I skuggan av koranbränningar, och hetsande tweets mot muslimer och hbtq-personer från ledande sverigedemokrater, blev det förra veckan en nyhet att de dödliga arbetsplatsolyckorna är fler än på ett drygt decennium. Inte sedan 2011 har så många dödats på sitt arbete under perioden januari till och med juli.
Hittills i år har 28 personer dött på jobbet, vilket råkar vara exakt lika många som dödats i skjutningar i år när nyheten kom. Sedan dess har ytterligare två unga män skjutits ihjäl i Stockholm, och en 14-årig pojke dött i en arbetsolycka i Ulricehamn.
Offren går att se som varandras motsatser. Av de som skjuts är det få som någonsin satt sin fot på en hederlig arbetsplats – eller fått chansen att göra det – men det finns också tydliga likheter.
Inte minst att ingen av de politiskt ansvariga kan relatera till dem och verkligheten de lever i. Medan den blåbruna regeringen talar om skärpta straff, för att få bukt med såväl gängbrottslighet som arbetslivskriminalitet, befinner de sig själva på bekvämt avstånd från effekterna av densamma.
Inte en enda minister eller deras närmaste – eller Richard Jomshof eller Björn Söder för den delen – bor i de områden där det skjuts och sprängs. De går inte heller utan säkerhetssele uppe på ett halt tak, eller inne i en tank som ska tvättas och där ingen ansvarig brytt sig om att den fortfarande kan innehålla giftig gas.
Regeringen sitter vid makten tack vare Sverigedemokraternas stöd, det största partiet i regeringsunderlaget, och valdes till stor del på sin retorik om hårda tag mot brottsligheten. Men även om hårdare straff kommer att hålla några av gärningsmännen i de redan överfulla fängelserna under längre tid, löser de inte grundproblemet med den till synes obegränsade tillströmningen av nya ungdomar till gängen.
Det är i områden där samhället helt dragit sig tillbaka som gängen frodas. Journalisten Diamant Salihus bok Tills alla dör från 2021, om den blodiga gängkonflikten i Järvaområdet i Stockholm, inleds med en beskrivning av hur stadsdelskontoret försvann från Rinkeby redan 2007, och följdes av Arbetsförmedlingen, posten och bankkontor.
I en rapport från 2012 beskrev chefen för social omsorg i området en situation med fattigdom, hög arbetslöshet, trångboddhet och fysisk ohälsa, skriver Salihu. Då hade budgeten för barn och unga minskat med 24 miljoner de senaste sju åren.
Det är inte hela förklaringen, men det är den materiella grunden till den våldsamma ökning av skjutningar och sprängningar vi sett de senaste åren. Polisen räknar med att det finns omkring 30.000 ungdomar i Sverige idag som står redo att ta dens plats som dör eller åker i fängelse i samband med en skjutning.
Också på den förslummade arbetsmarknaden står fattiga arbetskraftsinvandrare på kö för att ta ofta farliga och underbetalda jobb, som pressar ner löner och villkor i hela branscher som inom bygg- och restaurangbranschen.
I arbetsmarknadsjournalisten Elinor Torps reportageböcker – bland annat Vi, skuggorna från 2019 och den nyutgivna Rent åt helvete som handlar om städbranschen – visar hon hur systemet med offentliga upphandlingar och kedjor av underleverantörer göder arbetslivskriminaliteten.
När larmet sattes igång av misstag hemma hos dåvarande statsministern Magdalena Andersson härom året visade det sig att statsministerbostaden städades av en kvinna som saknade uppehållstillstånd, och var anställd av ett bemanningsföretag utan kollektivavtal.
Städerskan utvisades men företagsledaren gick fri. För att vd:n för städföretaget skulle fällas för brott mot utlänningslagen krävdes att städerskan varit anställd av företaget, vilket inte var fallet.
För här syns inga hårdare tag. Uppklarningsprocenten för gängmord är låg, runt 25 procent. Men ännu sämre är det med ansvarsutkrävandet vad gäller alla som far illa på arbetet. Ingen ansvarig har någonsin dömts till fängelse i Sverige för arbetsmiljöbrott. Trots att lika många dör på jobbet som i skjutningar.
Samma avsaknad av nödvändiga förebyggande åtgärder som i de våldsutsatta bostadsområdena råder också på arbetsplatserna. På Ekot kunde vi häromdagen höra en chef på Arbetsmiljöverket slå fast att så gott som alla dödsfall på jobbet beror på bristfälliga riskbedömningar.
Trots allt prat om hårdare tag vill regeringen och dess viktigaste parti inte ta tag i förutsättningarna för arbetslivskriminaliteten. SD har tillsammans med M, KD, L och C röstat ned förslag om att regionala skyddsombud ska få utökad tillträdesrätt till arbetsplatser. Likaså har Sverigedemokraterna släppt sitt tidigare krav på att arbetskraftsinvandring ska behovsprövas.
För att komma åt arbetslivskriminaliteten krävs både en behovsprövning av arbetskraftsinvandring och att lagen om offentlig upphandling skrotas. Det är helt absurt att de största beställarna och möjliggörarna av kriminaliteten är stat, regioner och kommuner – där svartanställda städare och byggnadsarbetare jobbar för svältlöner åt någon underleverantör åt företaget som vunnit upphandlingen.
Och för att komma åt nyrekryteringen av unga kriminella krävs rejäla satsningar på de bostadsområden som sedan decennier lämnats i sticket, istället för den fortsatta nedskärningspolitik i stat och kommun som genomförs av samtliga riksdagspartier som är med och styr på olika nivåer.
De andra riksdagspartierna har själva banat väg för den situation som gett högerpopulisterna sin maktposition idag. Den SD-styrda Tidöregeringen är ännu en regering för dem som gynnats av utvecklingen som beskrivs i en annan bok – ekonomijournalisten Andreas Cervenkas Girig-Sverige, som beskriver hur det Sverige som på 1980-talet var ett av världens minst ojämlika länder idag slår rekord i hur snabbt såväl klassklyftorna som antalet miljardärer ökat.
För att bryta den destruktiva utvecklingen krävs verkligen hårdare tag, inte minst mot de sistnämnda – men då tittar regeringen åt andra hållet.
|
