Relaterade artiklar
Externa länkar
I 135 år har arbetarklassen runt om i världen firat sin egen dag. Första maj inrättades 1889 för att samla arbetare kring kampen för att införa åtta timmars arbetsdag. Då som nu skiljde sig förutsättningarna mycket åt, men det gemensamma intresset att ta kamp mot kapitalismen och gå samman för de egna rättigheterna är samma överallt.
Denna insikt, att arbetare oavsett land eller ursprung har gemensamma intressen, har allt sedan arbetarrörelsens barndom präglat rörelsens arbete. Den internationella solidariteten har sedan 1800-talet stärkt arbetarkampen i många länder – och lindrad nöd när arbetarklassen varit under attack.
Under spanska inbördeskriget på 1930-talet, när socialistiska arbetare stred mot Francos fascister, anlände frivilliga arbetare från ett femtiotal länder för att hjälpa sina spanska kamrater. Den gången segrade fascisterna – tillfälligt – men den internationella solidaritetskampanjen visade styrkan i kollektivet.
Efter Pinochets kupp i Chile 1973 var den internationella solidariteten stark. Pengar, medicin och kommunikationsutrustning skickades till de chilenare som gjorde motstånd. Stödstrejker och manifestationer ordnades under lång tid och flyktingar välkomnades.
Under 1980-talet gick arbetare i bräschen för att isolera och bojkotta det rasistiska Sydafrika. Motståndet mot bojkotten och stödet till den apartheidregimen var länge stort från de ledande kapitalistiska västmakterna. Men till slut kunde de inte stå emot trycket underifrån. Vanligt folk visade att förtryckande regimer kan besegras och den svarta befolkningen i Sydafrika vann sin frihet.
På valborgsmässoafton, den 30 april, är det 50 år sedan det vietnamesiska folket vann sin frihet. Då besegrades slutgiltigt USA och dess lydregim i landet. Ett litet land visade att det var möjligt att besegra världens mäktigaste militärmakt. USA-imperialismen kastades ut ur Vietnam.
Solidaritetsrörelsen med det vietnamesiska folket var stor världen över. Inte minst här i Sverige, där det fanns fler än 200 lokala FNL-grupper som bedrev ett omfattande och långsiktigt solidaritetsarbete med och för det vietnamesiska folket.
Det vietnamesiska folkets motståndskamp var samtidigt inte bara en kamp mot en ockupationsmakt. Det var en kamp mot kolonialism, en del av tredje världens frigörelseprocess efter andra världskriget.
En del kolonier kunde frigöra sig relativt snabbt. Andra försökte kolonialmakterna med näbbar och klor hålla kvar, som i Algeriet och i Vietnam. Den koloniala befrielsevågen var också ett resultat av trycket från den socialistiska världen som stödde de förtryckta folkens befrielsekamp.
Inför risken för en socialistisk revolution i ännu fler länder pressades imperialistmakterna att kompromissa och tillåta självständighet. Solidariteten med befrielserörelser i Afrika och Asien fick därför en antiimperialistisk och socialistisk prägel. En sak är säker, de koloniserade ländernas frigörelse hade varit betydligt svårare utan arbetarklassens internationella solidaritet.
1970-talets progressiva framgångar förbyttes under 1980-talet i bakslag för arbetare och folk i det som numera benämns som det globala syd. Nyliberalismens frammarsch och realsocialismens fall möjliggjorde att imperialismen återigen kunde flytta fram sina positioner.
Flera anfallskrig följde, som i Irak, Jugoslavien, Afghanistan och Libyen. Allt för att säkra imperialismens inflytande och kontroll över handel och råvaror. Visst protesterades det mot krigen och förtrycket men denna gång från en mer pressad och svagare situation. Under 2000-talet har imperialismens grepp stärkts, även om till exempel Kinas utveckling och de återkommande ekonomiska kriserna lett till sprickor i fasaden.
Idag står den internationella arbetarklassen vid flera frontlinjer. Inför den ekonomiska krisen, med växande klyftor mellan fattiga och rika. I Palestina, där det palestinska folkets motstånd mot kolonialism och imperialism har många likheter med det vietnamesiska folkets kamp för 50 år sedan. Och i kampen för freden, när imperialismen återigen bygger upp för en våldsam urladdning och en omfördelning av resurserna. Denna gång med risken för allas vår undergång då kärnvapen finns med i spelet.
Internationell solidaritet 2025 handlar precis som för 135 år sedan om att stärka arbetarklassens rättigheter. Då var det åtta timmars arbetsdag, idag är kravet sex timmars arbetsdag, full sysselsättning och försvar av välfärden istället för miljardrullning till militären.
Internationell solidaritet 2025 handlar då som nu om att stödja förtryckta arbetare och folk över hela världen. Därför är stödet för det palestinska motståndet så viktigt.
Internationell solidaritet 2025 handlar om att föra fram freden. Kampen mot militarism, upprustning och krigsretorik måste vara i centrum. När borgarklassen talar om krig, måste arbetarrörelsen tala om fred. Fred i Ukraina, fred i Palestina och fred i världen.
Krig uppkommer för att någon tjänar på det. Det ligger i kapitalismens och imperialismens natur att säkra sina intressen med våld om så krävs. Därför måste kampen för freden och mot imperialismen förenas med kampen för ett annat samhällssystem, socialismen.
På samma sätt som den tidiga arbetarrörelsen satte socialismen i fokus och gick från ord till handling behöver detta vägleda oss även på 2000-talet. Kapitalismen visar sig ständigt otjänlig för majoriteten av jordens befolkning.
Mänsklighetens framtid hänger på att folkmajoriteten inser att de har gemensamma intressen i kampen för ett annat samhällssystem. Det handlar om internationell solidaritet, det är arbetarklassens kampenhet!
