångrar inte vår handling.” Genom att man tog bort den andra delen av meningen försvann det som ger en förklaring av den första delen.
Anton Nilsson och Algot Rosberg skilde sig åt i en del avseenden. Anton var stark och ganska fåordig och hade inga ljusblå förhoppningar alls på rätten. Rosberg däremot var mer verbal och intellektuell och trodde på sina möjligheter att vädja till rätten och motivera för rätten att här föreligger en mängd förmildrande omständigheter. Han skrev inför den sista rättegångsdagen en mycket lång inlaga med vädjanden och motiveringar. Naturligtvis struntade rätten i denna omfattande och väl motiverande inlaga. Men det blev ett dokument som trycktes i en del tidningar och väckte en del uppmärksamhet.
100 ÅR SEDAN AMALATHEA, DEL 2
En omedelbar effekt av bombdådet var att de engelska strejkbrytarna i alla hamnar runt hela den svenska kusten från Lysekil och Göteborg i väster till Sundsvall i norr krävde att få åka tillbaka till England. Det fick de också göra så snart som man skaffat fram båtar för transporten.
En annan effekt var att kungen, Gustav V, avbröt sin harjakt på Skabersjö slott och skyndade till sjukhuset i Malmö för att trösta de skadade strejkbrytarna och ge dem presenter och pengar som plåster på såren.
En tredje effekt av Amaltheahändelsen var en rasande och skoningslös attack från hela det etab-lerade samhället mot Amaltheamännen. Detta beskrivs av Algot Rosberg i sin bok Amalthea, som kom ut 1918 tack vare den ungsocialistiske förläggaren Axel Holmström i Stockholm.
Ovälkommet för s
Naturligtvis var attentatet mot Amalthea synnerligen ovälkommet för de socialdemokratiska ledarna. Det störde deras förhållande till kapitalet och kunde skada dem i den förestående valrörelsen. De socialdemokratiska tidningarna gallskrek därför skoningslösa fördömanden över Amaltheamännen. I sin bok skriver Rosberg:
”Medan närliggande lands borgerliga tidningar såg jämförelsevis lugnt, sansat och förstående på händelsen, skrek de socialdemokratiska bladen här i landet i himmelens sky på ’brottslingarnas fasttagande’”.
De använde ord som ”ett fegt lönnmord” om en aktion som faktiskt var framprovocerad av kapitalisterna och strejkbrytarna själva, och vars resultat blev, att hela landet befriades från detta slödder. Om en av dessa socialdemokratiska tidningar skriver Rosberg vidare:
”Ett av dessa sköna arbetareorgan trodde till och med att jag och mina kamrater utfört attentatet betalda med kapitalisternas guld – för att förstöra riksdagsvalen till den kommande hösten”.
En fjärde effekt – och den viktigaste av alla – var att strejken slutade nästan med en gång och att kapitalet vann en total seger över hamn- och transportarbetarna genom att förlikningskommissionens förslag till uppgörelse fastställdes efter dramatiska turer. Alltså, lördagen den 18 juli, redan en månad efter strejkens utbrott eller en vecka efter Amaltheabomben – när hamnarna redan var rensade från strejkbrytarslöddret – så tvingades arbetarna att ta emot och svälja förlikningskommissionens förnedrande och skändliga uppgörelse. HUR KUNDE DETTA VARA MÖJLIGT?
Det var en uppgörelse som bland annat innehöll ett inskrivet accepterande av arbetsgivareföreningens paragraf 23. Detta hade LO och alla andra fackförbund successivt antagit tidigare. Det var bara hamn- och transportarbetarna som vägrat och dessutom gått i strejk för sina arbetsvillkor och mot diktaturen i paragraf 23. Nu i veckan efter Amaltheadådet sammanträdde Transportarbetareförbundets extra kongress i Stockholm för ett slutligt ställningstagande i konflikten.
Situationen i landet var mycket tillspetsad; Arbetsköparna ropade på storlockout medan det från arbetarhåll över hela landet togs mötesuttalanden och resolutioner med krav på storstrejk. I denna nationellt upphetsade stämning stod majoriteten av delegaterna vid Transports extra kongress rakryggade och solidariska med strejkkraven och beslutade med röstsiffrorna 61 mot 41 att avslå förlikningskommissionens avtalsuppgörelse. Så långt alltså en arbetarseger mot kapitalet.
