Relaterade artiklar
Så har den kringresande högerclownen Rasmus Paludan återigen bränt koranen, denna gång framför Turkiets ambassad i Stockholm. Paludan fick de reaktioner han hoppats på, men proportionerna hade han nog inte riktigt räknat med. I Turkiet – inte i svenska förorter – demonstrerade tusentals mot Paludans kränkning, och i andra delar av den muslimska världen uppmanas till bojkott av Sverige.
Paludans antimuslimska aktioner spelar rakt i händerna på reaktionära jihadister vars livsluft är just denna typ av provokationer som enbart stärker deras världsbild.
Samtidigt har Paludan, möjligen utan att själv förstå vidden av det, klampat rakt in i det globala stormaktsspelet och slängt in ytterligare en näve grus i Natoansökningsprocessen. Efter koranbränningen och den upphängda Erdogandockan har den turkiske presidenten nu deklarerat att Turkiet tills vidare säger nej till Sveriges Natoansökan.
Vi Natomotståndare tackar och tar emot. Det ger oss ytterligare lite tid till att bromsa den vansinnesfärd som riskerar att leda oss ända fram till frontlinjen i ett kommande världskrig.
Den som tror att Sveriges Natoansökan står och faller med Erdogans lättkränkthet lär dock bli besviken. De främsta orsakerna till att processen förhalas hänger snarare ihop med Erdogans återvalskampanj inför valet i maj och Turkiets köp av amerikanskt stridsflyg.
Rasmus Paludan själv är för ett svenskt Natomedlemskap – eftersom ”svenskar är veka och har inte möjlighet att försvara landet”. Idén bakom koranbränningen ska ha kommit från en icke namngiven person i alternativmedia och demonstrationstillståndet betalades av yrkesprovokatören Chang Frick – som tidigare frilansat för ryska tv-kanalen RT:s dotterbolag Ruptly. Upplagt för konspirationsteorier bland Natoanhängare med andra ord.
Det är sannerligen en hyckleriets tidsera vi lever i. Statsminister Ulf Kristersson, som gick till val på att flörta med SD-väljare och fjäska för Jimmie Åkesson menar plötsligt att brännandet av heliga böcker är en ”djupt respektlös handling” och säger sig ha ”sympati för världens muslimer”. Knappast någon lär tro att det handlar om något annat än ett desperat försök att rädda Natoprocessen.
På en presskonferens förra tisdagen sa en dyster Kristersson att situationen är den ”allvarligaste sedan andra världskriget” och att ingen fråga är viktigare än att få med Sverige i Nato – som om ett oprovocerat ryskt anfall mot Sverige skulle vara nära förestående.
Aftonbladet hjälper lydigt till att sätta stämningen genom rubriker som ”Så farligt blir det för Sverige utanför Nato”. Med den typen av krigsapologeter i både regering och media är det inte så konstigt om människor skräms till att bli Natoanhängare.
Det är inte bara Ulf Kristersson som hycklar i sitt värnande om minoriteter. Den socialdemokratiska partitoppens allra lojalaste trotjänare, Aftonbladets Anders Lindberg, försökte i Studio ett förra veckan läxa upp SD-knutna Samtidens chefredaktör Dick Erixon. När Erixon gång på gång drog yttrandefrihetskortet, drog Lindberg inte bara rasistkortet utan också ansvarskortet: Sverigedemokraterna måste skärpa sig så att Sverige i lugn och ro kan gå med i Nato. Helst lär den nyblivne Natoförespråkaren Lindberg vilja se en S-M-regering som tryggt kan lotsa Sverige in i Natos kärnvapenfamn.
För Åkesson och Erixon tycks det däremot finnas viktigare saker än att Sverige går med i Nato, nämligen att fortsätta korståget mot invandrare och muslimer. Lika genomskinligt som Kristerssons plötsliga solidaritet med muslimer, är deras värnande av yttrandefriheten. Samtidigt som Sverigedemokraterna vill att det ska vara fritt fram att hetsa mot minoriteter motionerar SD-ledamöter om att kriminalisera skändning av den svenska flaggan.
Yttrandefriheten måste självklart värna även sådant som är provokativt, obekvämt eller politiskt inkorrekt – annars vore det ingen vidare yttrandefrihet. Men att en koranbränning i sig skulle vara försvar av yttrandefriheten är skolgårdsliberalism som tar mobbarens parti. Visst, luften är fri, men den som vill använda provokationer för att försvara yttrandefriheten bör istället rikta dessa uppåt, mot dem som verkligen hotar yttrandefriheten.
Sedan årsskiftet är det förbjudet för journalister att avslöja uppgifter som kan skada Sveriges relationer med andra stater. Lagen om utlandsspioneri har fått kraftig kritik av såväl Journalistförbundet som yttrandefrihetsexperter, men har forcerats igenom lagom till att Sverige ska gå med i Nato. Knappast en slump.
Som om detta inte vore nog föreslås en ny grund för återkallande av sändningstillstånd för radio- och tv-kanaler, i stort sett bara uppmärksammat i media av Aftonbladets Eric Rosén. Medier som sprider ”desinformation”, ”missbrukar yttrandefriheten” eller innehåller ”subversiv verksamhet” som kan vara en ”fara för Sveriges säkerhet” ska kunna få sändningstillståndet indraget.
I tider där i stort sett all Natokritik anklagas för att vara desinformation – och ryska medier som RT redan är nedstängda – är det en mycket oroande utveckling.
Paludans koranbränningar syftar inte till att försvara någon yttrandefrihet – utan till att kränka och hetsa mot en religiös minoritet. Han är en del av den högerextrema rörelse som växer sig allt starkare och som ger invandrare och muslimer skulden för alla de samhällsproblem som den nyliberala kapitalismen – och imperialismen – är orsaken till.
Natos och USA:s förödande krig i Mellanöstern har gött såväl rasism som religiös extremism och terrorism. Krigen har skapat de flyktingströmmar som västvärldens högerextrema säger sig vilja stoppa.
Så glöm clownen Paludan – det är Nato som är hotet.
