Inflationen är nu uppe i nio procent. Prisökningarna svider rejält i våra plånböcker, inte minst eftersom det är livsnödvändiga konsumtionsvaror som mat och el som ökat mest i pris.
Inför stundande avtalsrörelse är det centralt att löntagarna kompenseras för de ökade levnadsomkostnaderna genom rejäla lönelyft. Det kan inte vara statens uppgift att via bidrag och subventioner låta de privata företagen fortsätta berika sig på medborgarnas bekostnad. Matkoncerner och elbolag gör rekordvinster och företagen håller tillbaka lönerna.
I Tyskland har IG Metall krävt löneökningar på 8,2 procent. Här hemma kontrar svenska IF Metall genom sin avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä med att ”vi tror inte på nån idé om att kompensera för en hög inflation”. IF Metall kommer inte att väga in den höga inflationen när de ska sätta sina lönekrav inför nästa års avtalsrörelse, deklarerar Säikkälä till TT.
Kommunals avtalssekreterare Johan Ingelskog vill inte vara sämre, ”Arbetsmarknadens parter behöver ta ett gemensamt ansvar för att inte driva upp inflationen genom att respektera den modell vi har satt. Vi har sett tidigare att starka tjänstemannagrupper har skitit i ”märket” och plockat ut mer, det vill vi inte se i nästa avtalsrörelse”.
LO:s största förbund har alltså redan i förväg givit upp och accepterar att deras medlemmar fått och kommer få ordentliga reallönesänkningar. Det är ett monumentalt svek.
I andra länder har fackförbunden och arbetarna tagit till strejkvapnet för att höja sina löner och kompensera sig för den eskalerande inflationen.
I England har järnvägsarbetare genomfört olika strejker sedan i somras och i veckan återupptas konflikterna efter ha tagit en tillfällig paus i samband med drottningens död. 40.000 strejkande järnvägsarbetare gör att hela järnvägsnätet förväntas stänga ned. 150.000 postanställda har också gått ut i strejk i protest mot de skamligt låga löneökningar som erbjudits dem i förhandlingarna. Även hamnarbetare och renhållningsarbetare har genomfört olika strejker och fler väntas.
I vårt grannland Norge pågår just nu en lärarstrejk. Den startade före sommaren och har utvidgats för varje vecka. Sedan i måndags är antalet strejkande lärare 8100 och orsaken är låga löner. I Norge har lärarnas lön i flera år halkat efter och andelen obehöriga lärare i skolan har ökat. Här i Sverige fick vi förra veckan en försmak av vad som väntar i den svenska marknadsanpassade skolan. Nya Raketskolan i Kiruna fick stänga ned sedan Lärarförbundet beordrat skyddsstopp. Stor brist på personal har lett till för stor arbetsbörda för dem som är kvar. Lärarna hinner varken ta rast eller äta. Även i Gällivare har skolor tvingats ställa in lektioner till följd av lärarbrist.
Alla arbetare drabbas av inflationen. Men hörde någon riksdagspolitikerna diskutera orsakerna till inflationen eller hur den ska hanteras i valrörelsen? Det enda de käbblade om vad olika överbud hur de ville använda våra skattepengar till att i stunden hålla tillbaka folks oro för dyra elräkningar och höga drivmedelspriser. Inga ord om matpriserna eller hur lönerna borde utvecklas när företag och banker fortsätter med sina jättevinster.
Hushållen behöver kompenseras för inflationen och prisökningarna, men det kan inte ske genom att ta från våra inbetalda skattepengar för det skulle innebära att de tas från medel som skulle gå till vård, skola, omsorg, infrastruktur och klimatåtgärder. Dessa sektorer måste få behålla sina medel och även få mer. Även dessa områden påverkas av kostnadsökningarna. Kompensationen till hushållen kan endast ske på ett sätt, att de som tjänar på krisen och prisökningarna delar med sig. Till exempel måste elbolagens rekordvinster tillbaka till konsumenterna, vilket sker genom att vi nationaliserar elförsörjningen, att vi lämnar EU:s energiunion ACER och att vi inför ett enhetligt elpris i hela Sverige.
Men framförallt måste den svenska fackföreningsrörelsen leva upp till sitt syfte, att tillvarata medlemmarnas intressen. Inför den kommande avtalsrörelsen finns bara en sak att föra fram – rejäla löneökningar. Arbetarna ska varken bära krisens kostnader eller prisökningar. Om LO-förbunden inte går ut med detta utan agerar för symboliska lönepåslag och sätter sitt ”märke” runt två procent så säger: vi ställ facket åt sidan, skit i märket!
Arbetarna har ett mäktigt vapen på sin sida – rumpan. Om arbetsköpare och fackföreningsrörelse vägrar att gå oss till mötes så gör vi som arbetarna i England och lärarna i Norge, vi sätter och ned och strejkar. Svenska arbetare borde inspireras av den radikalitet som en gång utmärkte klassen. I Sverige strejkas det numer minst i Norden. Mellan 2010 och 2020 strejkades det i Sverige i snitt 8.873 arbetsdagar om året medan det i snitt strejkades 98.245 dagar i Danmark, 127 407 dagar i Norge och hela 130.316 dagar i Finland.
Den svenska fackföreningsrörelsen är starkt uppbunden till socialdemokratin. Vi kunde se det när LO la sig platt för försämringarna inom LAS och arbetsrätten och vi såg det nu i valet genom LO:s kampanj för att rösta på sossarna och de 30 miljoner kronor LO betalade för att Socialdemokraterna skulle vinna. Med sådana fackliga företrädare är det inte konstigt att arbetare vänder sig bort från facket.
I årets riksdagsval valde hela 1.290.598 röstberättigade att inte rösta alls eller att rösta blankt. 1,3 miljoner väljare i vårt land ser alltså inget alternativ bland vare sig de etablerade partierna eller övriga småpartier. Här finns en kraft att använda. Om 1,3 miljoner människor får ett forum att kanalisera sitt missnöje genom och om alla andra missnöjda väljare höjer sin röst kan varken partierna, fackföreningarna eller företagen ignorera dem. Höj rösten för rejält höjda löner nu!
