Externa länkar
Knappt två veckor – eller nästan 14 år. Så lång tid tog det för USA, Israel, Turkiet, Qatar och andra stater som backat upp regimskiftet i Syrien att lyckas, beroende på hur man räknar.
Den sista etappen gick otroligt fort. Från att Israel bombade i Syrien och premiärminister Benjamin Netanyahu hotade Syriens president Bashar Assad för två veckor sedan, i samband med att Israel kom överens om vapenvila i Libanon, har jihadistgrupperna som först intog Aleppo tagit även Homs och huvudstaden Damaskus.
Assad har lämnat ifrån sig presidentmakten och befinner sig i Ryssland där han fått asyl. I sammanhanget är det åtminstone bra att maktskiftet hittills varit relativt oblodigt, och att det inte kablas ut bilder på honom likt dem som spreds på Libyens lynchade ledare Muammar Gaddafi, när det väststödda upproret segrade där med hjälp av Natos bombkrig.
Risken är däremot stor att vi kommer att få se andra delar av det kaos som definierat Libyen sedan 2011, när upproret i Syrien inleddes och snart blev till ett utlandsstött inbördeskrig, också i Syrien. Att det land som – oavsett det hårdföra styret – varit centralt i den nu avhuggna så kallade motståndsaxeln mot USA och Israel i regionen bryts sönder.
Jihadistgruppen Hayat Tahrir al-Sham (HTS), som leds av Abu Mohammed al-Jolani, är den efterföljare till al-Qaida som lett offensiven som nu segrat. Men redan rapporteras det om strider mellan delar av HTS och den direkt Turkietkontrollerade Syrian National Army (SNA), som fram till nu ockuperat och kontrollerat områden i norra Syrien, på gränsen mot Turkiet.
Rapporter om hur ”rebellerna” delar ut vapen till alla som vill ha i Damaskus, och att fängelserna töms på fångar, oavsett vad de suttit inne för, pekar inte heller mot en lugn och fredlig framtid.
Hur kunde det då gå så fort sedan offensiven från den redan tidigare jihadistkontrollerade enklaven Idlib i nordvästra Syrien inleddes? Varför kunde den erfarna syriska armén, som stöds av Ryssland, inte försvara sig bättre?
Det finns här objektiva faktorer som inte går att bortse från, och som USA:s avgående president nu skryter om. Sanktionerna som USA och EU infört mot Syrien har gjort att landet inte kunnat återuppbyggas som nödvändigt de senaste åren när det varit lugnare i landet, och att soldatlönerna är låga.
Delar av den syriska armén kan ha köpts över redan på förhand när offensiven var på gång, och ordern om att inte försvara Homs och Damaskus ska ha kommit direkt från Assads regering. Inte omöjligt efter att Ryssland kommunicerat till Assad att man beslutat sig för att inte längre lägga de militära resurser som krävs på att försvara Syrien lika hårt som man gjorde för tio år sedan.
Syrien har inte heller haft tillgång till den egna oljan, även efter att regeringen i Damaskus befriat den största delen av landet, vilket ytterligare förstört ekonomin. Medan HTS och andra jihadistgrupper fortsatt kontrollerat Idlib, och Turkiets SNA de norra delarna, har kurdiska Syrian Democratic Forces (SDF) i allians med USA styrt de nordöstra delarna – där oljan finns.
– Vår approach har skiftat maktbalansen i Mellanöstern, sammanfattade Joe Biden det i ett tal i Vita huset på söndagen.
Så är det definitivt, till USA:s och Israels stora fördel. Det här är precis i linje med den önskade omstöpning av Mellanöstern som Netanyahu talade om i USA:s kongress i juli i år, och som möttes av stående ovationer från många av ledamöterna.
Det är också ett oerhört tungt slag mot motståndsaxeln och mot Palestina. Assads regering har inte bara fått hjälp av den allierade libanesiska milisen Hizbollah i kriget i Syrien, Syrien har också hjälpt Hizbollah och andra shiamiliser som är motståndare till Israel.
Det är ett slag mot grannlandet Libanon och mot Assads närmaste allierade Iran, som tillsammans med shiamiliserna utgjort motståndsaxeln. Det framhåller det sekulära och socialistiska PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse), medan inte heller den islamistiska palestinska motståndsrörelsen Hamas ställt sig på ”rebellernas” sida – till skillnad mot 2011, då Hamas stödde upproret mot Assad.
Vinnarna är USA, Israel och Turkiet, och de jihadistiska ”rebellerna” själva.
Israel har för första gången sedan 1974 gått in och ockuperat mer av sydvästra Syrien än de delar av Golanhöjderna som Israel redan annekterat (och som bara USA erkänner som israeliskt territorium). Netanyahu välkomnar liksom USA och Turkiet utvecklingen.
– Assadregimens kollaps är en historisk dag. Den här kollapsen är det direkta resultatet av vårt kraftfulla agerande mot Hizbollah och Iran, sade Netanyahu på plats i Golanhöjderna.
Turkiets president Recep Taayip Erdogan gick öppet ut och stödde offensiven i helgen och önskade den framgång. Turkiet har också fler än tre miljoner syriska flyktingar i landet, varav en del av de som är motståndare till Assad redan börjat återvända till Syrien.
Att Erdogan vill ha kontroll över mer av Syrien är klart, och det pågår strider mellan SNA och kurdiska SDF i norra Syrien. Erdogan går inte lika långt bak i historien som Israel och Netanyahu för sina territoriella anspråk, men väl till det ottomanska rike han har som förebild.
Kurderna är inte heller den enda grupp som har anledning att känna sig hotade. Oavsett att HTS ledare al-Jolani, som tidigare ledde al-Qaidas syriska gren Nusrafronten, bedyrade i en intervju med CNN i helgen att han utvecklats politiskt sedan sina år som IS-allierad och att minoriteterna i Syrien ska respekteras.
Samtidigt förklarade han efter intåget i Damaskus segern för ”hela den islamiska nationen”, och det är ett faktum att också IS åter breder ut sig i Syrien. När Reuters på måndagen publicerade en artikel om förutsättningarna för jihadisternas framfart illustrerades den av en bild på en ”rebell” med IS-flaggan på armen som firade intåget i Damaskus.
Jolani skickade också en direkt hälsning till USA och Israel, när han likt dem pekade ut Iran som det bakomliggande problemet med Syrien.
Det finns många som firar idag att familjen Assads långa styre i Syrien är över, och det finns många syrier i Sverige som själva har, eller som har släktingar som har, dåliga erfarenheter av regimen. Risken är dock överhängande att den spontana glädjen övergår i bedrövelse om Syrien blir ett nytt Libyen.
Vad som faktiskt kommer ur Assads fall är fortfarande mycket osäkert. Tyvärr finns det många skäl att se pessimistiskt på utvecklingen. För kristna, druser och andra minoriteter i Syrien, för maktbalansen i regionen och världen – och för Palestina.
