Det råder penicillinbrist i Sverige. Förra veckan blev detta en nyhet då läkare, apotek och regioner larmade om situationen.
Det är framförallt olika varianter av Kåvepenin som nu har restnoterats, vilket innebär att efterfrågan och behovet är betydligt större än vad läkemedelsföretagen kan leverera. Läkemedelsverkets prognos är att det kommer råda brist på flera olika sorters antibiotika åtminstone året ut.
Kåvepenin är inget litet perifert läkemedel utan ett av våra allra vanligaste antibiotika som sätts in vid alldagliga sjukdomar som halsfluss, lunginflammation och öroninflammation. Sjukdomar som dessutom är vanliga hos barn.
Att det blir brist på vanliga läkemedel som behövs ofta av många i samhället är extra allvarligt. Därför krävs inte bara åtgärder för att hantera situationen – utan även för att förhindra att den kan uppkomma igen.
Sommarens larm om penicillinbristen är egentligen ingen nyhet. Redan i slutet av förra året blev det känt att antibiotika saknades. Då var det läkemedlet amoxicillin, som verkar bredare och mot fler bakteriesorter än Kåvepenin, som det rådde brist på, och det inte bara i Sverige utan i stora delar av världen.
Samtidigt fanns också signalerna om den kommande bristen på Kåvepenin. Men få åtgärder vidtogs och bristen är nu ett faktum.
Läkemedelsbrist är ett tilltagande problem i samhället. Förra året ökade antalet restanmälda läkemedel med över 50 procent jämfört med året dessförinnan.
Antibiotikabristen försvann i vinterns nyhetsflöde då det rådde brist på ett annat viktigt läkemedel, diabetesmedicinen Ozempic. Återigen handlade det om ett vanligt och viktigt läkemedel, och återigen ett läkemedel som många barn behöver.
Då var orsaken att Ozempic blev en modemetod för viktnedgång. Efter att kapitalister som Elon Musk och flera kvinnliga Hollywoodkändisar erkänt att de använt medlet för att minska sin vikt spred sig Ozempicbantningen som en löpeld, inte minst via Tiktok.
Orsaken till penicillinbristen står dock inte att finna i Hollywood utan i den kapitalistiska marknadens oförmåga att tillgodose samhällets mest basala behov. Flera så kallade experter förklarar bristen med kriget i Ukraina och skyller på inflationen. Men läkemedelsbristens orsaker är av en helt annan karaktär.
TV4 tangerade orsakerna i morgonsoffan häromveckan när Läkemedelsverkets enhetschef Johan Andersson var gäst. Han erkände då att globala läkemedelsföretag väljer bort att sälja läkemedel till Sverige på grund av den svaga kronan. I klartext handlar det om att de kapitalistiska multinationella läkemedelsföretagen inte vill sälja nödvändiga läkemedel till Sverige eftersom de inte får lika bra betalt som när de säljer dem till andra länder.
Han medgav även att företagen har ett intresse av att det råder brist på läkemedel för då kan priserna pressas upp. I förbigående nämnde Johan Andersson att Sverige varit duktiga på att pressa ned läkemedelspriserna vilket lett till att vi fått en sämre tillgänglighet på framförallt generiska, alltså utbytbara, läkemedel.
Därför jobbas det nu även från myndighetshåll med att pressa upp läkemedelspriserna som ett sätt att öka tillgängligheten. Andersson flaggade även för att svenska folket måste vänja sig vid högre läkemedelspriser.
Betänk innebörden av detta en extra gång. Läkemedelsbristen i Sverige ska lösas genom högre priser för att blidka läkemedelsbolagen att öka sin tillverkning och på så sätt öka företagens vinster. Läkemedelsbristen handlar alltså vare sig om kriget i Ukraina eller om inflationen, den handlar om det kapitalistiska systemets jakt efter mer och större vinster.
Regeringen har i alla fall i marginalen noterat problemet. Socialstyrelsen har fått regeringsuppdrag att stärka egenberedskapen. Därför gick denna myndighet i mars ut med propån att patienter som går på långvarig läkemedelsbehandling ska ha minst en månads förbrukning hemma. Som vanligt lägger alltså de borgerliga politikerna ansvaret på den enskilda individen i stället för att ta sitt ansvar.
Barn, gamla och sjuka ska själva hålla koll på om deras mediciner riskerar att ta slut och bunkra upp hemma, något som kommer bli svårt för de med små plånböcker. Speciellt i en situation där läkemedelspriserna förväntas öka. Medicinbehövande patienter ska dessutom leta runt på den avreglerade marknaden för att hitta just det läkemedel som saknas på många apotekshyllor.
I stället för att lämpa över ansvaret på den utsatta patienten och sjunga marknadens lov måste samhället ta sitt ansvar. En god och likvärdig sjukvård är en social rättighet. Den ska inte vara beroende av den enskildes betalningsförmåga eller föremål för privata vinstintressen.
Vård och omsorg ska ägas och drivas i offentlig regi. Läkemedelsindustrin är en del av sjukvården och bör därför också ägas och drivas offentligt, med låga priser, bra kvalitet, tillgång som täcker behoven och forskning i folkflertalets intresse som utgångspunkt – inte privat profit.
Samhället och staten behöver återta kontrollen över läkemedlen. Det är dags att förstatliga den svenska läkemedelsindustrin. Likadant behöver vi göra med de utländska läkemedelsföretagens svenska distributionsföretag.
Den svenska läkemedelsindustrin utvecklades en gång i tiden i nära samarbete med den offentliga sjukvården och hade aldrig blivit vad den är utan samarbetet med det offentliga. Det är den offentliga sjukvården som lagt grunden till de svenska läkemedelsbolagens framgångar och profiter, som nu skördas av multinationella läkemedelsjättar som hellre tittar på aktiekurser än patienters behov.
Sjukvård och läkemedel lämpar sig – precis som så många andra sektorer – mycket illa för kapitalistisk produktion.