Ultimatum
Men samtidigt sammanträdde LO:s representantskap i Stockholm. Där hade som sagts alla fackförbund utom Transport anslutit sig till den förhatliga uppgörelsen. När resultatet 61 mot 41 från Transports extrakongress rapporterats till LO:s representantskapsmöte utbröt det värsta ränksmideri man kan tänka sig. Beslutet på Transports kongress godkändes inte av LO. Den tidens högsta fackpampar satte sig helt enkelt över det demokratiskt fattade beslutet på Transports kongress och man skickade tillbaka ett ultimatum till Transportkongressen att de kan välja mellan två olika alternativ:
1. Transport överlåter åt LO att definitivt besluta om hamn- och transportkonflikten
eller
2. Transport ogiltigförklarar sin tidigare omröstning och genomför en ny omröstning med nya regler: Dels att omröstningen måste genomföras med slutna valsedlar och dels att ett eventuellt förkastande av förlikningskommissionens förslag till avtalsuppgörelse måste samla minst två tredjedelar av rösterna för att gälla för ett avslag.
I ultimatumet krävdes att Transport skulle svara LO:s representantskap senast kl 4 på eftermiddagen den 18 juli. Transportkongressen försökte sprattla emot men fann sig tvingade att rösta igen. Påtryckningarna från LO måste ha varit effektiva, för den nya omröstningen slutade med siffrorna 54 för uppgörelsen och 46 mot uppgörelsen. Alltså ett nederlag för arbetarlinjen och seger för kapitalet och LO-högern i denna strid.
Striden återstår
Man kan bara spekulera om en storstrejk enligt de otaliga arbetarkraven och resolutionerna i stället för kryperi för arbetsköparnas hjärtpunkt – paragraf 23 – skulle ha ändrat historien. Vi kan bara konstatera att den stora striden fortfarande återstår att utkämpas. Återstår att utkämpas av Amaltheamännens efterföljare.
En följdeffekt av LO-ledningens eftergiftspolitik var att mängder av arbetare – och till och med hela avdelningar – lämnade LO och fackföreningarna. Från juli 1908 till juli 1909 lämnade 44000 arbetare LO. Det var en tredjedel av alla fackligt organiserade.
Domarna hade överklagats och fastställts i hovrätten. Efter överklagandena till högsta domstolen ändrades Rosbergs dödsdom till livstids straffarbete men Anton Nilssons och Sterns domar stod fast. Anton Nilsson fick rådet att begära nåd hos kungen och efter en viss tvekan ansökte han också om nåd. Detta beviljades och den 26 februari 1909 omvandlades hans dödsdom till livstids straffarbete.
Amaltheamännen fick pröva på flera av Sveriges fängelser: Malmö, Karlskrona, Långholmen i Stockholm, Härnösand, Långholmen igen. För Rosberg blev det dessutom Härlandafängelset i Göteborg. I Anton Nilssons och i Rosbergs böcker får läsaren beskrivningar av de ohyggliga förhållandena i fängelserna med smuts, vägglöss, råttor, extrem isolering, hårt straffarbete, fukt och köld, otillräcklig eller skämd mat och i flertalet fall rent omänskliga vakter och sadistiska fängelsechefer. Särskilt Rosberg misshandlades ohyggligt svårt.
Manifestationer
Orsaken till de många fängelsebytena var arbetarnas alltmer omfattande solidaritetsmanifestationer och risker för fritagningsförsök. Här är ett exempel från Antons bok där han beskriver hur han flyttades med tåg från Karlskrona till Långholmen i Stockholm:
”Sent på eftermiddagen kom vi fram till Liljeholmens station i Stockholm. Utkommen ur vagnen såg jag en massa med folk. Med min högra hand skakade jag järnkedjan jag var bunden med, och vänd mot folkmassan ropade jag ut med min stämmas fulla styrka: Leve revolutionen! Och massan svarade: Leve Anton Nilsson!
