Den antidemokratiska nyliberalismen

När högern i Chile, under ledning av general Augusto Pinochet den 11 september 1973 störtade Salvador Allendes socialistiska regering i en statskupp var det starten på nästan två decennier av brutalt förtryck och förföljelse av oliktänkande. Kuppen var inte bara ett skolboksexempel på hur kapitalistklassen tar till diktatur om dess makt är hotad – den markerade också inledningen på en ny, eller nygammal, typ av ekonomisk politik och idémässig tendens – nyliberalismen.

Bakom den USA-stödda kupphögerns militära generaler stod de ekonomiska generalerna – kallade Chicago Boys. De hade drillats på University of Chicago i USA under nationalekonomen Milton Friedmans översyn.

Milton Friedman var anhängare av en nyliberal idéströmning med rötter i den klassiska liberalismen och den österrikisk-brittiske ekonomen Friedrich von Hayeks läror.

Friedman, liksom von Hayek, vände sig mot den keynesianska ekonomiska politik som dominerat i västvärlden sedan andra världskrigets slut, som bland annat innebar statliga investeringar och ingripanden i marknaden. De förordade en fri och oreglerad marknad, där staten skulle intervenera så lite som möjligt – såvida det inte gällde att försvara just den fria marknaden.

De första åren efter Pinochets kupp fördes en extrem nyliberal politik i Chile. Klassklyftorna ökade drastiskt, reallönerna halverades och arbetslösheten var skyhög.

Efter att landets ekonomi mer eller mindre kollapsade 1982 – och regeringen tvingades till återförstatliganden – mildrades den nyliberala politiken något. Men effekten var bestående. I slutet av 1980-talet levde omkring 45 procent av chilenarna under fattigdomsgränsen, samtidigt som de rikaste tio procenten sett sina inkomster öka med 83 procent.

Under 1980-talet spred sig den nyliberala vågen över hela världen. Från Margaret Thatchers massiva privatiseringar och attackerna på fackföreningsrörelsen i Storbritannien, till Ronald Reagans avregleringar och nyliberala skattereformer i USA.

Med det nyliberala systemskiftet frigjordes de multinationella bolagen och finanskapitalet från regleringar och begränsningar som införts åren efter andra världskriget enligt kapitalisternas dåvarande behov – men också efter att en stark internationell arbetarrörelse och existensen av ett socialistiskt block tvingat kapitalet på reträtt.

Nyliberalismen är kapitalistklassens offensiv för att åter kunna maximera sina profiter. Ett uttryck av kapitalismen, anpassat efter kapitalisternas nuvarande behov.

Idag, tre decennier efter att Pinochet tvingats avgå och diktaturen officiellt avskaffats, är Chile fortfarande en av världens mest marknadsliberala ekonomier. Men Sverige ligger inte långt efter.

Visst finns det delar av den svenska välfärden som fortfarande är intakt. Utbildning och sjukvård är – än så länge – näst intill kostnadsfri. Men kriserna i välfärden blir allt fler och djupare. Skolan, sjukvården, infrastrukturen och socialförsäkringssystemet – allt befinner sig i förfall. Avregleringar, privatiseringar och nedskärningar har slimmat sektor efter sektor, samtidigt som våra skattepengar istället gödslat inhemska och utländska riskkapitalbolag.

Resultaten är välkända. För några år sedan publicerade Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) en rapport och utvärdering med titeln ”Dags för omprövning”. I utredningen konstateras att privatiseringspolitiken lett till få eller inga positiva effekter. Kostnaderna för staten har snarare ökat, medan kvaliteten blivit sämre.

Utredarna menar att det är oklart varför politiken överhuvudtaget inleddes, då inget tyder på att välfärdssystemet fungerade dåligt. Det givna svaret är att den nyliberala politiken inte alls syftade till att effektivisera eller förbättra välfärden. Syftet var att slå sönder den för att öppna upp fler sektorer för kapitalisternas vinster. För kapitalistklassen är nyliberalismen alltså inget misslyckande – det är ju arbetarklassen som får ta konsekvenserna. Därför ser vi ännu inget slut på det nyliberala vansinnet.

Nyliberalismens företrädare, som Milton Friedman och Friedrich von Hayek, beskrivs ofta som motståndare till diktatur och totalitarism. Det är en sanning med modifikation. Friedman argumenterade till exempel i föreläsningar i Sydafrika 1976, mitt under apartheid, att en fri marknad, där individer i egenskap av konsumenter kunde göra val, var bättre än demokratiska val.

von Hayek menade att diktatur kombinerat med liberalism var att föredra framför demokrati med en reglerad marknad – en anledning till hans uttalade stöd till Pinochet.

Denna antidemokratiska, elitistiska, ådra präglar ännu liberalismen. På den "fria" marknaden gäller den starkes rätt och då utgör demokratiska majoriteter ett hot mot individens frihet. Det är därför inte så konstigt att nyliberalism och fascism går hand i hand.

Till skillnad från i Chile så är det valda politiker i Sverige som genomfört den nyliberala politiken. Men de har gjort det under förevändningen att det varit ”den enda vägens politik”, som Carl Bildt uttryckte det. Nyliberala avregleringar och nedskärningar har presenterats som något oundvikligt för att rädda ekonomin av alla riksdagspartier från höger till vänster, och förslag om att begränsa kapitalisternas frihet avvisas som omöjliga.

Nyliberala nedskärningar och privatiseringar är inte den enda vägen. Det är både möjligt och nödvändigt att kämpa för välfärd och sociala rättigheter.

För det krävs en välorganiserad revolutionär arbetarrörelse som vågar utmana kapitalismen i grunden – och är beredd att försvara sig mot fascistiska motreaktioner.