Häromveckan överlämnade statschefsläkaren och avdelningschefen vid socialstyrelsen, Thomas Lindén, sitt betänkande om den svenska narkotikapolitiken. Det är en diger lunta på 1.000 sidor som kommer med 64 förslag till regeringen.
Det omfattande utredningsarbetet visar att narkotikan finns överallt i samhället, att vården inom detta område ser ojämlik ut och har stora brister, samt att vårdinsatserna inte är tillräckligt baserade på kunskap. På pressträffen konstaterade Lindén att Sverige i större utsträckning måste förebygga och begränsa tillgången på narkotika samt förbättra vården.
Sverige sticker ut internationellt sett med en hög narkotikadödlighet. En orsak är att olika länder definierar dödsfallen på olika sätt, där Sverige till skillnad från till exempel EU räknar in fler substanser och indirekta faktorer.
Förra året avled 860 personer i Sverige till följd av läkemedels- och narkotikaförgiftningar (enligt EU:s sätt att räkna var det ”bara” 519 personer). Enligt Folkhälsomyndigheten utgjordes 43 procent av dödsfallen av oavsiktliga överdoser, 34 procent av suicid och i 23 procent av fallen kunde avsikten inte bedömas.
Efter några år av minskning ökade narkotikadödligheten förra året. Dödsfallen är betydligt vanligare bland män, speciellt bland dem som saknar gymnasieutbildning, men över tid visar statistiken att kvinnliga dödsfall står för en högre ökning jämfört med manliga.
Nio av tio narkotikarelaterade dödsfall sker till följd av opioider, som heroin och fentanylanaloger. Här finns emellertid goda möjligheter att få ned antalet dödsfall, vilket även utredaren pekar på.
En opioidöverdos kan hävas med naloxon, som sprejas in i näsan. Men idag får det i princip endast ges av sjukvårdspersonal.
Detta läkemedel borde få ges av fler, framför allt av personer som kommer i kontakt med opioidberoende personer såsom poliser och personal på härbärgen och andra frivilligorganisationer. Men även brukarna själva skulle kunna bära denna sprej på sig – så att folk i deras närhet kan utbildas i att använda dessa. Arbetet med naloxon och en förändrad lagstiftning på detta område är önskvärt och bör påskyndas.
Den narkotikarelaterade dödligheten är nästan uteslutande kopplad till tyngre droger. Trots det använder legaliseringsförespråkarna ofta just förekomsten av den höga svenska narkotikadödligheten som ett argument för att legalisera cannabis. Men legalisering av cannabis skulle inte få ned narkotikadödligheten. Cannabis är däremot ofta inkörsporten till tyngre droger.
Det bästa sättet att få ned dödstalen bland narkotikabrukarna är att förhindra att de börjar med droger från första början. Därför är ett förbud mot alla former av ickemedicinsk hantering av narkotika viktigt och måste bibehållas.
Samhällets kollektiva skydd och ansvar behöver vara bestämmande framför den enskilde personens så kallade valfrihet. De som försvarar sitt eget bruk av narkotika för ofta fram att förbudet mot innehav av narkotika för eget bruk stigmatiserar och hindrar brukaren från att söka vård. Men den insedda egna beroendeproblematiken uppnås vanligen alldeles för sent.
Här måste i stället samhället agera tidigare och bli bättre på att identifiera, stötta och vårda missbrukare. Det inser även utredaren Thomas Lindén som på ett förtjänstfullt sätt betonar vård och det förebyggande arbetet.
Knarkproblematiken är utbredd i samhället. De senaste årens brutala gängvåld har stor grund i drogförsäljning och konkurrens om drogmarknader. Dessa marknader hade inte uppkommit om det inte funnits en efterfrågan på droger.
Samhällets individualisering och nyliberal politik har ändrat folks inställning till knarket. I många fall är det socialt accepterat att använda droger. Det så kallade partyknarkandet har ökat, vilket både göder de kriminella gängen och ökar risken för fler narkotikarelaterade brott, sjukdomar och dödsfall.
I somras blev en swishlista med knarkköpare i Sundsvall känd sedan polisens arbete mot gängkriminaliteten i staden burit frukt. Hundratals Sundsvallsbor, från vanliga Svenssons till idrottsmän och krögare, fanns på en lista hos en enda av stans kokainsäljare. Liknande listor lär finnas i de flesta svenska städer och även på mindre orter.
Här måste samhället sätta ned foten. Det måste alla vi som inte vill se ett samhälle fyllt av mänskliga tragedier och individualistiska uttryckssätt göra.
Bruket av narkotika är också en följd av decennier av högerpolitik som skapat ett samhälle där framtidsutsikter och oro för vardagen driver människor att söka sig andra vägar fram, att söka tröst i det tröstlösa. Kvittot på de ökande klassklyftorna i Sverige är det ökande användandet av droger och en växande gängbrottslighet.
Tyvärr signalerar utredaren Thomas Lindén att han på ett område givit upp då han vill ersätta målet om ”ett samhälle fritt från narkotika” med ”ett samhälle med minskade skador av narkotika”. Det vore att ta flera steg tillbaka.
Visionen om ett narkotikafritt samhälle är viktig och bör behållas. För att uppnå det måste man vara beredd att agera. Det behövs en fungerande välfärd där EU:s öppna gränser och önskan om hög arbetslöshet ersätts med en politik för full sysselsättning. Bostadsbristen, nedskärningspolitiken och marknadsskolan måste bort.
Det kunde Lindén inte ta upp i sin medicinska forskningsbaserade utredning, men menar vi allvar med det som också är rubriken på Lindéns utredning – Vi kan bättre – måste perspektivet om narkotikan vidgas till att inte bara omfatta hans 64 förslag, av vilka majoriteten är mycket goda, utan till att omfatta hela samhället.
Det handlar helt enkelt om vilket samhälle vi vill se.