Blixt-snabbt föstes jag in i ett rum i stationsbyggnaden. Två kraftiga civilklädda kriminalare grep mig där i bägge armarna och vakten från Karlskrona ställde sig vid den låsta dörren med den vänstra axeln stödd mot dörren och i högra handen en uppdragen revolver. Sekunderna gick. Kriminalarna och jag stod i mitten av rummet. Ängslan och oron syntes klart hos dem. De fruktade att folkmassan skulle spränga dörren och befria mig. Det hade också kunnat genomföras, om det gjorts snabbt och resolut. Den ene kriminalaren släppte min arm och ringde som besatt efter förstärkning. Ännu en gång upprepade han sin påringning, och nu skrek han otåligt att det måste ögonblickligen komma förstärkning. Vi stod säkert en kvart innan förstärkningen kom och jag stoppades in i en bil som med rasande fart körde över broarna till Långholmens centralfängelse.”
Solidaritet
Hur kom det sig att den hemliga transporten var känd av radikala arbetare i Stockholm och att arbetare också demonstrerade sin solidaritet på detta sätt? Svaret är att det hela tiden läckte ut information genom fångvaktare (och även genom fångar som släppts fria efter avtjänat straff) och att informationen alltid kom till Axel Holmström, en av ungsocialisternas ledare i Stockholm. Axel Holmström och hans fru Siri arbetade oavbrutet för att mobilisera, samla och organisera solidaritetsarbetet för de tre Amaltheamännen.
De tre första åren på Långholmen satt Amaltheamännen isolerade i ensamceller men efter det första året fick de börja ta emot en del brev och telegram. Det kom solidaritetsyttringar från hela landet, från grannländerna och från Europa och Amerika. Att Amaltheahändelsen och Amaltheamännen var kända i så många länder var främst Axel Holmströms förtjänst. Det gavs ibland möjligheter till kommunikation mellan fångarna och Axel. Vid ett tillfälle smugglades tex Anton Nilssons anteckningsbok till honom. Vid ett annat tillfälle hade Anton genom en fångvaktare fått en fil men på Axel Holmströms bestämda order fick Anton inte använda den för att rymma. Vid ett tillfälle erbjöd en fångvaktare att han för 1000 kronor skulle släppa ut Anton. Fångvaktaren ville emigrera till Amerika men åter sade Axel Holmström nej. Han arbetade med demonstrationer och uppvaktningar och trodde att de snart skulle släppas fria.
Inte nog med att Anton hade fil och flera erbjudanden att befrias. Av en fångvaktare fick han
nyckelämnen och låna nycklar så att Anton själv kunde fila sig nyckelkopior för att rymma. Åter sade Axel Holmström nej. Anton Nilssons verklige fångvaktare under de senare åren i fängelset var alltså bokförläggaren Axel Holmström i Stockholm. Nu med facit i hand kan vi konstatera att det var rätt av Anton att lyda Axel Holmström och invänta en legal frigivning som – med tanke på de allt fler demonstrationerna och fritagningsryktena – faktiskt var oundviklig och rimligen ganska nära förestående.
Flygare
En dag inträffade en speciell episod. Anton hörde ett stort jubel utanför fängelset – och ett motorsurr. Det kom från en folkmassa på Långholmsberget som tittade på en flyguppvisning. Från sin lilla fönsterglugg i cellen såg Anton för första gången flygplan. Då bestämde han sig för att bli flygare om han någonsin kom ut ur fängelset.
En annan episod inträffade den 1 maj 1913. Algot Rosberg finns i en av Långholmens straffceller efter någon förseelse. Han har feberfrossa och mår mycket dåligt och han misströstar både sin och arbetarklassens framtid och möjligheter. Och detta ska föreställa proletariatets mönstringsdag med röda fanor och musik.
Så här skriver Algot Rosberg om denna 1:a maj 1913:
”Det är mörkt i cellen och mörkt inom mig. Ögonen svida av kuvad gråt och kroppen skakar i frossa
Tyst! Kungssången? Nej, nej, det är Internationalen! Det är den välkända stridssången, som jag inte hört på länge, länge. Varje ton tränger klar och tydlig in i min cell. Jag kan för en stund inte röra mig. Sinnesrörelsen är så stark och ljuset – ett förunderligt ljus – så skarpt, som lyser upp varje vrå.
Jag ler och känner icke kylan längre.
’Upp trälar uti alla stater – – –.’ Sången ljuder kraftig och ren ut över Mälarens klara vattenspegel och ekar mot mitt fängelses gråa murar.
