Koranbränningarna ställer till det för regeringen Kristersson.
Turkiets president Erdogan kan ännu blockera det hett eftertraktade Natomedlemskapet med hänvisning till bland annat dessa bränningar. I Bagdad stormades och eldhärjades den svenska ambassaden i protest, men utan åtgärd från irakiska myndigheter. Istället utvisades den svenska ambassadören och svenska företag, som Ericsson, skulle inte längre få vara verksamma i Irak.
Den muslimska ilskan kröntes sedan av Irans högste ledare ayatolla Ali Khamenei, som i ett uttalande säger att Sverige genom koranbränningarna ”intagit en krigsställning gentemot den muslimska världen”.
Så kan Kristersson inte ha det, inte i förhållande till Natomedlemskapet och absolut inte i förhållande till svenska företagsintressen i den muslimska världen, som är många och mycket lönsamma.
Bort flög därför utrikesminister Tobias Billströms försäkran om att ”vi kompromissar inte med yttrandefriheten”, uttalad så sent som i januari år. Istället har justitieminister Gunnar Strömmer tagit initiativ till en ändring av ordningslagen, där tillståndsgivning för det som på juristspråk kallas ”allmän sammankomst”, det vill säga för bland annat demonstrationer, nu också ska ta hänsyn till rikets säkerhet.
Demonstrationer som av det ena eller andra skälet anses hota rikets säkerhet ska inte längre vara tillåtna. Detta är ytterst allvarligt och ett direkt hot mot den grundlagsfästa demonstrationsfriheten.
Ett vanligt missförstånd är att polisen gett provokatören Rasmus Paludan tillstånd att bränna koranen. Så är det inte. Polisen har gett Paludan tillstånd att anordna en allmän sammankomst. Innehållet i denna sammankomst har polisen ingen jurisdiktion över, bara över att sammankomsten inte stör trafik, krockar med andra sammankomster eller stör den allmänna ordningen.
Det är en god ordning. För var landar vi om det är polisen som ska styra över vilken typ av demonstrationer som ska vara tillåtna? Får man med hänsyn till rikets säkerhet demonstrera mot Nato eller mot USA:s alla krig?
Alla demokrater måste säga nej till Strömmers annonserade lagändring. Den upphäver i praktiken demonstrationsfriheten. Att Sverige skulle ändra lagstiftningen för att fjäska med Erdogan eller av andra utrikespolitiska skäl måste avvisas.
Samtidigt bör man av klassmässiga, inrikespolitiska skäl vara starkt avståndstagande till en provokatör som Rasmus Paludan, vars hela verksamhet går ut på att håna, skända och kränka den muslimska minoriteten i Sverige och i hans eget hemland Danmark. ”Det bästa vore om det inte fanns en enda muslim kvar på jorden”, skrev Paludan i ett Facebookinlägg 2018.
Denna typ av provokationer ger splittring i en arbetarklass som till växande del består av troende muslimer eller av människor med muslimsk bakgrund. Arbetarklassens enighet kräver respekt för den muslimska minoriteten.
Av Paludan själv, och av hans SD-svans, förkläs provokationerna som ”religionskritik”. Det är nonsens. Man kritiserar inte genom att bränna böcker, utan genom att läsa och bemöta dem. Men verklig kritik är Paludan och hans SD-svans uppenbart inte intellektuellt förmögna till. De är bara hatiska.
Även från vänsterhåll hävdas att Paludans provokationer ryms inom yttrandefriheten, som är och ska vara vid. Men yttrandefriheten är inte och ska inte vara obegränsad. Så är det med rätta i lag förbjudet att skymfa, förtala, smäda, kränka eller hota någon enskild person.
Vad gäller religioner avskaffades hädelsebrottet, blasfemilagen, 1970. Men då med direkt hänvisning till lagen om hets mot folkgrupp, som infördes 1949 i syfte att rida spärr mot antisemitismen.
Sedan dess har lagen utvidgats till att gälla också ”missaktning för en folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet (16 kap 8§ brottsbalken).
I denna typ av frågor är alltså yttrandefriheten inskränkt och det med rätta.
Det kan finnas olika skäl till att bränna koranen offentligt. Så var det en jeppe som sökte tillstånd till en allmän sammankomst utanför Turkiets ambassad i Stockholm, där koranen skulle brännas med det uttalade syftet att försvåra Sveriges inträde i Nato. Tilltaget var illusoriskt och idiotiskt, men missaktning fanns inte med som bevekelsegrund.
Annat är det med Rasmus Paludan och hans SD-gelikar. Här är själva syftet att sprida missaktning, att håna och kränka den muslimska minoriteten i Sverige.
Polisen gör rätt när den ger Paludan tillstånd att anordna en allmän sammankomst. Polisen ska som sagt inte lägga sig i sammankomstens innehåll. Men gör den rätt när den inte griper koranbrännaren Paludan på plats i enlighet med lagen om hets mot folkgrupp?
Enligt före detta justitiekanslern och justitierådet i Högsta domstolen Göran Lambertz är det solklart att Paludans koranbränningar utgör hets mot folkgrupp, detta skriver han i en väl underbyggd artikel i Svensk Juristtidning. Lambertz chikanerade sig själv i den så kallade Quick-affären, men det finns ingen anledning att betvivla hans juridiska sakkunskap.
Här uppstår en underlighet. Rasmus Paludan har otaliga gånger blivit polisanmäld för hets mot folkgrupp, men lika otaligt har polis- och åklagarmyndigheter lagt ner förundersökningarna. Koranbränningarnas förenlighet med lagen om hets mot folkgrupp har aldrig prövats inför domstol.
Detta är otillständigt. Vi struntar i Recep Erdogan och ayatolla Ali Khamenei. De har inte med svensk lagstiftning att göra. Men den muslimska minoriteten i Sverige har rätt till det skydd som lagen om hets mot folkgrupp ger.
Utgångspunkten är att det inte behövs några lagändringar för att stoppa islamofobiska provokatör som Rasmus Paludan. Sätt honom och hans gelikar i finkan i enlighet med den lag som finns.
