Relaterade artiklar
Höj kvinnors löner är det självklara kravet på 8 mars. Det kravet måste föras fram på arbetsplatser och gator och torg. Och inte minst i den pågående avtalsrörelsen genom fackföreningarna, där kvinnor organiseras inom skilda branscher för sina intressen.
Allt talar för att det behövs ett samlat tryck underifrån för kravet på löneförhöjning. För frågan om att höja kvinnors löner är inte enkel. Man kan säga att den har två delar, där den ena delen är den strukturella samhälleliga underordningen av kvinnor, och att den andra, som läggs ovanpå, är de stora prisökningarna, inflationen.
Så här gäller det att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Och att se att kravet på höjda löner för kvinnor har en särskild dimension jämfört med det mer allmänna kravet på att lönerna måste upp.
Den samhälleliga strukturella underordningen av kvinnor bygger på kön, där det manliga könet är överordnat det kvinnliga. En underordning i tänkandet som har gamla anor och som härstammar från den tid i människans sociala utveckling då mannens överordnade ställning i familjen byggdes på ägandet av verktygen.
Efterhand gav det mannen en särställning, det manliga arbetets ekonomiska betydelse stärktes, och kvinnorna blev kvar i hemarbetet, ett arbete som successivt förlorade sin ekonomiska betydelse och som därigenom förminskades. Det är i stora drag den historiska bakgrunden till att det kvinnliga arbetet är lägre värderat i samhället.
Mycket har förändrats till det bättre för kvinnor men här är ursprunget till den patriarkala ordning som fortfarande lever kvar. En ordning som står i vägen för kvinnor.
Den allmänna bilden idag är att arbeten som förr utfördes som obetalt arbete i hemmen är lågt värderat uttryckt i lönearbete. Det gäller omsorg av barn och äldre, det gäller serviceyrken, butiksanställda, och inom sjukvården får man nog skänka en tanke till Florence Nightingales självuppoffrande arbete.
Trots att dessa yrken nu är professionella med utbildad personal, och att de särskilda tarifferna för kvinnolönerna togs bort under 1960-talet lever tanken om gratisarbete kvar. Då kunde kvinnors löner vara 30–40 procent av männens och mannen sågs som den självklara familjeförsörjaren. Sista spiken i kistan för den manliga familjeförsörjarrollen borde varit i början av 1970-talet när sambeskattningen avskaffades och särbeskattning infördes.
I avtalsrörelsen ska löner för över två miljoner anställda förhandlas. Här finns en stor del av dem som arbetar i välfärdsprofessionerna. En uppgift från 2015 säger att av 371.000 utövare är 91 procent kvinnor. Där ingår LO:s största fackförbund Kommunal med över 500.000 medlemmar varav 70 procent är kvinnor och 30 procent utrikes födda.
I rapporten ”Inkomst att leva på” skriver Kommunal att allt fler lever på den yttersta marginalen. Kombinationen låg lön och hög inflation ger brutala konsekvenser. Nästan var sjunde med heltidsjobb inom Kommunals avtalsområde (SKR) har en grundlön på 22.000 kronor eller mindre.
För en ensamstående med ett barn år 2022 innebär det att man hade ungefär 700 kronor kvar efter att alla nödvändiga utgifter, såsom boende och mat, var betalda. Ett annat exempel är att en undersköterska med en grundlön på 27.400 kronor som arbetar 75 procent har 20.550 kronor i bruttolön varje månad.
Rapportens slutsats är att heltidsarbete inte är en garant för en inkomst att leva på. Med en lön på 22.000 kronor eller mindre redan innan inflationen slog till levde man med knappa ekonomiska marginaler. Prioriteringar är redan gjorda. Nu kan det handla om barn som får gå hungriga till skolan eller att söka försörjningsstöd.
”Vi ska inte ha fattiga arbetare i Sverige”, säger Kommunals ordförande, Malin Ragnegård. Hon ser att risken för fattigdom ökar markant bland de med lägst löner nu när inflationen skenar, och fortsätter med att rapporten visar med all tydlighet att de med lägst löner måste prioriteras i den här avtalsrörelsen. Vidare, att i Sverige ska du kunna försörja dig själv och dina barn på en vanlig arbetarlön. Därför krävs det en låglönesatsning, avslutar hon.
Det är bara att instämma. Men för att nå en lönenivå som dels höjer lönen och som kompenserar för inflationen måste kravet från Kommunal ställas betydligt högre än de 4,4 procent som är budet. Resultatet blir en reallönesänkning, det syns redan från början.
Mot Kommunals bud ska arbetsköparnas bud på 2 procent ställas. Från Almega är motståndet till att satsa på de lägsta lönerna kompakt. I tidningen Kommunalarbetaren (26/1) säger Stefan Koskinen, arbetsgivarpolitisk chef, att Almega säger nej till att de som tjänar minst ska få mer. De som tjänar minst måste få det sämre innan de kan få det bättre är linjen.
Koskinen anser att Kommunals avtalskrav är alldeles för höga och att ”fackens viktigaste motståndare är de egna medlemmarna, inte arbetsgivarna på andra sidan förhandlingsbordet”. Koskinen fortsätter med att det finns krav från medlemmar på att få löneökningar som fullt ut kompenserar inflationen. Men det skulle enligt Koskinen bara göra situationen värre. Det gäller nu att hålla igen för att inte öka på inflationen ännu mer. Facken förstår det, men har svårt att få medlemmarna att hålla med, säger han.
Att det ställs krav på löneökningar från medlemmarna som kompenserar för inflationen bådar gott inför kampen om lönerna. Det visar att medlemmarna tar större ansvar än de fackliga ledarna. Nu gäller det att röja undan gammal patriarkal bråte och att höja priset på den kvinnliga arbetskraften.
