Så har Sverige fått en ny statsminister och en ny nationalkonservativ regering. Det bådar inte gott. I sin regeringsförklaring talade Ulf Kristersson vackert om att samla, inte splittra, om social sammanhållning och om en regering för hela Sverige och alla som bor här.
Men han sa inte ett ord om de skenande klassklyftorna, om den ökande barnfattigdomen, om bostadsbristen eller om det faktum att Sverige enligt Credit Suisse Research avancerat till andra plats på listan över världens mest ojämlika länder.
I Kristerssons värld är ökade klassklyftor inget samhällsproblem. Tvärtom. Han och hans regering avser att ytterligare spä på klyftorna genom skattesänkningar för kapitalägare. Falskheten skär i öronen.
Det mest frapperande i regeringsförklaringen var det som inte sades.
Kristersson utlovade en jättesatsning på ny kärnkraft, tidigare preciserad till 400 miljarder kronor. Han utlovade också en snabb höjning av försvarsanslagen till Nato-standarden om två procent av BNP, detta redan till 2026.
Men till skola, vård och omsorg utlovades inte en enda ny krona, trots att välfärdssektorn dignar under ökande kostnader på grund av galopperande inflation. Här är det istället ansvarsfull budgetpolitik som gäller, det vill säga nedskärningar.
Sak samma med inflationen. Företag och högkonsumerande hushåll ska kompenseras för skenande elräkningar, ännu oklart hur och i vilken omfattning. Men arbetare får absolut inte kompensera sig via krav på höjda löner. Enligt regeringen måste arbetare hålla till godo med reallönesänkningar.
Kristersson regeringsförklaring följde i det stora hela mallen från förra veckans presentation av det så kallade Tidöavtalet. Men då var det inte Kristersson som höll i taktpinnen, utan Jimmie Åkesson.
Detta säger något viktigt om den nya regeringen. Den består av M, KD och L – med stöd av SD, som det heter. I verkligheten är det dock SD som dikterat villkoren för regeringstillträdet och för regeringens framtida existens, detta genom att Jimmie Åkesson har vetorätt i det skuggkabinett som ska inrättas i regeringskansliet.
Kristersson må vara statsminister, men i bakgrunden styr Åkesson.
När Tidöavtalet presenterades upprepade Jimmie Åkesson mantrat om att han hellre sett en majoritetsregering. Man kunde ana ett leende i mungipan, för även om Ulf Kristersson var glad över att få bli ny statsminister, så var Åkesson gladast av alla.
Åkesson och SD fick igenom precis allt i slottsförhandlingarna på Tidö. Genom att låtsas vara motståndare till Liberalernas regeringsmedverkan, tvingade han Johan Pehrsson att slå knut på sig själv som liberal. Samtidigt kan Åkesson styra via skuggkabinettet och i kraft av att vara ledare för regeringsunderlagets största parti.
Det är en formlig jackpot för SD. Medan Liberalerna sitter som gisslan i en nationalkonservativ regering behöver SD bara ta ansvar för slottsavtalets sex politikområden, där nästan hälften av de konkreta utfästelserna är direkt hämtade ur SD:s partiprogram och där resten mest består av utredningar eller är villkorade med att de måste rymmas inom gällande budgetramar.
Vad gäller de områden som inte omfattas av avtalet kan Åkesson låtsas vara i opposition, om och när det passar honom. Han kan rentav hota med att göra upp med sossarna, om han inte får som han vill. Det är en önskeposition för ett parti som lever på att framställa sig självt som underdog.
Åter till regeringsförklaringen.
Med Åkesson som sufflör pekade Kristersson ut invandringen som Sveriges största samhällsproblem. Antalet flyktinginvandrare ska därför inte bara minskas till en absolut miniminivå, bestämd av EU:s regelverk, utan invandrare som inte försvenskats i tillräckligt snabb takt, eller som uppvisar prov på bristande vandel, ska ”repatrieras”, som det heter på SD-språk. Det vill säga förpassas till de länder de flytt ifrån, antingen genom tvång (utvisning) eller påtvingad frivillighet, där indragna sociala rättigheter uttalat pekas ut som medel.
Vad var det han sa, Kristersson? Jo, att hans regering ska företräda alla som bor i Sverige. Innan han ens hunnit halvvägs pekar han ändå ut en grupp bosatta som ”icke önskvärda”. Mer vad det inte med den sammanhållningen.
Är det någon som undrar över att det går trögt med integrationen?
I avsnittet om kriminalpolitiken behövde Kristersson ingen hjälp av Jimmie Åkesson. Det räckte gott med valrörelsens tävling med Magdalena Andersson och Morgan Johansson om hårdast möjliga tag. Nu begåvas vi med anonyma vittnen, hemliga tvångsmedel, dubbla straff, visitationszoner, vistelseförbud, förvaringsstraff och annat repressivt otyg som inte hör hemma i en rättsstat. Vi ska rentav begåvas med en alldeles egen moralpolis. För någon måste ju utreda utländska medborgares vandel.
Det anmärkningsvärda här var att Magdalena Andersson inte hade några invändningar mot det kriminalpolitiska programmet. Hon saknade bara åtgärder mot nyrekryteringen till gängen.
Två korta påpekanden. I regeringsförklaringen försäkrade Kristersson att a-kassan ska behållas på nuvarande, inflationsurgröpta nivå. Han meddelade dessutom att enprocentsmålet för biståndet ska avskaffas, men utan att det därför ska sänkas drastiskt. Men dessa två punkter omfattas inte av Tidöavtalet, utan är en del av hittills gjorda budgetöverenskommelser. De kan alltså rivas upp i nästa budgetförhandling.
Det besked som Kristersson lämnade i regeringsförklaringen var att biståndet ska omdirigeras till stöd för Natos ombudskrig i Ukraina och till åtgärder för att främja återvandring. Världens fattiga får hålla till godo med småsmulor från Sverige.
Det finns mer att säga om regeringsbildningen, som om avsaknaden av sysselsättningspolitik, om kapitulationen i klimatfrågan och om vurmen för EU och Nato. Men här får vi avsluta med Kristerssons hot om att hårda tider stundar. Det är hög tid för motståndskamp!
