I veckan som gick nåddes vi av nyheten att maken till fembarnsmamman Beata, som hittades mördad i Svedala i höstas, åtalas för att ha strypt sin hustru till döds. Han åtalas också för barnfridsbrott då deras son hört delar av våldet som ledde till mammans död.
Nyligen föll den första domen i Sverige gällande barnfridsbrott där en ung pojke bevittnat mordet på sin gravida bonusmamma Carine. Carines sambo Kelvin högg ihjäl henne – med 60 hugg.
Den nya lagen om barnfridsbrott infördes för drygt ett år sedan och innebär att det är straffbart att låta barn bevittna brott i nära relation. Ett barn som bevittnar våld blir numera målsägande istället för vittne.
Carine och Beata är två av de 16 kvinnor som mördats i Sverige bara under årets första sex månader, en siffra som är dubbelt så hög som under samma period förra året. I båda fallen har deras barn bevittnat det dödliga våldet. En annan likhet är att de båda, som så många andra mördade kvinnor, slog larm om våldet innan de dödades av den man de hade eller hade haft en relation med.
Många gånger larmar våldsutsatta kvinnor – eller deras barn – men tas inte på allvar. Länge har ett stort ansvar legat på offret. Det är hennes ansvar att lämna relationen – trots att det ibland är det farligaste man som våldsutsatt kvinna kan göra. Forskning visar att våldet ofta eskalerar vid en separation då hot och våld bygger på mannens upplevda rätt att ha kontroll över kvinnan.
Det finns idag en nationell strategi för att förebygga mäns våld mot kvinnor. Den klubbades igenom i riksdagen 2017 och löper över en tioårsperiod. Riksdagen slog fast att våldet är ett jämställdhetsproblem – lite som att sparka in en öppen dörr kan tyckas. Fokus ska nu ligga på att förebygga våld.
Hur har det då gått, minskar våldet mot kvinnor? Nej, tvärtom.
Enligt Brås statistik ökar två typer av dödligt våld i Sverige, gängrelaterat våld och mäns våld mot kvinnor. I år går vi mot ett dystert rekord i antalet mördade kvinnor och under 2021 inkom 34.000 anmälningar om misshandelsbrott mot kvinnor – i genomsnitt nästan 100 om dagen.
Trots politikers löften om nolltolerans och hårdare tag fortsätter våldet och dödandet. ”Nu är det nog!” hör vi makthavare säga efter vågor av uppmärksammade mord på kvinnor. Men ”nog” var det för länge sedan med tanke på att många av de kvinnor som dödats anmält sin förövare, sökt hjälp för sina skador och talat med socialtjänsten, men ändå blev mördade av precis den man de larmat om. Detta kan vi inte kalla för något annat än ett enormt misslyckande från samhällets sida.
Det politiska budskapet är att mäns våld är en viktig fråga. Men beslut och budgetar säger något helt annat.
Fackförbundet Vision presenterade tidigare i år en rapport som visar att en stor majoritet av dem som arbetar inom socialtjänsten anser att verksamheten är underfinansierad. De måste helt enkelt välja mellan att följa lagen eller hålla budget. Bristen på resurser gör att trösklarna ständigt höjs för att som utsatt få hjälp och skydd.
Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige, Roks, vittnar om hur ideella, skyddade boenden med koncentrerad kunskap slås ut av privata och vinstdrivande aktörer på en helt oreglerad marknad. År 2012 drevs åtta procent av boendena av privata bolag, 2019 hade deras marknadsandel ökat till 37 procent.
I många kommuner är det den våldsutsatta kvinnan själv som får betala för sitt uppehälle på skyddat boende. Har hon inte råd får hon återvända till hot och våld. Regeringen har också lagt fram ett förslag som innebär att kvinnor som söker skydd kommer att få sina barn omhändertagna.
Kvinnors liv ska inte vara en kassako för privata företag – inga privata, skyddade boenden! Ta vara på den kunskap som finns hos kvinnojourerna, slopa egenavgiften och förslaget om att omhänderta barn till skyddssökande och ta våldsutsatta kvinnor på allvar. Det handlar om liv!
Poliser vittnar om nedskärningar på enheter som arbetar med våld mot kvinnor och att arbeta med kvinnofridsbrott har inte lika hög prioritet eller status som att arbeta med exempelvis gängkriminalitet. Även lönemässigt ligger enheter som arbetar med våld mot kvinnor efter.
Är detta vägen till nollvision? Knappast. Nedskärningspolitik och budgetslaveri har aldrig löst några problem, däremot skapat nya. Att på så många sätt försvåra för kvinnor att söka skydd kommer att leda till att fler får betala med sina liv.
Beata, som hittades strypt och nedgrävd i en skog, hade ansökt om skilsmässa och även begärt kontaktförbud – som avslogs. Detta är tyvärr också vanligt förekommande, att de långsamma polisutredningarna gör att det inte finns tillräckligt med bevis för att utfärda ett förbud. Kvinnors liv och säkerhet väger tydligen lättare än förövarens rörelsefrihet.
Att som våldsutsatt kvinna kunna fly, bli tagen på allvar och erbjuden skydd kan innebära skillnaden mellan liv och död, och det måste få kosta pengar. Krav som bör ställas är mer resurser och högre prioritet hos polis och andra myndigheter vad gäller mäns våld mot kvinnor. Gör det enklare att skyndsamt få kontaktförbud beviljat, med elektronisk fotboja om så behövs.
Jämför man rapporteringen i media om gängkriminalitet med mäns dödliga våld mot kvinnor är det som natt och dag. Det är dags att mäns dödliga våld mot kvinnor skapar samma ramaskri och rubriker som gängkriminaliteten.
