Relaterade artiklar
Härom lanserade den styrande rödgröna minoriteten i Göteborg ett förslag om att låta stadens upphandlingsnämnd utreda en kommunal bojkott av varor och tjänster från Marocko, Ryssland och Israel. Det är ett klokt drag att knyta samman de tre länderna till ett gemensamt förslag. Eftersom det tvingar den fobiska borgerligheten bekänna färg – hatar de ryssar eller palestinier mest?
Det är bra att styret i Göteborg går fram i frågan. Det är något som Kommunistiska Partiet länge krävt och drivit som kommunal valfråga i Göteborg sedan valet 2002.
Sedan Israels folkmordskrig mot Gaza växt i omfattning har Kommunisternas företrädare i Göteborg inte mindre än två gånger lämnat in medborgarförslag på samma ämne.
Medborgarförslagen var i allt väsentligt identiskt formulerade med det beslut som Göteborgspolitikerna fattade 2023 om att bojkotta inköp av ryska varor. Men att stoppa inköp av israeliska varor och tjänster möttes av kalla handen och förslagen stoppades redan på tjänstemannanivå. Detta med hänvisning till ett utslag i Regeringsrätten 1969, där Stockholms stad ansågs ha överskridit sina befogenheter när de fattat beslut att inte köpa in varor från den sydafrikanska apartheidregimen.
Uppenbarligen har tjänstemännen mer respekt för stadens styrande politiker än de egna medborgarna. Därför är det mycket glädjande att socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister rundar bromsklossarna till tjänstemän och lägger ett förslag som går i linje med kommunisternas politik – det behövs i fler frågor!
Förhoppningsvis kan de rödgrönas agerande i Göteborg bana väg för att deras ängsliga partikamrater agerar i samma fråga på andra håll. De kan till exempel ge stöd åt Kommunistiska Partiets motion om bojkott av Israel i Lysekils kommunfullmäktige och ställa sig bakom de medborgarförslag som lämnats in i Växjö, Skärholmen och på andra orter runt om i landet.
Varför har de rödgröna efter flera decennier äntligen svängt i frågan, och tagit ställning för att bojkotta Israel? Svaret finns såklart i kraften hos de stora och ihållande protesterna mot Israels folkmordspolitik.
Varje vecka går tusentals ut på gatorna runt om i landet. De palestinska flaggorna är synliga i stadsbilden, på fotbollsläktarna och från balkongerna. Allt detta gräsrotsarbete bär till slut frukt – även hos tjänstemännen och politikerna i landets näst största stad.
Förra tisdagen tog också den svenska solidaritetsrörelsen ett nytt steg när studenter på flera universitet och högskolor beslutade att börja genomföra tältprotester till stöd för Palestina utanför sina skolor. Protesterna är inspirerade av ockupationerna av skolbyggnader och campus i USA.
Där har studenterna både nått viss framgång – men också mötts av massiv repression. Både Harvard och UCLA Berkley gick nyligen med på uppgörelser som bland annat innebar att avstängda studenter ska återfå sina platser och att universiteten ska se över sina investeringar i israeliska företag. Om eftergifterna räcker till för att hindra protesterna från att blossa upp igen återstår att se.
I Sverige är de protesterande studenternas krav både riktiga och rimliga. Svenska lärosäten ska inte ha kontakt med israeliska universitet när de deltar i att upprätthålla apartheiden och när Israel bombat och sprängt samtliga av Gazas högskolor och universitet.
Utanför flera av universiteten har de protesterande studenterna dessutom krävt att universitet ska erbjuda utbildningsstöd åt palestinska studenter. Det är ett solidaritetskrav som kommer vara nödvändigt om Gazas befolkning inte bara ska kunna överleva utan också leva i området framöver.
Snart stundar sommaren och i både Sverige och USA kommer universiteten tömmas. Det vore mycket glädjande om ockupationerna och protesterna klarar av att hålla i sig och ta ny fart i höst. Oavsett är det positivt att ny mark bryts i kampen för ett fritt Palestina.
Den solidaritet och kampvilja som finns i tälten utanför landets universitet hade nu behövts på arbetsplatserna och i fackföreningsrörelsen.
För LO tog det över 100 dagar av israeliska bomber mot Gazas civilbefolkning innan man antog ett uttalande som krävde vapenvila. I uttalandet används siffror från den palestinska fackliga centralorganisationen PGFTU. De rapporterar att ”195.000 palestinier på västbanken inte längre kan försörja sina familjer eftersom de utestängts från den israeliska arbetsmarknaden. Ett stort antal palestinska arbetare har gripits under oklara omständigheter. Andra har dödats av israeliska bosättarextremister.”
Vad som inte nämns av LO är att PGFTU var en av initiativtagarna till att 2005 bilda den nationella kommittén för BDS. Med stöd hos fler än 170 palestinska folkrörelseorganisationer har BDS-rörelsen blivit en knutpunkt i kampen för bojkott, desinvesteringar och sanktioner mot den israeliska apartheidstaten.
Men på LO kongressen som hölls i helgen nämndes inte Israels bombkrig mot Gaza. Nog för att LO:s byråkratiska medlemsdemokrati inte är känd för sin snabbhet men fackföreningsrörelsens passivitet i Palestinafrågan måste utmanas. Görs det inte från talarstolen på kongressen är det ännu viktigare att det görs ute i arbetsplatsernas lunchrum och på fackklubbarnas medlemsmöten.
Kravet har redan lyfts inom bland annat Handels, där flera klubbar tagit initiativ till bojkottmotioner. Ett föredömligt agerande som måste följas av fler.
Arbetarsolidariteten är internationell. De palestinska arbetare som bombas ihjäl i Gaza, som fängslas och torteras på Västbanken eller som blir av med sin försörjning på grund av apartheidstatens rasistiska logik måste ges allt stöd.
Samma internationella bojkott och isolering som till slut fick den sydafrikanska apartheidregimen på fall kan också få stopp på folkmordet i Gaza. Men för att få slut på lidandet är det nödvändigt att arbetarrörelsen tar ställning. Bojkotta Israel – Leve Palestina!
