Relaterade artiklar
Rysslands folkrättsvidriga krig och invasion av Ukraina passerar nu sin ettårsdag. Tiotusentals människor har dött, åtta miljoner har flytt landet och förödelsen är massiv.
Freden verkar längre bort än på länge, inte minst genom västvärldens allt mer öppna deltagande i kriget. Fler och tyngre vapen pumpas in till striderna.
Upptrappningen gör att konflikten riskerar att spridas till fler områden och länder. Sedan 24 februari förra året har rustningshetsen och misstron tilltagit. Runt om i världen bävar många för att en storkonflikt eller rent av ett världskrig lurar bakom hörnet. En oro som tyvärr är befogad om utvecklingen inte bryts och freden får en chans.
Kriget i Ukraina har polariserat världen och brutaliserar de inblandande. Nya konstellationer skapas, likt den mellan Iran och Kina förra veckan. Gamla vänskaper knyts hårdare, likt förklaringen mellan EU och Nato från den 10 januari.
I svensk media framstår det som att hela världen står enad mot Ryssland och det olagliga anfallskriget. I verkligheten intar många länder en mer neutral eller försiktig hållning. De inser vad som ligger i potten och vilka faror som hotar. Många vill värna sina handelsrelationer med Ryssland.
Polariseringen och brutaliseringen synliggjordes tydlig här hemma när Gudrun Schyman nyligen skulle kläs i tjära och fjädrar för att hon hade fräckheten att säga att Ryssland och Ukraina borde sätta sig vid förhandlingsbordet för att få ett slut på kriget. Denna självklara ståndpunkt, att i stort sett alla krig slutar vid ett förhandlingsbord, är idag en närmast förbjuden tanke att föra fram.
Men historien visar tydligt att krig slutar med förhandlingar eller med minst den ena partens undergång. Ett undergångshot som blivit allt mer konkret ju längre den tekniska vapenutvecklingen gått.
Idén om att du antingen är med oss eller med fienden etablerades av George Bush och hans förenklade världsbild efter terrorattackerna i USA 2001. Det är en vulgariserad argumentation utan nyanser som vill trycka ned alla som inte tycker som en själv.
I dagens polariserade Sverige stod ytterst få upp och försvarade Gudruns Schymans humanistiska och rationella ståndpunkt. Alla som ens antyder en fredlig lösning på konflikten i Ukraina anklagas för att vara Putinvänner. Nyanserna saknas helt.
Angreppen på dem som vill se en förhandlingslösning på kriget i Ukraina blir extra märkliga mot bakgrund av att även Ukrainas utrikesminister Dmytro Kuleba på annandag jul förde fram att han ville se FN-ledda fredsförhandlingar i februari. Han tillade även att ”varje krig avslutas genom handlingar på slagfältet och vid förhandlingsbordet”.
Nu är det februari och parterna har tyvärr inte satt sig vid förhandlingsbordet. Men så här vid ettårsdagen av krigsutbrottet är det värt att påminna om vad som skedde vid just förhandlingsbordet i mars och april förra året.
Då satt verkligen representanter för både Ukraina och Ryssland tillsammans och samtalade, först i Minsk, sedan i Kiev och slutligen i Istanbul. En överenskommelse, kanske rent av ett fredsavtal var på väg att förhandlas fram. Men då ingrep Storbritanniens premiärminister Boris Johnson, vilket ukrainsk media var först att rapportera om, och tog den ukrainska regeringen i örat.
Zelenskyj förbjöds att träffa Putin, övertalades att inte sluta något avtal med Ryssland och Johnson utfärdade omfattande löften om mer militärt stöd till Ukraina. Några dagar efter Boris Johnsons oanmälda besök i Kiev bytte Zelenskyj tonläge och Ryssland meddelade att fredsförhandlingarna gått in i ett dödläge. Sedan dess har Johnsons löfte infriats, vapnen har strömmat in till Ukraina, så även från Sverige. Följden har blivit mer död och lidande.
I början av maj förra året antog FN:s säkerhetsråd ett enhälligt uttalande om en fredlig lösning på konflikten. I slutet av september talade representanter för 66 länder i FN:s generalförsamling där de uppmanade till diplomati och att kriget i Ukraina i enlighet med FN-stadgan skulle avslutas med fredliga förhandlingar. Dessa 66 länder, som främst kommer från det globala syd, representerar majoriteten av världens befolkning. Bland dem finns länder som Indien, Brasilien, Kina, Mexiko och Indonesien.
Världen vill, likt Gudrun Schyman, se ett slut på kriget och att de stridande parterna sätter sig vid förhandlingsbordet, för att först åstadkomma en vapenvila och sedan finna en förhandlingslösning för att avsluta kriget. Denna hållning borde alla fredsälskande personer ansluta sig till. Det borde vara den som står för upprustning, krigshets och fortsatt krig som kläs i tjära och fjädrar.
Som alltid finns det krafter som tjänar på kriget och på att hålla konflikten igång. Vapentillverkarna gör storvinster och nationalister på båda sidor dammar av gamla historiska oförrätter och ser en möjlighet till revansch.
USA har nu för lång tid säkrat sin närvaro i Centraleuropa och sett till att deras fiender försvagas och är uppbundna till ett långvarigt krig. Natolobbyn var inte sen att slå mynt av folks rädsla och i rekordfart försöka driva in Sverige i den krigsallians som leds av det land som startat flest krig i den moderna historien.
En fred i Ukraina kan verka långt borta, men likväl måste den diskuteras. Hur den ska se ut måste de stridande parterna komma överens om, men den måste inledas utan ultimativa krav – och samtalen måste ske under ledning av oberoende förhandlare.
Berörda befolkningsgrupper och den hårt prövade civilbefolkningen måste vara delaktig. Fred kan man bara skapa med sina fiender och den måste vara rättvis. Alternativet är så mycket värre. Vill vi se en fredlig värld eller en värld som går mot sin undergång?