Nu kan jag inte dröja längre. Med ett hopp lyckas jag få tag i fönsterkanten och häva mig upp. Därute på vattnet ser jag en vit mälarbåt. Den är full av människor – män och kvinnor. De senares späda stämmor tränga igenom. Högre och kraftigare ljuder sången, triumferande och segerviss, och den sista strofen: ’– – – ty internationalen åt alla lycka bär’, blir övertygelsetrogen och varm.
Vilka är det, människorna på båten? Kamrater, vänner? Finns det månne någon jag känner, någon som sökande blickar hit – hit mot Mälarens skamfläck? Eller har sången sjungits utan mening! Var det icke en signal, ett rop: Håll ut kamrater? Eller – – –
’Leve Amaltheamännen! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!’
Nu vet jag vilka de äro där ute de kära, kära och jag tycker mig skönja kända gestalter.
Sakta går den vita båten förbi medan sång och hurrarop avlösa varandra.
Det börjar kvällas. Alltjämt går jag rastlöst fram och åter. Ett, två, tre, fyra. Ett, två, tre, fyra. Åh, att man ska sitta här! Sitta inom fyra nakna, gråsvarta väggar på denna de röda fanornas dag.
Bröstet häver sig och krafter, sällan kända, spänner musklerna. Åh, vad dessa tyranner äro små och ömkliga! Med dessa mina händer skulle jag strypa dem; krossa dem till stoft; tvinga dem på knä för Rätten och Sanningen.
Den minnesvärda dagen går och kvällen, och ännu långt in på natten hör jag sångens eldande ord:
’– – – snart skall uppbrottets timma slå.’
De tre skildes åt
År 1913, efter fyra år på Långholmen, skildes de tre Amaltheamännen av säkerhetsskäl. Anton Nilsson flyttades till Härnösand i Norrland, Rosberg till Härlandafängelset i Göteborg medan Alfred Stern hölls kvar på Långholmen.
År 1917 blev det politiska läget alltmer spänt. Stern släpptes fri den 23 mars 1917 men Anton Nilsson och Algot Rosberg fick fortsätta sina livstidsstraff.
I april 1917 skickade arbetare i Härnösand och hela Ådalen ett ultimatum till fängelsedirektören, till landshövdingen och till statsministern. Kravet var att Anton skulle friges senast kl 4 den 1 maj – annars skulle fängelset stormas och Anton skulle befrias med våld. I den lilla staden Härnösand med 9000 invånare samlades nu 10000 människor den 1 maj – många hade gått flera mil för att vara med i demonstrationen. Demonstranterna hade också stora mängder dynamit. I fängelset var vakterna spända. Försvaret av fängelset förstärktes med 200 infanterister med påsatta bajonetter. Infanteristerna hade med sig 40 mas-kingevär och besatte hela fängelset. Alla, inklusive Anton, var medvetna om att det fanns en order om att Anton skulle skjutas om arbetarna verkligen genomförde en stormning.
Det var inte bara i Härnösand det var spänt. På många platser i Sverige var det nära till revolutionära aktioner. Vi kan här bara nämna Seskarö, Västervik, Ådalen, Göteborg och Stockholm. Det var expropriering av bagerier och det var hungerkravaller.
Efter arbetarnas ultimatum hade landshövdingen i Härnösand desperat telegraferat till statsministern, Carl Swartz, och begärt förstärkning mot arbetarna. Statsministern reagerade okonventionellt och svarade att han istället skickar upp Ivar Wennerström som var något av en idol för Ådalens arbetare. (Ivar Wennerström blev senare försvarsminister i regeringen.) Så här skriver Anton om hur Ivar Wennerström ansluter till arbetarnas 1 maj-demonst-ration i Härnösand och talar till dem:
”Denne kom och talade till arbetarna, manade dem att lugna sig och inte företaga några förhastade åtgärder. Angående oss Amaltheamän uttalade han förhoppningen att vi snart skulle bli frigivna. Han lyckade få omkring halva arbetarmassan på sin linje, medan den återstående delen ville genomföra stormningen av fängelset och inte återvända hem förrän detta var klart. Då sammanhållningen bröts, segrade Wennerströms linje definitivt och arbetarna återvände småningom till sina respektive hem. Statsministern var denna gång psykolog och kände tydligen till Wennerströms inflytande på Ådalens arbetarbefolkning. En förstärkning med militär hade däremot kunnat få en farlig utgång.”
