De skenande matpriserna känns inpå bara kroppen för många. Det rapporteras om barn som kommer hungriga till skolan och hjälporganisationer larmar om ett växande antal familjer i behov av stöd.
Finansminister Elisabeth Svantesson menade först att det var en dålig idé att samla företrädarna för de svenska matvarukedjorna eftersom ”en frivillig överenskommelse är ett pristak” – och pristak skulle vi inte ha. Bara några dagar senare ändrade hon sig och bad de tre oligopoljättarna Ica, Coop och Axfood att komma på ett möte. Nu vädjade finansministern till matkedjorna att ”ta sitt ansvar”.
Matjättarna slår ifrån sig och försvarar sina höga priser, som har ökat mer än genomsnittet i Europa och betydligt mer än i våra grannländer. Och det redan från en hög nivå. Sverige har under hela 2000-talet legat på 20-25 procent dyrare matpriser än EU-snittet.
Elisabeth Svantessons försvar för regeringens passivitet är märklig. ”Sänker man priset på vissa varor uppstår en brist”, hävdar hon. Men matbutikerna skulle knappast gapa tomma om priset på baslivsmedlen sänktes – och om så skulle vara fallet säger det mer om kapitalismens oförmåga att producera efter behov, än om prisregleringars effektivitet.
Samma regering som inte vill göra något åt matpriserna har skrikit sig hesa över de höga drivmedelspriserna och lovat agera för att sänka dem. Men att samla oljebolagen till ett möte för att vädja till dem om att ta ansvar har inte föresvävat Svantesson.
Lika motsägelsefullt blir det när man ser hur regeringen agerat kring de höga elpriserna. Där kompenseras konsumenter genom det orättvist fördelade elstödet. Det var dock aldrig tal om att regeringen skulle samla elbolagen för att tala dem till rätta.
Det är naturligtvis inte en framkomlig väg att vädja till kapitalisterna om att inte vara kapitalister. Profit och vinstmaximering är själva grundbulten i det kapitalistiska systemet och det gäller oavsett om kapitalisterna heter Ica, Preem eller Fortum.
Men Lidl sänker ju nu priset på några av sina varor, kanske någon invänder.
Att Lidl ser möjligheten att stärka sitt varumärke och få nya kunder är en del av ett kapitalistiskt marknadstänk. Men två månaders sänkning på en tjugondel av varorna, hos en kedja som har under sex procent av marknaden, kommer inte att påverka situationen i stort.
Ska det till verklig förändring måste Ica med 53 procent av marknaden, Axfood med drygt 19 procent av marknaden och Coop med över 18 procent av marknaden sänka sina priser rejält på alla matvaror och det under överskådlig tid och inte som ett led i ett reklamjippo.
Matoligopolens inställning är tydlig. Prisökningarna är inte deras fel utan det beror på leverantörernas prishöjningar. Det stämmer åtminstone delvis – livsmedelsproducenterna har i många fall också kraftigt höjt sina priser.
Men de tre matjättarna gör fortfarande enorma vinster och har precis delat ut mångmiljonbonusar till sina vd:ar. Högst bonus får Icas nyligen avgångna vd Per Strömberg med 13,2 miljoner kronor. Att lägga till lönen på 17,4 miljoner kronor. Detta samtidigt som reallönerna sjunker för de flesta arbetare.
Inflationen drevs tidigare av elpriserna men den milda vintern har dämpat dessa priser och i år är det främst matpriserna som driver på inflationen. Att få ned matpriserna hade varit ett sätt att få ned inflationen.
Mjölk, bröd, kaffe, grönsaker och kött har ökat mest i pris. Det är, kaffe undantaget, samma produkter som matbutikerna kastar mest av. Naturvårdsverket anger att de svenska matbutikerna varje år slänger 100.000 ton mat.
Den som hävdar att matjättarna inte har marginaler att sänka priserna talar mot bättre vetande. Men i det kapitalistiska systemet ger det större vinster att producera mer än vad naturen tål och slänga det som blir över, samtidigt som människor hungrar.
Självklart går det att agera mot de höga matpriserna. Det handlar om politisk vilja. Kan politiker i Frankrike och Spanien införa olika typer av priskontroller på basmatvaror kan vi göra det i Sverige också. Matjättarnas vinster visar att matpriserna kan sänkas utan att dessa företag riskerar att gå under.
Hur ska då de höga matpriserna hanteras? Åtgärder som sänkt moms eller höjt barnbidrag hade varit ett välkommet stöd för många. Samtidigt skulle det innebära stora kostnader för staten, och under rådande budgetslaveri innebära mindre pengar till välfärden. Sänkt moms kräver en rejäl omfördelningspolitik – med höjd skatt för storföretagen och de rika.
Ett prisstopp, där priserna i hela livsmedelskedjan regleras, skulle däremot inte drabba någon fattig. De stora matjättarna och livsmedelsproducenterna har råd. Och om även priser på el, drivmedel och till exempel gödsel reglerades skulle småskaliga producenter inte heller drabbas.
Hade den svenska matvarumarknaden fungerat som den kapitalistiska konkurrenstanken i teorin säger hade matpriserna varit betydligt lägre i Sverige. Men den fria konkurrensen under kapitalismen är en myt.
Utvecklingen går ständigt mot jättar som blir allt större och mäktigare. I Sverige har till exempel Ica såväl egen produktion som bankverksamhet, apoteksverksamhet och ett eget fastighetsbolag. Vinsten förra året var 6,5 miljarder kronor – en ökning med tio procent jämfört med året innan, trots att försäljningsvolymen minskat.
De skenande matpriserna är ett exempel på hur profitbegär och en vinstdriven livsmedelsindustri inte kan tillgodose människors behov. Istället för en kapitalistisk marknad, där livsnödvändiga matvaror produceras efter vinst behövs en planerad produktion utifrån behov. Men tills dess behöver vi ett prisstopp på maten.