Frigivningen
Några månader senare samma år 1917 blev Anton Nilsson helt plötsligt förflyttad tillbaka till Långholmen. Nu arbetade Axel Holmström och Amaltheakommittén för högtryck. Från sina hemorter Knislinge och Hästveda fick Anton många intyg från så kallat ”prominenta personer”, alltifrån riksdagsmän till byggmästare. Intygen visade på att Anton i sina hemtrakter var känd för att vara arbetsam, snäll, ordentlig, hövlig och nykter. Alla dessa intyg användes för att understödja och skynda på frigivningen.
Högerregeringen under Carl Swartz hade avgått den 19 oktober och den nya regeringen Edén-Branting tillträdde – liberalen Edén var statsminister och socialdemokraten Branting finansminister. På den nya regeringens första sammanträde beslutades att Anton Nilsson (från Långholmen) och Algot Rosberg (från Härlandafängelset i Göteborg) omedelbart skulle släppas fria. Detta var den 26 oktober 1917, för övrigt två veckor innan den ryska oktoberrevolutionens utbrott. Denna sista fas i Amaltheamännens drama gick så snabbt att inte ens Axel Holmström visste om det. Axel och hans fru Siri blev naturligtvis både glada och överraskade när Anton ringde på hemma hos dem på kvällen den 26 oktober. Nu var Amaltheamännen fria!
Opinionsrörelsen
Den opinionsrörelse som drevs ihärdigt under hela fängelsetiden – drygt 9 år – var avgörande för att Amaltheamännen blev fria. Om det inte funnits någon högljudd opinion och en sådan medveten organiserad rörelse skulle de tre Amaltheamännen säkert tynat bort och dött i fängelsehålornas tystnad. Några torra fakta om opinionsrörelsen:
• I Sverige hölls omkring 1650 möten med cirka en halv miljon deltagare.
• I de flesta europeiska länder och i Kanada och USA hölls möten och togs resolutioner som vanligen skickades till den svenska regeringen.
• I Norge hölls ett 50-tal möten med mer än 10000 deltagare.
• Bara i USA hölls 600 möten med totalt cirka 120000 deltagare.
• I Sverige samlade petitionslistorna 130000 namnunderskrifter.
• Axel Holmström var den ledande eldsjälen. Han gav ut skrifter, bevakade både fängelserna och politikernas göranden och medverkade som talare vid 560 opinionsmöten.
• Många av dem som deltog öppet som opinionsbildare och talare för Amaltheamännens sak dömdes till fängelsestraff eller böter.
• Omedelbart efter domarna 1909 var det inte så många som protesterade – en av de första var August Palm – mot slutet var det som en flodvåg som tvingade regeringen till ett snabbt beslut.
• Rykten om fritagningsförsök fanns under hela fängelsetiden.
I våra dagar skulle vi kallat detta för en folkstorm – en riktig folkstorm. Betänk då att det gick att få till stånd en sådan djup och bred folkstorm utan radio och TV!
I Algot Rosbergs bok finns många fler uppgifter och detaljer om det fantastiska opinions- och solidaritetsarbetet.
Fängelsereform
Opinionsrörelsen gav inte bara som resultat att Amaltheamännen släpptes fria och att man i breda lager bättre förstod bakgrund och orsak till att de sprängde Amalthea, utan också att de fruktansvärda förhållandena i fängelserna och behandlingen av fångarna belystes och att en rejäl reformering av fängelserna inleddes. I sin bok Amalthea beskriver Algot Rosberg fängelseförhållandena ingående. Denna bok, som trycktes i fem upplagor på sammanlagt 25000 exemplar redan under 1918, kan opinionsmässigt ha bidragit till fångvårdens utveckling i humanitär riktning.
Även den tredje Amaltheamannen, Alfred Stern, kom lika obruten ut från fängelset och skrev en bok Långholmsfångar, som kom ut 1918 på Axel Holmströms förlag.
Flygcertifikat
Så fort det var möjligt efter frigivningen började Anton Nilsson utbilda sig till flygare. På våren 1918 började han sin utbildning på Ljungbyhed i Skåne. Vid midsommar var han klar med utbildningen och fick sitt certifikat.
Sommaren 1918 rådde det fortfarande världskrig på västfronten medan läget i öster dominerades av den ryska revolutionen med inbördeskrig och interventions-krig. Anton Nilsson hade bestämt sig. Han skulle åka till Ryssland och den nya sovjetstaten och bidra som stridsflygare mot de vita trupperna. Eftersom han fortfarande var värnpliktig fick han söka tillstånd av krigsministern för att få åka till Sovjetunionen. (En parentes om värnplikten: Redan 1908 – innan Amaltheadådet – hade Anton tre gånger kallats in till mönstring. Sista gången skickade han ett svar till militärmakten som löd: ”På grund av revolutionära åsikter infinner jag mig inte till mönstringen.”)
Den 21 september 1918 reste Anton med båt till Leningrad som då fortfarande hette Petrograd. Anton stannade i Sovjet i nästan tio år men var hemma i Sverige på ett antal besök under denna tid. Han tjänstgjorde vid fronten i Baltikum som spaningsflygare i Röda armén och överlevde närmast mirakulöst ett antal störtningar och allvarliga tillbud. Förhållandena i det svältande och frysande jättelandet var fruktansvärda.
Anton stod ut och kämpade vidare. Det tog ju många år innan inbördeskriget mot de vita och kriget mot invasionsarméerna från 14 länder var slut. Anton fick officers rang, blev medlem i det ryska kommunistpartiet och under de senare åren fick han även uppträda som politisk talare på många platser i det väldiga landet – ända bort i Centralasien och upp mot nordkalotten. Under dessa år lärde Anton också känna många bolsjeviker i den politiska ledningen. Han nämner särskilt ledare som Sinovjev, Trotskij, Bucharin, Radek och Kirov och han skriver också om några möten med anarkisten Peter Krapotkin.
Första gången som Anton såg och hörde Lenin var den 1 maj 1919 på Röda Torget i Moskva. Så här beskriver Anton denna 1 maj:
”Vi ville vara med i förstamajfirandet och höra Lenin tala. Miljoner människor fyllde Röda Torget. Flera talarstolar var uppställda, kanske ett tjugotal. Där uppsteg Lenin i närmaste talarstolen från oss. Han var klädd i mörkt med mörk sportmössa och liknade en enkel metallarbetare från någon verkstad. Ett dån av jubel mötte honom. Med livliga gester talade han kraftfullt och med inlevelse som en man ur folket, endast omkring tio minuter. Folkhavet jublade och Lenin fortsatte till nästa talarstol. Högtalare fanns ju inte och för att folkhavet skulle få höra Lenin talade han några minuter från samtliga talarstolar och när den sista avverkats gick han raskt in genom porten till sina arbetsrum i Kreml. Som en rullande ihållande åska dånade jublet från miljonen människor och jag tyckte att det jubeldånet gick över hela Ryssland.”
Tillbaka i Sverige
Tillbaka i Sverige 1928 arbetade Anton Nilsson ett antal år på sovjetiska handelsdelegationen i Stockholm och han var aktiv i det så kallade Kilbomspartiet men i mitten av 30-talet lämnade han politiken. Han var inte överens med utvecklingen i partiet och han var dessutom mycket kritisk mot Stalin och utvecklingen i Sovjetunionen och därmed också kritisk mot SKP (Sveriges kommunistiska parti). Under många år levde Anton Nilsson tillbakadraget men behöll sina revolutionära politiska åsikter.
Hans första bok, Dömd till döden för Amalthea, kom ut 1962 och Från Amalthea till ryska revolutionen kom ut 1980. Han hade gått in i socialdemokratiska partiet men hade sina sympatier hos KPML(r). Vid Palmjubileet 1981 i Baltiska hallen i Malmö gjorde han ett bejublat framträdande tillsammans med Sven Wollter. 1985 talade han på Röd Front i Malmö. Som talare och oförtröttlig propagandist gästade han partiets sommarläger och flera partikongresser.
Anton Nilsson var som en levande legend då han 101 år gammal dog 1989. Algot Rosberg dog 1939 och blev 53 år. Om Alfred Sterns vidare öden har vi ingen information.
Minnet av Amaltheamännen lever!
Ragnar Danielsson
